Uppförande Kod Light Min Fantastiska Väninna

 

Kistalight får i uppdrag att rita en inbjudan till Mimmis fantastiska väninna, teckning från Modernas utställning om den tyska gruppen Brücke och Det Moderna Genombrottet för målarkonsten i Tyskland. Inbjudan kombineras med en visning och lunch på Museets restaurang. 

Utställningen är en färgfest med mycket rörelse, djärva former (skarp förenklad stilistik) från natur (kust och dammar) kring Dresden och Östersjön av målargruppen Brucke och en diskutabel samvaro med deras unga modeller!

Kanske var inbjudan inte en så lysande idé, väninnan har sina knepigheter, visst tackar hon för vår uppvaktning, men inte ett ord om vår inbjudan. Vi får sväva i ovisshet om ... hennes önskan att delta i ett sådant event! 

Är detta ett uttryck för härskarteknik, en sorts lightversion i konsten att bestämma och osynliggöra eller är det konsten att trolla bort en inbjudan?

Ingen Feedback Tjoho: Vad trevligt säger vår väninna, Moderna är ju er hemmaplan, där kan ni en del,  ska bli kul med en visning där och en härlig lunch på restaurangen med utsikt, med er go vänner, a great room with a view and some small chat! 

No ... no inget sådant!

Kan man begära det?

Vore det ändå inte trevligt med något sorts erkännande av vår inbjudan till utställningen om Brückegruppen på Moderna.

Pling, pling efter någon vecka, vår fantastiska väninna på mobilen, nä hon tänker inte ge sig ut på äventyr i denna höst med regn och mörker! Och absolut inte gå på något museum, varken på Moderna eller Nationalmuseum! Det senare stället är dessutom mörkt, ogästvänligt och med en massa människor och en mycket ljudlig restaurang där det inte alls går att sitta och prata med varandra tycker hon vår väninna.

Hua för höstmörker!

Pling, pling efter ytterligare vecka, nu kommer inbjudan eller i alla fall förslag från vår väninna!

Om vi skulle gå på Nationalmuseum och se utställningen om Romantiken, Ett sätt att se, pågår till den 4 januari sedan kan vi hitta något ställe att äta eller fika på i närheten. Visst kan vi fika på Nationalmuseum men bra bullrigt där, bättre trots allt på annat håll tycker vår fantastiska väninna!

Ingen Feedback Tjoho! Utan här kommer ett nytt förslag på lunch, Mimmi har varit med förr och bjudit vår fantastiska väninna på lunch. 

Hon, väninnan alltså, har ett urvalskriterium, mycket lättolkat, hon väljer den absolut dyraste rätten på restaurangen. Sådant kan bli kostsamt om man ska gå på krogar kring Nationalmuseum, som Lydmar eller Grand Hotel veranda, sic!

Lätt oro inför en sådan bjudning!

Pling, pling Mimmi ringer vår fantastiska väninna, säger som det är, att vi är ledsna över att vår inbjudan trollats bort, att vi tycker att det är fint med både lunch (Stockholms bästa utsikt) och visning med färg på Moderna och Kistalight tänker inte gå på Nationalmuseum (stött) efter att ha ritat en sådan fin inbjudan (Ba+, 3+, VG-, eller C-), se ovan bild! 

Ok då säger vår fantastiska väninna men det är ju jag som fyller år tycker väninnan! Förresten vad tycker du då Mimmi vill inte du gå på Nationalmuseum?

Lätt gungfly där, det är ju Mimmis glada idé att vi ska gå på Moderna och som gett Kistalight i uppdrag att skriva och rita ett kort som present på födelsedagen. 

Dock ska vi ses som avtalat, får bli Moderna!

Både Mimmi och Kistalight undrar hur det här ska gå!

Vad blir vår fantastiska väninnas nästa drag?

