Erdogan picknickade nog aldrig på the Mall

Kistalight på Café i Geziparken med en kopp Kusburnu, Nyponthé, i bakgrunden skymtar Bosporen. Bild Mimmi Kistalight

Erdogan picknickade nog aldrig på the Mall eller tog en fika på The Pennsylvania Avenue eller för den delen, tog ett glas, boire une verre, på Cafe Palais Bourbon i sin politiska ungdom.
Det där med maktfördelning är knepiga grejer!
I dag hoppas vi på ett (rungande) nej för Erdogan i turkiska folkets val för utökade maktbefogenheter för presidentämbetet.
Men det medges att det ser dystert ut!
Dagen till ära minns vi ett besök i Geziparken.
Det är rätt att göra uppror...
Kistalight hyllar de kreativa krafterna i Istanbul och stadens egen Jasminrevolution inspirerad av Den Arabiska Våren.

När tårgasen lättat - Geziparken

Kistalight besöker Geziparken - här den berömda bilden med flickan i den röda klänningen från demonstrationerna förra året - blev vald till årets bild 2013 i Turkiet. Flickan heter Ceyda Sungur och är student i stadsplanering och hon skiljer sig väl en del från vilka föreställningar man har om demonstranterna från parken.
Bilden känns lite som en skildring av kampen mellan Skönheten och Odjuret!
Ceyda tycks ha klarat sin syn och ansikte från skador av pepparsprayen och polismannen har dömts till tre och ett halvt års fängelse och entledigande från tjänsten som polis.
En av få poliser som blev dömda ska tilläggas!
Klart vi besöker Geziparken på vår tour genom Istanbuls centrala delar!
 Under förmiddagen har vi promenerat från vårt hotell Armada längs strandpromenaden nedanför Kennedy Caddesis motorvägsbrus, som två glada studenter - jag menar pensionärer. Utanför vågbrytarna Marmarasjöns blåa blänk, soldis och sjöfåglars skrän, på andra sidan Üsküdar och Asien. I dag räknar jag till 73 små fiskebåtar i kanten av farleden som drar sina revar, mindre nät, när de stora lastfartygen och färjorna passerar och vi rundar Seraljudden med Topkapi. Vid Eminönü kollar vi färjorna på Bosporen innan vi glider med flanörsdojorna över Galatabron på nedre däck med tavernorna och metarna med sina fiskespön.

Målet - Galata tornet, Tünnel, Självständighetsgatan - Istiklal Cad, och Taksimtorget med Beyoglu stadsdelen som klättrar uppför den branta kullen. Första théstopp torget nedanför Galatatornet, har blivit förtjust i nyponthé, Kusburnu, som jag förväxlar med (tror är) körsbärsthé.
Vilket väcker en viss förvirring vid beställningarna.

Stannar till vid Svenska konsulatet där Svenska Kulturinstitutet i Istanbul huserar. De har precis i dagarna fått besked om fortsatt stöd från Svenska regeringen och är ej längre nedläggningshotade. Istanbul är en viktig plats att vara på i dag för alla aktörer inte bara för kulturen utan också för handel, teknik och allmänt när det gäller kommunikation. Turkiet är en hubb mellan Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asiens väldiga marknader och är genomkorsat av pipelines, gasledningar och samfärdsel.
 - Den nya Sidenvägen i den nya globala världshandeln.
Plus tyvärr även terroristresor!
Vid Taksimtorget beskådar vi det rysliga monumentet över Atatürk. Fascistoida skönhetsideal?
Känns igen från liknande konstverk från Italien under Mussolinis tid eller varför inte de gamla sovjetpamparnas estetik när det gällde offentlig konst.
 Thé stopp i hörnan av Geziparken, parken är mindre än man tror, mest skolungdomar nu på eftermiddagen med sina laptops vid caféborden, dessutom gatukök och parken fungerar även som mötesplats där bland plantanerna.
 Vi dricker nyponthé som vi tror är körsbärsthé, fru Mimmie vill ha lunch, blir ändå bjuden på ett glas thé som hon inte vill ha, säger sig vara trött på körsbärsthé (egentligen nyponthé), medan Kistalight går i spinn över förra årets stora demonstrationer  och ockupation av parken.

Psst pedagogiska blänkare från katedern, jag menar vid cafébordet över ett glas thé i Geziparken, från Svenne Light

Grabbar  tjejer och fru Mimmie!
Turkiska fotbollsfans är hängivna!
Turkiska aktivister och demonstranter är hängivna!
Få polisstyrkor i världen är så brutala som den turkiska!
Det började som en fredlig liten sit-in med 50 miljöaktivister som slog över och förvandlades till en massockupation av parken med matutskänkning, sleep-ins och sjukhus i kampen mot polisvåld och övergrepp. Man protesterade mot att parken skulle rivas och att det skulle byggas en galleria där. I vidare mening protesterade man mot Erdogans marknadsliberalism, gentrifiering av staden och hans gigantiska miljardrullning Marmarayprojektet där det ska byggas en tredje bro över Bosporen, tunnel under Bosporen där Europa via järnvägsspår möter Asien,  nytt jätteflygfält, där det ingår skövling av Belgradskogen strax norr om Istanbul.
Förbifart Stockholm framstår vid jämförelse som rena fickpengarna som investering!
Ungdomarna protesterade mot vänskapskorruptionen - skandalerna avlöste varandra medan Erdogans polare fyllde fickorna med förmåner och pengar, man protesterade mot Erdogans flirt med islamisterna och allmänna konservativa hållning och inte minst hans åsikter om att det är internationella antiturkiska krafter bakom upproret och att han ville släcka ned Internet och då speciellt Twitter. Ett agerande som var typiskt för Erdogan och hans arroganta hållning till yttrande, tryck och för den delen mötesfrihet och hans bristande insikt i att Internet är en global företeelse.
 Inspirationen och engagemanget hämtade kraft från den Arabiska våren, men också ett försvar för allmänna mänskliga frågor som rätten till personlig frihet, att få förverkliga sig själv, media och internets frihet, och tror Kistalight rätten att få vara ung, känna livsglädje, klä sig som man vill och vara den man är utan tyngande konservativa islamitiska regler och förbehåll,  att det finns ett civilt samhälle med lag och rätt.
 Demonstrationerna i Geziparken kom att bli ett uttryck för en praktikens direktdemokrati och det var en mängd  rörelser som engagerade sig som, miljöaktivister, socialister, aleviser, anarkister, kemalister, feminister, HBQ, kurder, fotbollfans från Istanbuls stora klubbar, 3H - liberaler, Urban Voices, olika fackförbund som t ex de för arkitekter, journalister och författare.

 Kring aktiviteterna i Geziparken finns det Onlineportaler som ROARMAGORG som rapporterar och skriver inträngande reportage och analyserar vad som hände i parken under några veckor i juni sommaren 2013 och det finns t o m ett symposium med artiklar där Strong Bodies Dirty Shoes: An Ode to the Resistance ingår. Texterna där blir också ett sätt att utveckla nätjournalistiken - en sorts prövande och sökande i skrivandet och uttrycket!
Där kan man också hitta och klicka sig fram till en hel del filmreportage via Vimeo och Youtube!
Viktigt också att notera att upproret spred sig över hela Turkiet och fortsatte även i en av Istanbuls mer militanta politiska stadsdelar, Gazi, där en aktiv arbetarklass (aleviser) och uppror alltid är levande.

