Wednesday, November 30, 2022

Bildning Light, vad är en bra lärare


It's late september
And I really should be back at school

 Maggie May med Rod Stewart och Faces från 1971, är det inte Ron Woods som lirar några soloriff i mitten av stycket, kanske inte den ultimata låten om skolan, men en fantastisk sång när vi partajade på Nybban kring 71; Årstagalningen, Jakobinen, Rapunzel med det långa håret, Stefan Älgen med de fantastiska kliven på fotbollsplanen, Berra törst, Knutson med sötad Parador och damer på rummet, Gordon med sin pyton,  Max cool city cat vars farsa var en jazzmusician, Tengvall som diggade Miles, korrekta Ola som pluggade journalistik och alltid hade plats för en starkbärs i portföljen, Hasse och Jörgen som alltid hade tid för lite marxistiska filosofier, och Kenneth som varje kväll plinkade på sin gitarr, Håkan the chief  som pluggade till maskiningenjör och hade sjömanssäcken full med rom, Gerry med sin squaw och intresse för indiankultur, tjejerna Eva, Åsa, BM och Mandy med stora ögonen som stötte på Kistalight som inte hajade någonting - tjejer var inte hans världsmästargren, (minns inte alla namnen på de övriga brudarna), som var med och Kistalight som levde drömmen om att vara student. 

I supposed I collect my books and get on back to school ,,,


                                     💓


Kistalight maje said... Vi knyter an till de förra bloggarna  om Sturebyskolan anno 1963 och Skolbänk RÄP.

 Vad kännetecknar en bra lärare och vad går undervisningen ut på, vad är den magiska formeln?
 Nedan refererar vi till John Hatties Synligt Lärande ... Studien avser i första hand brittiska skolor men kan också vara gångbar för svenskt skolväsen. Lärarpersonligheten som här granskas (hyllas) är i första hand en lärare med klassisk akademisk utbildning. En kunskapsinhämtning som genomförts under en viss frihet och med möjlighet till att sätta sin personliga prägel på bildningen. Något som sedan kommer att prägla den kommande lärargärningen.
Att spela på klassen som ett klaviatur, se och uppmärksamma den enskilde eleven, det var ett signum för den gamle läraren, långt innan kunskap och bildning var något mätbart för rigida utbildningsteknokrater!
 Det finns en viss frihet bortom måluppfyllelse, digitala fyrkantiga program och snäva betygskriterier som mer förminskar (kontrollerar) både lärare och elev i dagens svenska grundskola och gymnasium. 
Av någon anledning kommer Kistalight att tänka på Ivar Lo-Johansson och hans Statarnoveller när det gäller lärarnas arbetssituation (miljö). Digitalisering och administrativa program likt Den vita piskan med mjölkplikten som varje dag ska uppfyllas som ett aldrig slutande Sisyfosarbete ...  

Kistalight på föreläsning ...

Det finns något befriande uppriktigt i John Hatties metaundersökning Synligt lärande från skolans värld och vad som påverkar elevers studieresultat. Från blogg Kistalight 2012.
Jan Håkansson från Växjö föreläser och SKL har skapat en länk till hans text.
Vi kan börja med allt det som inte är det väsentliga för bra studieresultat: Tekniska hjälpmedel, lärarutbildning, lärares ämneskunskap, klassernas storlek, olika lekprogram och specialmetoder.
Faktiskt kan man ana en släng åt alla teknokratiska lösningar på skolans problem.
Bör då även kunna gälla den svenska skolans digitala dokumentationshysteri.
Därmed inte sagt säger Hattie att alla dessa faktorer är dåliga. De är bra och kan vara viktiga även om de inte är de mest betydelsefulla.
Med John Hatties poäng gäller att följande faktorer har stor betydelse: Att se utmaningar i sina ämnen och ge feedback och ha inflytande där, skapa bra relationer till eleverna, inte samma sak som att man är kompis med dem.
Ha varierade strategier, typ kunna ändra sin lektion i flykten, om den ursprungliga intentionen inte fungerar och ha en repertoar av strategier för sina lektioner.
Förklara undervisningsmaterialet, dvs. läsa av och tolka koderna i vad som ska läsas för eleverna och kunna engagera sig i hur eleverna lär sig.
Varför skiner solen eller det kan vara så enkelt som att man helt enkelt frågar eleverna vad som fungerar och vad de tycker!

