Årskrönika Litteratur Kistalight 2016

I dag summerar vi vårt läsår på Kistalight med Albert Camus som tuff representant för vår läsning.
Visst har vi hunnit med våra nyårslöften när det gäller läsning för 2016!
Först ut var några titlar dragna ur högen för olästa böcker!
Fredrik Sjöberg med Flugfällan, Justine Levy Med en ovärdig dotter, halvläst liggande bok i högen  Robert Byron Vägen till Oxanien och till slut årets stora, numera läst, klassiker Albert Camus Främlingen.
Kistalight citerar från den egna bloggen den 14 juli i år om läsningen av boken.
Främlingen årets klassiker på Kistalights redaktion är läst (nyårslöfte) och här pratar vi om världslitteratur!
Albert Camus Främlingen rankas som nummer ett på franska Le Mondes lista bland århundradets 100 främsta böcker.
På en nationaldag kan man gärna passa på och tolka vad som är typiskt för landet.
Vad som är en nationalkaraktär!?
I Sverige har vi midsommar och små grodorna, vi älskar vår natur, allemansrätten och ordet lagom men vi identifierar oss inte riktigt med några litterära verk i vår litteraturhistoria utom möjligen med Astrid Lindgrens hjältar förstås.
I Frankrike plockar man gärna fram sina stora författare och deras verk för vad som är typiskt franskt, från revolutionen och republikens grundare Voltaire och Rousseau, 1800-talets Victor Hugo, Balsac, Zola, Flaubert och under 1900-talet Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus.
 Kistalight som ibland hemfaller åt digital läsning läste här om året

• How to be a parisian (passande läsning för äldre herre) och jag fann till min förtjusning att en mycket viktig del av tjejernas identitet fanns i deras läsning och där Albert Camus Främlingen rankades mycket högt bland favoritlitteraturen. Kanske franska skolans lärare (Leve republiken) förtjänst?
• Främlingen gavs ut 1942 och räknas som en av existentialismens främsta verk. Den är förrädiskt enkel och välskriven. Korta meningar med precisa beskrivningar, nästan som en polisrapport med litterär stringens, men bakom enkelheten vilar bråddjup av existentiell smärta, kriget (ww2), generationer av förtryckande kolonialism mellan fransk algerier och araber. Läs mer om Albert Camus och Främlingen här!
• Några anteckningar från februari 2016.
• Så blev den läst Robert Byrons Vägen till Oxanien Bruce Chatwins favorit bland reseböcker.
• En förebild i reselitteraturens värld alltså!
• Robert Byron reste i Persien, tidigt 1930-tal, en arkeologisk amatör bland klassiska tempel och historiska byggnader. Han ritade av och fotograferade den klassiska muslimska arkitekturen och skrev dagboksanteckningar som låg till grund för boken Vägen till Oxanien (dagens norra Afghanistan).
• Betraktades av de persiska lokala myndigheterna som en brittisk spion!
• Inte så långsökt kanske sett ur deras perspektiv.
• Rent av hävdade de persiska lokala dignitärerna att de hade en upphovsmannarätt till byggnadskonsten och utsmyckningarna i landet vilka då Robert Byron inte fick kopiera.
• Var de kanske föregångare till diskussioner om upphovsmannarätt och verkshöjd redan i Persien på 1930-talet?
• Nåja det fanns även en religiös dimension kring Byrons avbildande!
• Robert Byron är en säker iakttagare när det gäller detaljer kring Persiens fornhistoriska bebyggelse och en kunnig byggnadshistoriker som rent av hittar föregångaren (inspirationen) till Hagia Sofia i Ibrahimabad och mysteriet bakom bärande kupoler.
• Robert Byron är också en skicklig landskapsskildrare, han tecknar färger, linjer, former med en säker blick och namnger blommor och träd. Dessutom har han humor och berättar festliga anekdoter om människorna han möter dock inte alltid så politisk korrekta.
• 
  