En annan imponerande aktivitet är alla poem som skrivits kring händelserna i Geziparken och de bilder (t ex flickan i rött ovan) som blivit symboler runt  protesterna.  See Solidarity Park Poems, 60 poems about the Gezipark! Dessutom skapades ett bibliotek i parken där bussen ovan fungerade som institution för litteratur, skrivande och manifest.
Visst är böcker viktiga!
 Eftersom aktionerna i Geziparken handlade så mycket om frihet inom en rad områden och rätten att vara ung glad, självständig, få förverkliga sig själv i ett förljuget samhällsklimat precis som vi studenter, i dag panschisar, tyckte i slutet av 60-talet, minns 68, och senare almarna i Kungsträdgården.
Klart vi gillar det på Kistalight!
Men här i Geziparken var det hårdare tag!
En brutalare polismakt och ett mer auktoritärt etablissemang!



Frihet kan också vara musikalisk frihet så bäddar vi in (hackar fritt) en musikalisk session, Freedom av musikern, kompositören och kulturentreprenören och svenskättlingen Ilhan Ersahin.
Från en udde vid Gyllene Hornet klingar gruppens fria jazziga toner med silhuetterna av Süleymaniyemoskens kupol, minareter och babykupoler, Galatabron, färjor som pilar av och an som en klangbotten för stadens alldeles egen ton och speciella hüsün.

PS När tårgasen lättat och demonstrationerna, kommunen - frihetsprojektet, var över efter polisens brutalitet med vattenkanoner och sprayande i mitten av juni förra året  så lovade Erdogan att folket skulle få folkomrösta om parkens framtid och hos aktivisterna grundades en solidaritetsrörelse, Taksim Solidarity Movement. Det finns även en rapport från Amnesty International Gezi park Protest brutal denial of the right to peaceful assembly in Turkey.
När tårgasen lättat kunde man även räkna offren för våldsamheterna. Sju människor miste livet, mest ungdomar och en polis, mer än 8500 blev skadade, 12 stycken förlorade ett öga på grund av tårgasen och en industrigrupp, The Koc group, blev föremål för skatteundersökningar bara för att de upplät ett av sina hotell nära Taksimtorget för skadade ungdomar.

PS Vart är Turkiet på väg?

Fan av Erdogan vid Bosporen eller Marmarasjön?
Blickar mot Asien?
Rösta på Erdogan ett sätt att överleva!
Sultan Erdogan i ny skepnad?
Vad säger Kemal Atatürk i sin himmel? Se Pamuk och Istanbul Light om landets författning, sekulär stat och yttrandefrihet i Turkiet!
Knapp seger för Erdogan i Turkiska valet om ny författning och utökad presidentmakt.
Han förlorar dock i storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir.
Vilket naturligtvis måste tolkas som att den sekulära urbana befolkningen säger nej trots den oerhörda repression, (fängslade journalister, nedstängda media, avstängda akademiker och forskare, avskedade lärare och domare) som rått det senaste året mot oppositionen.
Dessutom anklagas Erdogan för valfusk både från observatörer och oppositionella.

© Thommy Sjöberg

A Broken Rose in Stockholm

Today we stand up with a great heart for a good and free Stockholm. While our thoughts are with the victims and their relativites after the terrorist attack. Picture Mimmi Kistalight
Here at the wall where the truck drove into Åhlens in the corner of Drottninggatan and Mäster Samuelsgatan. A wall that has become a friendly forum for greetings, memorable quotes and love messages behind a bed of flowers.
On weekdays, normally, the site is one of Stockholm's biggest venues.
 We put our roses, a white rose from Mimmi and a red rose from Kista Light with greetings on a small soulful card from Öland in the rest of the flower sea.
Somewhere on the wall you can read in Arabic.
To kill a human is to murder the world.

While waiting for The Manifestation of Love - Mimmi at The Sergel´s Plaza. Picture Thommy Sjöberg
It has been a bit messy the last time for an old stockholmer and suburban from Kista.
Riots in Rinkeby, shootings in Hallonbergen and Kista!
Young people who lost their lives in gang fights!
And now this!
Can it get worse?
Today we mourn and we are among the good forces with great hearts here on Sergel´s Plaza.

Miriam Bryant singer songwriter does some rehearsal with the the swedish folksong (irish origin) Ett sista glas with beautiful seren text of the former swedish academy member  Lars Forsell. Picture Thommy Sjöberg
While a flock of pigeons doing pirouttes and quick turns in the air high above the square!
Here you kan listen to the song from The Love Manifestation!


Many fine artists, to name a few, Sarah Dawn Finer, Miriam Bryant, Rikard Wolff and Nano with powerful interpretations of their songs and an inspiring speech by Damon Rasti the guy behind the Manifestation of Love.
An impressive and dignified feeling during the minute of silence never have we shared a silence with so many.

A Broken Rose in Stockholm

I thought that
this was your city
you girl on Queen Street
who was so happy and exited
on your way to springbreak
maybe you had jeans and sneakers
a bagback with unread fantasy books
and curly hair
that your mother could have caressed
you were barely eleven years
and why did you not live
no one could understand
how short your visit
would be in this world

A sea of flowers, light and memory notes at the steps of Sergel´s Plaza Picture Thommy Sjöberg
We write our text in English because we have by far the highest number of visitors from the United States here on our blog.
Today we stand up with a great heart for a good and free Stockholm.

PS The Lyrical piece above is inspired by a poem by one of our greatest living poets in Sweden. And some lines are clean quotes!
© Thommy Sjöberg

Elena Ferrante en gång till

Kistalight har läst de tre första delarna av Elena Ferrantes Napolikvartett.
Ska jag slå till och läsa den fjärde på engelska The Story of The Lost Child eller ska jag göra som vår eminente bibliotekarie Aurelius på Kista bibliotek föreslår:
Läsa den på italienska med hjälp av en ordbok?
Njaa den finns i storpocket på engelska i Akademibokhandeln i Kista!
Kan vara passande läsning!
Kanske ska jag ta en skapande paus och smälta läsupplevelsen av de tre första delarna?
Vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante är fortfarande inte bekräftat och mystifikationerna tycks inte lämna kulturetablissemanget i Italien någon ro.
Jantelagen på italienska?
Är det avund kring succéböckerna litterära kvalitet?
Är det avundsjuka på de väldiga säljframgångarna och de rikedomar dom genererar till författare och förläggare?
Visserligen tycks den ekonomiskt grävande italienska journalisten Claudio Gatti ha följt pengarna (ett sätt att jaga ekonomisk brottslighet men knappast framgångsrika författare väl) och hittat fram till översättaren Anita Raja och möjligen hennes man Domenico Starnones född 1943 i Neapel precis som Elena Ferrante uppges vara.
Det visste ju redan alla kulturgrävande journalister och kritiker i Italien.
De som gjort stilprover, är allmänt pålästa, har koll på vad som ges ut i Italien och och hänger med i den italienska litteraturen och filmen.
Det fina med att inte riktigt veta vem som har skrivit Napolikvartetten, förutom att gåtan blir ett trevligt samtalsämne och gratis PR för böckerna, är att du kan välja din alldeles egna mystifikation.
Kistalight tror att det är just ingen större mystifikation kring vem Elena Ferrante är utan att ha pseudonymen är mer en metod att lyfta fram innehållet i böckerna och göra berättelsen mer trovärdig och där författaren får stå tillbaka.

