Ostkusten Light Remix

 

Ostkusten Light

När det begav sig ...

Helgen som var tuffade vi söderut längs Ostkusten. Scorpion nytvättad, hålet i den lilla vindrutan fixat, skir grönska i lövträd och på förra årets höstsådda slätter, ljust lyster i hagtornshäckarna och körsbärsträden och blåa blänk från fjärdarna.
Ligga på rulle - hastigheten ja - städer och ortnamn; de små byarna Gladhammar, Mörtfors, Jämserum och Verkebäcksviken.
Den senare ... - En dröm för diktare av limerickar.
Ölandsbron i förklarat ljus och Öland som inte är övriga Sverige likt.
- Norra Öland!
Bister Nordan, gäss på Kalmarsund, svall mot stenkustens kalkflishällar, små varma solgläntor, där man söker lä.
Fågelkvitter och munter revirsång,
- som om världen vore alldeles ny.

Ibland funderar vi på vad som egentligen är Ostkusten!

 Är det en akademisk fråga? När vi var unga småbarnsföräldrar och åkte runt i Sverige med familjen kunde Kistalight prata (tjattra) mest hela tiden om vad som var en bygd. På väg mot Lomsjö nära Åsele i Västerbotten diskuterades det mest hela vägen om det egentliga Ådalen längs Ångermanälven, var den börjar och när den tar slut, inspirerade av Mauritz Edströms Mitt Ådalen, men i Lunde utanför Kramfors besökte vi absolut monumentet för de fyra arbetarnas död vid demonstrationen i maj 1931. Några år senare åkte vi runt i Österlen i Skåne, Kistalight hade läst Tomas Löfströms på Österlen, bodde på Backåkra vandrarhem i Löderup, besökte Dag Hammarskölds gård och tjusades av gåtfullheten och utsikten vid Ale Stenar medan Kistalight diskuterade om vad som var det egentliga Österlen utsträckning så där någonstans mellan Löderup, Borrby, Simrishamn, Brösarps backar, Hasse och Tages Tomelilla. Mimmi och barnen kanske inte alltid lyssnade så intensivt på de akademiska utgjutelserna över vad som var det egentliga Österlen. Gränsdragningar är knepiga historier (grejer) även om barnen ännu inte var tonåringar och Mimmi ung.

Hur som helst, vad är då Ostkusten? En akademisk fråga? Nja strängt taget är det all kust som gränsar till Östersjön, vill man snäva in begreppet kan det vara all kust från Söderköping (Mem) till Karlskrona i söder då Stockholms skärgård (nästan) med Roslagen i norr och Trosa skärgård i söder bildar egna kustlinjer. I vår ungdom paddlade vi kajak, fyra grabbar och två kajaker, mellan Femöre Huvud utanför Nyköping till Figeholm Oskarshamns kärnkraftverk genom några av Sveriges vackraste (egen kurs) skärgårdar som S:t Anna, Gryt, Misterhult och Kråkelunds skärgårdar, en oförglömlig upplevelse några varma sommarveckor 1975. Ett äventyr som säkert påverkar vår uppfattning om vad som är det egentliga Ostkusten.

Åker vi bil, vilket vi alltid gör numera, får Ostkusten vara E 22:an mellan Västervik och Oskarshamn (hardcore) eller en lite mer liberal uppfattning mellan Söderköping och Karlskrona. Vårt flitiga bilkörande under åren längs Ostkusten resulterar ibland i några bloggar. Det kan handla om tennismatcher, turiststopp på namnkunniga platser med spännande ortnamn eller lyssnande på sportradion. I bloggar där vi präntar ned våra iakttagelser och funderingar, som vi här samlar utan inbördes ordning.

Påskallavik, Oskarshamn, Juholt Land 

Kistalight på besök vid Källströmsgården utanför Oskarshamn tar rygg (rumpa) vid grandios dam och passar på att fika  även om timmen är sen och cafeterian är stängd. Bild Mimmi och Kistalight – klicka gärna på fotot! Läs mer i Juholt Land – Kistalight i Påskallavik!