Vi upplever att det finns massor av trovärdighet i John Hatties forskningsresultat utan att för den skull anse oss vara en pedagogisk stjärna. Kan ändå tillhöra de goda lärarnas, lärare gör skillnad, krets.
Bara nu kommungubbarna inte får ståpäls av Hatties forskningsrapport med insikter om den reducerade betydelsen av klassers storlek, att behörigheten i ämnet inte är avgörande och att diverse lekprogram spelar mindre roll och kör på med ytterligare besparingar.
Fler befriande insikter hos Hattie är att det är inte alltid som det fungerar med klasserna, undervisning handlar om en levande kommunikation, inte diverse digitala dokument som ska hanteras, ibland är man expert och ibland inte.
Ju större undervisningsrepertoar desto större möjlighet till mer sammanhållna resultat.
Hattie fångar komplexiteten i lärarrollen i sin forskningsrapport Visible learning.
En ytterligare faktor som får hög skattning för lärarens betydelse är att sätta etikett. Får i vår tolkning bli att man inte gör skillnad på elever, inte ska klassa dem efter olika diagnoser eller klassificeringar.
Hattie skattar även den professionella utvecklingen som en viktig faktor, utveckling av lärrollen då inte ämneskunskaper, man lär av sitt lärande! Kistalight tolkar detta som en dialektisk process. Undervisning med ett öppet sinne medför att man lär av eleverna vad som fungerar och går hem. En så kallad aha-upplevelse, den där glimten av förståelse i ögonvrån hos eleven som är lika med lärarens belöning! Som en utveckling av lärarrollen kan även även micro-teaching ingå.
Det är mer Piaget än Vygotskij hos Hattie menar dagens föreläsare Jan Håkansson när han tolkar Synligt lärande. Det är den kognitiva utvecklingen som dominerar något vi gärna instämmer i från Kistalight. Vår erfarenhet av skolans värld är att den analoga förmågan (i So) hos eleverna utvecklas under högstadietiden. Att diskutera, föra resonemang, dra slutsatser, analysera och ta ställning går så mycket lättare i årskurs nio än i sjuan. En viktig förmåga för ett högre betyg i So.
Klart det är inte riktigt säkert att det beror på undervisningen!
Undrar om inte Hatties ideala lärarroll även har lite drag av gammal folkbildare över sig. Engagemanget för ämnet och försöka påverka med sina kunskaper, plus se och uppmärksamma alla i sin omgivning och lära av sitt lärande.
Integrera istället för att exkludera!


© Thommy Sjöberg

Wednesday, November 23, 2022

Skolbänk RÄP Liljevalchs Remix

Don't know much about history
Don't know much biology (Sam Cooke, What a wonderful world)

 RÄP Återanvänd skolbänk, vax av Helena Perminger från Liljevalchs Vårsalong 2020,  knyter an till förra bloggen, Kistalight minns Sven Bertil (skola ... skola från Kistalight Jukebox), och återupplivar en blogg från 2020 februari.


