Chelsea Hotel Light på Berwaldhallen

Patti Smith ovan! En av de stora som närvarade under lördagens konserter på Berwaldhallen.
Inte IRL förstås utan via sitt låtskrivande men även som reciterande poet, via inspelning, av William Blakes The Tyger!
Berwaldhallens kreativa satsning på ett gränsöverskridande tema med musik, prosa och poesi där det sammanhållande kittet är kreatörer som bott på Chelsea hotell genom åren blev en riktig höjdarkonsert under lördagen.
Arrangören (arrangemang och dirigent) Hans Ek har valt att lägga tyngdpunkten på 1960 och 70-talet. Med musiker och låtskrivare som Bob Dylan, Leonard Cohen, Joni Mitchell, Patti Smith, Jimi Hendrix, Grateful Dead, Jefferson Airplane, Television, Tom Waits, Sid Vicious med häftig tolkning av My Way, via inspelning (makterna på Chelsea hotel). Lou Reed, Nico, punkiga Ramones och Blondie får också vara med på ett hörn.
Tonbruket inleder med konstmusik från John Cage med beatgenerationen guru Jack Keouac som sedan läser, mer reciterar via inspelning (makterna på Chelsea), ur just The Beat Generation med Ornette Coleman som bakgrundsmusik. Annie Angel ny spännande bekantskap fortsätter med en fin tolkning av Joni Mitchells Chelsea Morning. En låt som inspirerade paret Bill och Hillary Clinton när de lät döpa sin dotter.


Moneybrother tolkar Bob Dylans I Want You från tiden när Bob och hans Sara Lownds bodde på Chelsea hotel room 202. Låten kom att ingå på Blonde on Blonde och släpptes även som single och var en hit sommaren 1966. Kistalight fångar de glada tonerna direkt från andra raden på körläktaren där de verkliga entusiasterna håller till. Glada galopperande rytmer med febriga verser, beat och blues, i kongenial tolkning av Moneybrother, Tonbruket och Radiosymfonikerna.
Liten parentes Chelsea hotell byggs i dagarna om även om några av de ursprungliga gästerna bor kvar. De kan inte vräkas enligt stadens New Yorks hyreslagar. Övriga inventarier säljs ut och en av dörrarna till Dylans rum 202 har sålts på auktion för 100 000 dollar.
Sic typ något mindre än en miljon SEK kr!
Sofia Karlsson med sin pipa, fantastiska röst, tolkar Suzanne, av Leonard Cohen som följs upp av Radiosymfonikerna och Tonbruket med arkadiska toner, Sadness, av den tonala kompositören Virgil Thomson.


Because  the Night av Patti Smith och Bruce Springsteen, alla tre framträder (Moneybrother, Annie och Sofia) och höjer nivån - det blir tre gånger så bra.
Här lyfter taket i första akten!
Förresten vem sjutton är Annie Angel egentligen?
Hell of a indiemuscian!
Om Patti Smiths och Robert Mapplethorps tid på Chelsea hotel kan man läsa i Pattis hyllade bok Just Kids. När de flyttar in på Chelsea hotell är de ännu okända och fattiga konstnärer. Hotellmanagern Stanley Bard är inte intresserad av deras konstmappar men är imponerad över att Patti Smith arbetar extra i bokhandeln Scribners så de får ett av de allra minsta och enkla rummen, 1017, på hotellet.
Direkt från lobbyn berättar Patti när hon kollar in gästerna.

Hotellet är en desperat fristad för en massa begåvade kringdrivande ungar från alla samhällsklasser. Gitarrister och påtända skönheter i viktorianska klänningar. Nerknarkade poeter, dramatiker, barskrapade filmmakare och franska skådespelare. Alla som passerar här är någon, även om de är helt okända ute i stora världen.

