Monday, December 31, 2012

Nyårslöfte - litteratur - Light




Omslag och manus till Jack Kerouacs  On the road - den berömda rullen, the scrollmanuscript, som monterades på skrivmaskinen för att få fram den rätta skrivkänslan. - Allt i ett drag - som en färd  över den amerikanska kontinenten.
En  författare och modern minor klassiker som vi måste erkänna att vi inte har läst är allas vår vagabond Jack Kerouac och hans On the road.
- Shame! 
Vi citerar vårt nyårslöfte från förra året!  
Kistalight som är Dylanfan och allt - borde ha läst alla beatpoeters guru!
Jack Kerouac och hans On the road i nyöversättning får bli ett nyårslöfte att läsa för i år.
- Klappat och klart på själva nyårsafton!

Kistalight är ett indie och ett garageförlag och hade vi fått in ett manus som På väg (On the road) hade vi alldeles säkert haft förslag om strykningar och att korta ner rese och miljöskildringar. Deans och Sals - huvudpersonernas karaktärer borde också göras tydligare och målet för resorna!
- Deans sökande efter sin far - borde det inte framgå mer klart?
Vid närmare eftertanke, eftersom vi är vana läsare även om det har gått lite trögt med On the road, så ser vi att Kerouacs texter är välskrivna och bearbetade och inte alls skrivna i ett ända långt flöde åtminstone inte de första delarna!
- Inte bara ett scrollmanuskript är vår tes!
Kistalight kommer istället att tänka på en film vi såg i vår ungdom,  Five easy pieces, som gjorde ett starkt intryck på oss och var komponerad som fem lätta musikstycken och som bands ihop med resor och korta berättelser.
- Varför inte On the road som fem lätta musikstycken?
Eller kanske som fem långa prosadikter med musiktouch och den amerikanska kontinenten som bakgrund, resandet - att vara på väg som tema och sökandet efter en far, nya livsformer, nya gränser och stoff för ett skrivande. Samtidigt också en berättelse om en person som når mytiska dimensioner.
- Dean Moriarty!
- Vem är han?
En trickster, en äventyrare, en intellektuell hobo, en i den långa raden av  legender som befolkade västern i den marginaliserade delen av det amerikanska projektet Som en poetisk sökare allt från Walt Whitman, Carl Sandburg, Bobby D eller till en kapten Ahab i beatnicktappning som jagar sin vita val - läs försvunna fader. Eller var Dean bara en speedad kille med ADHD, intag av allt för mycket droger (en självmedicineringens Huck Finn) och med bipolära drag och en total oförmåga till att organisera sig men med charm att dupera och förleda.   

I Missouri framåt natten var vindrutan täckt med ett islager på ett par tre centimeter, så Dean blev tvungen att köra med huvudet utanför fönstret inlindat i en halsduk och med snöglasögon, och liknade en munk som plirar mot ett manuskript av snö. Bild från filmen On the road.
Några av de andra namnen i On the road har också en speciell klang. 
Vad sägs om Sal Paradise, egentligen Salvatore Paradise, berättaren som ska frälsa Dean genom att lära honom skriva. Vilket förverkligas med ett 18 000 ord långt brev till Sal i bokens sista avdelning där Dean berättar om sina ungdomsår i Denver samtidigt som han skänker en sliten gammal bok, Deans upphöjd-evighet-på-eftermiddan-Proust till Sal. Kanske är det också tiden Dean är på jakt efter, inte bara sin försvunna farsa, och beatgenerationens puls, känslorna av tomhet efter andra världskriget i det nya konsumismens USA. I Mexicko uppe bland bergen, Sierra Madre, ger Dean bort sitt armbandsur till en fattig indianflicka - tiden spelar ingen roll längre och Mexicko City blir vägs ände och frälsning. I Limón en djungelstad i Mexicko, nära Kräftans vändkrets, ligger Sal utsträckt på ett biltak  med blodig t-shirt (tusentals ihjälslagna mosquitos) och med armarna utsträckta åt sidorna. För första gången i mitt liv var vädret inte något som berörde mig, som smekte mig, som fick mig att frysa eller svettas: det blev jag.
 Atmosfären och jag blev ett.
Det är en skrivande samling personer, akademiker, som passerar revy i boken, Carlo Marx som till slut skriver en akokalyptisk diktsamling, namnet kan anspela både på bröderna Marx och samhällsfilosofen, och där finns Bull Lee vildsint romanförfattare med laddad revolver som han skjuter skarpt med i sin trädgård i den ångande amerikanska södern. Om än akademiska författare, förutom Dean, så är miljöerna oftast det fattiga trashiga Amerika med daglönare, folk som får tillfälliga påhugg, fattiga oaker och dagdrivare och städernas barer, krogar och ställen med beat och bebopmusik. Beatgenerationen hör hemma i sent 1940 och 50-tal alltså en generation som tillhörde Kistalights föräldrar för mer än ett halvt århundrade sedan!
Ändå känns boken levande och vi tror det bottnar i romanens språk, stil, om man så vill! Stilen spänner över ett stort register från högtravande naturromantik, till realistiska arbetar och industrimiljöer, till naturalistiska ångande miljöskildringar från New Orléans till dammiga landsortsskildringar i Texas och till en fuktig drypande moskitodjungel i Mexicko allt blandat med en beatjargong i dialogen. Kapitlen avslutas ofta med små novellistiska knorrar - vi skulle längre än så här. Men vad gjorde det; vägen är livet.