Visst minns jag min gamla skolbänk!
Högalids folkskola 1955 och några år framåt.
Det kryllade av ungar; Benke som bodde vid biografen Rio, Björn, Bertil och Bo som var enäggs trillingar och lika varann som bär men Bo hade en silvertand, glada Titti och Birgitta med långa lockiga håret, Bernt som bodde på Långholmen och smygrökte små fimpar redan i första klass och godmodiga Mats på Bergsunds Strand. Vår snälla fröken hette Elsa Karlsson som lät Kistalight få böcker utöver den vanliga läsningen att läsa när vi inte på rasterna tumlade runt på skolgården.
Stadsdelen kallades Knivsöder, det var långt från yuppiefiering, gentrifiering och hipsterboende. 
Kistalight minns även Stureby. En pedagogisk farkost för klassresenärer framsprunget ur funkisarkitekten Paul Hedqvists ritstift. Skolbyggnad i rödbrunt tegel, ljus innergård i huvudentrén med höga fönster och längs norra sidan gallerier med salar för biologi, fysik, och kemi.
 Skitenkla planer – elegant! Klassiskt citat av arkitekten Paul Hedqvist.
Sedan dess har många bäckar flutit i den pedagogiska skolpolitikens flod av experimentella idéer!
Folkskola, Enhetsskola och Grundskola 1962, f
rån statlig enhetlig styrning till det kommunala självstyret. Framförallt är det äventyret med en gemensam sammanhållen Grundskola som fått sina törnar och i ärlighetens namn hela sin livstid varit utsatt för kritik. Det gäller makten över innehållet. Vad ska lärarna förmedla, hur, till vilka och vem bestämmer egentligen över arbetstiden.
Kommunaliseringen (1989) av grundskola och gymnasium var ett av de verkliga grundskotten mot det svenska skolbygget. Det andra var friskolereformen (1992) där det tillåtits en djungel av etableringar, vinstintressen och oklara, även odemokratiska till sitt väsen, etableringar av mystiska skolor.
Den tredje grundskottet mot grundskolan var det gamla trätoämnet om lärares arbetstider, förtroendetid och undervisningsplikt, något som även ledde till en lärarstrejk hösten 1989.
Men det handlade även om makten över innehållet och formerna för undervisningen. SKL som tog över efter 1989 ville få lärarna att arbeta i lärarlag ofta fick lärarna höra att de var obenägna till 
förändringar och motsade sig skolans (SKL) utvecklingsarbete. Konferenser, lärarlag och sedan digitaliseringen blev ett verktyg för att binda lärarna till ett 8 till 5 jobb på skolan. Konferenser som ofta hängde på sidan av den ordinarie undervisningen och digitaliseringen som gjorde läraren till en byråkratisk administratör av sitt arbete.
Har någon sett en lärare på skolan?
Nej de sysslar med sin administration!

Den ej längre gällande närhetsprincipen att skolbarn ska ha rätten att gå i den skola som ligger närmast utan att de också har möjligheten att söka utanför sina rektorsområden tar sig rent absurda former!
Kistalight som bor i Kista hade sina barn på den tiden det begav sig (sista sucken för Grundskolan) i Ärvingeskolan nära Kista centrum och kyrka. I dag går det i huvudsak barn från Södra Järvafältet i den. Föräldrar i Rinkeby och Tensta tror att Ärvinge är en skola där det finns möjlighet att lära sig svenska. Kistabarnen och deras föräldrar söker sig till Stockholm innerstads skolor av samma skäl. Engelbrektsskolan mitt emot Tekniska Högskolan har därmed blivit en förortsskola. Barnen och fram för allt deras föräldrar i Engelbrekts församling får kalla fötter och söker sig till friskolor på Östra Östermalm och Gärdet.
Här blir segregationen hur tydlig som helst!
Flisor av skolan som en demokratisk rättvis möjlighet för alla barn att få en bra grund av kunskaper och utbildning?
Flisor och skärvor av en skolbänk!
Vad göra?
Hemfalla åt biträdande rektors allt spännande utvecklingsarbete, satsa på alla nya projekt som hela tiden var på förslag eller snöa in på en skola i världsklass 2030 från Stockholm Stads visionära pedagogiska avdelning?
Nej i dag hämtar vi kraft från katten Sigge på Vårsalongen.
Katten Sigge är en mycket närvarande kisse på årets  (2020) Vårsalong. Enligt matte (konstnären) Clara Lindgren blev han 21 år och gick gärna på skogspromenader om någon, matte, bar honom i famnen. Sigge blev ungefär lika gammal som Kistalights katt Basse Basil, En 100-årig jamare från Kista, som var en revolutionär cool cat. Gemensamt har de att de bägge blev gamla, cirka 100 kattår, och var ena riktiga överlevare. Egenskaper som också kan behövas om man ska överleva en skolpolitiks (madness) galenskaper.
Vi avslutar med ett litet ...

