Jag skulle ringa om jag hann
© Thommy Sjöberg
men tappa bort ditt efternamn Hov1 och Veronica Maggio
Kistalight på spaning bland hipsters, veganer och indiefolks framför konstverket Miraculum 510. Bitar och skärvor, inte är det som när jag var liten knodd och hängde på Bergsunds Strand men matiné biografen Rio finns kvar liksom båten som var ett badhus med sin patina av arbetarklass och kvinnofrid när det begav sig.
Högalids Folkskola, det kryllade av ungar, Benke, trillingarna Björn, Bertil och Bo lika som bär, spjuvern Mikael, glada Titti, Birgitta med lockar och långa håret som alla killarna blev kära i, Bernt som bodde på Långholmen och smygrökte fimpar och godmodiga Mats. Vår snälla fröken hette Elsa Karlsson, hon lärde oss läsa och skriva denna gåtfulla process, plötsligt bara händer det, och hon lät Kistalight få läsa Selma Lagerlöf när vi inte tumlade runt på skolgården. Nils Holgersson istället för örfilar och skäll!
Slipgatan var en ravin i stadsgeografin med familjehus i funkisstil på Bergsunds gamla varvsområde. Små lägenheter, gedigen arbetarklass och det kryllade av ungar på gatan. Gatan var som ett dagis, fritids eller ett lekrum där vi barn själva fixade vår pedagogik långt bortom curlande föräldrar och välvillig skola. Efter jul och nyår kastades julgranar ut på gårdar och gata där de samlades in och skalades av till lansar som skulle användas i kamp mot andra gårdsgäng. Tuffast var Tantoligan, ryktet sade att de gärna tillfångatog oss smågrabbar, band och skar oss i handlederna medan de strödde salt i såren om vi inte avslöjade hemligheten var störarna fanns gömda.
Jumpa på isen bland flaken var något för oss busiga killar, gråa dagar, mist och smog, isränna i farleden, mistlurar och Gröndal i dimma på andra sidan, och allt för tunna isflak. Kistalight dog där några gånger vid Bergsunds Strand, de äldre grabbarna Kjelle, Lecke och Tom drog upp mig, blöt som en nisse i en novell av Selma Lagerlöf, redo för en match i Folkhemmet.
© Thommy Sjöberg
