Två tal och en gripande sång
Från Stockholms Konserthus, Nobelprisutdelning, Patti Smith framför en av Bob Dylans mästerliga sånger A Hard Rain´s A Gonna Fall från Dylans genombrottsalbum The Freewheelin.
Ett mycket gripande framförande av Patti Smith.
Patti som kom av sig under högtidsstundens allvar bland kungligheter och dignitärer plus en hel del svenska musiker, singer/songwriters, med Dylananknytning, som var inbjudna.
A Hard Rain´s A Gonna Fall är skriven som en som en poetisk protest - en lyrisk krönika i fem verser under Cuba-krisen 1962. Bakom de mörka frågorna finns rädslan för ett kärnvapenkrig. En rädsla en hel amerikansk generation ungdomar vuxit upp med.
I dag känns sången som aktuell med tanke på Den globala uppvärmningen och risken för olyckor med kärnkraftverk som den i Fukishima i Japan. Faktiskt har Bob Dylan uppträtt i Japan med en symfoniorkester och sjungit och spelat just A Hard Rain´s A Gonna Fall. Starka verser och starka refränger.
Oh what did you see, my blueeyded son?/Oh what did you see my darling young one?
Innan har Horace Engdahl hållt ett lysande tal över Bob Dylans sånger och texter (Songbook) som indirekt berättar vad Bob Dylan gjorde i Hibbing under pojkåren (enligt Bob Dylans mamma satt Bob i tolv år i rummet på övervåningen i deras hus på nuvarande adressen Bob Dylan Drive och väntade på att bli författare).
Sällan har Horace Engdahl hållt ett så klart, enkelt och upplysande tal över en pristagare, Kistalight citerar några rader.
Men det Bob Dylan gjorde var inte att återvända till grekerna eller provensalerna. I stället försvor han sig med kropp och själ åt 1900-talets amerikanska populärmusik, det som spelades på radiostationer och grammofonskivor för vanligt folk, vita och svarta: kampsånger, country, blues, tidig rock, gospel, underhållningsmusik. (Horace Engdahl)
I stadshuset efter banketten framför den amerikanska ambassadören Azita Raji Bob Dylans tacktal. Ett tal som fångar publiken. Enkelt, konkret även här, med detaljer som får lyssnaren att haja till och också med en resonerande hållning.
Vad är litteratur?
Bob Dylan alluderar Shakespeare.
Kaxigt - javisst!
I began to think about William Shakespeare, the great literary figure. I would reckon he thought of himself as a dramatist. The thought that he was writing literature couldn't have entered his head. His words were written for the stage. Meant to be spoken not read. When he was writing Hamlet, I'm sure he was thinking about a lot of different things: "Who're the right actors for these roles?" "How should this be staged?" "Do I really want to set this in Denmark?" His creative vision and ambitions were no doubt at the forefront of his mind, but there were also more mundane matters to consider and deal with. "Is the financing in place?" "Are there enough good seats for my patrons?" "Where am I going to get a human skull?" I would bet that the farthest thing from Shakespeare's mind was the question "Is this literature?"
Ett tal som också väcker en viss munterhet kring detaljerna (Denmark and human skull) och vi tycker oss ana att det här var ett tacktal utöver det vanliga (outside the box) med ett mycket lyssnande auditorium.
Möjligen var Bob Dylan kvällens och eftermiddagens mest närvarande gäst om än frånvarande tror Kistalight med tår i ögonvrån och tänker på två lysande tal och en gripande sång.
Tur säger fru Mimmi i TV-soffan.
Att Bob inte var där.
Lugnast så!
Lust att läsa mer om Bob Dylan, skrivande och kreativitet?
Läs Kistalights essä om Chronicles!
Finns nu även på Smashword.
Bara ladda ner Grabbar och Tjejer!
For Free åtminstone till vidare!
© Thommy Sjöberg