Kistalight tror att det helt enkelt är Anita Raja och Domenico Starnones som är författarna bakom Napolikvartetten.
Varför krångla till saker och ting?
Pseudonymen Elena Ferrante har från början varit Anita Rajas sedan har Domenico Starnones allt mer blivit en medförfattare.
Kistalights kurs!
Vad är väl naturligare hemma hos ett skrivande par annat än man diskuterar, frågar varandra, kommer på spännande idéer, skapar intriger och karaktärer och drömmer om att skriva den stora romanen.
Har man dessutom ett starkt ämne och miljö (Napoli, Napule eller Neapel) fattigdom, klassresor, våld och camorran, klassmotsättningar, kärlek och passioner med oväntade vändningar.
I ett Italien efter andra världskriget så har man ett stoff, klappat och klart, för en stor romanserie.
Klart sedan gäller det att skriva också med tålamod, uthållighet och sittfläsk.
Det är det som är grejen!
Första delen spekulerar vi i, fantasi, är skriven av kvinnan i duon, Anita Raja, med assistans av Domenico Starnones som kan sitt Neapel efter att ha vuxit upp där, arbetat som lärare där och skrivit humoristiskt om skolfrågor från sin lärartid.
Just lärare och skolan är det som gör skillnad för flickornas klassresor.
I del 2, Hennes nya namn, tror vi att skrivprocessen ändrats här kliver Domenico in med synopsisskrivande, van som han är att skriva för film och TV-serier, han skriver helt enkelt kapitlen som scener för en film med ständiga överraskande vändningar och cliffhangers som Anita Raja sedan bearbetar och sätter sin kvinnliga prägel på.
Jämför med Lilas plåtaskar med anteckningar som Elena kastar i floden Arno.
Plåtaskarna som en berättelse i berättelsen!
Lek med berättarmetoder som gör den dramatiska berättelsen lekfullare i sin ton!
Fortsätter man sedan spåret med (analys light) att det bakom Elena Ferrante finns det litterära paret Anna och Domenico är steget inte långt till att tolka att de står bakom de två flickorna Lila och Elena.
Hur som helst är Lila romanseriens trickster tjejen som får saker att hända medan Elena är den duktiga strukturerade flickan med massor av grit men som inte får till det med (killarna) kärleken.
Romanseriens clou är nog trots allt Lila även om man gläds åt Elenas framgångar med studier, hennes skrivande och att man lider med henne i hennes kärleksbekymmer, framför allt i del 3, säkert en kvinna som skrivit den delen.
Hur kan Elena bli så vettlöst kär i Nino - en napolitansk Don Giovanni?
Nej, när Lila stiger in på scenen händer det grejer, det fattiga Neapels egen Pippi Långstrump eller kanske mer en Napolimix av Lisbet Salander och en mager Sophia Loren och blir en trickster. I den Napolitanska kulturen och föreställningsvärlden finns det även en symbol, Pulcinella, för den napolitanska karaktären som är hämtad från Comedia dellÁrte, en folklig teaterform, där det finns fasta handlingar med improviserade dialog. Pulcinella kan vara både man och kvinna, både begåvad och enfaldig och kan uppenbara sig i olika former (se hos Lila smart skolelev, kreativ skodesigner, argsint ung hustru, arbetsledare i skoaffär, svärande som en borstbindare på napolitanska, radikal arbetare, datageni och möjligen tar hon då och då livet med en klackspark.
Möjligen kan Lilas karaktär ses som en modern feministisk variant på tolkningen av Pulcinellas karaktär!

I den samtida litteraturen tycks det växa fram en typ av mer komplicerade komplexa kvinnokaraktärer. Kistalight har ganska nyligen läst De Polyglotta älskarna av Lina Wolff där har vi Elinore ung lite trasig tjej med karaktär och tränad i kampsport som gör upp i männens värld med ett fettberg till litteraturkritiker (40-talist?) efter att ha läst Michel Houellebecqs romaner. Vi har även läst och skrivit om Generation Loss av Elisabeth Hand. En punkig thriller med en sårig hjältinna med rötter i punkens barndom i New York. Bokens huvudperson Cass Neary är en fotograf med analoga kameror, stålhättade boots, som gillar Jack Daniels och som inte viker ner sig - även en spännande intrig där med daquerroi fotografiets teknik som grund. Vi får inte glömma Carrie från tv-seriernas Homeland. En bipolär hjältinna som med manisk intuition och uthållighet alltid hittar rätt i sina uppdrag medan det skaver för oss tv-tittare som får svårt att vänta till nästa avsnitt.
Skönt ändå att slippa deckargenrens manliga medelålders frånskilda hjältar med alkoholproblem, som har problem med chefen, som gillar opera (inget ont i det) och som bor i en tvåa i Bagarmossen.
Undrar om vi inte ändå ska slå till och köpa den avslutande delen Story of The Lost Child här i Kista.
Ferrantes Napolikvartett med sin berättarglädje, lek med genren, lek med berättartekniken, skojande med romanens karaktärer och fantastiska glimtar av staden Neapel och dess historiska delar. En romankvartett som är så mycket mer än en historia om fattigdom, klassresor, kärlek och nutidshistoria.
Mer som livet självt!
Inte riktigt förutsägbart!

© Thommy Sjöberg

Mina Universitet Light

I veckan som var hamnade jag på Moderna i Stockholm! Bild ovan Golden Sunset Julia Peirone

För vilken gång i ordningen?
Mina universitet, hänga på Moderna, med visningar, samtal och föreläsningar!
Kistalight sitter hemma i skrivarstugan under tisdagen!
Klipper, läser och skriver - tiden flyger!
Jisses klockan är halv sex (17:30) är inbjuden till Modernas nya utställning Golden Sunset av nutida fotografier ur samlingarna.
Vilket är just den tid som utställningen introduceras!
Nåja jag hinner i alla fall till den senare tisdagsföreläsningen för vännerna av Daniel Birnbaum.
Med rubriken Framför och bakom linsen!
I dag när fotografiet är digitaliserat talar man hellre om linsbaserad konst, fotografiet och även videon, trots Youtube, börjar upplevas som något mossig i den moderna konst och fotovärlden.
När blev fotografiet konst?
Daniel Birnbaum påminner om att Andy Warhol förde in fotografiet i konsten genom förlagor till sina serieproducerade målningar av t ex den elektriska stolen. Andy Warhol som hade sin första utställning på ett museum just på Moderna 1968.
Kistalight was there!
Genom utställningen 68 blev också Moderna en tidig samlare av Andy Warhols konst.

Modernismen inom konsten började år 1900 säger Birnbaum för att det bestämde den svenska regeringen någon gång på 1950-talet när man beslöt att Moderna skulle ha all konst skapad från och med år 1900.

Spår av konst från fotografin, berättar Birnbaum, finns också hos Marcel Duchamp och hans glasmålningar på Moderna.
Duchamp som leker sofistikerad popkonst långt före popkonsten är en föregångare då det gäller att använda foto och film när han reproducerar fotografiet för sina glasmålningar även hans ready-mades är en lek med konst och massproduktion.
Mest känd är Duchamps Fountain, Fontän, mer känd som pissoaren där konstnären själv bestämmer över vad som är konst!
Konst som idé alltså!

Tillbaka till fotografiet eller Framför/bakom linsen.
Hos det tidiga socialistiska avantgardet i Sovjet finns en  idé om konst till folket. Man skapade en syntes mellan konst, foto, affischer och samhälle - gärna som massproduktion för att nå ut till massorna.
Se Rodtjenko i Modernas samlingar - här finns några verkliga pärlor, allt från träskulpturer, blyertsteckningar till gelatinsilverfotografier, inte bara socialrealism! Rodtjenko är en skicklig fotograf med konstnärens blick och det vilar en poesi över hans foton från byggandet av kanalen mellan ishavet och Östersjön (början på Stalins Gulag) inbördeskrig, parader, idrottare och Lenin.

