Thursday, March 06, 2014

Jills veranda eller Bob goes to Nashville

Jills veranda blir bara bättre och bättre från att redan från början ha varit bra. Igår med Magnus Carlsson från Weeping Willow, inspirationen till deras namn en tårpil  får en plats i sinnevärlden i Hendersville vid resterna av Johnmny Cash gamla hem. Programmet igår slutar mer med en blues än frejdig country, Magnus, Jill och inbjudne Doug skanderar Going down to the river. http://www.svt.se/jills-veranda/lyssna-pa-latarna-i-programmet
Är Jill inte också en bluessinger?
 Ovan Marit Bergman tillsammans med Jill - Marit som Kistalight tycker levererade den bästa egna skrivna texten i serien. En låt som framfördes på legendariska Blue Bird Café i Nashville med en innerlig ton och känsla.
 Musiksamarbete med låtar för Jill och Marit är kanske  något att utveckla?
Finns det några TV-priser för den här typen av dokumentärer är Jills veranda en given kandidat!
Vad är väl härligare än att cruisa med en Pickup bortom countryns stereotyper?
Bland Tennessees böljande kullar, hästhagar och jordbrukslandskap, genom blånande berg i Appalacherna, längs delstatens motorvägar och med Nashville skyline i horisontens ögonvrå.
Käka streetfood i gathörnet och häng på enkelt Kukluxklan  café och göra matiga Elvismackor - hur håller Jillan vikten förresten, zippa giftiga drinkar och bärs på verandan och musicera i kvällningen.
Engagemang bortom klichéerna i musiken med samhällsämnen som rasism, heteronormen, white trash, hillybillies i Appalacherna, hemlösa i Nashville  och i avsnittet med Kristian Gidlund ställs de stora existentiella frågorna.
Det är vi som blir kvar som behöver tröst!

 Under inspelningen i Johnny Cashs gamla studio av Going down... skymtar omslaget till Bob Dylans Nashville Skyline på väggen. Albumet där Bob sjunger duett med Cash. Men Bob har besökt Nashville tidigare i musiksammanhang faktiskt spelades Blonde On Blonde (BOB) in där i februari 1966 i CBS studio på Music row. Albumet är en av pophistoriens mest omvälvande verk här fördes modernistiskt bildspråk in i popmusikens värld och längden på en poplåt förändrades för alltid och det var en pophistoriens första dubbelalbum.
 Med sig till Nashville har Bob sina musikerkompisar Al Kooper arrangör och blivande Blood Sweat and Tears grundare, Robbie Robertson mohawkättling, gitarrist i det blivande The Band och kommande låtskrivare av superhits som The weight med flera dessutom var producenten Bob Johnson med. Tillsammans med ett gäng Nashvillemusiker, superstudioproffs med legendariska Charlie Mcoy i spetsen skulle alltså skivan spelas in. New York bohemian trion måste ha setts som sällsynta creature i Nashville musikernas ögon. Bob med ett risigt hårrburr likt ett fågelbo, var visst inte så där alldeles nyduschat heller, han påstod att burret höll tankarna på plats. Al Kooper var utstyrd i en sorts Carnaby Street klädsel något som fick Nashvilleungdomarna att se rött när han visade sig på stan och han riktigt riskerade att få sig en omgång som tur var fanns en av Elvis Presleys livvakter till hands som fick skydda den gode Al när han rörde sig bland ortens pigga pågar.
Musikerna och producenten har alltid varit viktiga i Bobs låtskrivar process. Till Nashville, här, kom han med ett knippe halvskrivna låtar, tog in på Ramada Inn, lät Al Kooper klinka på pianot, medan han förfärdigade låtar som Stuck inside of Mobile på deras brevpapper. Låten är en favorit hos Kistalight. I vår ungdom trodde vi att det betydde att Bob satt fast i någon sorts rörlig mackapär - symbolisk frigörelse naturligtvis, som vuxen So-lärare vet vi att Mobile är en stad i Alabama i den Amerikanska södern.
 Kulturkollisionen mellan de proffsiga följsamma musikerna från Nashville (old country boys) och den bohemiska trion från New York kom att skapa en mycket komplex samling låtar och tät musik på Blonde On Blonde. Där fanns rhytm blues bitar som Leopard Phil box hat lite åt Chicago rock hållet, där fanns låtarna med det där täta Mercury soundet som Bob var på jakt efter och med djärva surrealistiska bilder.