- et mama disparu

• Justine Levys En ovärdig dotter (Mauvaise Fille) läser vi ut i mars. Här några anteckningar om Levys bok och en frånvarande vacker mamma.
• Mamma är död - Leve mamma (Jfr Drottningen är...) skulle man kunna säga efter att ha läst En ovärdig dotter.
• Det är mamman som är i centrum förstås!
• En mycket dysfunktionell och frånvarande mamma!
• Här med en dödlig cancer i slutfasen i sitt liv samtidigt som Justine ska bli mor till en liten dotter!
• Klart att det blir en dubbelexponering!
• Justine Levy hittar en adressbok och kalender efter sin mamma som får berättelsen att glimra av pärlor och fina slutsatser när hon skildrar och karaktäriserar en festlig, nyckfull mamma som aldrig blev riktigt vuxen och tog ansvar för sig själv, sitt barn eller någon annan.
• Missbruk och ett antal diagnoser - säkert!
• Spännande - javisst!
• Friheten sic i uppväxten - med att vara försummad och bortglömd!
• Men Justine var inget maskrosbarn!
• Vet jag ens hur en mamma älskar, uppfostrar, grälar, tillrättavisar, hjälper till med läxorna, tröstar när man skrapar knäet eller hejar på en vid en idrott man utövar skriver hon. 
• Det är två fina böcker hon har skrivit Justine Levy om sig själv och sin mamma. Den första Vi ses på Place de La Sorbonne om en mamma som aldrig kommer till deras träff som avtalat på Café LÉcritoire.
• Ett litet mästerverk i sin koncisa dialog som vi läste här om året. Här i den andra välskrivna boken En ovärdig dotter glimrar det också av humoristiska (sarkastiska) detaljer kring hur det var att aldrig få den där nödvändiga omsorgen (kärleken) som en närvarande mamma ger.
• Visste hon, Justine, ens att den fanns?
• 
  
• Gott Nytt Läsår från Kistalight

• Nu roddar vi vidare med länkar till årets läsning!
• 
  
• Årskrönika Litteraturbloggar
• Blå Moskén- En Gång Till (Rysligt aktuell!)
• Kistalight samlar på författare
• Ett bloss för Bodil Malmsten
• Kulturtanten Light (Inte riktigt en litteraturblogg - får vara med i alla fall!)
• Life Itself på Moderna Museet (Inte riktigt en litteraturblogg här heller - men en vacker bok!)
• Bokrea on the run
• Älskade terrorist Light (Hit hittar fortfarande besökare i en jämn liten ström varje vecka)
• Instagram Light (Litteraturblogg nja... men alldeles säkert första april)
• Inte utan min mobil - Cervantes och Shakespeare
• Kistabibblan - Exil Fria Poeter på Flykt
• Bob Dylan 75 år (Får duga som litteraturblogg - vår singer/songwriter har ju trots allt fått Nobelpriset i litteratur)
• Från SoFo till Mosebacke (Hjärtepromenad och Quiz med Kistalight)
• Samar Yazbek Resa in i tomheten (Fint litterärt rese reportage om (nordvästra) krigens Syrien
• Fourth of July 2016
• Camus Light - Leve Republiken
• Stöd Asli Erdogan (Spännande turkisk författare, en av många, godtyckligt, fängslade i Turkiet)
• Flugfällan en vinnare (om glädjen i att samla flugor som är döda och flugor som ännu inte är döda.)
• Bob Dylan Nobelpriset i Litteratur (Bob Dylan är inte förutsägbar - inte Svenska Akademin heller!)
• If you see him say hello (Kommer - kommer ej?)
• Hello Dylanmannen här (Ladys Vote för Dylan!)
• Well Shakespeare in the alley (men var är Bob?)
• Bob Dylan en arbetare (svetsar, skriver arbetarsånger och rimmar på proletariat)
• Tryckfrihetsförordningen 250 år
• Absent friend Bob Dylan (Två lysande tal och en frånvarande vän)
• Känner ni vibbarna

• 

  Dags nu för några nya nyårslöften när det gäller läsning! Först ut får bli Elena Ferrantes Neapel kvartett av böcker. Just nu läser vi del II Hennes Nya Namn - spännande läsning om ... Lina och Elena, deras barn och ungdom, skavande känslor och tonår, fattiga kvarter i Napoli, kriminalitet, avig feminism (utsatthet) och klassresor och vem av dem är egentligen Min fantastiska väninna?
  Så drar vi en bok ur den halvt olästa högen hemma i bokhyllan i Kista.
  Blev Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling! (Pocketupplaga från 2007)
  En politisk essä, experimentell prosa, sökande efter identitet, etik och reseskildring från röda khmerernas Kampuchea - en spännande mix av berättarformer för att skildra en komplex historia!
  Hysch...hysch!
  Vi brukar visst lova att vi ska läsa något om en vit val också!
  En klassiker och då läsning i originalutgåva när det gäller språket.
  American english!
  Pst.. säg inget till någon om detta gamla läslöfte!
  Nog med löften nu!
  Läsning ska vara lustfyllt och improviserat!
  Okej...okej får bli en klassiker till ur den olästa högen!
  Blir just nu filmaktuella Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg, klassisk Stockholmsskildring, om kärlek och själens obotliga ensamhet. Boken som har stilens klarhet och säkert något att lära av för en gammal litteraturintresserad och skrivande bloggare?
  
