Guldbagge Light - La vie D ´Adèle

Glada segrare i Cannes  för bästa film La vie D´Adelé, Guldpalmen - från prisutdelningen 2013. De tre vinnarna (skådisarna och regissören) medan det begav sig innan tjejerna Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, började uttala sig om hur jobbig, manipulerande och oförutsägbar regissören Abdellatif Kechiche var under inspelningen och att att de aldrig riktigt fick veta målet och syftet med filmen.
 - Aldrig mer samarbete där säger de.

Om vi skulle åka in till stan och gå på bio på lördagskvällen?
Vara lite kulturella!
Något franskt på Zita!
Se Blå är den varmaste färgen!
Finns några  riktigt omtalade scener där!
Långa är de dessutom!
Viss gubbvarning!
Men jag lovar det är en bra film!
Den har vunnit både Guldpalmen i Cannes, Guldbaggen och filmen fortsätter sitt segertåg i världen.

 Kistalight driver ett litet panschisprojekt i dagarna.
Vi ska se årets stora Guldbaggevinnare och spanar efter några gemensamma teman!
Monica Z (regi och kvinnlig huvudroll) och Belleville Baby (dokumentär) liksom Blå är den varmaste färgen (bästa utländska film) är avklarade!  
Är inte kärleken det stora gemensamma temat?
Snarare brist på kärlek kanske!
I Monica Z är det kärleken till musiken, jazz, som gäller, den ofattbara glädjen och insikten när Monica förstår att hon har sin speciella talang men också vägen till att ta tillvara den samtidigt som hon ska hantera Jantelagen (sin egen far) otillräckligheten som mamma och sin alkoholism. Monica Z är även en lysande miljö och tidsskildring och mycket fint spelat, lyhörd tolkning, av Eda Magnason.
Belleville baby är mer en lyrisk bildberättelse med poetiska prosapoem och med Mia Engberg som berättarröst om en farlig ungdomskärlek i Paris och deras katt Belleville Baby. Påminner en del om Lina Selander and her installation med blurry appearance som vi sa i min just avslutade kurs Digital Photography.

I dag fokuserar vi på Blå är den varmaste färgen eller La Vie D´Adele som den också heter. Adele är filmens huvudperson, ung tjej, gymnasist i en stad i norra Frankrike, troligen Lille nära Belgien för där finns gott om skolor, universitet och en de sköna konsternas, Beaux Arts, högskola. Adele hör hemma i en lägre medelklassmiljö, bor i typ radhus med sina föräldrar. Hon gillar skolan och speciellt språket och litteraturen. Hon tänker sig en framtid som lärare för hon älskar litteraturen och allt den ger henne säger hon.
 Det vimlar av skolscener i filmen, faktiskt så mycket, att en undertext i filmen kunde vara en ung flickas väg till lärarjobbet. Nåja andra viktiga teman är kärlek, klass, konst, litteratur, filosofi och vägen att bli vuxen.
Lärarna framträder som viktiga förebilder!
Här högläser man litterära verk, diskuterar texter och dialog på ett krävande och seriöst sätt fjärran från den svenska skolans digitala utveckling. En inspirationskälla är den franska 1700-talsförfattaren  Pierre de Marivaux och Männen kring Marianne som blir en förebild för Adelé och hennes vägen ut.
 Kistalight googlar på Pierre de ... har inte en susning om vem han är och upptäcker hm...hm att han är född 4 februari - wow! Han är känd för sin lätta hand, rokoko, med kärleksdramer och sin psykologiska finess med kvinnoporträt.
 I Marianne finns det en betagande och inträngande analys av en ung kvinnas känslor, drömmar och tankar vid mötet med världen. Koketteriets och behagsjukans komplicerade och nyckfulla spel visas upp inför våra ögon med en oefterhärmlig finess. Det är utomordentlig psykologi och stor sedeskildring.
Adelé blir blixtförälskad i ett gathörn i konststuderande Emma med blåfärgad rockig Bowie frisyr!
Lyckas få kontakt sedan rullar det på1... 
Adelé möter Emma! Blir Sartre och Bob Marley, känsla eller intellekt, rödvin och köttfärssås versus vitt vin och ostron, lärarkandidat eller konststudent, gymnasister på födelsedagskalas eller vältaliga festprissar på vernissage, aktiv demonstration mot ekonomiska nedskärningar av skolan alternativt glammig gayparade, lägre medelklass möter övre medelklass, öppen med sitt förhållande eller dold. Adelé blir Emmas musa och regissören Abdellatif Kechiche frossar i scener ur konsthistorien i mer modern form.
 Adelé målas som en punkig Olympia a la Manet med cigg i mungipan, riktigt rolig tycker Kistalight. Frågan är om inte sexscenerna, för det är här de kommer, svämmar över av den manliga blicken. Mycket hud, hull och mest ser det ut som en samling planscher ur konsthistorien spetsat med häftig stretching (pornografi eller kirurgisk display?) from modern times.

