Sunday, July 14, 2013

Can you please crawl out your window

Upplivad av min senaste Bobläsning ger jag mig ut i forumen Love and theft och i ett chattsällskap från Cambridge. De säkraste sjukdomstecknen för en Dylanolog är när han börjar att ge sig ut på olika Dylanforum - skriver Fredrik Wikingson ena halvan i duon Fredrik och Filip.
- I en rolig DN-artikel från maj 2011.
 Målet är att söka om det finns några löst organiserade resor i Dylans fotspår till New York, Woodstock, Newport och möjligen Hibbing Minnesota.
Det som har triggat igång, missbruket (nåja) är en bok jag köpte på bokrean, halva priset på reapriset!
"Dylan en kärlekshistoria" av Håkan Lahger!
Irriterande!
Varför läsa en ytterligare bok om Dylan?
Boken är pratig, känns oredigerad, saknar innehålls och litteraturförteckning!
Ändå finns det i boken massor av Dylan kunskap och några scoop när det gäller Dylannördar.
Nördar som följer Dylan på hans aldrig avslutade, NET-tour, världsturnér och som samlar piratkopierade band med hans konserter. Nördar som  kan få oss mer alldagliga fans att framstå som vardagliga, hälsosamma och sansade medborgare.
Kistalight  hittar här också ett recept på köttbullar från Dylans tid som ung singer songwriter i Greenwich Village.
När han redan hade hunnit skriva ett stim av mästerliga låtar och plåtades i ett klassiskt foto någonstans i trakterna kring West street inte långt från Washington Square tillsammans med flickvännen Suze Rotolo.
Suse Rotolo var faktiskt med barn vid tiden för fotot ovan men valde att göra abort. Det fanns för mycket sårbarhet och otrygghet i relationen sade hon. Dessutom hade folksångshäxan Joan Baez börjat sätta klorna i Bob och Suzes kulturella mamma gillade inte hilliebillyn Bob från bystan. Suze fick till och med åka till Perugia i Italien ett år för att studera italienska och komma ifrån HilliebillyBob. 
Om de hade fått barn!
 - En liten freewheelin Bob kanske?
Hade det barnet i dagarna fyllt 50 år! 
 Nu blev det stora kärleksånger istället eller kanske är det snarare längtan efter kärlek som ljuder i låtar som Tomorrow is a long time, Spanish boots of spanish leather och Don´t think twice it´s all right.
 Okej alla Dylangeeks nu kanske ni vill veta exakt var freewheelinbilden är tagen?
4 th West street är adressen!
Mer än så tänker jag inte säga!
En riktig Dylanolog kan säkert hitta komplikationer med den adressen!
Spelar roll?
Man har väl ett sunt förhållande till lite fakta kring Dylan!
Nu bäddar vi in This wheels on fire från en spelning i Cardiff 2004 allt enligt signaturen hollisbrown som lagt upp filmen.
 Thanks for this - but the setlist for that gig doesn't include This Wheel's On Fire. Any further thoughts? Skriver signaturen Jon Rawson som har koll på Bobs spellistor! Kanske har han då tittat in på Boblinks. En hemsida som katalogiserar Bob Dylans spelningar med låtlistor.
Så fanns det en liten mystifikation även kring detta som kan diskuteras på olika forum.

3 hackade vitlöksklyftor
1/4 kopp olja
1/2 kilo blandfärs
1/4 kopp parmesanost
9 krossade saltiner (ostkex)
1/2 tesked salt
svartpeppar
Oregano
torkad Basilika
1 matsked färsk hackad persilja
1/4 kopp vatten
1 ägg
1 tesked tomatpuré

Förresten ska det inte vara färsk basilika?
Kanske den rättrogna Dylanologen undrar!

Gör så här!
Värm upp oljan.
Blanda färsen,vitlöken, osten, krossade kexen och kryddorna i en stor skål.
Rör ihop vatten, tomatpuré och ägg i en mindre skål.
Blanda äggblandningen med färsen och forma den till små biffar.
Stek på medelvärme, ca fem minuter och servera med pasta och kryddig tomatsås.

Smaklig måltid!
Kan firas med ett glas rött och för att  Bob Dylan under våren blivit akademiledamot i American arts and letters. Akademin hade svårt att bestämma sig för om det var för Dylans musik eller om det var för hans texter som han skulle bli invald. Då fick det bli som hedersmedlem.
Smart val av akademin för Dylans texter hör absolut ihop med hans musik - tonsatta berättelser och ljudbilder som de är!
Eller hur alla  Dylanologer? 

Andra bloggar   om Kista  Andra bloggar om litteratur    Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm  
 ©Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

5 Comments:

Anonymous Kistalight said...

Kistalight känner behov av att positionsbestämma sig som Dylanfan!
- Är jag en riktig Dylanolog?
Nej absolut inte med Fredrik W:s mått mätt! Kistalight deltar inte på chattar och i Forum om Dylan.
Vi samlar inte alla hans skivor – klart vi har de viktigaste skivorna, många i vinyl, plus bootlegsserien.
Några av hans skivor betraktar vi som bisarra skämt!
Selfportrait och den senaste julskivan till exempel!
- Gör inte alla det?