  Gott Nytt LäsÅr från Kistalight! 🍾🍾🍾🎈😎

© Thommy Sjöberg

Känner ni vibbarna Light

I dag återvänder vi till en läsupplevelse från sommaren Erik Niva och Känner ni vibbarna? Med underrubriken Fotbollen och det nya Sverige. Snart dags för vår årskrönika i litteratur 2016 här på Kistalight och då bara måste vi ha med Nivas bok som vi läste (passande nog) under sommarens Fotbolls EM när Portugal kryzzade light ända till EM-guldet.
Känner ni vibbarna är välskrivna bitar, ofta krönikor, ibland längre reportage skrivna med ett stort fotbollshjärta.
Erik Niva tror på fotbollens integrerande kraft!
Vem gör inte det?
Visst finns det ihålig nationalism, fascistoida drag, kriminalitet kring svansen till fotbollen men det är inte de Niva berättar om i sina reportage.
Nej här gäller de goda exemplen!
Erik färdas från söder till norr i vårt avlånga land och hittar sina exempel!
Rent av börjar han sin resa längs Blå linjen i nordvästra Stockholm, Husby, Akalla, Rissne och Kista Galaxy, musik för förorten och en av AIK;s viktigaste domäner för att hitta talanger och för att forma sina idéer kring fotboll och sitt allsvenska lag.
Erik Niva söker de profiler som drivs av en passion för fotbollen, de som kan tänka utanför boxen, eller med hans ord, de som traskar stigar än de redan upptrampade.
Kistalight tolkar det som att enligt Erik Niva är fotbollens sanna själ inte bara liret, de taktiska finesserna, tekniken, viljan att bli bättre och vinna utan också en passion som inbjuder alla att delta.
Fotboll är till sitt väsen inkluderande.
Fler exempel på passionerade ledare spelare och supporters hittar Erik Niva i  Boden (konflikten mellan Boko Haram och Nigeria) Malmö (supporter som över levt naziattentat), Dalkurd i Boränge(nästan störst i Kurdistan) Östersund (rena specialklassen som dansar balett som träningsform) i Bromma hittar han medelklasskillar som väljer fotbollen istället för Handels eller KTH. I Norrköping fångar han det gamla storlaget Pekings nya själ och en svensk ledare (Janne Andersson) med nygamla helyllepassioner som tror på teknisk fotboll, processen och laget.
Wow för denna text hos Niva:  Och så till sist upp till lindarna, alléerna och avenyn som leder bort till Nya Parken. du kanske säger: "Norrköping är en jävla stad. Då har du förmodligen aldrig gått på stadens södra promenad, och knappast hellern knallat de två kilometrarna från järnvägsstationen upp till fotbollsarenan. Det tar inte så mycket mer än en kvart, men det ger dig ett par hundra års historia i en koncentrerad stadsvandring. Fabrikerna och fotbollen, textilierna och musiken. Sveriges Manchester - Guldköping.
Det är ett mycket närvarande Sverige han förmedlar Erik Niva i sina reportage!
I Södertälje (I Sverige flyger fortfarande fågeln) handlar det enbart om integrationsarbete. Visst är södertäljeborna som folk är mest ändå har Södertälje tagit emot mer flyktingar från Irak än hela Nordamerika tillsammans och Mellanösterns spänningar är ständigt närvarande. Boel Godner, kommunalrådet, i Stadshuset får ofta ta emot utländska TV-reportrar som är nyfikna och undrar hur lyckad assimilation går till.
I Göteborg (Vi klarar det här) möter vi Matilda Brink-Larsen som tränar och organiserar ensamkommande flyktingbarn i Sandarna Lag C på Hedens konstgräsplaner. Matilda har jobbat hela sitt vuxna liv med utsatta ungdomar och med unga flyktingar i si så där fem år. Fotbollen är fantastisk som pedagogiskt redskap säger hon. Det blir så tydligt med rättigheter och skyldigheter, samarbete och ansvar när man bildar ett lag och spelar matcher. Det går inte bara att köra sitt race, man hjälpa varandra och göra varandra bra säger hon. Numera fungerar Sandarna Lag C som en sambandscentral för ensamkommande flyktingungdomar. Fotbollsproffset Lisa Ek i italienska Fiorentina har ett alldeles särskilt hjärta för Lag C och bjuder ner killarna till Florens för att se herrmatchen i Europa League och sedan se deras dammatch mot Brescia något hon twittrar om: Kanske den bästa dagen i mitt liv! säger hon.
Inte bara dagens Sverige som är närvarande i Erik Nivas texter utan i högsta grad världen, Mellanöstern,  (Syrien, Gaza, Irak, Kurdistan, Turkiet och Libanon) Nordafrika och Balkan.
Visst kan fotbollen fungera som en revansch och klasskarriär, igår arbetarkillar från bruksorter och streetkids (Nacka t ex) från städernas arbetarkvarter. I dag gäller att killar och tjejer från förorten med invandrar bakgrund kan hitta vägen in i det svenska samhället och lägga grunden till en klassresa.
Trots att dagens lirare ofta gått från gammaldags lag och grupptänk till extrem individualism så är fotbollen som bäst när man hittar ett lags X-faktor. I dag kan lagen varandras spelmodeller, tekniken och den mentala träningen är jämbördig. Det som kan vara avgörande i dag i den moderna fotbollen är när en ledare kan hitta gruppkemin hos sitt lag. När alla stöttar, uppoffrar och sliter för varandra och glömmer sitt ego och laget blir det viktiga. Se Islands och Wales oväntade framgångar under Fotbolls EM eller Portugal som kryzzade hela vägen till EM guld eller varför inte de svenska tjejerna som spelade hem ett OS silver efter en kanon lag insats.
Erik Niva skriver väl!
 Ungefär med samma ostyriga ton som de egensinniga människor han berättar om.
Fem passionerade fotbollar av fem för Erik Nivas Känner ni vibbarna ⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️
© Thommy Sjöberg