PS Kistalight som pedagog
Problemen i skoldebatten är allt som oftast att man inte ens kan komma överens om vad som är problemen.
Vissa ifrågasätter om det ens finns ett problem.
PISA resultaten ifrågasätts!
Skolans problem beror på stora samhälleliga förändringar som stor invandring och segregation.
Dåliga matte resultat och stor bristande läsförståelse kopplas ej till förändringar i skolans och lärarnas pedagogik.
Digitaliseringen har omgetts av någon sorts romantisk svärmisk tro på en ny värld av möjligheter till inlärning där det saknats fundamentala kunskaper (insikter) om hur det egentligen går till när man lär sig läsa, räkna och öva språk, So och No ämnen.
Skoldebatten om problemen i skolan blir ofta som kvicksand!
Det går inte att bottna riktigt; forskare inom medicin (hjärnan) hävdar att eleven (hjärnan) har olika utvecklingsstadier, pedagogiska forskare klamrar sig fast vid sin förståelseproblematik, bara läraren kan förklara, göra ämnet intressant så lär sig eleven.
Ingenting om hårt arbete, tragglande av läxor, grammatik och fakta.
Att repetition är all kunskaps moder eller att det trots allt är eleven som ska göra jobbet.
It´s a hard work, bloody job, but someone had to do it!
Allra mest i alla dessa skoldebatter saknas ofta lärarens röst. Han, hon eller hen som sliter i vardagen och som trots allt är den som dagligen arbetar med den ädla konsten att vara lärare.
Vad gör han, hon eller hen?
Jo kanske sitter hon, han eller hen just nu vid en dator och fyller i en pedagogisk rapport, som någon IT-konsult sammanställt till svindyra konsultpengar, om elevens pedagogiska utveckling.


© Thommy Sjöberg

Saturday, November 12, 2022

Kistalight minns Sven Bertil


Well, it was back in Blind River in 1962When I last saw you alive (Neil Young, tolkning av Sven Bertil)

 Kistalight minns Sven Bertil med Neil Youngs Long May You Run. Sven Bertil som på äldre dagar fick en ny ung publik och vidgade sina uttryck, med karaktär, ödmjukhet och mycket omsorg. När han tolkade sina texter nådde han nya dimensioner med sin scenkonst. En gentleman och en värdig artist har gått ur tiden.

Här tolkar han Long may you run som i Kistalights blogg (icke offentlig bit från Kistalight Jukebox) får gälla som en symbol för vår gamla svenska grundskola istället för en skinande Crom Vicky Ford hos Neil Young. 

 Vila i Frid Sven Bertil och tack för alla fina tolkningar!


Sturebyskolan Light anno 1963 


Skollust

Början av sextiotalet – Stockholms södra förorter – Stureby; realskola som blev enhetsskola som blev grundskola. En pedagogisk farkost för klassresenärer framsprunget ur funkisarkitekten Paul Hedqvists ritstift,

Skitenkla planer – elegant! Klassiskt citat av arkitekten.

Rödbrunt tegel, ljus innergård i huvudbyggnadens entré med höga fönster, rektorsexpedition och gallerier längs norra sidan med salar för biologi, fysik, och kemi och klassrum på den södra sidan.
 
 
Tilltro, framtidstro och begåvningsreserver, här skulle en ny mix av pedagogik prövas. Mixen var en blandning av linjer. 
Kanske man skulle kunna kalla dem folkhems-realen. 
Det fanns tre linjer; en yrkesinriktad, en allmän och en gymnasieförberedande linje, kallad g-linjen.
En del av oss hamnade på den senare. Bara några år tidigare hade vi istället hamnat i arbetslivet som springschasar, elektrikerlärlingar eller biträden på NK.
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna!
Gympaläraren som lät Kistalight dela in klassen i olika lag i fotboll i årskurs nio och som sedan anförde kompisarna som spelfördelare på mittfältet och serverade mackor (passningar) till de övriga. Alla fick vara med och fick en roll i liret och Kistalight belönades med Berömlig i slutbetyget och fick stipendium vid avslutningen.
Och så var det Fysikläraren med ”Gröna faran”! En lärarkalender som användes vid muntliga förhör och som framförallt spred skräck i de nedre raderna i fysiksalen där de flesta tjejerna satt. Själv lärde jag mig optikens grunder tack vare denna fysikens Caligula.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.

Long may you runAlthough these changes have comeWith your chrome heart shining in the sunLong may you run

© Thommy Sjöberg

Tuesday, November 01, 2022

Läslov Light anno 2022

Lästips

Kistalight har läst The Hard Crowd av Rachel Kushner. En essäsamling från det nya milleniet med texter skrivna mellan 2000 - 2020. Allt från en motorcykeltävling längs Baja California, roadtrip (going west) med Cheva Impala i sällskap med truckers, konstscenen i New York 1960 och 70-tal. Vi får möta några kvinnliga modernister med författare som Marquerite Duras, Clarise Spector och California själsfränden Joan Didion med SlouchingTowards Betlehem som huvudnummer. Ett par essäer handlar om Italiens politiska 1970-tal; Röda Brigaderna, de autonoma rörelserna, strejker bland industriarbetare i Turin, poeten och aktivisten Nanni Balestrini.
Titeln på samlingen är hämtad från Creams hit White Room från deras album Wheels of Fire från 1968 med textraden; At the party she was kindness in the hard crowd. 