Pling, pling en sorts feedback Vår fantastiska väninna ringer hon kan inte gå på konstutställning på lördag, hennes lilla vovve har sträckt ryggen på något mystiskt sätt och kan inte lämnas ensam varför vårt museibesök får bli ett framtida äventyr. 

Tänk att det kan bli så med en förtjusande liten inbjudan!?

© Thommy Sjöberg

Våra hjältar Light Ett Eget Rum

 

Wow för denna konstintresserade trio, Keith Richard, Ron Wood och Patricia Kamp (manager director lunch och kaffevagn) 7 maj 2022, bland de stora Nederländska mästarna på Amsterdams Rijksmuseum! 

A love supreme, a love supreme  (A Love Supreme John Coltrane)

Kistalights väg till gesällprov och målaryrket i ungdomen formade sig till både en inre resa, kamp med material och verktyg.

Bakom valet att utbilda sig till målare fanns en lite crazy konstnärsdröm, eller också var det bara ett sätt att komma loss!

Förtäckt frigörelse från sina päron; en farsa som kunde skruva den som Grive (inbiten pingisspelare i ungdomen) men mest var upptagen av sin elfirma och hans sturiga tekla som gillade att städa eller en morsa som mystiskt gått upp i rök, in to thin air, försvunnen liksom, mystiskt, någon gång i barndomen. 

Bland mina ungdoms hjältar från sixties, en generation i uppror, inom popmusiken; Beatles, Stones, Kinks (Ray Davies), The Who (Pete Townhsend) och Faces (Ron Wood) vimlade det av musiker som gått på konstskola i sin ungdom. John Lennon var en av de mest kända profilerna, blev t o m några festligt tecknade böcker till slut, hans bästa kompis Stu som var basist i the original Beatles valde istället att bli konstnär med studier på Hamburgs konsthögskola. I några fall var det musiker som Keith Richard, en Rolling Stone, som hade valt ett extra-år på High School estetisk linje för att det var ont om jobb och att det fanns möjlighet att undvika vuxenlivet och istället kunna lyssna på häftig rockmusik, samla skivor av Chuck Berry, giga och pyssla lite med konst och låtsas att kunna bli något i reklamvärlden. Största talangen av dem alla, Ron Wood med en sagolik teknik och förmåga som tecknare och målare, har än idag konstutställningar och ger ut böcker när han inte musicerar med sina vänner i Stones.

Kistalight ville inte vara sämre!

Talang då?

Tja den kunde kanske vaskas fram, under mitt första lärlingsår på Verkstadsskolan i Handen genomförde jag kurser i Frihandsteckning, Pennteckning och Lavering på Hermods, visst utvecklade jag en viss känsla för form och färg men mest upptäckte jag att jag var en alldeles vanlig kille, Ba+ i betyg, tji talang för konstens vägar och kom aldrig loss i akvarellens väsen med mjuka vattenböljor i färg. 

Däremot hittade jag vägen till Haninge Bibliotek ute i den yttre förorten där jag upptäckte ett alldeles Eget Rum, läste massor av konstnärsbiografier om Cezanne, Manet, Matisse, Monet, Renoir, Gauguin, Picasso, Göteborgskolorister och andra svenska målare. 

Lyssnade på Coltrane och Miles Davis i hörlurar från bibblans skivotek! 

Dessutom hittade jag fram till Jean Paul Sartre och läste hela trilogin Frihetens Vägar om en ung okonventionell lärare i filosofi (kan ha påverkat mitt framtida yrkesval) av Sartre läste jag dessutom Äcklet, novellsamlingen Muren och Orden möjligen också Existentialismen är en Humanism. 

Egentligen förstod jag inte Sartre och existentialismen, hade behövt lite vägledning där, (At the Existentialist Café) men Sartres ena öga pekade i norr och det var något som verkligen gick att identifiera sig med för Kistalight, än i dag kan jag känna att den unge killen som stretade på med läsningen av Sartre är värd en stor ... stor kram. 

Se även Saint Germain des Pres eller Sartres norra öga!