Så Mycket Bättre Punk Light

Härlig somrig bild från södra Gotland, skulle kunna vara Öland, Kistalight längtar till sommaren.
Igår avslutning för årets Så mycket bättre, inga monsterhits så här långt som Magnus  Uggla Min far eller dundrande genombrott som September, Laleh och Maryam Bryant eller för den delen som förra säsongens tokhyllningar av en visans estradör som Sven Bertil Taube. Men massor av fina tolkningar av årets gäng och ett folkligt genombrott för den genomhygglige skönsjungande Magnus Carlsson och den lätt strulige tonåringen, om än 28 år, Josefine Jinder. Kanske ändå ett av de mest modernistiska, indieinspirerade och punkiga omgångarna hittills av Så mycket bättre mycket genom Freddie Wadlings tolkningar av de övriga deltagarn och hans sorgsna bortgång just innan programmet skulle spelas in. Fina tolkningar också av deltagarna av Freddies musik! Möjligen är också programmet på väg att krypa ur sin egen kostym genom att som i år tolka en annan artist som inte är med i gänget, Ted Gärdestad som i år skulle ha fyllt 60 år. Kanontolkningar även där inför Kent Gärdestad (brorsan) som satt texter till Teds ljusa musik även om han (Ted) bar på så mörka sidor. 

Hettar till gör det på Dannys dag. Han vill att de bildar ett punkband och ännu bättre att de ska skriva en låt. Bra koncept men plötsligt vimlar det av starka viljor som vet vad som behöver göras. Kistalight känner sig förflyttad till åren på Spånga High och när det var temaveckor och det var dags för det årliga uppträdandet där varje klass skulle göra ett nummer. Oh vilka strider och kval! Ofta fixade det sig, gärna med några viljestarka tjejer som roddade hem det hela till fredag efter middag när det var dags att inta scenen. Process Light, det är vägen som är mödan värd! Rimma för fan! Nu blir jag förbannad! Klart att de grejar det Så mycket bättre gänget! Möjligen  var lottningen en smula riggad för vilka olika roller de skulle ha i bandet, Jill på trummor till exempel men visst ordnar sig med både låt och framförande fram emot kvällen när de intar scenen. Det blir gullig punk, Punk Light! Han har en fin röst Tommy. Det är fel, fel, fel, fel! Oh, oh oh! Fel, fel, fel! Allt du lär som barn är fel. Fortfarande dåligt men det gick bra ändå tycker Danny, en av de informella ledarna, i Så mycket bättre gänget. Fyra skönsjungande pipor Magnus, Danny, Tommy, Jill, plus en sårig, punkig tonårskänsla Josefine och så inte mindre vackra, en  egensinnig sångerska med kabarekänsla från Paris med själens svarta bråddjup i sin spröda röst Kistalight bäddar in Lisa Ekdahl med Amelia.