Samtida med Rodtjenko var också Walter Benjamin med sin berömda banbrytande essä om reproducerande av konst med foto och film som ska ersätta den borgerliga konsten.
Tre konstnärskap, Duchamp, Rodtjenko och Warhol, bland Modernas samlingar visar alltså på tydliga samband mellan konst och fotografi.
I Moderna Museets uppgift att samla, bevara och förmedla modern konst så har man också en omfattande samling fotografier från kamerans barndom med daqueroityper från 1844 Talbot och David O Hill från 1845 med flera. Blir kommande utställningar här Skrivet i ljus - de första fotograferna.
För fotografiet gäller inte år 1900 som brytgräns för vad som är modernt!
Steget är alltså inte så långt till dagens utställning Golden Sunset, som vi hinner med efter Daniel Birnbaums föreläsning, med samtida fotokonst från samlingarna med (konst)fotografer som Wolfgang Tillman, Nan Goldim, Cindy Sherman, Robert Maplethorp, Jeff Wall, de svenska Anders Pedersen, Annika von Hauswolff, mer namedropping med unga svenska fotokonstnärer Linda hofvander, Jenny Källman, Tova Mozard, Julia Peirone som med sin scenografiska bild golden Sunset har gett namn åt utställningen, Eva Stenram, Martin Karlsson Tebus och Miriam Bäckström som har utställningens mäktigaste verk Smile as we have Already won. Ett verk som utgår från bilder skapade i en dator som sedan överförts till en lång, nästan 12 meter och 2,8 meter hög, textil gobeläng.

Smile as we have already won, barock gobeläng av Miriam Bäckström
© Thommy Sjöberg

Värnplikt Light Summer of 68

Kistalight bäddar in Summer 68 av Pink Floyd som inte alls är något soundtrack för sommaren 68 utan spelades in senare och kom med på Pink Floyds rosade album Atom Heart Mother.
I dag hyllar vi åter Allmän Värnplikt med några minnesbitar från 1968.

Vad gjorde du under Kårhusockupationen frågar dottern Evelina?
Förväntningar om lite radikala äventyr kanske?
Då jobbade jag som målarlärling och läste några ämnen på Komvux, utbildningsreform som Kistalight tog del av, på kvällstid.
Just inte mycket tid över!
Kårhusockupationen kom jag i kontakt med några månader senare när jag gjorde min militärtjänst på Stockholms Stabskompani.
SS - sic!
Då träffade jag en gammal kompis från Vendelsö IK juniorlag i fotboll.
Vår gamle vänsterback som studerade statskunskap på universitetet.
Vi kan kalla honom Berglund, hade plötsligt förvandlats från ganska nördig student och fotbollskämpe (hellre än bra) i radhusområdet, bland medelklassen, i förortens yttre periferi.
Via erfarenheterna från Kårhusockupationen, blev han en revolutionär maoist, som alltid bar med sig Maos lilla röda för att hitta vägledning på livets borgerliga stig.
Och finna de rätta argumenten i kontakten med de reaktionära befälen och officerarna. 
Blev mest bara jobbigt för oss andra värnpliktiga.
Under militärtjänsten kom han att delta i en demonstration där några av deltagarna togs om hand av polisen.
Berglund kom då på den ljusa idén att leda ett fritagningsförsök iförd militär uniform för att befria sina revolutionära kamrater från det borgerliga polishäktet.
Något som misslyckades förstås trots citaten från Maos lilla röda.
Det blev fler kontroverser mellan Berglund och det militära och det borgerliga samhället vilket ledde både till åtal och tror jag frisedel. 
Vet inte riktigt hur det gick för "Berglund"!
Maos bondeuppror och kulturrevolution var i alla fall inte i fas med den svenska moderniteten och Summer of 68!
Kistalight ryckte in i det militära (68) ungefär de dagarna när Robert F Kennedy mördades och Andy Warhol skottskadades av den famösa Valerie Solanas, hon, ni vet, med SCUM-manifestet och under sommaren rådde Pragvåren.
Vilket flera av lumparkompisarna (fotografer) tog del av under sin skördepermis!
När stridsvagnarna från Warsawapakten rullade in i Prag i augusti 1968 fick Kistalight gå extravakt, beredskap, på K1 i Storängsbotten.
Passande uppgift!
Stallvakt - mocka skit, strö halm och servera havre till Livgardets hästar.
Sic!

Givakt - Manöver!
Stridsvagnar i Prag!
Havre, mjuka mular och grandiosa gardeshästar på K1! 
Summer of 68 för Kistalight!
Alltid redo kamrater!
© Thommy Sjöberg

Manchester by The Sea Light

Kistalight har varit på bio i veckan och sett Oscarsvinnaren Manchester by The Sea - bästa manus och bästa manliga huvudroll.
En vacker film med mycket vacker musik och en sorgsen berättarton!
Det tycks råda ständig senvinter i filmen och varken det lätta snötäcket eller människors känslor tycks kunna tinas upp!
Ser filmen torsdag eftermiddag på bio i Kista - småkallt och dragit även i salongen!
Går du på bio i Kista en senvinterdag se till att du har varm tröja, jacka och varför inte långkalsonger och ett par rejäla kängor?
Nåja ska du se en kulturrulle i förorten så kan du gott se till att ha en varm klädsel - ska man vara fin får man lida lite pin!
En mycket sorgsen film - ett även passande känsloläge med tanke på händelserna i Kista, Hallonbergen och Rinkeby i veckan!
Unga människor med livet framför sig som får sätta livet till i blodiga gänguppgörelser.
Vad händer i Sverige och i förorten?
Segregation, orättvisor, ökade klassklyftor, nedmontering av skolor och omsorg och ett tomrum kring frågor som att vi behöver en gemensam värdegrund - för att kunna tackla problemen i vårt samhälle.
Tillbaka till filmen!
Manchester by The Sea är en film som tar tempen på USA - speciellt då på hur den den vita arbetarklassen mår.
Är det då arga äldre vita mäns vrede som gestaltas (plus deras kvinnor)?
Ni vet Trumps något överraskande väljarbas i USA;s roststater och i gamla New Englandstater på östkusten!
Nja... filmen har en enkel grundstory. Huvudpersonen Lee har flytt sin hemstad Manchester by The Sea och försörjer sig som trulig fastighetsskötare (typ minns en svår Marlon Brando eller James Dean) i den närbelägna storstaden Boston två timmar bort. Men återvänder när hans kvarvarande bror hastigt avlider i hjärtsvikt. Motvilligt finner han, Lee, sig vara utnämnd till förmyndare för sin brors 16-åriga son.
Lee och hans brorson blir en ofrivillig duo.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Patricks mamma finns någon annanstans och är bara närvarande på Internet och Lees fru har dragit.
Två övergivna killar alltså!
Patrick ska hantera sorgen med sin förlorade pappa och bearbeta traumat med sin försvunna mamma och Lee, det förstår man snart, bär på en katastrof inom sig av den där karaktären det aldrig går att komma över.
Från detta bottenfrusna läge, ständigt snötäcke, småkallt (Marlon Brando och James Dean i T-shirt i snålvintern) fucking freezing all the time, ska Lee och Patrick ta itu med begravningsbestyr och sin framtid.
I dialogen mellan Lee och Patrick hämtar filmen sin storhet. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonnergan, en gammal filmräv, får till en skruvad dialog. Känslotundran tinas upp med humor och farbror Lee får skjutsa (curla) Patrick till skolan, hockey och basketträning, repetition med punkbandet, dejter med de två flickvännerna, fixa den avlidna pappans fiskebåtsmotor (båten måste absolut vara igång för ekonomin), stilla Patricks oro över att den avlidna pappan måste ligga i ett frysrum ända till gravsättningen under våren (fucking freezing) och i en mycket festlig scen vara förkläde när Patrick ska få till det med den ena flickvännen och Lee får underhålla flickans mamma vid en middag.
Det går trögt med konversationen!
Blir mest en noshörning i vardagsrummet eller varför inte en isbjörn vid köksbordet!
Filmen livas också upp av det livliga bildberättandet i de kvicka växlingarna mellan nu och dåtid. Vackra bilder dessutom av burgna Bostonbors ödsliga sommarhus, tomma hummertinor på kajerna, spegelblanka fjärdar ut mot öarna och där det mest tycks vara folkliv på den lokala puben som livas upp av ett och annat rallarslagsmål.
Något upptinade i permafrosten blir vi trots allt innan den vackra sorgsna filmen är över och visst är det en berättelse om dagens USA. Tiden tycks ha gått förbi det lilla fiske och sommarställe byn med småindustri och hantverkare i den gamla New England staten. Manchester by The Sea i Massachusetts som en symbol för någonting ursprungligt i den amerikanska berättelsen. Till New England kom de första pionjärerna, pilgrimerna, med Mayflower, här startade amerikansk kapitalism och entreprenörsanda med småindustri i textilbranschen och här grundades några av de  mest inflytelserika skolorna och universiteten.
Den amerikanska drömmen, The american way of life, känns ändå långt borta!
Är det ett tomrum efter stora förändringar i samhället?
Globalisering och digitalisering!
Nedlagda bil och stålindustrier, gruvor som  läggs ned och förändrad (demografi) sammansättning i befolkningen.
Den stora klyftan mellan de stora städerna och landsbygden med små samhällen!
Det kulturella gapet mellan vänsterliberalism, media, feminister, hbq och gröna aktivister och så kallat vanligt folk som fått sämre villkor.
Vilka formulerar och tar ställning för vanliga människors världsbild?
En aggressiv multimiljardär i röd arbetarkeps som misstror etablissemanget?
Den amerikanska drömmen som möjlighet har ju alltid varit lite tilltufsad men i dag tycks den mer avlägsen än någonsin!
När populism förklädd i röd keps förklarar klassklyftorna i samhället och fyller på tomrummen av förlorade ideal och blir en antiröst mot överheten för vanligt folk som blivit fattigare.

