Kistalight har varit på Moderna Museet och följt en visning av fotografen Brassai en legendar i den moderna fotografin. Visningen var med Anna Tellgren intendent för museets fotografiska samling och curator för utställningen Paris hemliga tecken med fotografier av Brassaï som just nu visas på museet. Till utställningen finns även en katalog, inbunden, med förord av Moderna Museets chefintendent Gitte Örskou. Övriga texter är Paris hemliga tecken (central text) av Anna Tellgren tillika redaktör för katalogen, Brassaï Liv och verk av Philippe Ribeyrolles (systerson till Brassaï), kapitel med bilder 53 stycken, ett kapitel om graffiti av Brassaï, och slutligen Nina Bouraoui Arm i arm i natten. Bouraoui som vet något om Paris hemliga liv och om natten i La Cité Lumiere och kan skriva vackert om poesin i Brassaïs bilder.
Vi följer en av Anna Tellgrens visningar på plan 2 i Muséet. Utställningen är skapad som en resa genom natten i Paris tillsammans med arkitekten Ann Bexellius, större visningsrum ackompanjeras med mindre passager (gator, avenyer, torg, i kanten gränder) som ett mönster från stadens form.
Förälskat par på litet Café Place d´ Italie Brassaî från foto mobil Thommy Sjöberg
Vi börjar utställningen, bokens, resa genom natten i skymningen för att arbeta oss fram genom natten till gryningen. Följeslagare blir kärlekspar frän danspalats Le Bal de Quatre Saisons, kärlekspar på bänkar tillsammans med clocharder, kändisar i nattlivet som Kiki från Montparnasse, La Mome Bijou (Brassaïs personliga variant av parisnattens Mona Lisa), kantat av prostituerade på gator och bordeller, opiumrökare i dvala tillsammans med katt, homosexuella på maskerader och salonger, berömt porträtt av tjocka Claude (lesbisk) och hennes väninna, Claude som samarbetade med nazisterna och senare blev avrättad. När natten framskrider dyker även en ikonisk plats som Moulin Rouge upp och lättklädda (Light) långbenta modeller från Folies Bergére. Nattens arbetare med tunga sysslor från Hallarna i Paris, slaktare och bärare (porteurs) fångas i svulstiga bilder samtidigt som nattens gäng i gränderna är just inga svärmorsdrömmar medan cyklande gendarmer gör en razzia i Montmartre.
Brassaï fångar även staden Paris atmosfär med 1930-talets gasljus, poetiskt skimmer av fukt och dimma, möjligen gryning och en ny dag, här trappor i Montmartre i en lyrisk och skulptural form, klara rutmönster, skuggor, lyktor, räcken och gåvänliga trappsteg, en arkitekt skulle kunna bli grön av avund, foto från mobil Thommy Sjöberg. Andra stadsbilder är husgavlar med skorstensrester, fotografi och kubism i häftigt samarbete, pråmar på Seine, regn och snö på gator, målare under bro och Pont Neuf.
En annan grupp av bilder är porträtt av konstnär och författarvänner; Picasso, Henry Miller, Anaïs Nin och Salvador Dali. Ovan en gruppbild från spexig teater med Picasso, Sartre, Beauvoir, Camus m fl som sätter upp satirisk pjäs, Åtrån fångad i svansen.
Det finns ekon av konsthistorien i Brassai fotografier, han var en mångsidig man från Ungern, utbildad på konsthögskola i Budapest 1918 och senare Berlin 1920, till Paris kom han 1924 från början försörjde han sig genom att skriva artiklar i ungerska och tyska tidningar illustrerade med egna bilder. Brassaï var både målare, fotograf, journalist, författare, skulptör, illustratör och filmare. Ibland plågades han av den inre dragkampen mellan uttrycksformerna men oftast blev det ett intensivt växelbruk.
I sina vandringar i Paris, på spaning, hittade han även fram till graffiti, nog så modernt men också ett uttryck för stadens hemliga tecken, ett uttryck bortom medelklassens salonger, gallerier och museer. Det blir texter och dokumentation med bilder av uttryck, graffiti, som Brassaï såg som ett sorts urväsen för konst. Brassaïs bilder hittade där så småningom vägen till New Yorks konstscen och museer och Kistalight undrar om inte en pop och graffitikonstnär som Jean Michel Basquait har tagit intryck av Brassaïs fotografier av graffiti.
Brassaïs speciella karaktär, lyriska lyster i bilderna hör till en del av att han är en analog fotograf från början, omkring 1930, använde han en bälgkamera med glasnegativ sedan en Rolleiflex, blev knuten till en bildbyrå Rapho och kom att huvudsakligen försörja sig som fotograf. Berömmelsen vilade på hans parisbilder, porträtt av författare, konstnärer och hur han banade en ny väg, rentav pionjär, för graffitin. Det är svårt att tänka sig att det går att nå samma konstnärliga höjder med digital fotografi och kameror eller är det bara olika uttryck för olika perioder i fotografins historia?
Brassaï har påverkat svenska fotografer som Rune Hassner, Tore Johnson och alldeles säkert inspirerat konstfotografer som Christer Strömholm, med Vännerna från Place Blanche, och Anders Pedersen, med Café Lehmitz, där de liksom Brassaï fungerade som ett litet titthål på en för vanligt folk främmande och skrämmande värld så där bortom den trygga medelklassens normer.
Betyg fem förälskade par av fem på ett litet Café vid Place d´Italie.
Jane Birkin med remixad version, Serge Gainsbourg av Comment te dire adieu från en senare tid i Paris när det begav sig.
© Thommy Sjöberg
No comments:
Post a Comment