• Mörtfors mellan Västervik och Oskarshamn 

  

  Kvarnen i Mörtfors, röd byggnad med vita knutar som speglar sig i Marströmmen, byns hjärta och prunkande växtlighet. Vatten som porlar rogivande i åns trappor och bara några hundra meter senare blir Marforsen innan ån virvlar ut i sjön Maren. Bild Thommy Sjöberg Läs mer i Mörtfors Light!

• Kalmar, Final Light, Kalmarspelen 2020

  

  Kistalight har varit i Kalmar och lirat tennis i Kalmarspelen 2020. Här bild efter finalen HS 55 från årets finalpar segraren Anders Alriksson och tvåan Kistalight/Thompa. Segraren fick två rör med bollar och tvåan Thompa en rulle tejp för sitt tennisracket.
  Precis vad jag behövde!
  Ska absolut fixa till handledsgreppet med lite fräsch tejp! Läs mer i Final Light Kalmarspelen 2020!

• Karlskrona, Aspö Light och lite grustennis

  

  Kistalight har varit på en liten roadtripp i veckan - några intensiva dagar med deltagande i tennisturneringen Karlskrona Open på grus vid ABB-Arena strax utanför staden och med ett besök i Blekinge skärgård på Aspö.
  Små lätta moln på min himmel som är blå... Läs mer i Aspö Light och lite grustennis!

• Ölandsbron, Glad Påsk Light 2021

  
  Ölandsbron får också vara med i en Ostkustem Light Remix! Kistalight önskar alla vänner, gamla kolleger, arbetskamrater, grannar och släktingar en riktigt Glad Påsk med många påskägg, påskekrim, anpassat umgänge (coronatider) och några goda TV-serier, hopp om vaccin, bra R-faktor, varmare väder och goda tider med en smäktande ballad av Molly Sandén och några egna verser från vårt Norra Öland. Läs mer om egna schlagerförsök på Glad Påsk Light 2021!
• Här kommer några bloggar till från Ostkusten! ...
• 
  

Måltorka i de bästa av medier,  Mellan Jämserum och Söderköping
Expressionism Light, Gladhammar
Sverige VM-Brons - Mimmi Larsson Light, Gröndals IP Kalmar
Aspö Light - Vandrarhem, Världsarv och lite Asfalt Strax söder om, 25 minuter, från Karlskrona. Visst ja, undrar om inte Kalmars Jägarinnor Light, kvalar in i den här samlingen av bloggar , direkt från Kalmar, 1990-tal, Marlboro Light, konditori Fiesta och Tove Folkesson!

 

©Thommy Sjöberg

Afghanistan, En Del av Mitt Hjärta

 Kistalight tar med förfäran del av händelserna i Afghanistan, tumultet på flygplatsen i Kabul när människor försöker fly från landet och rädslan och uppgivenheten hos dem som blir kvar och förundras över hur snabbt landets försvar faller samman. Ett korthus av korruption och fruktan för talibanerna, Kistalight har tidigare bloggat om böcker och film i ämnet,  se, Anniversary Light och Om konsten att flyga till Kabul och minns Jan Myrdals Resa i Afghanistan som vi läste i ungdomen. En fantastisk reseskildring underbyggd av tankar och fakta. Det var (är) bara det att Janne som visionär inte hade en siffra rätt!