Kistalight och Årstagalningen som gillade Bob och Heta råttor redan i ungdomens glada studentdagar på Nybban si så där omkring 1970. Foto Årstagalningen

 I låtar som Visions of Johanna och Sad eyed Lady of the lowlands uppenbarar sig -
En rock ´n rollens Rimbaud på besök i Nashville!
Varje låt kring albumet har sin egen historia möjligen (med fakta om Dylan är man aldrig säker) var fullängdaren Sad Eyed Lady of the Lowlands samlingens första inspelningsspår. Medan musikerna hängde på CBS music row studio spelade kort och väntade på Bob. De hade fått order att infinna sig två på eftermiddagen så gick timmarna och Bob skrev på sin sång. Mitt i natten dök han upp för inspelning efter genomgång typ light tändes den röda inspelningsknappen. Den långsamma  bluesaktiga kärlekslåten framfördes som i en inåtvänd trance. Nashvillemusikerna som var vana vid låtar på drygt två minuter följde med i de surrealistiska verserna. När varje vers var slut lirade de automatiskt fram en ljudklimax men då började nästa vers så pågick det i fem verser och låten landade på drygt 11 minuter.
Det var alltså introduktionen av Bob för Charlie Mcoy och de andra musikerna som fick vackla hem i nattens Tennessee efter all väntan och anspänningen att hänga med i pophistoriens då längsta låt.

 Många musor tror sig vara besjungna i kärlekslåten men den är en hyllning till Sara Lownds (Low lands) som definitivt har stora sorgsna ögon och som några månader tidigare blivit fru Sara Dylan men det var det just ingen som då kände till.
 I dag måste Sara Dylan vara en av alla dessa före detta hustrur till popstjärnor som är absolut rikast. När de skildes på 1970-talet var bara Bob Dylans musikförlag värt 60 miljoner dollar och detta delades då mellan makarna. Bara royaltys till alla hans låtar generar säkert miljoner varje år. Min kompis Årstagalningen som är ekonom säger bara för att Bob ska behålla inflytandet över sitt musikförlag måste han betala miljoner i underhåll till sina före detta hustrur därav dessa ständiga världsturnéer NET tours.

Blonde on Blonde är kulmen på Bob Dylans skapande mellan våren 1963 då albumet med Freewheelin Bob Dylan kom ut med det första stimmet av mästerliga låtar sedan rullade det på akustiskt till en början The Times They are A-changing, Another Side, elektriskt med Bring It All Back Home, Higway 61 och slutligen Blonde on Blonde februari 1966. Tre år med nästan hundra skrivna låtar, alla inspelningar har så kallade outtakes i vissa fall pärlor även dom. Några exempel där är Tomorrow is a long time och Mr Tambourine Man från Another Side. De tre åren innehöll även världsturnéer och filminspelningar klart att ett så hårt program har sitt pris med för mycket röka, kröka, pillertrillande och utbrända relationer. Men det konstnärliga nyskapandet kan ingen komma förbi - texter och musik som en popmusikens jämförelse med den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud. En ung 1800-tals poet och geni som skrev hela sitt litterära verk före 25 års ålder och sedan tystnade. Bob Dylan åkte på världsturné med The Band spelade akustiskt och elektriskt blev utbuad mest överallt på den elektriska avdelningen.
 - Vilket öde för en grabb vars pappa hade en liten El-firma!
Vilken uthållighet med att tro på sin konst och musik!
 Den 17 maj 1966 några veckor före 25-årsdagen spelades den berömda konserten i Manchester Free Trade Hall känd som Judaskonserten. Kanske pophistoriens mest piratkopierade konsert med titeln The Royal Albert Hall Consert. Sedan åkte Bob tillbaka till staterna var med om en omtalad mytomspunnen motorcykelolycka, tystnade i flera år, återhämtade sig får man anta och levde bohemiskt familjeliv i Woodstock med Sara och barnen. Visst har Bob kommit med mästerverk efter Rimbaudexplosionenen i sin ungdom som Blood On The Tracks, Oh Mercy och Time Out Of Mind men energin, nyskapandet och vitaliteten hörde ungdomverken till.
Under åren har Bob samlat massor av talangfulla musiker och producenter omkring sig indirekt skulle man kunna säga att Bob är en skicklig bandledare som låter musikerna utveckla sitt eget spel. I dag producerar han sina egna skivor under pseudonymen Jack Frost.
Hos Bob finns ett litet autistiskt drag möjligen kryddat med några stänk aspberger. Han har ett otroligt sinne för detaljer och vilket minne behövs inte för att memorera alla dessa texter. I ungdomen fanns en stor iakttagelseförmåga, hel del humor, fantasi och skapandet som ofta kom igång genom att resa och vara i rörelse.
 Kistalight som lider lite lite av Bobomania - behöver bara se ett skivomslag av Bob för att gå i spinn och berätta en massa anekdoter kring honom. Det finns mycket värre freaks i floran av Dylanfans än vi. De som följer hans turnéer världen runt, de som samlar på piratproducerande konsertupptagningar i en aldrig sinande ström och de som diskuterar detaljer kring hans artisteri i  ändlösa samtal på olika Chattforum för Dylan.
Nej vi har ett mycket sunt och balanserat förhållande till Bob!
Fråga bara min fru Ulla på Kistalight!