  Purple Haze den gamla rockpsykedeliska låten av Jimi Hendrix blir i Tonbrukets tolkning och Radiosymfonikerna en blandning av konstmusik och rockjazz toppat med lite Velvet Underground känsla.
Tyvärr har utrymmet tagit slut i Kistalights mobil när det är dags för första aktens final. Moneybrother, Annie Angel (who ´s the hell that star) och Sara Karlsson lyfter fram poesin i Dylans Just Like a Woman och med Tonbrukets klaviaturspelare Martin Hederos blir framträdandet magiskt! Frågan är om de inte når upp till Dylans sökande efter hans wild mercury sound. En ljudbild som Bob åkte ända till Nashville för att fånga med sina musiker när han spelade in Blonde on Blonde.
Sången har drag av hymn men är också en poetisk popsång med inslag av komplikationer så där lite bortom schlagern #Metoo före #Metoo. Låten är troligen skriven som en hyllning till Edie Sedgwick, en personlig tjej och en smula trasig musa för både Bob Dylan och kretsen kring Andy Warhol på hans The Factory och Chelsea Hotel.
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls. 
Fin avslutning på konsertens första avdelning med symfoni/pop/rock/konstmusikkänsla!
Andra akten inleds med ett klassiskt stycke ur musikhistorien, Also sprach Zarathustra av Richard Strauss. Vi som är lite äldre känner igen inledningen till Stanley Kubriks legendariska Space Odysssey, År 2001 Ett Rymdäventyr, är även ett passande stycke när avdelningens reportoar glider över till 1970-talets punk och pop-avantgarde och blir en mer romantisk dramatisk period, med tragiska konstnärsöden, i hotellets historia. Tonbruket och Grateful Dead och Annie Angel gör en häftig tolkning av Jefferson Airplanes Somebody to Love.
Sofia Karlsson med sin stämma tolkar Leonard Cohens #2 Chelsea (mötet med Janis Joplin?) och Sofia gör en underbar avskalad version av Tom Waits spelande basfiol i I Hope I Don´t Fall in Love with You.

Allen Ginsberg läser, reciterar, via makterna på Chelsea Hotel, ur sitt stora poem America sedan blir det punk, Velvet Underground nåja med influenser även från Nick Cage, sedan Sid Vicious, Lou Reed, Nico, Ramones, Patti Smith och Blondie och Dylan Thomas som slutade sina dagar på Chelsea Hotel som ett klassiskt romantiskt författaröde får via makterna på hotellet läsa Do Not Go Gentle into that Good Night.
Chelsea Hotel ovan är en splatter skräckisroman från Dee Dee Ramones tid på hotellet, mer splatter än Stephen King skräckis, inte så mycket organisation och struktur i berättandet men den förmedlar en hel del, får man anta, av de känslor och stämningar som fanns under 1970-talet, både på Chelsea och New Yorks Manhattan. En sunkig och nergången period med våld och droger, det gällde att se upp, i ett antal kvarter på Manhattan om man var på besök. Det fanns till och med kartor på vilka kvarter man borde undvika för både dag och nattetid.
Vi vet för vi var där när det begav sig!
Så skrev Kistalight i ABC… och kom ihåg egna besök i New York.
 Då studsade vi nedför Broadway i nya gympadojor, inköpta strax nedanför Central Park på 57.e gatan, på väg mot West 4th street och den unge Bob Dylans hemkvarter i Greenwich Village.
Strax hoppade vi på en buss för det är inte lätt att vara flanör längs Manhattans långa avenyer och vandra i timmar även om man har nya gympadojor!
I wish that for just one time

Ovan Patti Smith och Robert Mapplethorp från någonstans i kvarteren kring Chelsea. Kistalight har inte källan till bilden! Patti Smith kan gott ses som Chelsea Hotel store krönikör med kapitlet Hotel Chelsea ur Just Kids.
Konsertens publika höjdpunkt blir utan tvekan Patti Smiths People Have the Power, en låt hon skrev tillsammans med sin make Fred Sonic Smith. Sången skrevs efter tiden på Chelsea Hotel och släpptes på albumet Dream of Life men albumet har ett omslag, foto, av Robert Mapplethorp.
Wow för Moneybrother, Annie Angel (kommer säkert att låta höra av sig som artist), Sofia Karlsson (vilken röst), Tonbruket och Radiosymfonikerna!
Wow för unika singer/songwriters och modern konstmusik!
Stående ovationer från publiken i Berwaldhallen!

That the people have the power
To redeem the work of fools
Upon the meek the graces shower
It's decreed: the people rule
...
People have the power
People have the power

© Thommy Sjöberg