Söderkänsla omkring återträffen (Stockholms Södermalm där fyra i gänget är bosatta) med pizzabuffe i vacker våning vid Mosebacke torg och härlig skönsång av Magnus på hemmakrogen Kvarnen vid Björns trädgård - lycka för publiken som råkade vara där och lycka i Kistalights TV-soffa. Betyg fem punkiga saxofoner av fem från Söders höjder! 🎷🎷🎷🎷🎷

© Thommy Sjöberg

Absent friends Bob Dylan och Patti Smith

Två tal och en gripande sång

Från Stockholms Konserthus, Nobelprisutdelning, Patti Smith framför en av Bob Dylans mästerliga sånger A Hard Rain´s A Gonna Fall från Dylans genombrottsalbum The Freewheelin.
Ett mycket gripande framförande av Patti Smith.
Patti som kom av sig under högtidsstundens allvar bland kungligheter och dignitärer plus en hel del svenska musiker, singer/songwriters, med Dylananknytning, som var inbjudna.
 A Hard Rain´s A Gonna Fall är skriven som en som en poetisk protest - en lyrisk krönika i fem verser under Cuba-krisen 1962. Bakom de mörka frågorna finns rädslan för ett kärnvapenkrig. En rädsla en hel amerikansk generation ungdomar vuxit upp med.
 I dag känns sången som aktuell med tanke på Den globala uppvärmningen och risken för olyckor med kärnkraftverk som den i Fukishima i Japan. Faktiskt har Bob Dylan uppträtt i Japan med en symfoniorkester och sjungit och spelat just A Hard Rain´s A Gonna Fall. Starka verser och starka refränger.
 Oh what did you see, my blueeyded son?/Oh what did you see my darling young one?
Innan har Horace Engdahl hållt ett lysande tal över Bob Dylans sånger och texter (Songbook) som indirekt berättar vad Bob Dylan gjorde i Hibbing under pojkåren (enligt Bob Dylans mamma satt Bob i tolv år i rummet på övervåningen i deras hus på nuvarande adressen Bob Dylan Drive och väntade på att bli författare).
Sällan har Horace Engdahl hållt ett så klart, enkelt och upplysande tal över en pristagare, Kistalight citerar några rader.
 Men det Bob Dylan gjorde var inte att återvända till grekerna eller provensalerna. I stället försvor han sig med kropp och själ åt 1900-talets amerikanska populärmusik, det som spelades på radiostationer och grammofonskivor för vanligt folk, vita och svarta: kampsånger, country, blues, tidig rock, gospel, underhållningsmusik. (Horace Engdahl)

I stadshuset efter banketten framför den amerikanska ambassadören Azita Raji Bob Dylans tacktal. Ett tal som fångar publiken. Enkelt, konkret även här, med detaljer som får lyssnaren att haja till och också med en resonerande hållning.
Vad är litteratur?
Bob Dylan alluderar Shakespeare.
Kaxigt - javisst!
I began to think about William Shakespeare, the great literary figure. I would reckon he thought of himself as a dramatist. The thought that he was writing literature couldn't have entered his head. His words were written for the stage. Meant to be spoken not read. When he was writing Hamlet, I'm sure he was thinking about a lot of different things: "Who're the right actors for these roles?" "How should this be staged?" "Do I really want to set this in Denmark?" His creative vision and ambitions were no doubt at the forefront of his mind, but there were also more mundane matters to consider and deal with. "Is the financing in place?" "Are there enough good seats for my patrons?" "Where am I going to get a human skull?" I would bet that the farthest thing from Shakespeare's mind was the question "Is this literature?"

Ett tal som också väcker en viss munterhet kring detaljerna (Denmark and human skull) och vi tycker oss ana att det här var ett tacktal utöver det vanliga (outside the box) med ett mycket lyssnande auditorium.
Möjligen var Bob Dylan kvällens och eftermiddagens mest närvarande gäst om än frånvarande tror Kistalight med tår i ögonvrån och tänker på två lysande tal och en gripande sång.
Tur säger fru Mimmi i TV-soffan.
Att Bob inte var där.
Lugnast så!