Fru Ulla som alltid följer med Kistalight på en Bob konsert, mysko modernistiska konstutställningar och på resor i världen eller varför inte på en konsert med Jill Johnson på Berwaldhallen.
Jills veranda har allt vi gillar på Kistalight; musik, resor och geografi, fina personporträtt, samhällsengagemang med empati och värdegrund och vore det en webbproduktion på nätet vilka pedagogiska artiklar kunde man inte då haka på med länkar till!
Kanske en liten musikalisk utmaning skulle vara på sin plats?
Varje gäst hos Jill får ju en sådan.
Hur skulle du Jill, The girl next door, se på att tolka några av Bob Dylans mästerverk från Blonde On Blonde?
Förslag - några inspirationskällor!
Visions of Johanna finns redan i en mästerlig tolkning av Marianne Faithfull!
 Eller varför inte tolka balladen Just like a woman?
Kanontolkning finns där, en av många, här som en gospel av Nina Simone.
- Kärringen av stål som Jerry Willliams skulle säga!
Slutligen varför inte pröva ett gigg med Stuck inside of Mobile jämför gärna med Cat Powers tolkning som ligger Dylans version nära. Hon sjunger som Dylan men bättre - från filmen I´m not there!
Frågan är om det inte ska vara en kvinnlig artist som gör det?
Tolka Dylan alltså!
Betyg för Jills Veranda Fem Verandor i Tennessee av fem!
Grattis Jill och Agnes-Lo och alla andra bakom serien till ett Toppenprogram!

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om fotografi Andra bloggar om litteratur  Andra bloggar om Bob Dylan
  Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande 
©Thommy Sjöberg

Labels: , ,

5 Comments:

Anonymous Årstagalningen said...

Tjusig bild på 2 unga män i sin bästa ålder :-)

1:24 AM  
Anonymous Kistalight said...

Visst ...visst Årstagalningen!
Härlig tid de där första post68-åren!
Men varför inte sjunga, skandera, Vår bästa tid är här och nu!
Visserligen inte djupingen Bobs visa men ändå:)

3:07 AM  
Blogger Thommy said...

I dag 13/3 delar vi en länk med Nashville och Jills veranda
- ett riktigt samhällsprogram,
med musik, engagemang, geografi och många fina personporträtt.
Helt i Kistalights anda!

3:15 AM  
Blogger Thommy said...

Den förra delningen var förstås på Facebook!

3:18 AM  
Anonymous Kistalight said...

Källor och litteratur till Bob ovan!
Huvudsakligen;

The Rough Guide to Bob Dylan
Nigel Williamson
Dylan Biografin Howard Sounes

8:20 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home