Well, it was back in Blind River in 1962When I last saw you alive (Neil Young, tolkning av Sven Bertil)
Kistalight minns Sven Bertil med Neil Youngs Long May You Run. Sven Bertil som på äldre dagar fick en ny ung publik och vidgade sina uttryck, med karaktär, ödmjukhet och mycket omsorg. När han tolkade sina texter nådde han nya dimensioner med sin scenkonst. En gentleman och en värdig artist har gått ur tiden.
Här tolkar han Long may you run som i Kistalights blogg (icke offentlig bit från Kistalight Jukebox) får gälla som en symbol för vår gamla svenska grundskola istället för en skinande Crom Vicky Ford hos Neil Young.
Vila i Frid Sven Bertil och tack för alla fina tolkningar!
Sturebyskolan Light anno 1963
Skollust
Början av sextiotalet – Stockholms södra förorter – Stureby; realskola som blev enhetsskola som blev grundskola. En pedagogisk farkost för klassresenärer framsprunget ur funkisarkitekten Paul Hedqvists ritstift,
Skitenkla planer – elegant! Klassiskt citat av arkitekten.
Rödbrunt tegel, ljus innergård i huvudbyggnadens entré med höga fönster, rektorsexpedition och gallerier längs norra sidan med salar för biologi, fysik, och kemi och klassrum på den södra sidan.
Tilltro, framtidstro och begåvningsreserver, här skulle en ny mix av pedagogik prövas. Mixen var en blandning av linjer.
Kanske man skulle kunna kalla dem folkhems-realen.
Det fanns tre linjer; en yrkesinriktad, en allmän och en gymnasieförberedande linje, kallad g-linjen.
En del av oss hamnade på den senare. Bara några år tidigare hade vi istället hamnat i arbetslivet som springschasar, elektrikerlärlingar eller biträden på NK.
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna!
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna!
Gympaläraren som lät Kistalight dela in klassen i olika lag i fotboll i årskurs nio och som sedan anförde kompisarna som spelfördelare på mittfältet och serverade mackor (passningar) till de övriga. Alla fick vara med och fick en roll i liret och Kistalight belönades med Berömlig i slutbetyget och fick stipendium vid avslutningen.
Och så var det Fysikläraren med ”Gröna faran”! En lärarkalender som användes vid muntliga förhör och som framförallt spred skräck i de nedre raderna i fysiksalen där de flesta tjejerna satt. Själv lärde jag mig optikens grunder tack vare denna fysikens Caligula.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.
Long may you runAlthough these changes have comeWith your chrome heart shining in the sunLong may you run
© Thommy Sjöberg