Anniversary Light

I dag firar vi femårsjubileum som blogg på Kistalight.
 Vi firar med en födelsedagsbok, present från dottera Evelina, faktiskt fick vi boken i februari och vi läste ut den redan på sportlovet.
Boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är en blandning av reseskildring och självbiografi.
Något som vi tycker om väldigt mycket, gillar skarpt, på Kistalight.
Diana Janse reser i öst och väst och från norr till söder i Afghanistan.
Från Kabul till Herat, med delar av sin familj genom Khyberpasset. ett svärdshugg genom bergen, till Pakistan och Islamabad, till talibanernas Kandahar och FN-svenskarnas Mazar-e Sharif i norr.
Diana Janse kan tillsammans med författare som Johanna Hildebrandt och Åsne Seierstad ses som en grupp kvinnor som skriver sig en egen litterär genre. En genre där unga tjejer ger sig ut till riktiga krishärdar i världen där tillvaron är allt annat än säker. Det kan gälla forna kriget i Jugoslavien och här dagens Afghanistan. Bakom sig lämnar de en ombonad tillvaro som de inte känner sig hemma i. Förutom att beskriva koloniala samhällen med patriarkala styren, göra lite nytta, tror Kistalight också att det hos dem finns en drivkraft att lägga en grund för sina författarskap och få utlopp för sitt behov och lust att skriva.
U-land som en spegel för moderniteten!
Bättre främling i ett främmande land än depp hemma vid Hornstull .
Eller Afghanistan som yttersta utposten i en global värld.
- Sviker vi afghanerna överger vi oss själva!

Det finns gott om lästips hos Janse!
Jan Myrdal reste där "Kulturers korsväg", minnesvärt och en förebild för oss som var unga på 60 och 70-tal.
Tyvärr hade Myrdal inte en siffra rätt i sina visioner om Afghanistan skriver Janse.
Ett lästips som återkommer hos Janse är The great game The struggle for empire in central Asia av den brittiske historikern Peter Hopkirk. Där kan man läsa om tidigare koloniala bakslag, 1880-tal och militära slag, och den brittiska kolonialismens tillkortakommanden i trakterna av Kandahar.
Kandahar där talibanerna och opiumodlingarna har sitt centrum i dag och där Bin Laden bodde.
Tänkvärt!
Bruce Chatwins gamla favorit Robert Byrons Vägen till Oxanien citeras när Janse reser runt i västra Afghanistan, mer välordnat där i Irans närhet, än i övriga landet.
Äntligen ett Asien utan mindervärdskomplex skrev Byron i Herat redan 1933.
Med sina reseskisser, lätt impressionistiska och välformulerade, vänder Janse på berättarperspektivet.
- Världens botten är Kabul med sin fattigdom.
I kapitlet med titeln På botten av världens botten gäller dock att här är det när hennes relation med pojkvännen är över så återvänder Janse till Kabul från Stockholm med en trasselsudd till hjärna och ett beckmörkt rum utskuret ur hjärtat.
Kanske hämtar Janse inspiration ur Paul Colliers bok The bottom billion. Ett annat lästips från Janse - en bok om den miljard människor som befinner sig på världens absoluta botten och fattigdom.
Helt bekväm känner sig inte Janse heller bland diplomater och postmoderna nomader med rätt överklassbakgrund i Kabul. På några rader glimmar det till i boken, likt ett kirurgiskt snitt, när hon minns sin ungdom och önskar sig några lyckliga sommarlov på Rivieran istället för att ha kuskat runt i en överfull ford Escort genom Uppland eller hur hon minns moderns förmaningar och varningar för kanyler i rabatterna runt höghuset i Gottsunda.
Numera åker Diana Janse världen runt som medarbetare till Carl Bildt dessutom driver hon bloggen 120 minutes. En caféblogg om var du kan söka dig om du har några timmar över i en främmande stad. Massor av spännande tips där om fika och spännande miljöer som till exempel gamla Jerusalen eller Alma mater, Mamajev Kurgan, moder Ryssland om du söker efter rysliga historiska monument.
- Betyg Fem omvända talibaner av fem.

Hoppas att Diana Janse får tid att skriva fler böcker och att utveckla sitt författarskap.

- Kanske något om spelet bakom kulisserna på UD?!

©Thommy Sjöberg

Renegater Light eller Skittunnan satt under Fläkten

 I Klas Östergrens Renegater väljer vi att läsa kapitel V (s 483 - 652). Varför inte med titeln Krisen i Svenska Akademien eller Skittunnan Satt Under Fläkten (från citat herr Elm i boken). Klas Östergrens kapitel om krisen i svenska akademien är värd en egen titel och en egen bokutgivning.

