Nacka Light - knorr på trasan

I dag fm plockar vi fram en gammal bit om Nacka Lennart Skoglund. Tänker på Tomten och de andra gubbarna på Katarina Bangata som just nu firar Nackas födelsedag kring statyn.
Skål från Kista - givetvis i tomtemust!

Sparven på Katarina Bangata

Står vid monumentet ”Vi syns vid målet” på Katarina Bangata 42. Moderna myter och sagor lever ju sitt eget liv.

Kalla mig Skoglund kunde han säga när han joxade som värst med trasan.

Det var långt innan han blev den vajande majskolven i Brasilien. Och långt innan han blev avgudat fotbollsproffs i Inter och liramiljonär flera gånger om i Italien. Och långt innan han konverserade kungen efter VM-finalen 58. Och för den delen långt innan han kylde vänsterdojan i en vattenhink efter att ha gjort mål på hörna mot Karlstad i sin comeback efter Italiensejouren. Dagis och fritis, utvecklingssamtal och välvilliga föräldragrupper hade inte sett dagens ljus på Skoglunds gata. Vilket nog var en förutsättning för hans artisteri och fotbollssaga.

Nej, här gällde kompisarna och gänget och de första lärospånen gjordes mer i parker och på bakgårdar. Här lurade faror, men det fanns även en paradoxal frihet; föräldrar och lärares inflytande var långt borta. På Katarina Bangata kunde man ju joxa med trasan, trilla med päronet, hålla lädret i luften och klacka ett mynt i bröstfickan. Skoglund var säkert en känslig men ändå orädd kille med glimten i ögat. Det fanns så mycket som kunde överflyttas på den där läderbiten och vissa situationer var man bara tvungen att snacka sig ur: Trångboddhet och matos och ute i kvarteren kriminalitet och alkoholism som också hörde till vardagen. Och så fanns ju grabbarna som inte var lika snabba å huvudets vägnar som Skoglund och då gärna använde nävarna som argument om det uppstod debatt. Att trilla med bollen blev lyftet från vardagen och det var inte en dröm att tjäna storkovan. Det här var långt innan en svensk fotbollskille kunde bli fotbollsproffs och tjäna miljoner. Någon sådan förebild fanns ännu inte i fyrtiotalets Sverige. Ju snyggare klackspark eller en direktinskruvad hörna:

Vad bryr jag mig om trångboddhet! En tunnel med öppnande passning kunde bli rena frälsis och ackompanjerades gärna med:

Skoglund var namnet!

Just i dag sitter en sparv på monumentet och vid foten har någon lagt en ros. Bestämt har jag varit med om ett möte när jag står där. Visslande den fina gamla schlagern La vie en rose går jag därifrån.

Visst kan det väl fortfarande vara knorr på trasan

© Thommy Sjöberg