The Monte Christo cottage New London Connecticut USA
I veckan hamnade vi på Kistalight på Dramaten. I vimlet sågs känd judisk skådespelare och bankiren och riskkapitalisten …hm hm och några bänkar bak skymtade skådisar från Stadsteatern och det vimlade förstås av allt från grå pantrar – många, till teaterentusiaster från den unga generationen.
Vi såg föreställningarnas föreställning Lång dags färd mot natt av Eugen O´Neill, teaterfolkets och en av alla skådisars favoritpjäser och kungliga Dramatens eget lilla skötebarn. I huset finns originalmanus till pjäsen skänkt av Eugen O´Neill och varje år delas det ett ut ett O´Neill stipendium. I år fick Lena Nyman stipendiet.
Tänt i första akten - nyordning i tolkning av pjäsen? Nu är livslögnerna synliga. Vi åskådare kan inte dra oss tillbaka i salongsmörkret. Dekoren är till synes enkel, fyra stolar och ett bord, ett antal Whiskey karaffer och en buktande fond med oval himmel och ett ljusspel.
Vi på Kistalight tjusas av skådespelarprestationerna, oroas av de avgrundslika livslögnerna men framförallt gillar vi poesin i pjäsen. Mistluren och dimman som drar in från Atlanten mot The Monte Christo Cottage house i New England och familjen O´Neills sommarhus.
Visst kan man också skratta åt galghumorn i pjäsen men när livslögnerna rullats upp och ljuset släcks ned i slutscenen är det en samling gripande livshistorier som berättas. Massor av mänsklig skröplighet gestaltas; alkoholism de är ju irländare, avund, TBC, oförmåga att fungera i ett socialt sammanhang – de verkar oerhört isolerade i familjen, snålhet – fadern kommer inte över sin fattiga barndom, brödernas utsvävningar och deras och faderns maktlösa absoluta förtvivlan över moderns narkotikamissbruk. Någonstans mellan familjen, livslögnerna och bråddjupen i replikerna poppar också kärleken fram - moderns slutreplik i pjäsen när hon försöker analysera sitt liv.
- Så var det ju det där att jag träffade en viss James O´Neill - sedan var ingenting sig likt.
Vi såg föreställningarnas föreställning Lång dags färd mot natt av Eugen O´Neill, teaterfolkets och en av alla skådisars favoritpjäser och kungliga Dramatens eget lilla skötebarn. I huset finns originalmanus till pjäsen skänkt av Eugen O´Neill och varje år delas det ett ut ett O´Neill stipendium. I år fick Lena Nyman stipendiet.
Tänt i första akten - nyordning i tolkning av pjäsen? Nu är livslögnerna synliga. Vi åskådare kan inte dra oss tillbaka i salongsmörkret. Dekoren är till synes enkel, fyra stolar och ett bord, ett antal Whiskey karaffer och en buktande fond med oval himmel och ett ljusspel.
Vi på Kistalight tjusas av skådespelarprestationerna, oroas av de avgrundslika livslögnerna men framförallt gillar vi poesin i pjäsen. Mistluren och dimman som drar in från Atlanten mot The Monte Christo Cottage house i New England och familjen O´Neills sommarhus.
Visst kan man också skratta åt galghumorn i pjäsen men när livslögnerna rullats upp och ljuset släcks ned i slutscenen är det en samling gripande livshistorier som berättas. Massor av mänsklig skröplighet gestaltas; alkoholism de är ju irländare, avund, TBC, oförmåga att fungera i ett socialt sammanhang – de verkar oerhört isolerade i familjen, snålhet – fadern kommer inte över sin fattiga barndom, brödernas utsvävningar och deras och faderns maktlösa absoluta förtvivlan över moderns narkotikamissbruk. Någonstans mellan familjen, livslögnerna och bråddjupen i replikerna poppar också kärleken fram - moderns slutreplik i pjäsen när hon försöker analysera sitt liv.
- Så var det ju det där att jag träffade en viss James O´Neill - sedan var ingenting sig likt.
No comments:
Post a Comment