Kanske kommer den i framtiden?

Hur som helst är det en underfundig berättelse om vänskap, svek och värdegrund och med en hel del om Svenska Akademiens historia.

Mumma för en litteraturvetare och en bokläsare!

Möjligen kan kapitlet läsas som en motvikt eller komplement till Matilda Gustafssons Klubben, se Kistalight Klubben Light Svenska Akademien Goes Underground!

 Kulturprofilen roll sätts in i ett tidsperspektiv, före och efter #Metoo som var ett paradigmskifte, och sätts in på en rimligare debattnivå än den som rådde på DN:s kultursidor och bland en massa andra tyckare.

Narrativet  om Svenska Akademiens roll som det svenska kulturlivets maktcentrum får av Östergren en mer nyanserad och balanserat uttryck än hos den dominerande offentligheten.

Inom kulturlivet har statliga institutioner, politiska etablerade organisationer, de stora förlagen, (gammel) media och numera sociala media (ny aktör) väl så mycket makt menar Östergren.

Kistalight nickar bifall. 

Det unika med Akademien är att det är en unik fristående korporativ institution, stiftelsekaraktär, med stort ekonomiskt och kulturellt kapital, väl förvaltat, med konungen som beskyddare. 

Otidsenlig alltså!

Men väl en motpol till statliga och politiska organisationer och gammelmedia!

Vilket retar gallfeber på många i gammelmedia och något som Kistalight är riktigt förtjust i! Se tidigare blogg Svenska Akademien i Våra Hjärtan.

Ett viktigt begrepp hos Östergren är den dolda kritiken, på norsk Den skjulte kritikken. Där den i Oslo  varit föremål för akademiska seminarier ... med bland annat Herr Styvrepe, Horace Engdahl, som deltagare. Den dolda kritiken skulle kunna beskrivas som (light version) av de koder som ligger bakom när litteratur, konst, musik mm räknas som finkultur. Den upphöjda kultur som är föremål för hyllningar i media av uppburna recensenter och ligger till grund för stipendieutdelningar men en litteratur som knappast säljer något på marknaden eller når folkliga framgångar och erkännanden. Den dolda kritiken är är personstyrd och svår att kategorisera och kan beskrivas som en viskningslek där budskapet sprids från mun till mun bland de kulturbärande och tongivande kretsarna tills det blir ett rykte. Den objektiva kvalitetsbedömningen är godtycklig den absolut viktigaste faktorn är vem som uttalar omdömet.

Subjektiv och grumlig (dold) agenda bakom stipendier och hyllningar kan skapa ett tomrum och missnöje och här någonstans kan Kulturprofilen och Klubben kliva in. Se  Klubben Light Svenska Akademien Goes Underground!

Klubben alltså som symbol, Forum (ha...ha) för den dolda kritiken och där Kulturprofilen får ett utrymme för sin agenda, kring den yta (med ett vaccum) som stavas finkultur!

Där även Herr Styvrepe (Horace Engdahl) och Herr Darrgräs (Anders Olsson) och Fru Timotej (Kararina Frostenson utomordentlig företrädare för den dolda agendan, kritiken) och Fru Stagg (Jayne Svenungsson som intrigerar med ryktbar undersökande journalist) och lite mer i periferin Fru Råg (Sara Danius), Fru Slok (Kristina Lugn) var besökare på Klubben.

Östergren inför en festlig namngivning på Svenska Akademiens medlemmar där alla får ett eget namn hämtat från växtriket med olika benämningar på grässorter.

Några gräsnamn (som agentkoder) till!

Gräs en art som är böjbar men ändå tålig för väder och vind!

Herr Svingel (Klas Östergren själv), fru Vass (Sara Stridsberg även hon i viss mån en sinnebild för den dolda kritiken men med hög konstnärlig verkshöjd), herr Elm (Peter Englund), herr Kavle (kjell Espmark), herr Havre (Per Wästberg storläsare och tongivande i Nobelkommittén), herr Elm (Peter Englund) som även lanserar idén (ungefär) om att, om en skittunna ställs fel i en gammal byggnad när man installerar nya fläktar så luktar det i hela huset och lite till!