Kärlek och komposition
 Kistalights teori om att On the road är uppbyggd som fem lätta musikstycken stämmer så där men vi  fortsätter vårt spår om komposition, kärlek och musik. I del ett är det opera som gäller som konstform. Utanför Denver går Sal på opera i gruvstaden Central city. Stycket är Fidelio av Bethoven - Vad mörker sjunger pjäsens baryton. Första delen av On the road har en romantisk stil, Sal, är en riddare på vägarna når både Denver, San Fran och möter kärleken i L.A i en ung liten mexikansk småbarnsmamma. Där de som en liten familj försörjer sig som bomullsplockare och paret älskar under stjärnorna innan Sal måste dra vidare på väg med sina manuskript.
 Del två av On the road måste nog beskrivas som en komplicerad kärleks-triangel-historia. Till ett ångande New Orléans når gänget (Sal, Dean, MaryLou - flickshustru till Dean och Ed Dunkel) till tonerna av Chicken Jazz´n Gumbo - ett program med råsvängiga  jazzplattor med svart musik. Tidigare, i Mobile, har de suttit fast i en trafikstockning av grälsjuka bilar som Dean kryssar förbi i sin kontinentala hastighet av 110! 
Undrar om allas vår Bob hämtat inspiration här till sin Stuck inside Mobile with the Memphis blues again?
 Kärleken mellan Dean och Marylou är så stor och komplicerad att den måste avlastas med Sals medverkan - sålunda skyndar de vidare från New Orléans träskmarker över Texas dammiga slätter och Sierra Nevadas högplatåer och bergskedjor. Stundom är känslorna så heta att de färdas enbart insmorda i naturkrämer.
 -  Som Marylou fixat!
Manliga projektioner säger kritiker av bok och film!
Herregud säger Kistalight då har ni inte varit unga på 1960 eller 70-talet.
Då kunde det hända grejer om man bodde på studenthem eller i kollektiv och det var fest!
Ändå så troskyldigt och kanske oskyldigt!
Del tre så är det komplicerat med kärleken (för Dean med fruar både på väst och östkust) som man skriver på Facebook! Men där finns det också massor av bra musikskildringar från jazzens och bebopens värld från Frisco, Chicago och New York. I Chicagobiten porträtteras  Charlie Parker. 
 Och sen kom Charlie Parker, en liten kille som stod i morsans vedbod i Kansas City regniga dagar och övade på sin hoplappade altsax bland vedträna, / _ _ _ / han den där melankoliska helgonlika utomvärldsliga varelsen som omfattade hela jazzens historia; det var när han höll upp luren högt och horisontellt som han spelade som mest sagolikt; när hans hår blev längre och han började spela lättjefullare och längre fraser hade luren sjunkit halvvägs och sen hela vägen ner,och idag, när hans skosulor är så tjocka att han inte längre förnimmer livets trottoarer, håller han saxen löst mot bröstet och spelar coolaoch lättblåsta fraser. Han var den amerikanska bopnattens barn.


I del fyra rasar värdegrunden totalt när det gäller kärleken - våra grabbar drar till Mexicko. Officiellt för att ordna Deans skilsmässopapper. I närheten av Gregoria röker de på och hamnar på en hacienda dit inga mödrar önskar att deras söner ska gå - men vad gör väl det! Dean är tidigt moderlös, söker mest efter sin farsa, och liksom Sal och Stan älskar han att dansa mambo med mexikanska tjejer! 
Mambobeatet bygger på congarytmen från Kongo, Afrikas och världens flod; det är själva världsrytmen. Oom-ta, ta-poo-poom-oom-ta, ta-poo-poom.
Trots allt når Sal också genom Mexickoresan fram till någon sorts buddistisk insikt, vägs ände och filosofi om världen och han inser att Dean är ett kräk och en buse.

I del fem kommer Sal Paradise tillbaka till New York. Ut genom ett fönster tittar en vacker flicka, kärlek uppstår, lätt som en plätt, inte behöver man åka över kontinenter för det eller köra genom Nebraska i 170. Sal går på Metropolitan med sin tjej och lyssnar på Duke Ellington och Dean får inte följa med.



Och nu tänker jag på Dean Moriarty, jag tänker till och med på Dean Moriarty Den Gamle, fadern vi aldrig fann, jag tänker på Dean Moriarty. Kistalight läser ur de mycket vackra och poetiska slutraderna i On The Road!

Betyg Fem pressade Hudsonkärror av fem plus en borttappad bakvagn från en Ford!

©Thommy Sjöberg

Labels: , , , , , , , ,

2 Comments:

Anonymous Ufffe said...

Hon sa: Jag läser Kerouac, Jack Kerouac
har du läst honom nån gång?
Jag sa: Nej, men har du lust att hänga med
På litet stillsamt hålligång?
Och vi packa in oss i Jonnys PV
Och stack hem till Ben.
Och vi tände turk och slog ihjäl våra nerver med Bolero,
Och hon läste för mig ur sin bok Dharma-gänget
Och jag viska mot hennes bröst:
Du är helig och skön
Och vi låg med varann i köket.

Sextisju sextisju var har du tagit vägen nu.
Sextisju sextisju var har du tagit vägen nu.

11:07 AM  
Anonymous Kistalight said...

Allas vår Uffe (Lundell)läste och inspirerades av On the road redan på sextiotalet - skrev Jack som blev en boksuccé på 70-talet.
Nu har Kistalight också hunnit läsa Kerouacs bestseller generationsroman!
Tog några år!
Men för vilken generation var egentligen On the road skriven?

1:02 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home