 Från musa till husa är steget inte långt för Adèle på dagarna aktiv och levande med sina förskolebarn blir hon allt mer ordlös och passiv tillsammans med Emma. Hon får passa upp och laga mat till Emmas konstnärskompisar, mustig köttfärssås som passar bra vid vernissagefester. Hon går från att vara subjekt till ett objekt och reduceras av Emma. Jämför med hur som så många tidigare män gjort med sina musor i konsthistorien. Emma är fast i sina konventioner, förälskelsen kan inte djupna, och tycker att Adèle ska gå vidare och utveckla sig och inte jobba som förskolelärare resten av livet.
Kärlekskomedin blir ett drama (del 2) när Emma kastar ut Adèle från deras boende under förevändning att hon är en hora efter att ha kysst sin arbetskamrat, kille, utanför deras hus. Handlingen är mer präglad av kyla än av svartsjuka. Adèles reaktion är så själsligt naket utlämnande, hudlös och övergivet så att något liknande får man leta efter i filmhistorien!
 - Känslan av total ensamhet!?
Kistalight tycker sig ändå känna igen Adèles utsatthet som tema från några tidigare franska filmer. Temat känns igen från Spetsknypplerskan med Isabelle Huppert och Francois Truffauts L´Histoire d´Adèle H filmen om Victor Hugos dotter. De övergivna tjejerna där flyr in i mental ohälsa men det gör inte vår Adèle i Blå är den varmaste färgen. Hon knegar på, visserligen med själsliga ärr och saknad - blå ton i det, och utvecklas som lärare för barn - ekon av franska skolfilmer även här. Faktiskt med ordagranna repliker från Mellan väggarna och med liknande ton som Att vara och ha.
 När filmen slutar med att Adèle går på Emmas vernissage med den nakna punk Olympia på väggarna har hon mognat och går vidare med sitt liv och frågan är om vad som är den verkliga poesin och konsten i livet. Snofsig chic konst för övre medelklassen eller att lära små barn att läsa och skriva?
Heja Adéle säger vi på Kistalight och undrar om man inte skulle kunna ha Blå är den varmaste färgen som diskussionsfilm i årskurs nio och på gymnasiet?
Det går att ställa många frågor kring filmen.
Förslagsvis då i små grupper!

Vilka drivkrafter styr och avgör ett förhållande?
Kan man styra en passion?
La vie D´Adéle är en kärlekshistoria mellan två tjejer - finns det skillnader mellan hetero och homosexuell kärlek?
Finns vissa resonemang där i filmen - vilka?
De omtalade sexscenerna - erotik, kärlek, lesbisk pornografi eller kirurgisk display (åskådarna prasslar med sina godispåsar och fnittrar) - diskutera i små grupper!
När går en förälskelse över i kärlek?
Samhällsklass och bakgrund:
Hur viktiga är de för en relation eller äktenskap?
Hur viktiga är de för ett par av samma kön?
Hur viktiga är de för vilken utveckling en ung person får?
Skolan är viktig både för konststudenten Emma men framförallt för Adèle - ge exempel!
Lärarna vilken betydelse har de för våra tjejer - ge exempel!
Jämför den svenska skolan och den franska som den framstår i filmen!
Det vimlar av referenser till konst, litteratur och film i filmen - ge exempel!
Språket, dialogen dominerar i filmen men ge också exempel på bildberättande som understryker filmens ton och känsla!
Något mer om samhällsskildringen i filmen - vilka miljöer dominerar? Finns det exempel på spänningar i samhället. Något mer om tonåringar och grupper i skolans värld?
Sist men inte minst var finns den stora poesin, konsten, är det att lära små barn att läsa och skriva eller är det chic konst för övre medelklassen - (Ledande fråga)? Vem är filmens verkliga konstnär? Är det månne också filmens stora budskap?

Det där var bara några frågor vi på Kistalight ställer kring filmen!
Saknar vi våra tonåringar?
Frågan är om man får sparken om man visar filmen i årskurs nio på högstadiet, okej filmen passar bättre för gymnasiet, med tanke på de långa omtalade sexscenerna eller blir det då många arga samtal från ansvarsfyllda föräldrar.
 Men det slipper vi på Kistalight som bara driver ett litet panschisprojekt genom att se ett antal vinnande guldbaggefilmer och skriva några rader om dem.
 Omdöme: Mycket sevärd film större än livet självt citat regissören!  Betyg: Fem nakna punk Olympia av fem med cigg i mungipan!



PS Kistalight försöker analysera känslan varför vi gillar filmen så mycket.
Faktiskt skulle vi vilja säga att vi älskar filmen.
Den påminner om vår egen ungdom!
Ton av Franska vågen; Godard, Truffaut, Chabrol och senare Rohmer och alla filmer där.
Studentupproren i Paris, Sartre och 68:a, vänsterrörelsen och ekon från sextiotalets omtumlande musikhjältar även om det mest är Bob Marley som omnämns.
Fantasi - här blommar till och med maskrosor!
Glädje är (var) ny! 
Varvat med melankoli, vara ung, hudlös och känslan av att vara totalt övergiven!
Tidlösa känslor här och nu!
Även massor av spännande ny musik i filmen!
Allt från house, disco, politisk rap (vänsterhåll) från Frankrike, karibiska poptoner och är det inte Lycke Li på Adeles (I follow Rivers) födelsedagsfest.
Det handlar även om skolan och en ung tjejs väg till lärarjobbet!
En skola där lärarna är viktiga som förebilder och undervisning och litteratur tas på allvar!
On lache rien - bien sur
Vi ger inte upp!

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om fotografi Andra bloggar om litteratur  
  Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande 
© Thommy Sjöberg