Apropå Kulturprofilen, modernitet, transparens och Svenska Akademien! 

Klas Östergren söker ett sammanhang, en gemensam nämnare, för herr Styvrepe, fru Timotej, kulturprofilen även kallad klubbvärden och deras agerande och hittar Johnny Bode en av de svenska underhållningsbranschen värsta och geniala enfant terrible. En skojare med kaliber; talang och begåvning, låtskrivare, bedragare, tjuv, misslyckad nazist, upphovsman till operetter i Wien, författare, upprepad bedragare, skrivit Bordellmammans visor och tonsatt klassiker, skulle säkert kunna vara föremål för någon psykiatrisk diagnos.

Hos Johnny Bode hittar Klas Östergren en symbol (metafor) för turerna kring klubbvärden, fru Timotej och deras vänskap med herr Styvrepe och medlöparna fru Stagg, fru Slok och herr Darrgräs och några till. Något fel (vajsing) i relationen (varseblivning) måste det ha varit i att kunna skilja på vem en person är och vem en person vill vara, mellan sken och verklighet, eller som vi säger i dag imagen från en narcissistisk Instagram verklighet eller den en person verkligen är. En fransk intellektuell utbildad från ENS Ecole Normale Superieure  eller annan elitskola i Frankrike hade antagligen blixtsnabbt genomskådat klubbvärdens pompösa stil och personliga ihålighet (karaktär) tränade som de är i både språk (franska) och intelligent stringens. 

/ _ _ _ /

Med ett citat av Leonard Cohen, I´m leaving the table, I´m out of the game. lämnar herr Svingel (Klas Östergren) Svenska Akademien och beviljas senare, efter konungens stadgeändringar (2/5 - 18) utträde ur Akademien tillsammans med fru Totel (Kerstin Ekman), fru Losta (Lotta Lotass) och fru Vass (Sara Stridsberg).

Något Nobelpris delades inte ut 2018 istället blev det två pris året efter, 2019, som delades ut. Det förlorade året 2018 blev det en värdig vinnare Olga Tokarczuk från Polen  för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform vilket det litterära etablissemanget tyckte var helt i sin ordning.

Värre då med 2019 års vinnare Peter Handke som fick priset för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet. Här anade man herr Styvrepes inflytande och intrigerande trots att han inte längre var med i den speciella Nobelkommittén i Akademien (fått sparken där) trots allt hade han styrt herr Darrgräs och fru Slok, blidkat herr Havre och de övriga storläsarna.

Vilken arrogans att välja en författare som förnekat folkmorden i Srebrenicamassakern i de Jugoslaviska krigen och tagit ställning för den i Haag dömde serbiske ledaren Milosevic.

Peter Handke var stor på 1970, PK och då en litterär trend i finkulturens värld, och passar säkert in i herr Styvrepe, herr Darrgräs och Fru Sloks och de övrigas agenda när det gäller den Dolda Kritiken. Se även bit från Kistalight Gott Nytt Läsår 2020 från Kistalight!

Klas Östergrens jämförelse med Johnny Bode för herr Styvrepe, fru Timotej, klubbvärden och klubben Forum och turerna kring Svenska Akademien är kanske inte alls orättvist.

Det får historien utvisa! Betyg för Klas Östergrens Renegater; fem tåliga, uthålliga och strävsamma grässorter av fem!

Året efter tilldelas Svenska Akademien Johnny Bode Sällskapets pris med följande motivering: 

• Juryns motivering: Med kungligt beskydd, en stinn kassakista, fastighetsinnehav och prestigen i att dela ut världens finaste litteraturpris hade Svenska Akademien kunnat välja att tryggt vila på lagrarna, lyfta sina jetonger, endast göra bekväma val och hösta in kulturetablissemangets välsignelser. Men så icke! Med en generositet som torde ha kostat på har dessa herrar i frack och damer i aftonklänning i stället bjudit på ett ständigt flöde av spränghett skvallerstoff liksom grunder för underhållande polariserande kulturdebatter och allmänt häckel – allt sådant som får ses som ett uppmuntransvärt beteende i sann Bode-anda.