Betyg för filmen Manchester by The Sea: Fem fyllda hummertinor av fem.
© Thommy Sjöberg

Värnplikt Light

I `ve seen it all baby.
I dag en vilsen näbbval som signalerar med en vattenkaskad i Themsen utanför House of Parlament.
Ser på lördagskvällen att Wallys, som engelsmännen döpt honom till, upplyft på en bogserbåt slutar sina dagar efter en färd på Themsen förbi Tate Modern, London Eye, Parlamentet och Tower Bridge inför tusentals Londonbor.
Vilsen och förlorad!
Ett tecken i tiden?

Kistalight såg ut som Marty Feldman i ungdomen.

Kunde ibland vara en fördel!

Ibland blev man bjuden på en pilsner när man var ute i svängen, man såg ut som den där killen som sprang efter bussen i diverse TV-sketcher i Monthy Pyton och tjejerna fick något varmt i blicken.

När de försökte spana in mitt norra öga!

Dessutom kunde man bli uttagen till stabsoldat, malaj, i det svenska försvaret.

Dags igen för allmän svensk värnplikt?

K1 och Stockholms Stabskompani

Look Swedish soldiers!

Yttrande på Stureplan av brittiska turister så där omkring 1968 när studenter revolterade i världens huvudstäder och när det svenska försvaret fortfarande var en social smältdegel.

Man gjorde lumpen och alla svenska killar fick chansen under ett år att träffa jämnåriga kompisar från alla samhällsklasser och från olika delar av Sverige - från bystan till storstan. Vi grabbar fick för alltid ett samtalsämne på fikaraster till ölkvällar. Undertecknad sörjer detta faktum att det inte är så längre och minns de förundrade turister på Stureplan som iakttog delar av Stockholms Stabskompani, SS, och dess stolta värnpliktiga på permission.

Vi var långt ifrån några ökända nazistiska stormtrupper. Vi hade hårsvall under båtmössan, flaskbottnade glasögon, öga i zenit, några hörde dåligt, en del hade hjulbent gång som riktiga fotbollsspelare, och någon led av hösnuva. Överraskande många av oss hade idrottsbakgrund! Vi var malajer men kallades för stabsoldater. Rekryten tog tre veckor. Sedan var vi redo för vår tjänstgöring på staberna vid Karlavägen och på Livgardet på Lidingövägen.

Ett faktum som meddelades med ett God Morgon stabsoldater en solig morgon en junidag inte långt ifrån där dagens IKEA i Barkarby ligger. Budskapet ackompanjerades av en skrikig påfågel från ett närbeläget stall (härma är all pedagogiks moder). Fågeln jagades av vår adjutant, medan kompanichef Brandelius som en siren kablade ut budskapet.

I ärlighetens namn var inte K1 fullt så malajliknande som minnesbiten ovan visar. K1 och Livgardet hade drag av, andades gammal överklass, och det vimlade av adliga namn både bland officerare och livgardister. Stockholms Stabskompani var mest ett enda stort studentkompani med stockholmskillar och 1968 var det få i det svenska samhället som tog studenten. Då gällde fortfarande gammaldags studentexamen! Dessutom fanns det av och till på logementen; värnpliktiga reservofficerare, tolkar, och psykologer som hade mystiska tjänster på staberna på Östermalm.

Alltså ett ganska spännande ställe att göra lumpen på! 

Visst förekom det viss militär utbildning; skjuta med kulspruta och AK4, kasta handgranat, sova i militärtält under vintertid på Järvafältet, rigga minor, orientering och åka skidor på Norra Djurgården. Mest utförde vi civila sysslor av mer mytisk icke militär art som att rulla ut röda mattan i trapporna upp till Livgardets vackra och historiska mäss. En mäss med ett fantastiskt bibliotek där vi övervakades av porträtt med härförare från vår historia.

Röda mattan jobbet belönades med 10 svenska kronor. Inte dumt, två dagslöner, för en lumparmalaj, enligt 1960-tals tariff.

Givakt - Manöver!

Andra uppdrag: Lägga på skiva med marschmusik vid givet tecken när det var dags att hissa flaggan på K1.s kaserngård. Fanjunkare står i givakt inför svenska flaggan - jag står för musiken. Parkeringsvakt när det var mässor på Storängsbotten - mycket lönsamt. Måla om kontor till fyrstjärniga överstar. En syssla som blev något av ett mode det här året åtminstone ville flera överstar av första graden ha fräsch design på sina rum och jag och målarkompisen Chibbe Nilsson stod för målarjobbet. När vi inte spelade pingis på målarrummet - har aldrig haft så bra serve som det året.

En dag satt ett upprop på anslagstavlan i K1:s  marktenteri! Operan söker statister till Aida, fotsoldater till triumfmarschen - ett tiotal föreställningar.

Ljudet av tjejerna i balettens dansskor, ett svischande, älvor som svävar i den lyriska musiken! Vi står uppställda som Faraos garde, en samling malajer som i triumfmarschen har svårt med koordinationen, svårt att hålla takten och det bruna sminket rinner, klädda i antika kläder, hjälmar, sköld och lans står vi där med ögonen riktade mot övre läktarplats.

Imponerande?

Före har vi väntat i artisternas café - en surrealistisk upplevelse! Kungar från antiken som värmer upp rösterna, fikar och spelar schack, musik i högtalarna från scenen, Faraos malajer som irrar, kören och balettjejerna som väntar på entré och den förlösande triumfmarschen i Verdis Aida.

 Någon gång säger jag ska jag bjuda mina nära och kära att se Aida.

