När arbetsdan är slut faller ett regn
Stan ligger i dimma på min väg hem (Jacob Hellman tolkning av Eldkvarns låt)
Jakob Hellman med Eldkvarns I skydd av mörkret från Så Mycket Bättre, en härlig spelning med mycket atmosfär av det som var Norrköping: En arbetarstad, Strykjärnet, industrierna vid Motala Ström, hudlöshet och känsla av att inte höra till. Wow för tolkningen och Jakob Hellmans lätta danssteg.
Kistalight kommer att tänka på egna besök i Stockholms vilda nöjesnatt in the sixties, under vår glada ungdom, efter långa arbetsdagar som målarlärling med alldeles för låg timpenning!
Skottgränd Light
Marcel Proust har sina Madeleinekakor Kistalight går igång på rockmusik och minns sin ungdom. Jakob Hellman får oss att reflektera över sextiotalet och besök på skumma illegala klubbar i Gamla Stan.
En av dem var Le Tabou på Skottgränd i Gamla Stan mellan Österlånggatan och Skeppsbron med anor från 1500-talet, då hemvist för skottar som gjorde business i Stockholm. Där lyssnade vi på nybildade Rhytm and Blues och Indieband, häftiga gig och där de återkommande razziorna var legio i mörkret. Kvällarna när vi hamnade på Le Tabou var stämningen mindre narcissistisk än på Disco Shazam vid S:t Eriksbron, sångtexterna mer kongeniala för den serena natten och det var bara att stampa takten och sjunga med i de nybildade banden som gärna svepte en bärs eller två mellan ackorden.
Stämningen var lite som på John Lennons Neville Club.
Klädd i min tonhåriga gamla svetter kunde jag lätt blanda bort mig i blängden på Neville Club, en anstönlig håla. /_ _ _ /
”Varför Hånmästaren?” Helt ojäntat fick jag se bollar och flirtor sitta i luggiga lumpor och röka homofin och ta opinionspiller och bli höga. Någonstans 4 m.ö.h. men han hade indisk Harmpa som han alltid odlade i sömnen. Andfådda, dräglande och nerknarkade krälar de omkring varandra eller dansande i vild sextas och fimpar i de vildaste ställningar var ända.
/_ _ _ /
”Hur högt står månen?” Skrek en annan och orkestern började spela. ( Från In his own write John Lennon.)
Klädd i min tonhåriga gamla svetter kunde jag lätt blanda bort mig i blängden på Neville Club, en anstönlig håla. /_ _ _ /
”Varför Hånmästaren?” Helt ojäntat fick jag se bollar och flirtor sitta i luggiga lumpor och röka homofin och ta opinionspiller och bli höga. Någonstans 4 m.ö.h. men han hade indisk Harmpa som han alltid odlade i sömnen. Andfådda, dräglande och nerknarkade krälar de omkring varandra eller dansande i vild sextas och fimpar i de vildaste ställningar var ända.
/_ _ _ /
”Hur högt står månen?” Skrek en annan och orkestern började spela. ( Från In his own write John Lennon.)
Det här var före drogernas intåg i Stockholms svarta natt i mitten på 1960-talet. Mest zippades det vin och vi försökte vara intellektuella a la Sartre och existentialisterna, drömde om vänstra stranden,.Vi gillade Beatles, Rolling Stones och en ung poetherre, Robert Zimmerman, började göra sig ett namn som Bob Dylan.
Razziorna ja!
De verkade mest vara för att hyfsa till oss besökande!
En kittling av lagens långa arm!
Mindre hångel och dryckjom!
Veckan därpå kunde klubben vara stängd men snart var den öppen igen med svartsprit och nya moves på dansgolvet!
© Thommy Sjöberg
3 COMMENTS:
Skottgränds mörka, mystiska klubb, med en magisk dragningskraft, likt en siren, på unga män.
Mitt i natten drogs vi mot den för att förstöra ännu en natts sömn med dricka som vi kanske inte behövde. Flickorna såg vackra ut i dunklet, inte alltid så nästa morgon.
Årstagalningen : som även han hamnade där, i en idag, svunnen oskyldig tid.
- Aha!
Var det kring tiden för Nybban måste det ha varit den senare delen av 60-talet - något osäker där. Dessa dunkla klubbar med svartsprit, hångel, rhytm & blues och mystiska razzior!
Det blir ju lite dunkelt, speciellt som "vi gick in i dimman" ibland - årtalen blir lite diffusa - men en sak är säker det var i vår ungdom, när vi började formas till de visa, kloka män vi är idag !