 Sartre var inte en filosof som det direkt gick att snacka med gubbarna på bygget om, nä, bättre då med Henry Miller, (Gympa Light) som Kistalight också läste vid den här tiden. Han var känd för sina erotiska (porr) äventyr i Paris, såna läsintressen kunde gå hem bland gubbarna på bygget, medan Kistalight stretade på med pensel och spackel tillsammans med andra målarlärlingar som längtade efter att bli vuxna och bli något här i världen.

© Thommy Sjöberg

Poesi på en Dag Anno 2024

 

Kistalight vid Hornstulls Strand strax bortom Rio och Badbåten vid konstverket Miraculum 510, Bild Thommy Sjöberg

Kistalight har deltagit i årets Poesi på en dag Författares Bokmaskin årliga bokevent i november. Vi får hylla och tacka Bokmaskinen för deras poesikvällar och tryckande av antologin Poesi på en Dag som då är gratis för oss deltagare. 

Fantastiskt att delta där och bli en publicerad poet, läsa sin dikt för en intensivt lyssnande publik (Mimmi), lite av pop, rock och undergroundkänsla i Bokmaskinens lokaler, en poesins The Cavern på S:t Eriksgatan. Tänk att få läsa sina egna texter och delta som författare i en alldeles riktig bok. IRL, tillsammans med andra skrivande människor, en stark motvikt mot all förment management hybris, gig och klipparkultur, i det kommersiella kretsloppet i böckernas värld. Det är viktigt med mötesplatser för att bredda samtalet, kulturen och att det finns andningshål för lyriska själar i ett demokratiskt samhälle. - Wow för Bokmaskinen! 

... skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand 

Kistalight på spaning bland hipsters och veganer vid konstverket Miraculum 510, strax bortom Rio och Badbåten med patina av kvinnofrid.

Högalids Folkskola, det myllrade av ungar, Benke, trillingarna Björn Bertil och Bo lika som bär, spjuvern Mikael, glada Titti, Birgitta med lockiga håret som alla killarna blev förälskade i, Bernt från Långholmen som smygrökte fimpar och godmodiga Mats. Vår snälla fröken hette Elsa Karlsson. Hon lärde oss läsa och skriva, denna gåtfulla process, plötsligt bara händer det, och hon lät Kistalight få läsa Nils Holgersson istället för örfilar och skäll.

Slipgatan var en ravin i stadsgeografin, funkis på Bergsunds gamla varvsområde. Små lägenheter, arbetarklass och det kryllade av ungar på gatan. Gatan var ett dagis och ett fritids, där vi barn själva fixade vår pedagogik, drog halsbloss, långt bortom curlande föräldrar och en välvillig skola. 

Jumpa på isflaken var något för oss busiga killar, grå mist och smog, isränna i farleden, mistlurar och Gröndal i dimma, och allt för tunna isflak. Kistalight dog där några gånger vid Bergsunds Strand, de äldre grabbarna Kjelle, Lecke och Tom drog upp mig, blöt som en nisse i en novell av Selma Lagerlöf, redo för en match i Folkhemmet.

(Efter strykning)

 © Thommy Sjöberg

Öarna Light Järva Begravningsplats

No man is an Island,

Entire of itself.

Each is a piece of the continent,

A part of the main. (John Donne For Whom the Bell Tolls 1600-tal)

Kistalight har varit på visning på nya Järva Begravningsplats genom Samfundet S:t Erik. En grupp stockholmsentusiaster som har hittat vägen ut på Järvafältet för samling vid platsens Ekonomibyggnad. Guide är Annelie Sjöström som också är samordnare för Världsarvet Skogskyrkogården. 