Sch...nu kommer dom ska jag säga när det är dags för det stora intåget! Alla ler och nickar instämmande.
Look swedish soldiers!
Faraos livgarde i Aidas klassiska triumfmarsch!
© Thommy Sjöberg

Bokrea och Resa in i tomheten av Samar Yazbek

Klart att vi på Kistalights redaktion fortfarande drabbas av Bokrean! Trots ebooks tider, AdLibris och Bokus! I bokhandeln i Kista kretsar vi kring Lennart Pehrsons stora Amerika trilogi; Den nya världen, Den nya staden och Den nya tiden. USA sett ur svenskt perspektiv! Det blir förstås en knippe barnböcker till de små barnbarnen eller kanske vi skulle slå till med en thriller, Kvinnan på tåget, en bestseller som blivit film och som till och med Barack Obama lär ha haft på sin läslista. På klassikerfronten hittar vi Werner Aspenströms Samlade dikter 1943-1997 och Selma Lagerlöf med Gösta Berlings saga och så ett verkligt fynd Samar Yazbeks Resa in i tomheten som finns i en liten bunt på Akademibokhandeln i Kista för 79 kr styck. En smärtsam bok vi verkligen rekommenderar för alla som är intresserade av vad som händer i Syrien och Mellanöstern! Recension och essä nedan från förra sommaren när vi läste boken med stor behållning!

Nu har vi läst Resa in i tomheten av Samar Yazbek inköpt på Stockholms Litteraturmässa i april från Ordfront förlag, En stark och modig bok, ett fantastiskt reportage med litterära undertoner. Hennes resa går till nordvästra Syrien kring områdena mellan städerna Aleppo och Hama i provinsen Idlib. Det är jordbruksbygder med olivlundar, fikonodlingar med historiska lämningar från romartiden. Här har imperier kring östra Medelhavet verkat som romarna och osmanska riket. Efter första världskriget och Osmanska rikets kollaps bildades här staten Syrien.

Av tradition har det rått multikulti i regionen, folkslag, religioner och kulturer har blandats så länge skatt (tribut) betalas och makten inte  hotas. Dock har familjen Assad om än tillhörande en minoritet, alawiterna, styrt Syrien med en järnhård diktatur, så när den arabiska våren 2011 nådde Syrien så slogs protesterna ned med ofattbar brutalitet vilket ledde till att de fredliga protesterna och  demonstrationerna gick över till ett väpnat uppror och revolution.
Samar Yazbek  kom att tillhöra oppositionen trots att hon är alawit och deltog aktivt i revolutionen. Vilket hon skrev om i A Woman in the crossfire, där hon skildrade de fyra första månaderna under revolutionen.
Basen för Samar Yazbeks  är mediacentret i Kafr Nabl där hon utbildar aktivister i radioproduktion, inspirerar till kvinnligt småskaligt entreprenörsskap, deltar i Bus al-Karama projektet som går ut på att ordna tillfälliga alternativ till skolgång för barn och ungdom medan luftangrepp och beskjutning pågår och hon intervjuar människor som deltagit i revolten och skriver ned deras berättelser. Det senare är (blir) Samars viktigaste uppgift under resorna.
En reporter med uppgift att skriva en bok med människors berättelser från kriget i Syrien.
I Saraqib fotograferar hon upprorisk graffiti, en viktig konstform som kommentar till kriget för revolutionärerna, här bor hon hos vännerna som också är en storfamilj Abu Ibrahim och hans fru Nora,deras yngste son Maisara och hans hustru Manal och barnen Aala, Mahmoud och Taala, en mormor och en moster. Den lilla flicka Aala som älskar att berätta blir hennes Sheherazade, en av flera, och Samar blir den som lyssnar, en tvekönad Shahriyar som först lyssnar sedan återkommer i Sheherazades gestalt och berättar.
Självkritiskt medger hon också att sanningslidelsen är "En genomskinlig maskering för att skönmåla begäret att skriva berättelser."
Samar Yazbek besöker också krigsfronter, vid Hesh när hon intervjuar några av de ledande stridande soldaterna i Syriska fria armén kan hon inte hålla sig när hon hör hatet mot alawiterna och att kriget anses som ett religionskrig utan avslöjar sin bakgrund som alawit.
Vilket naturligtvis ursäktas av de stridande soldaterna men visar hur farligt hon lever!
En fråga är alla rörande överens om när det gäller kriget!
Det är att Bashar al-Assad är den största skurken, den ansvariga och den som bombar, torterar och mördar sitt eget folk med markrobotar, bensinfatsbomber (de värsta) scudmissileroch granater. I tomrummet som uppstår  mellan de stridande, Assads armé och de fria Syriska styrkorna tar jihaddister som Daesh, Nusrafronten och Muslimska brödraskapet plats plus ytterligare ett antal aktörer druser, hizbollah och iranska shiiter medan stormakterna USA och Ryssland agerar i bakgrunden med maktpolitiska anspråk, Mig-plan och drönare.
Ingen tycks riktigt längre tro på ett slut på kriget och en rättvis fred! Några aktörer pratar om långvarigt religionskrig, andra förbannar alla aktörer som agerar i tomrummet kring kriget.
Samar Yazbek måste för varje ny resa hon gör i regionen passera en ny Port när hon ska in i Syrien. Gränsstäder och byar som Reyhanli, Sarmada och Antukya som lever sitt eget liv med flyktingkaos smuggling av människor, vapen, olja, droger och jihaddister med tomma ögon och alla andra som gör business av kriget.
Här får Samara Yazbek en känsla av vad som är exil och hemland, ett limbo, som för oss litterära läsare kan föra tankarna till en Dante och hans skildringar av att besöka helveteskretsarna i Inferno men här i den turkisk syriska verkligheten nog så infernalisk.
När Samar Yazbek efter sin tredje resa återvänder från Syriens inferno har hon sällskap av sina motståndsmän, sin familj, som följer henne nästan till gränsen, medan tårarna rinner nedför kinderna undrar hon om hon någonsin kommer att se dem igen och likt en Orfeus efter ett besök i underjorden vågar hon inte blicka tillbaka när hon passerar gränsen ut ur Syrien.
Medan frågorna hänger i luften!
Frågor om en stulen revolution!
Alla frågor om ett orättfärdigt krig!

PS Vi är lite yrvakna i vårt intresse för Syrien, ett fantastiskt land med sina människor! I Samar Yazbeks Resa in i tomheten En berättelse från Syrien finns också en ordlista, karta och appendix med kommentarer om alawiterna och sunniter där läsaren kan fördjupa sina kunskaper om Syrien.
Om den Arabiska våren bloggade vi här när det begav sig i februari 2011 på Kistalight Direkt från Tahrirtorget då visste vi ingenting om det kommande Syrienkriget och militärens maktövertagande i Egypten.

© Thommy Sjöberg

What´s Happening in Sweden Light

Thommy Sjöberg‏@Kistalight

Donald Trump explains 'Swedish incident': I heard it on TV report http://news.sky.com/story/the-curious-case-of-president-trump-and-the-swedish-incident-10774330 … What´s happening in Sweden? Does anybody know?