Vi har sett två och en halv levande Dylankonserter. Göteborg 78 – skymtade inte Lundell där bland åskådarna och 2005 i Globen då vi såg många ungdomar bland publiken. I typ Kistalights elevers ålder – kul!
En halv gång, utsålt på Borgholms slottsruin, då vi istället picknickade på Alvaret utanför ruinen medan månen gick upp över alvarskanten.

That big, fat moon is gonna shine like a spoon


– En av de bästa konserter Kistalight någonsin varit på!
Så missade vi i vår ungdom – vi var verkligen på väg, i april 1966 som ung målarlärling, till Stockholms konserthus - Bob Dylan and the Band. Vi var nyfikna på den elektriska delen.
The Band som när de landade i Stockholm såg ut som ett gäng storvuxna raggare med hattar och gitarrfodral bredvid den lätt feminiserade krullhårige och tuffe Dylan.
- Något vi kunde identifiera oss med på Kistalight!

Ändå någonting oroande – här går vi igång när karln fyller 70 år, bloggar dagarna i ända, bloggar som ingen frågar efter, där vi försöker komma underfund med Dylans storhet.
I en mening är vi Dylanologer.
Vi intresserar oss framförallt för hans dynamiska ungdomsperiod från Freewheelin Dylan till och med Blonde on blonde. Ungdomsåren när han revolutionerade populärmusiken. Där är vi rent av jämförbara med ett gäng renläriga marxist-leninister.

Klart att Dylan gett ut storverk efter de åren. Blood on the tracks, Oh mercy och Time out of mind, de hyllade memoarerna (egentligen en samling krönikor om kreativitet), han målar tavlor med motiv från favelas - fina utställningar där och sänder hyllade radioprogram om amerikansk musik.
Ändå trots vår beundran där är vi fundersamma – har Dylan verkligen skrivit Chronicles. Kistalight misstänker en djupt litterär och skicklig spökskrivare som fångat Dylans musikerjargong och genomfört både teman, krönikor i judisk ton, och ett återkommande ledmotiv som genomsyrar boken plus att Chronicles har karaktären av en utvecklingsroman.
Dessutom alla detaljer; byggnader i New Orleans, konststilar, träd och blommor.
Klart även Dylan kan ha använt lexikon och handböcker!
Talangen har han - men har han tålamodet och uthålligheten. Viss skillnad på att skriva en låt jämfört med att skriva en bok!
Det som gör mig mest misstänksam tror jag är att Dylan egentligen inte gillar den blåsiga vinden (blowin in the wind) som genomsyrar boken i alla möjliga och omöjliga sammanhang som ledmotiv. Kistalight tror att det är en metafor som Dylan tröttnat på för länge sedan även om det är en av hans största hits!
Vore inte likt honom annars!

1:36 PM  
Blogger Thommy said...

Jones Street säger bara Jones Street ska det vara!
Shoot man shoot!
Det vet alla Dylanologer!
Att den lilla gatstumpen där ett av världens mest berömda foton från ett skivomslag plåtats!
Från Freewheelin Bob!
- Har den adressen!

12:26 PM  
Anonymous Alisa from Led Street Light said...

Dear Business Friend,
This is Alisa from Shenzhen Spark Optoelectronics S&T Co., Ltd. (www.spark-oe.com).
I will be the new customer service for you.
Spark has more than 13 year experience on outdoor and indoor lighting and also help many clients win the tender.
Kindly feel free to contact me if you are interested in the following led street light!

6:12 AM  
Anonymous Suze R said...

From Wikipedia

The album cover features a photograph of Dylan with Suze Rotolo. It was taken in February 1963—a few weeks after Rotolo had returned from Italy—by CBS staff photographer Don Hunstein at the corner of Jones Street and West 4th Street in the West Village, New York City, close to the apartment where the couple lived at the time. In 2008, Rotolo described the circumstances surrounding the famous photo to The New York Times:

"He wore a very thin jacket, because image was all. Our apartment was always cold, so I had a sweater on, plus I borrowed one of his big, bulky sweaters. On top of that I put on a coat. So I felt like an Italian sausage. Every time I look at that picture, I think I look fat."[98] In her memoir, A Freewheelin' Time, Rotolo analyzed the significance of the cover image:

It is one of those cultural markers that influenced the look of album covers precisely because of its casual down-home spontaneity and sensibility.
Most album covers were carefully staged and controlled, to terrific effect on the Blue Note jazz album covers ... and to not-so great-effect on the perfectly posed and clean-cut pop and folk albums. Whoever was responsible for choosing that particular photograph for The Freewheelin' Bob Dylan really had an eye for a new look.

1:44 AM  
Blogger Thommy said...

Kanske är det orättvist att karakterisera Håkan Lahgers Dylanbok för pratig!?
En upplevda pratigheten är möjligen en konstnärlig metod?
En metod som fanns i journalistiken på 90-talet och som praktiserades i tidningar som Schlager och resetidningen Vagabond!
Bakom metoden finns hur som helst massor av kunskap och riktigt trevligt att följa med Lahger i kvarteren kring Greenwich Village
i spåren på Bob och hans 60- och 70 tal där!
Betyg fem ostämda munspel av fem!

9:22 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home