  Faktum är att akademien redan under ett antal år legat väl till för ett Johnny Bode-pris. I år utgjorde den dock ett självklart val.

  Akademien får priset för en enastående dramaturgisk duperingsbragd. Efter de senaste årens svårslagna formtopp av skandaler och interna pajkastningar har man först invaggat massorna i tron att man slutligen tagit till sig  av den externa kritiken, bara för att sedan likt en perfekt fekalieträff i bordsfläkten slå till med att utse en folkmordsförnekare till Nobelpristagare. Givetvis toppat med åtföljande interna avståndstaganden och nya avhopp. Bom succés, som Johnny Bode brukade uttrycka det!

  Priset bör dock även ses som en uppskattning av den flera sekler långa och trogna tjänst i de mer eller mindre litterärt spirituella skandalernas tecken, som akademien presterat.

To be continued, biten, om Klas Östergrens Renegater får bli en egen blogg! 

© Thommy Sjöberg

Fika, festlig Fotboll och en Croissant ... Vinna ett Silver eller förlora ett Guld

 

Sorgearbete ... Sveriges Damer fotboll ... Sommar OS i Tokyo 2021 ... You´ll never walk alone ... stort spel inte alldeles säkert lika med en vinst i stort mästerskap! De starka dramerna, poesin, litteraturen om fantastiskt spel, matcher man minns skrivs inte alltid av vinnarna! Kistalight minns några stora lag, stort spel, där guldet gick upp i rök, (in to thin air) mästarna blev fel lag men där man ändå minns spelet och liret hos dem som borde vunnit!

Ända sedan Kistalight var en liten knodd har jag varit en fotbollsfan, ett fan med både boll och spelsinne, all fritid ägnades åt bollsporter - Hälsningar från Östberga, på den tiden läste vi också Rekordmagasinet och All Sport. Tidigt lärde vi oss, läste om, de stora mytiska landslagen i fotboll som Brasilien kring VM i Rio 1950 och Ungern 1954 i Schweiz. Båda landslagen gick fram som virtuoser på sin väg fram till finalen, tycktes oövervinnliga och presterade en fantastisk fotboll.  

I finalen 1950 inför 200 000 åskådare på Maracanã i Rio de Janeiro föll Brasilien med 2 - 1  mot Uruguay inför en knäpptyst publik som hade förväntat sig en fotbollsfest, antagligen tidernas förlust i fotbollsvärldens historia och i Brasilien rådde en landssorg som kom att kallas Maracanazó. 

I VM 1954 var det Ungern, De Magiska Magyarerna, tur att vara storfavoriter, i finalen mötte man Västtyskland som man tidigare i turneringen besegrat med 8 - 3, klara favoriter alltså, de tog också ledningen i finalen både en och två gånger men föll med 2 - 3 i slutskedet av matchen. Ungerska storhetstiden som fotbollsnation tog slut efter den Ungerska revolten 1956 när Sovjet krossade upproret i landet.

Puskas en av fotbollslegendarerna blev storstjärna i Real Madrid och var med och inledde deras storhetstid som Europacup-vinnare föregångaren till Champions League. I dag heter den stora fotbollsarenan i Budapest Puskas Stadion. VM 1954 i Schweiz minns man (de som var med när det begav sig) för Ungerns fantastiska fotbollsspel även om det inte räckte hela vägen hem!

Från vår ungdom minns vi Nederländerna i VM i Västtyskland 1974 och VM i Argentina 1978. Ett land som blev silvermedaljör i bägge VM-slutspelen och en nation som stod för en offensiv fotboll, kanske inte direkt storfavoriter, men oj vad de präglade upplevelsen av turneringarna med sin totalfotboll med den Nederländska fotbollens Golden Boy Johan Cruyff som härförare.