Kistalight förundras liksom många andra svenska TV-tittare! Vad händer i president Donald Trumps huvud?
Vi försöker rekapitulera fredagen.
Kollar lördagens tidningar.
Nja... rubriker!
Sexa efter att ha fastnat i liften - slalom!
Inte så hedrande för svenskarna men katastrof?
Mångmiljonvilla och helikopter för Allras unga vd - ung och superrik vd för pensionsbolag i blåsväder.
Måste väl ses som något, grr, häftigt så där i Trumpperspektiv.
I en kul artikel i SvD om gammal stockholmsslang hittar vi ordet bengstra vilket betyder tjäna mycket pengar under natten. En företeelse som säkert mr Trump är bekant med som gammal hårdför brutalentreprenör och mångmiljardär i dollar.
I Kista på det lokala planet tycks det också ha varit lugnt. Lämnar in några Lottorader i Kista Galleria. Träffar några gamla elever N och J som är och käkar på den turkiska populära grillen i Food Court. De hänger lite där innan bion. N går på Tekniska Högskolan (förvånar mig inte för han var duktig på att läsa och tolka betygskriterierna i So - du har alltid så välskrivna kriterier sa han till Kistalight). J går på KI och läser medicin, ska bli läkare, säger han och ser glad ut.
Hm...hm tänker undertecknad minns vissa svårigheter för vår unge man på högstadiet med de teoretiska bitarna.
Han går inte alls på KI säger N glatt utan jobbar i farsans korvmoj.
Säljer kokta och grillade korvar till svennarna fast både han och farsan  är muslimer.
Sedan träffar jag Mary och hennes kille som ska gå på bio. Hon berättar att hon läser till socionom och att hon ska gifta sig. Mary gör som många andra duktiga tjejer med invandrarbakgrund, hon pluggar på socialhögskolan. Kistalight har en teori om att socionomer är en av de få yrkesgrupper med akademisk utbildning våra unga invandrarelever träffar, förutom lärarna förstås, under sin ungdom. Mary som nyanländ flykting från Mellanöstern fick en ABC... Kistalight som premium för att hon blev Godkänd i So sitt första läsår.
Tack sa Mary för hon var väluppfostrad och trevlig, men nästa termin vill jag ha VG och ingen bok!
Du skriver kul och bra tycker hon du borde kanske bli författare! 
Annars verkar det lugnt i Kista på fredagskvällen!
Inga hovrande helikoptar eller blåljus från polis och brandbil på väg!
Vi bor ju trots allt grannar med beryktade stadsdelar som Tensta, Rinkeby och Husby.
Kistalight ägnar fredagskvällen åt att äta hemgjord paté (Mimmi i farten) med fina små gurkor, syltgelé, små kokta potatisar, oliver, surdegsbröd och dricker Cotés de Rhone till detta.
Kanske inte det bästa dryckesvalet till en sådan rätt men ändå?
Ser På Spåret, grejar Mexicofrågan på 8 poäng och ser Skavlan med fröken Larsson.
Sedan läser vi några kapitel av vår nuvarande favorit Elena Ferrante Den som stannar, den som går innan vi sluter våra grågrönbruna (grgrbr - militärt språkbruk för färger) ögon.
Grå grön bruna ögon kan man väl inte ha?
It´s a fake!
Kan man visst det om man heter Kistalight!
It´s true!
It´s absolutely true!
Tillbaka till Trump!
Nu tycks turen ha kommit till Sverige i Trumps jakt på alternativa fakta!
Är vi, Sverige och svenskarna alltså, disasters, scumbags, totally losers, fakes and catastrophes för att frossa i lite Trump retorik.
Ingen tycks riktigt förstå vilken katastrof Donald Trump syftar på?
Carl Bildt vår eminenta gamle minister som också gillar att twittra levererar en tweet där han undrar om karln, Trump alltså, rökt på under fredagskvällen.
Inte så vanligt språkbruk för att vara Carl Bildt!
Nu prövar vi att bädda in en parodi som blivit hur populär som helst och fått många efterföljare dock ingen svensk ännu!


I vår relativistiska värld kan väl Donald Trump ses som en främmande fågel i den politiska världen! En brutalentreprenör som inte tycks ha en aning om eller minimal respekt för den värdegrund som ligger till grund för västvärldens värderingar i politik och samhällsdebatt.
Han (Trump) ligger nära andra populistiska typer som Berlusconi i Italien eller varför inte Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i Sverige. Företagare som kommer in i politiken utifrån och säger sig företräda vanligt folk och föraktar det politiska etablissemanget. Bara det att Trump är så mycket mer aggressiv, irrationell och mindre förutsägbar än dem dessutom verkar han vara politiskt inkompetent.
Även en missnöjespolitiker måste ha respekt för lagar, lagstiftning, politiska institutioner, kunskap, källor och diskussioner, liksom vara lite hederlig och visa känsla för fair play, och inse att media har en viktig roll för att granska våra makthavare och leverera berättelser om samhället och världen.
Sammantaget en demokratisk värdegrund som vilar på principer om maktdelning allt sedan den franska och amerikanska revolutionens dagar.
PS Ser i efterhand att det tyvärr har varit oroligheter och våld i Rinkeby under måndagens eftermiddag och kväll. Vilket inte alls har med det senaste årets stora invandring i Sverige att göra!
© Thommy Sjöberg

Marina Abramovic - Performance Light

Kistalight har varit på pressvisning på Moderna Museet i veckan. (Bild Thommy Sjöberg) Stort pressuppbåd när Performance konstens drottning Marina Abramovic visas i stor retrospektiv utställning The Cleaner. Ovan överintendent Daniel Birnbaum, Marina Abramovic och utställningens curator Lena Essling på väg in till presskonferensen som hölls i salen bland några av museets stora verk av Matisse, Picasso, Brancussi och Braque med flera.
En värdig inramning för en queen of performance!
Marina Abramovic tar plats på ett självklart sätt på auditoriet, mjuk och behaglig, fluent english med en liten pikant balkanbrytning, ser betydligt yngre ut än sina 70 år. Hon är skärpt, medveten och en lysande berättare och det stora pressuppbådet fångas snart in i hennes värld. Hennes konst, performance, har gått från att pröva en yttre värld av smärta, förlust och minne till att allt mer söka en inre själslig värld med inspiration från sina resor  till munkar i Tibet, från urinvånare i Australien till schamaner i Brasilien.
Jag är mindre rättvis än tidigare i utövandet av min konst säger Marina Abramovic.
Ta ha hand om närvaron!
Det är det som är budskapet!
Att misslyckas är en viktig del i processen att skapa konst!
I Brasilien och i filmandet av schamanism är det platserna och människorna som studeras. De som besitter en särskild kraft och energi.
Allt för att lära sig en sorts närvaro säger Marina Abramovic.
Vilket hon också lärt från Dalai Lama.

Apropå lukten från verket Balkan Baroque (kommentar till Balkankrigen och bild Thommy Sjöberg) där en hög renskrubbade ben ligger i hörnet tillsammans med en videoinstallation av Abramovic så är den svår att värja sig emot som en journalist noterar.
Lukten här är ingenting jämfört med originalvisningen på Venedigbiennalen 1997 säger Abramovic där deltagarna kunde spy efter att varit med i värmen och stanken.
All stor konst säger hon är ett uttryck för saknad, smärta och förlust.
Konst säger hon (skämtsamt) är en allvarlig affär.

Martina Abramovic med rötter i 60-talet är en av performancekonstens största samtidsnamn (därav pressuppbådet på Moderna). Ovan från arkivskåp, Private Archaeology, på utsällningen! (Bild Thommy Sjöberg) Cleaning The House är också en metod, via workshop, som Martina Abramovic utarbetat för att låta andra konstnärer återuppföra hennes verk som ett led i detta har hon också grundat ett eget institut MAI Marina Abramovic Institute. Där andra konstnärer kan få pröva, öva och utveckla hennes performance i egna projekt och genom dokumentation i så kallade reperformance.
 Utställningen The Cleaner representerar mer än 120 verk, från 1960-talet ungdomsverk med målningar av poetiska moln och våldsamma lastbilskrockar till en bildvägg av den här om året mycket uppmärksammade performancen The Artist in Present på Modern Art i New York.

