Andra Advent, eftermiddag, Kistalight och Mimmi på väg till Berwaldhallen, gråkallt och småhalt på kajerna längs Strandvägen. Vi tar spårvagnen, knökfullt, mellan Styrmansgatan och Djurgårdsbron, Mimmi omfamnar (kramar) kistalight mest hela vägen mellan hållplatserna för att inte ramla i den japanska trängseln medan vi väntar på att hoppa av för att knalla sista biten.
Lite närhet kan passa bra när vi ska se och lyssna på The Queen of Sadness Lana del Rays musik tolkade av Moto Boy, Jennie Abrahamson, och dirigenten Hans Ek.
Kistalight är inte särskilt påläst när det gäller Lana del Ray och Mimmi vet knappt vem hon är och vi har bara i förbigående lyssnat på hennes låtar, Summertime Sadness, men vi vet att hon är mer än sin musik.
Lana del Ray leker med roller i amerikansk myt och berättartradition. En ung kvinna, artist och låtskrivare som formar sitt eget öde med rollspel a la förebilder från Hollywoods 1950-tal som Lana Turner, Marilyn Monroe eller med stämningar från storfilmen Sunset Boulevard i sina sånger och videospel.
En sorts konceptkonst med amerikanska myter som förebild för att berätta sin historia med indiemusik!
Down on the West Coast, they got their icons
Their silver starlets, their Queens of Saigons
And you´ve got the music, you´ve got the music
in you, don´t you?
Det finns en glidning i Lana Del Rays West Coast sång, från enkel pop och schlager lyrik, romantisk föreställning om det soliga livet i Californien till mer mörka stråk, från enkel ballad till mer rockig låt med störiga dissonanser med drag av jazz (hör saxofonen) och indieinfluenser med lyriska rader som Queens of Saigons till Rock´n roll groupies, och te deseo carino boy, jag önskar dig allt gott!
Kistalight missar att spela in en låt från spellistan som Fingertips, ett svårspelat stycke, som faktiskt är ett uruppförande, har aldrig spelats live tidigare men dirigenten Hans Ek har hittat det i Lana del Rays gömmor och gör här ett arrangemang med sina radiosymfoniker, Radiokören (världens bästa kör), bandet och Moto Boy och Jennie A. Här samsas, konstmusik, kör, jassiga toner, störig pop och solister - wow!
Några låtar in i programmet gör Hans Ek en fin presentation av dagens föreställning, musiker, låtar och han placerar Lana Del Ray i en amerikansk berättartradition; från Caroline Shaw And The Swallow (psalm 84) som framförs (tankar om den syriska flyktingkrisen) till poeter som T. S. Eliot, Walt Whitman knarrig radioinspelning från 1895 där han läser ur America A Sound of a Distant Horn till att Allen Ginsberg läser ur sin America från The Howl (bandat) samtidigt som man spelar en långsam version av NFR, Norman Fucking Rockwell.
Sometimes it feels like I´ve got a war in my mind
I wanna get off, but I keep riding the ride
I never really noticed that I had to decide
To play someone´s game, or live my own life
Kistalight och Mimmi sitter på Första Radens Körläktare, andra bänkraden, bland panchisar, enusiaster, studenter, och unga väninnor som svärmar för Lana del Ray. Det är en utmärkt plats för en fan med smal plånbok, med sinne för konstmusik och med sinne för crossover bland musikgenrer.
Lana del Ray skapar liksom Bob Dylan och David Bowie ett artistnamn, ursprungligen hette hon Elisabeth Woolridge Grant, föddes i New York men växte upp i OS-orten Lake Placid (trist ställe) i en medelklassfamilj (mamman var lärare) skickades till katolsk internatskola, för att komma till rätta med sin ungdomsalkoholism, sedan dess nykter, sjöng i körer, tog sedan en akademisk examen i Filosofi vid Fordham University, innan hon blev en singer/songwriter.
Bob Dylan spelade rollen av föräldralös ung hobo som liftade runt Amerikas Stater, låtsades vara hemlös som försörjde sig på sin gitarr, munspel och knåpade med egna texter medan han i själva verket växte upp i en judisk medelklassfamilj, gick på high school i Hibbing (trist ställe) i norra Minnesota, enplats känd för Mesabifältens järnmalm och han tog sitt namn efter poeten Thomas Dylan.
David Bowie, ursprungligen David Robert Jones född i Brixton (tufft ställe i södra London med ett alias som kniven Bowie) skapade sin persona Ziggy Stardust, utomjording och androgyn, efter att i ungdomen studerat både pantomin, skådespeleri, konst, mode och musik. Gränsöverskridande musik och lek med identiteter blev sedan hans signum genom karriären.