En av Kistalights stora favoriter, inte stora mästare, men silver blev det!

Spanien VM i fotboll 1982, Kistalight klistrad vid TV-apparaten när kanske tidernas bästa landslag, Brasilien, spelare som Zico (den vita Pelé, mittfältarna Socrates och Falcao och den hårdskjutande Eder bjöd på sambafotboll, äkta jogo bonito. Första gruppspelet med målskillnaden 10 - 2, Maradonas Argentina besegrades med 3 - 1 och laget var jättefavoriter. Men vad hjälpte det i andra gruppspelet förlorade man mot Italien med 3 - 2 i en match som anses vara en av fotbollshistoriens bästa matcher, oavgjort hade räckt för Brasilien för att ta sig till semifinal. Brasilien av 1982 års modell (selecao) anses som ett av de bästa fotbollslag som någonsin funnits och laget är ett av de mest älskade någonsin trots att man inte ens vann en enda medalj. 

VM 1990 i Italien, hemmalaget skyhöga favoriter, spelar bra, men åker dit på straffar i semi mot Argentina som då var ett trist spelande lag med betongförsvar (ett riktigt benknäckargäng) trots att de var anförde av Maradona. Han satte för övrigt den avgörande straffen, stort i Napoli (Forza Napoli) men knäpptyst (trauma) i övriga Italien, blev så småningom brons för Italien ändå minns man laget för sin offensiv och spelskicklighet med profiler som Zenga, Maldini, Baresi, Vialli, Baggio och Schillaci som vann skytteligan.

I VM i Tyskland 2006 var hemmalaget favoriter åtminstone hos den egna publiken. De överraskade med en offensiv och trevlig anfallsfotboll, vann alla matcher i gruppspelet, slog ut Sverige i åttondelen (2 - 0), i kvarten höll man nerverna i styr och vann över Argentina på straffar men förlorade mot blivande världsmästarna Italien (0 - 2) i semin. Hemmalaget Tyskland lyckades genom sitt pigga anfallsspel med offensiv lust skapa en good will kring laget och man talade om en positiv ny typ av patriotism, skild från gammaldags nationalism (känsligt i Tyskland) man viftade avslappnat med sina flaggor och spelade glatt och positivt hem bronsmatchen mot Portugal med 3 - 1. Kistalight vet för vi var där, i Stralsund såg vi matchen på storbild på krog i hamnen, Mimmi bjöd på fisksoppa utan fisk, vitt vin, livat, glatt och vänlig patriotism och försvunna fiskar. Dagen efter tog vi vår lilla hyrbil till Berlin för att se finalen mellan Frankrike och Italien på storbildsskärm i Waldbühne nära Olympiastadion där matchen skulle avgöras. Men det är som man säger en helt annan historia. Se Tourist in Berlin!

Visst finns det länder som både varit favoriter, spelat trevlig anfallsfotboll och blivit världsmästare genom åren; Brasilien 1970 och 2002, Frankrike 1998 och 2018 och Tyskland 2014 som spelade en mycket trevlig offensiv fotboll men det är kring förlorarna de som spelade med hjärtat, de som stod för charmen i liret (kreativ och charmig offensiv) men inte nådde ända fram som den speciella magin finns; Spel vi minns; Brasilien 1950, Ungern !954, Nederländerna 1974, Italien 1990, Tyskland 2006 och varför inte Sveriges Damer nu i år i OS i Tokyo 2021! 

Vi får säga tack, till de svenska fotbollsdamerna, som glatt oss panschisar (Mimmi och Kistalight) så mycket med sin roliga och fantasifulla offensiva fotboll under OS-veckorna, Förmiddag, fika, festlig fotboll och croissant. Fotboll kan också vara stor underhållning, glädja pensionärer och inte bara vara en fråga om vunna mästerskap och medaljer.

 
 

 Vi avslutar med Gary and The Pacemakers You´ll never walk alone! Old Liddypool (John Lennon) song from the sixties, workingclass and a real footballclassic song.

© Thommy Sjöberg