Vi får följa det vinnande bidraget Öarna från 2009-2010 i arkitekttävlingen om Järva Begravningsplats. Vinnaren (bland 111 förslag) Kristine Jensen Tegnestue har skapat ett lågmält förslag för området genom att placera en rad gravöar i landskapet. Öarna är ett poetiskt uttryck inramade av rundlar, utknackade stenmurar av hantverkare, stenarna är asymmetriskt ordnade liksom naturen själv och bildar fantasifulla mönster. Nedanför de större gravöarna och de låga murarna med plats för kistgravar ligger det aha-diken för att försvåra för vilt att att hoppa upp bland gravstenar.

Vid en av de muslimska gravarna blir det vissa funderingar, goda samspråk, i vårt sällskap, om vilket håll Mecka ligger och vi enas om att det ligger någonstans i sydväst mellan Hjulsta och Barkarby utan att ange en mer precis riktning.

Ingången till Öarna kallas Markörer, formade som strykjärn, eller upp och nedvända V och kan leda tankarna både till romanska bågar, gotiska fönster och valv men även till muslimsk arkitektur med bågar av kolonner som ofta finns kring de stora moskéerna ritade av till exempel av den store arkitekten Sinan verksam under Osmanska riket.  

Mindre markörer i form av små pyramider finns till ingångarna av Öarna av urngravar, askgravlundar och minneslund. Den senare ligger vid en ås i kanten av Igelbäckens Kulturreservat och är säkert en De Geer-morän bildat efter issmältningen av inlandsisen när det begav sig för 10 000 år sedan innan det blev landhöjning och landskapet förändrades till små öar, sedan skärgård med havsvik för att bli så som det ser ut i dag, se https://stockholmskallan.stockholm.se/teman/Stockholmsplatser/jarvafaltet/ .

Naturen runt Öarna är formad av björkdungar, gräsytor, blommor, och våtmarker med gräsänder, sothönor och svan. Kring några av rundlarna, Öarna, har rader av popplar planterats som ramar in och skapar en bullermatta mot E 18:s trafik. De små sjöarna blir som vattenspeglar bland höstfärger och får en nordisk prägel och lite av en stämning från en rysk datja, längs sjön mot E:18 finns en lång rad av björkar, bullerskyddande och som en vacker fond mot Tensta. 

Ceremoni och Ekonomibyggnaden har ritats av Poul Ingeman, arkitekt och snickare (specialist på trä) och här kan man få associationer till både Alvar Alto, ton av folkvisa från Mamma Anderssons målningar, skandinavisk design, vibbar från arkitektur och antroposofi i Järna. 

Vid Ceremonibyggnaden finns en trappa upp emot Granholmstoppen och en bilfri väg, en Stairways to Heaven för besökarna.

Vid Öarnas Meditationsplats kan du slå dig ner på bänken längs rundeln, fundera, kika på några av Järvafältets skylines; Tenstas miljonprogram (se även Miljonprogrammet Light från kloss till koja), ana Rinkebyterrassen, Kista Sciencetower med förkärlek för hightech, nya bostadsskrapan i Kista centrum och närmast bortom vår vattenspegel Tensta koloniträdgårdar med kul husprofiler, som små bönehus, längs vattenlinjen. Kolonilottsrörelsen som funnits i mer än hundra år och i dag åter är aktuellt med egenodling i dyrtider och klassamhälle. 

Funderar du i mer andliga riktningar kan du tänka både på Asplund och Lewerentz Skogskyrkogården och att skapa efter naturens former (arkitektur), livets cirkularitet, liv och död, och här på Järva begravningsplats med öar som symboler för livets kretsgång.

Kulturpromenaden avslutar vi vid Ceremoni-byggnaden efter visning av den, en trevlig och kunnig visning av vår ciceron i glatt sällskap är över och Kistalight tycker sig ha upplevt inte bara en vacker begravningsplats utan också något av en poetisk skulpturpark där du kan promenera och njuta av Öarnas poesi. Vi avslutar som vi börjar med några rader av John Donne.

Each man´s death diminishes me,

For I am involved in mankind.

Therefore, send not to know

For whom the bell tolls, 

It tools for thee,  (John Donne 1600-tal)

 

© Thommy Sjöberg