Små poetiska moln (1970) Marina Abramovic från ungdomen och tiden  på konsthögskolan i Belgrad. Bild Thommy Sjöberg

Bilkrasch, (Truck Accident 1963) tidigt ungdomsverk av Marina Abramovic  Bild Thommy Sjöberg
Genom sina performanceakter lämnade Marina Abramovic andra konstformer liksom att hon gjorde ett uppbrott från Belgrad och kommunismens mer totalitära konstsyn. Verket Rhytm 5 kan ses som ett martyrium där den kommunistiska stjärnan är i centrum som ett ockult pentagram.
 I Rhytm 0 fullföljer hon processen med en performance i 6 timmar från studio Morra i Neapel 1974. Bordet är dukat med 72 föremål som kan användas på Martina Abramovic efter behag och hon påtar sig allt ansvar och akten är ett led i att utforska människokroppen i medvetet och omedvetet tillstånd. Bild Thommy Sjöberg

Några av föremålen är pistol, kula, blå färg, kam, bjällra, piska, läppstift, fällkniv, gaffel, parfym, sked, bomull, blommor, tändstickor, ros, stearinljus, vatten, scarf, spegel, dricksglas, polaroidkamera, fjäder, / _ _ _ / röd och vit färg, sax, penna, bok, kökskniv, hammare, såg, fårfiol, bröd, tidning, honung, vin, salt, socker, tvål, tårta, järnrör, skalpell, rakblad, flöjt, plåster, alkohol, medalj, ståltråd, svavel, druvor, olivolja, kvist, rosmarin och äpple.
Alla föremål gör det lätt för betraktaren att associera till våra sinnen av smärta och lust, dofter, smaker och lukt. Martina Abramovic som växte upp under kommunismen i Jugoslavien med två föräldrar som var partisanhjältar hos Tito och med en kristen ortodox mormor hade troligen nära till känslor och handlingar av smärta och martyrskap i sin konst och i sina performance.
Akten i Neapel började i en vänlig atmosfär besökarna var artiga och gav en ros eller en kyss men efter tre timmar när kvällen närmade sig (napolitanska natten) höll det på att sluta riktigt illa med våld, slagsmål, sexuella övergrepp, skärande i kläder och skinn, och pistolhot mot Martina Abramovic huvud.
En mycket spektakulär performance som skapade aggressiv atmosfär och knappast en laglig eller etisk tillställning utan mer en uppvisning i en mänsklig kollaps.
Marina Abramovic sa att arbetet förde henne mot hennes kropps gränser.
Balkans eller allmän mänskliga erfarenheter?
Kanske är ändå salarna (rummen) med Balkan Baroque, The Hero om Marina Abramovic pappa partisanhjälten, Count on Us och Balkan Erotic Epic utställningens starkaste avdelning. Här finns också en dramatisk nutidshistoria skildrad med performance (live), video, fotografi, bilder, musik, lukt och massor av minnesföremål efter pappa, hjälten och partisanen i en monter. För Balkan Baroque vann dessutom Marina abramovic Guldlejonet vid Venedigbiennalen 1997.

Bildvägg från verket The Artist is Present på Museum of Modern Art i New York 2010 (Bild Thommy Sjöberg) där Marina Abramovic spränger gränserna, räckvidden, för sin Performancekonst. Under en period av tre månader sitter Martina på en stol mittemot sina besökare som får möta hennes ögon och blick där hon visar sin sårbarhet, öppenhet och närvaro under stillhet och tystnad. Sammanlagt uppträdde Marina Abramovic i 736 timmar och tog ögonkontakt med 1675 människor under den tiden. I all sin enkelhet blev verket ett av de mest svåra och prövande verk Marina Abramovic genomfört. I slutet av Artist in Precence befann hon sig i ett tillstånd av mental och fysisk utmattning och allting kändes upp och ner.
Kistalight kan inte låta bli att undra vad Marina Abramovic skulle tycka om att titta in i mina ögon? Ett grågrönt och det andra som är grågrönbrunt!
Vilket är alldeles sant!
Poesi?
Hur som helst betonar Marina Abramovic enkelheten och närvaron i all sin konst.
Under presskonferensen visar hon vilken lysande självklar berättare hon är.
Kanske handlar hennes performancekonst om att berätta om vår tid med nya former och att Marina Abramovic prövar sin smärta i de olika verken.
Allt på ett mycket närvarande och enkelt sätt!

© Thommy Sjöberg

En 100-årig jamare från Kista

Basse Basil, Kistakatt med anor, gillar faktiskt att bli fotograferad Bild: Thommy Sjöberg

Etthundra år i dag!

Grattis säger säger hela familjen på Kistalight!

Otroligt men sant!

Ovan ser ni Basil, 100-åringen, kallad Basse, döpt efter sin namne i Fawlty Tower.

Ni vet den knäppe neurotiske hotellvärden i John Cleese skepnad.

Namnet fick katten för att han redan som liten kattunge tycktes sova med sitt ena öga öppet.

Precis som Basil i fawlty Tower när han har fått älghuvudet över sig och har besök av tyskarna.

Don´t mention the war!

Don´t tell the germans!

Basse bor visserligen inte på någon fin adress men han har härliga anor som hör hemma i den politiska vänsterns historia.

Den ursprungliga matten som födde upp honom var syskon barnbarn  till Rosa Luxemburg.
En legendar och förebild för den unga vänstern på 1960-talet!

Sånt imponerar oerhört på en gammal So och historielärare!

Dock visar Basil oftast upp mer individualistiska drag, rentav borgerliga egoistiska sidor i sitt sätt att sova middag mest för jämnan, leva på överskott, jaga bort andra katter från vår täppa och fånga möss och småfåglar.

Inte så kul när han bollar med mössen!

Länge trodde vi på redaktionen att 20 år var lika med 100 katt år!

Icke enligt vissa kattkällor!

Men Kistalight litar på www.katt.nu och kissekatter.blogspot.se där man räknar enligt följande:

1 människoår = 17 kattår

2 år = 27 " 3 år = 31 ”4 år = 35 ” /_ _ _ /19 år = 96 ”20 år = 100 ”

Visst har Basse fått sina krämpor genom åren!

Legat på dropp på Djursjukhuset i Spånga efter kattfight!

Husse hälsar på på lunchen.

Varit nedsövd och opererat bort en knepig kindtand på Albano och med åren fått artros i kattbenen som botas med speciellt kattfoder, troligen har han också en släng av struma även om blodprover inte visat på det.

I dag på 100-årsdagen när Basse går på sin catwalk genom livet är han en smula skranglig, mager över ryggen som den värsta fotomodell, benen ser ut som gamle fotbollspelaren Garrincha, både ko och hjulbent, så det kan vara svårt att se åt vilket håll han är på väg åt. Korta promenader, just inget revir alls att försvara, kan sitta en stund under det fällbara utebordet i månskenet innan hoppar upp på det och signalerar att han vill in.

Trots allt en viss spänst i hopp utan ansats!
Men gud vad han låter när han ger hals med sina (struma?) stämband.

Ungefär som Miles Davis när han gick in i sin elförstärkta funkiga period. Stämma som en utdragen trumpetstöt med wawa-pedal!

Nu kör vi några Basseskämt.

Riktigt hundväder ute när han trots allt vill gå ut i snålblåst och duggregn.

Stirred not shaken när han misstror vattnet i sin skål!

Funkar faktiskt rör man lite i vattnet och säger stirred...not shaken säger Basse grrr och lyfter på svansen och sippar elegant.

Ska vi jamma lite som Charlie Parker under dagen eller ta oss en jamare fram emot kvällen?

Grattis Basse och grattis till en 100-åring i från Kista säger vi på Kistalight!

Nu bäddar vi in en cool cat song!

På med dansdojorna bara, ge järnet, och dansa med alla andra coola katter i förorten!
I dag bjuder vi på kattgodis och tonfisk, tunafish, bara att vissla med och låta dansstegen göra jobbet!
PS Det finns även barnbarn  till en av italienska kommunistpartiets grundare här på Järvafältet. Margarita Gramsci som bor i Rinkeby 

Se Antonio Gramsci blogg från Kistalight! 

© Thommy Sjöberg