Lust att läsa mer om Bob Dylan, skrivande och kreativitet?
Läs Kistalights essä om Chronicles!
Finns nu även på Smashword.
Bara ladda ner Grabbar och Tjejer!
For Free åtminstone till vidare!

© Thommy Sjöberg

Martha & Niki Light

Like Electricity!
Kistalight ser av en händelse dokumentären om Martha&Niki på K-Special under veckan.
Det är pang på rödbetan.
Ingen tvekan om att här är det något stort på gång.
Kraft, fart och energi!
Man behöver inte vara någon hiphop kännare för att förstå det.
Vi ser det som publiken på plats inser och som vi TV-tittare upplever.
Här är det något genuint och äkta som levereras - världen som på nytt igen.
Martha och Niki har flow och vi ser glädjen i deras dans när de upptäcker sin talang och publiken rycks med.
När de vågar sig på fler improvisationer (moves) så lyfter taket i hallen.
Martha och Niki tävlar i street dance (New Style) och filmen börjar med de lokala uttagningarna i Solnahallen för Juste Debout som är ett VM i hiphop danser där finalerna avgörs i Paris.
Stockholm, Paris, New York, Cuba. Johannesburg och Kalymnos, tjejerna kommer ut i världen genom sin dans. Regissören Tora Mkandawire Mårtens klipper in korta flöden med världsstäderna i fågelperspektiv ackompanjerat av en lätt vemodig ton - ett ledmotiv genom filmen.
Det är inga svenska unga fotbollsmiljonärer som är på turne. Till bortamatchen tar de tunnelbanan från hotellet till danshallen.
Känns befriande!
Två svenska hellylletjejet, om än unga, så klarar de sig själva ute i stora världen.
I Paris fortsätter flowet för Martha och Niki!
De dansar sig genom sina berättelser. Niki glad, trygg och verbal, säker i sig själv och sin svenska uppväxt. Hon är adopterad men bördig från Afrika och Etopien. Martha, Nikis motsats, mer inbunden tyst,  sluten, inte riktigt förutsägbar, kom till Sverige från Uganda som ung tonåring, bär på sina egna kanske mörka berättelser som hon gestaltar i dansen. Tillsammans lyfter de och bekräftar varandra, blir inte bara dubbel glädje verkar det, utan mer upphöjt i kvadrat (matteskämt).
 Bättre jämförelse är kanske att de dansar likt ett par med  nyfiörälskelens endorfiner i dansdojorna.
Är det inte Sabeldansen vi hör i en funkig hiphop version i ett av tjejernas battle på sin väg till finalen? Vem har sagt att inte finkulturen kan bryta igenom även i en hiphop danstävling!
I Paris gör Martha och Niki det omöjliga möjligt!
De vinner det inofficiella VM, Juste Debout, i Street Dance New Style hiphop. En tävling som inga tjejer har vunnit tidigare.
En mycket grabbig domän!
 På sin väg till finalen vinner de battle efter battle med sin mjuka kaxiga stil där kreativiteten, intensiteten, fantasin och glädjen flödar.
Kistalight blir riktigt rörd i TV-fåtöljen över all denna talang, tår i ögonvrån under lördagskvällen, medan Mimmi och katten småsover i soffan.
Efter tävlingar i Brooklyn New York vänder upplevelsen av flow för tjejerna!
Martha och Niki kommer tvåa i i USA:s motsvarighet till Juste Debout, Kistalight tycker de reder sig riktigt bra men själva känner de sig missmodiga och dansglädjen verkar som bortblåst.
Kanske är de bara extrema vinnarskallar tänker Kistalight som vet hur det känns att gå in i ett omklädningsrum hos ett vinnarteam efter en förlust.
Ingen direkt behaglig eller kul upplevelse!
Inget läge för skämt då!
Nja... tjejerna är helt enkelt på väg att bli vuxna!
Martha som behöver tid och eftertänksamhet, ett lugnare tempo, vill hitta sina egna vägar.
Martha och Niki åker till Cuba på salsakurs för att få inspiration.
Känns lite som en danskurs på högstadiet med en del roliga scener från danspedagogikens vedermödor.
Här får dokumentären ett lugnare tempo och blir mer en berättelse om två unga tjejers väg att forma sin framtid.
I Johhannesburg Sydafrika håller de workshops i hiphop dans och berättar för de unga deltagarna om sina afrikanska rötter och de förmedlar dansens förmåga till glädje men också möjligheten att läka svåra erfarenheter.
Niki fortsätter med uppdrag som domare i hiphop tävlingar och Martha leder workshops i hiphop dans runt om i världen.
Martha och Niki är inte bara en dokumentär om hiphop dans utan också en film om att bli vuxen, komma ut i världen, söka sina rötter och fram för allt glädjen över att ha en talang och upptäcka sig själv. I slutet av filmen besöker Niki sina föräldrar på den grekiska ön Kalymnos, kärt återseende, och hon dansar på en höjd ovanför arena staden med solnedgången över Egeiska havet medan hon förklarar sin kärlek till Martha och Nikis dans.
Det var som en förälskelse!
Betyg för filmen, fem dance battles av fem...
© Thommy Sjöberg