Rachel Kushner är en motorcykeltjej (kind and tough) som skriver essäer. Den häftigaste essän Girl on a Motorcycle är en reseskildring om den ovan nämnda tävlingen med hoj längs Baja California, Cabo 1000. Essän handlar även om en film med samma namn med Alain Delon och Marianne Faithful i huvudrollerna med en nog så tragisk story. 
Huvudstoryn är annars Rachel Kushners deltagande i Cabo 1000, en icke fullt officiellt erkänd tävling, som följer Highway 1, som stod klar 1973, längs halvön, Baja California, som ligger mellan Stilla Havet och innanhavet The Sea of Cortez (Kaliforniska viken). Vägen går genom hård öken, höga berg som isolerade människor längs vägen, innan den byggdes. Rachel deltar i tävlingen Cabo 1000, mer än 100 mil lång, år 1993 24 år gammal.
Highway nr 1 saknar skyddsräcken, markerade (målade) körfält,  vägbanan består av makadam lagd direkt på lera. Tävlingen startar i gränsstaden San Ysidro USA och slutar i Cabo San Lucas på udden av Bajahalvön. En sträcka som det tar 4 till 5 dagar att köra med bil, en svår körning ofta i extremt väder och knepiga vägförhållanden.
Rachel har en motorcykel, Ninja 600, som hon har preparerat (mekat) med i månader. Beskrivningen av medtävlare, människor och landskapet tillhör berättelsens höjdpunkter. En av de tävlande profilernas hojar liknas vid his bike looked like a pregnant spider, för att göra så få stopp som möjligt.
Farorna är inte bara körningen utan att det är långt till både sjukvård, materialunderhåll, lag och rätt. Fint sport och resereportage här av Rachel Kushner, mycket kärna och ett kraftfullt språk, övriga essäer följer i samma anda och omslaget är inte dumt (manliga blicken) det heller!

Liten digital bildpresentation av The Hard Crowd.

Av bara farten, lånar på Kistabibblan,  fortsätter vi med Rachel Kushners Eldkastarna (roman) från 2014. Bra roman, hon skriver väl Rachel Kushner (strängt namn), har en kraftfull prosa, märg och kärna, ordrik och smidig. Kul upplevelse med samtidshistoriska vibbar; fascism och vänstern i Italien under två generationer 1920-tal och 1960 och 70-tal med parallellhandling som knyts ihop med konstscenen i New York 1960 och 70-tal, man känner igen miljöerna från The Hard Crowd. Andy Warhols ande vilar över udda och dekadenta rollspel.
Intresset för motorcyklar som tema finns även här, huvudpersonen Reno driver ett konstprojekt knutet till tävlingar i en saltöken, Salt Lake Desert,  i Utah. Tävling med Renos hoj i hög fart ska lämna spår, avtryck, i öknens saltlager som hon ska fotografera och gestalta i en kraftfull konstnärlig rörelse.  
Reno med smeknamn från den lilla ort hon kommer ifrån i Nevada har två stora intressen i livet, konst och motorcyklar plus att hon drömmer om kärlek. Hon är en looner och iakttagare, ganska passiv, låter sig dras med i en ström av händelser. 
Hon träffar äldre kille Sandro, konstnär, med italiensk bakgrund, från en familj av företagare (motorcyklar, Moto Valera, och däck), kring detta väver Rachel Kushner en spännande intrig.
Visst flow där!
Rachel Kushner at home in L.A. from New York Times

Kvinnlig recensent i SvD tycker Reno tar för lite plats i handlingen. Frågan är om inte det är en del av konceptet i berättelsen, Reno är en karaktär i en pikareskroman, en person som hamnar i oväntade situationer ofta med humoristisk ton men även med dramatiska inslag och överraskande vändningar.
Det finns mystik kring Reno, långbent tjej, ett spännande motorbike intresse (killtjej), udda konstkoncept (rita mönster i saltöken som fotas genom att köra hur fort som helst med sin hoj).
Rachel Kushner skriver väl, är en utmärkt reseskildrare, fylld med konkreta detaljer, doft, smak och fint inkännande i sin personskildring. Reno en litterär karaktär (tjej) att bli kär i eller är det i författaren som skriver så bra?
Betyg fem häftiga mönster av fem fotade i en saltöken i Utah.

