Fantastiskt att delta där och bli en publicerad poet, läsa sin dikt för en intensivt lyssnande publik (Mimmi), lite av pop, rock och undergroundkänsla i Bokmaskinens lokaler, en poesins The Cavern på S:t Eriksgatan.
Tänk att få läsa sina egna texter och delta som författare i en alldeles riktig bok. IRL, tillsammans med andra skrivande människor, en stark motvikt mot all förment management hybris, gig och klipparkultur, i det kommersiella kretsloppet i böckernas värld.
Det är viktigt med mötesplatser för att bredda samtalet, kulturen och att det finns andningshål för lyriska själar i ett demokratiskt samhälle.
- Wow för Bokmaskinen! 🎷🎸🎈📖🦉😎
.jpg)
... skulle så gärna berätta något om Hornstulls Strand
Kistalight på spaning bland hipsters och veganer vid konstverket Miraculum 510, strax bortom Rio och Badbåten med patina av kvinnofrid.
Högalids Folkskola, det myllrade av ungar, Benke, trillingarna Björn Bertil och Bo lika som bär, spjuvern Mikael, glada Titti, Birgitta med lockiga håret som alla killarna blev förälskade i, Bernt från Långholmen som smygrökte fimpar och godmodiga Mats. Vår snälla fröken hette Elsa Karlsson. Hon lärde oss läsa och skriva, denna gåtfulla process, plötsligt bara händer det, och hon lät Kistalight få läsa Nils Holgersson istället för örfilar och skäll.
Slipgatan var en ravin i stadsgeografin, funkis på Bergsunds gamla varvsområde. Små lägenheter, arbetarklass och det kryllade av ungar på gatan. Gatan var ett dagis och ett fritids, där vi barn själva fixade vår pedagogik, drog halsbloss, långt bortom curlande föräldrar och en välvillig skola.
Jumpa på isflaken var något för oss busiga killar, grå mist och smog, isränna i farleden, mistlurar och Gröndal i dimma, och allt för tunna isflak. Kistalight dog där några gånger vid Bergsunds Strand, de äldre grabbarna Kjelle, Lecke och Tom drog upp mig, blöt som en nisse i en novell av Selma Lagerlöf, redo för en match i Folkhemmet.
(Efter strykning)
© Thommy Sjöberg