Grattis Tryckfrihetsförordningen 250 år

Grattis till en 250-åring säger vi i dag på Kistalight!
Visst har du varit utsatt för påfrestningar genom åren.
Du har genomlevt Stånds, Representations och Tvåkammarriksdagen och införandet av allmän rösträtt.
Gustaf den III:e och hans manipulationer efter enväldet 1772.
Indragningarna av Aftonbladets upplagor under Karl den XIV Johan.
Visst har det blivit bättre genom åren allt från 1809 års grundlagar fram till utvecklandet av Yttrandefrihetsgrundlagen 1991 som tillförsäkrar oss medborgare rätten att uttrycka oss fritt i radio, TV, filmer, video och liknande upptagningar och rätten till anonymitet vid lämnandet av uppgifter (uppgiftslämnande).
Skarpt också att Offentlighetsprincipen fått leva kvar (överlevt) genom åren!
I dag gäller Tryckfrihetsförordningen, TF, som en av Sveriges fyra grundlagar och vi har sedan 1970 Enkammarriksdag.
Visst behövs moderniseringar i det nya digitala medielandskapet men i allt väsentligt gäller även Yttrande och Tryckfrihetsgrundlagen för oss bloggare och andra inom sociala medier.
Vi har länge  funderat på att skaffa ett Utgivningsbevis för vår blogg på Kistalight för att visa vår goda vilja och seriösa inställning när det gäller att sprida det tryckta ordet på nätet, våra bilder och en och annan film.
 I praktiken är det dock förenat med en hel del byråkrati med utgivningsbevis!
Vid ändringar och användande av texterna ska det alltid dokumenteras och anmälas till Myndigheten för press, radio och TV.
Knepigt för Kistalight som ständigt arbetar med sina texter och använder dem på både blogg, i e-books och traditionella böcker så Utgivningsbevis får vänta.

Visst är det fria ordet hotat i dag!
Att vara journalist är ett av världens farligaste yrken och i vissa länder är de en av de mest förföljda yrkesgrupperna.
I våra moderna demokratiska länder, fram för allt i väst, medietränas politiker, företagare och andra framgångsrika människor hur media ska hanteras.
Att kunna styra mediebilden blir många gånger viktigare än det faktiska resultatet.
Anledning till oro alltså för det fria ordet!
Kistalight tror att ska man ha en värdemätare, en sorts barometer, för hur fritt ditt samhälle är ska du fråga dig vad det går att skämta om.
Vad kan man skämta om hos etablerade media, radio, TV och tidningar?
Finns det något som är absolut förbjudet att skämta om?
När det gäller personer, myndigheter, maktutövare, religion, styrelseskick eller länder!
I så fall varför!
Hot, bara opassande, osmakligt eller är det rent av farligt?
Frågar du dig samma sak på lokal nivå kan du se hur det är på din arbetsplats, i din förening, eventuella organisationer du är medlem i och rent av om du kan skämta med släkt och vänner om det mesta.
Nu har vi ju inte våra grundlagar i Tryck och Yttrandefrihet för att kunna skämta utan för att de behövs, är livsnödvändiga, i ett modernt och demokratiskt samhälle.
High tech, globalisering, digitalisering, klimathot, terror och krig!
Dagens komplexa värld!
Visst här behövs det öppenhet, samtal, kritik och diskussioner, vilja till samarbete om vi ska kunna hantera de problemen (hoten).
Livsnödvändigt då med plats för det fria ordet.
Grattis till vår 250-åring!

© Thommy Sjöberg