Lästips deckare

Är det läslov ska man absolut läsa en deckare!
Kistalight hittar fram till Bortbytaren av Anders de La Motte. En ny serie om kriminalpolisen Leo Asker, jurist, vältränad tjej som kan tänka och fungera utanför boxen men har svårt att inordna sig i sociala sammanhang.
Anders de La Motte från Bokmässan 2022, Wikipedia

Kistalight tänder på boken, efter en presentation av författaren Anders de La Motte på TV4. Han läser om Leo Askers entré på avdelningen för förlorade och vilsna själar på Malmö polishus på plan -1 efter att vår kommissarie blivit omplacerad efter intriger och maktspel från den statusfyllda mordkommissionen placerad högst upp (toppvåning) i samma byggnad.
Det är en makalös beskrivning.
Anders de La Motte leker med deckargenrens klyschor när han tecknar en samling karaktärer från de som blivit över (hamnat på våning -1) i polisens strama och hierarkiska värld.
En grabbig värld fylld av positionerande poliser med gjutna uppfattningar och ideal om hur saker och ting ska vara.

Kistalight minns egna äventyr från skolans värld med liknande erfarenheter, från LPO 94 (läroplan för obligatoriska skolväsendet 1994), anmodades lärarna att arbeta i lärarlag. En organisation som skulle binda lärarna vid arbetsplatsen, minska förtroendetid och begränsa friheten att utforma innehållet i lärarens  lektioner. Gympalärare som rektor delade in lärarna i tre arbetslag på Spånga high glömde elementa i lagbygge som att det behövs olika personligheter för att skapa ett bra team. Första laget bestod mest av personer som alla ville vara lagledare. Vem bygger ett topplag där alla vill vara målskyttar (Zlatan)? Lag två bestod till stor del av de som gärna vill vara ledare men inte ville synas och de som gärna manipulerade kollegerna på vägen dit. I lag tre där Kistalight hamnade bestod av de som blev över, företrädesvis medelålders och äldre män som inte köpt förslaget om LPO 94. Laget kom att kallas Gubblaget och var väldigt överens i ett förtroendefullt samtal med en psykolog, som de erbjöds, där de kom överens om att de inte behövde någon hjälp i tolkningen av LPO. Kistalight ville gärna förnya lärarroll och läroplaner men var inte mainstream och ville nog mest av allt hitta vägar för sitt skrivande.
Gubblaget bestod under några år skickligt ledda av kvinnlig ledare som förstod sig på dylika ting (varelser) och vi hade många roliga fester, upptåg och ett och annat projekt. Det rådde consensus inom teamet med en ironisk hållning i skoltillvaron till flera rektorer förtret innan det var dags för andra visionära rektorer att organisera om arbetslagen när flera av gubbsen gått i pension.

Kistalight laddar ner, köper som e-bok, Anders de La Mottes Bortbytaren några dagar innan lovet, Boken är så spännande att vi läser ut den redan på söndagen. La Motte är inte bara en hejare på spretiga poliskollektiv utan leker också med beskrivningen av Malmös socioekonomiska geografi, kanon om skogar, ruinromantik för nedlagda fabriker (urban exploration), hillbillies och gamla militära bergrum i nordvästra Skåne med skräckisatmosfär. Nördar som bygger modelljärnvägar med miniatyrlandskap har också en viktig roll i handlingen och dessutom spelar ondskan som en form av diagnos en viktig roll.

Bortbytaren är en riktig bladvändare, Anders de La Motte skriver väl, hyfsad intrig, korta kapitel (passar bra för mobil och iPad) och leker med genren, kommer att bli spännande att ta del av Leo Askers utveckling (Salander 2.0) och hennes poliskollektiv.
Betyg fem funna bergrum av fem!  

© Thommy Sjöberg