Både Bowie och Lana del Ray har även gemensamt att de är multimusikaliska i sina sånger medan Bob Dylan har gått igenom musikaliska faser, lekt med identiteter från trubadur, till poprock lyrisk elektrifierad artist och de sista typ trettio åren åkt runt i världen på en NET-Tour, Never Ending Tour och fått Nobelpris i litteratur som en amerikansk berättare, och skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen.
Myterna kring deras namn och stories fördjupar deras musik och skapar ett drag av konceptkonst kring sångerna.
Sångerna blir större än sitt ämne, liksom, även här på första raden på Berwaldhallens körläktare.
Kistalight får slut på krutet, utrymmet, i sin mobil, räcker dock till en snutt, bland de verkliga entusiasterna på första raden på körläktaren i slutet av konserten när Moto Boy och Jennie Abrahamson framför NFR, Norman Fucking Rockwell.
Vilken titel låter mer som punk än en sång av The Queen of sad songs!
Goddamn, man child
you fucked me so god that I almost said, I love you
You´re fun and you´re wild
But you don´t know the half of the shit that you put me through
/ _ _ _ / Ah-ah, oh
Visst låter titeln och även några rader punk men melodin är omisskännlig ballad liksom texten och ursprungliga Lana del Rays tolkning där mörkret aldrig är långt bort.
Hos oss på övre körläktaren, Kistalight, Mimmi och entusiasterna är dock humöret på topp. Det blir aldrig så där verkligt depp som någon sade utan mixen av Jennie Abrahamson, Moto Boy, Radiokören, bandet, symfoniker, inspelningar med recitation, allt under ledning av dirigenten och arrangören Hans Ek tillför så mycket positiv (glad) energi till Lana del Rays låtar så att mörkret och det deppiga försvinner (in to thin fucking air) i den häftiga och vackra musiken.
Rop, applåder och extranummer!
- Vill du fördjupa dina kunskaper om Lana del Ray lyssna gärna på Fredrik Strages (a real Lana del Ray fan) och hans podd, Hemma hos Fredrik Strage, när han träffar Moto Boy och Jennie Abrahamson.
- Fin Musikdokumentär om Lana Del Ray Drottningen av Sad Songs P 3
- Föreställningen Dark Paradise sänds så småningom i P2 och på Berwaldhallen Play 22 december, håll utkik!
© Thommy Sjöberg
2 comments:
Kistalight missar att spela in Did you know that there´s a tunnel under Ocean Boulevard Jennie Abrahamson tolkar föreställningens mest magiska titel.
Yes, ja, det finns en tunnel där längs LA;s kustväg men den är idag stängd, plomberad, men kan gäcka vår fantasi.
Varför är den stängd?
Vilka kommunikationer (nätverk) har gått förlorade, analoga kommunikationer, konserverade av tiden, likt en övergiven industriruin eller järnvägsstation.
Did you know that there's a tunnel under Ocean Boulevard?
Mosaic ceilings, painted tiles on the wall
I can't help but feel somewhat like my body marred my soul
Handmade beauty sealed up by two man-made walls
And I'm like
Något för Jultomten!?
Vill man läsa poesi av Lana del Ray finns diktsamlingen Violet Baklängesböjd Böjd Över Gräset, kul och poetisk titel, möjligen en sorts parafras på Walt Whitmans Leaves of Grass.
Antagligen kan vi svenskar läsa Lana Del Ray på originalspråket engelska utan allt för stora svårigheter.
Amerikanska Lana Del Rey är en av världens största artister och singer/songwriters och har sedan sitt genombrott med låten "Video Games" 2011 snabbt fått närmast kultstatus bland sina fans. Hösten 2020 gav hon ut sin första av flera planerade poesiböcker, Violet Bent Backwards Over the Grass, och nu kommer den i svensk översättning av musikjournalisten Fredrik Strage som också skrivit ett personligt förord till boken.
"Violet baklängesböjd över gräset är bokens titeldikt och den första av många dikter jag skrev. Vissa av dem kom till mig i sin helhet, dessa dikterade jag och skrev sedan ner, och andra arbetade jag mödosamt med genom att plocka isär varje ord för att skapa den perfekta dikten. De är eklektiska och uppriktiga och försöker inte att vara något annat än de är, och därför är jag stolt över dem, särskilt eftersom den anda de skrevs i var väldigt autentisk."-Lana Del Rey
Den svenska utgåvan har återskapats efter originalets maskinskrivna manussidor och handskrivna redigeringar, som publiceras med Lana Del Reys egna foton.
Post a Comment