Wednesday, July 14, 2010

Kanon med litterär kanon

Framför lindarna i Enerum - Kistalight fikar, funderar och drömmer om att bygga en bikupa! Bild Thommy Sjöberg

Det regnar humlor och bin!
Berusade av nektar!
Eller är bina bara utarbetade av allt för många dagsverken med utslitna vingar som följd?
Sitter under en blommande lind med surrande humlor och bin i Enerum på Norra Öland.
- Likt en ljudmatta av milda vuvuzelor så här några dagar efter fotbolls-VM!
I dag ler livet med ironier.
Folkpartiet tycks inte ha övergivit sitt förslag om en svensk litterär kanon ser vi i Svd 7 juli.
- Kistalight livar upp en gammal text med anledning av detta!

Hur svensk är egentligen den svenska litteraturen frågar vi oss på verandan?
Vi börjar med Stiernhielm och Hercules från den svenska stormaktstiden. Mustigt, med massor av ryggrad på kärnfull gammaldags svenska. Men satt inte Stierhielm i
Greifswald borta i Baltikum och skrev de där verserna.
– Ett verk av en svensk i exil!

Varför inte något av Bellman från frihetstiden.
Några bilder från Roddartrappan ur Fredmans epistel nr 33 med hovpoeten som social reporter från1700-talets Stockholm.
Känsligt öga, fina iakttagelser, rytm och rörligt sinne, lägg
märke till utropen och dialogen. Här surrar de europeiska
språken: Tyska, franska, danska och förstås svenska.
- Förvirrande språkblandning?

Från den sista skälvande tiden för ståndsriksdagen väljer
vi ett verk av Carl Jonas Love Almqvist. Det går an.
Från tiden för kampen om rösträttsreformer, tryck och
yttrandefrihet, folkskolans införande och mer jämlikhet
i lagstiftning mellan man och kvinna.
Boken lever än i dag. Levande dialog, aktuell i jämlikhetsfrågor och en mycket fin miljöskildring från Stockholm, Mälaren och Hjälmarens stränder ned till Mariestad.
Men Almqvist minsann - han slutade sina dagar i exil som amerikan.

Från representationsriksdagens tid måste vi bara ha
med August Strindberg. Vi väljer Röda rummet. Den
första moderna romanen i svensk litteratur där snarare
staden är mer huvudperson än några romanhjältar, och som
Stockholm lever i Strindbergs text.
Samtidigt kan vi inte låta bli att rekommendera kapitlet där Olle Montanus håller föredrag om svenska kungar.
- En drift med det svenska!

En kanonkäring i berättandets konst som Selma Lagerlöf
är naturligtvis ett absolut måste i en svensk litterär kanon. Gösta Berlings saga, Nils Holgersson Kejsaren av Portugallien här snackar vi världslitteratur, men här väljer
vi den något tunga Jerusalem.
- Dalkarlar i förskingringen - olyckliga svenskar i exil!

Vilhem Moberg och hans utvandrarepos väljs ofta i
omröstningar som de bästa svenska romanerna någonsin.
Men temat är utvandring och hemlängtan.
– Typiskt svenskt?

Vi bara måste ha med en poet. Vi väljer Gunnar Ekelöf,
citerar ur Non Serviam.
”Jag är en främling i detta land
Men detta land är ingen främling i mig!”
Varför inte även slå till med något av Tomas Tranströmer.
Tranströmer som alltid nämns i Nobelprissammanhang.
Den ofta citerade Romanska bågar ur Levande och
döda duger bra. Den dikten har både Göran Persson och
Margot Wallström läst i offentliga sammanhang när det
behövs tröst och samling. Men så särskilt svenska i sin
ton är varken Ekelöf eller Tranströmer snarare intar de
en universell mänsklig hållning.

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

En rökring av illusion för en kanon! Litteraturläsning kräver djärva grepp! – Men vem är egentligen svensk och behövs en modern kanon? Bild Modernista

– Vi får inte glömma populärlitteraturen!
Vi slår till med Ulf Lundells Jack. Uffe som är så
ursvensk att man kan ställa ut han på Skansen.
Jack som är en så briljant tidsskildring av sextio och sjuttiotal i Stockholm med en rapp glimrande miljöskildring i Bellmans anda.
Problemet är bara att konceptet till boken
är knyckt från Jack Kerouac och hans On the road. En
amerikansk beatroman i svensk språkdräkt alltså.
– Hur svenskt är det?

Vi avslutar med några unga nya svenskar. En prosaist
och en poet. Jonas Khemiri som leker med svenskan, nya
svenskaläraren, i Ett öga rött och Johannes Anyru Det är
bara gudarna som är nya. Hos den senare finns det ekon
ända från Homeros Illiaden som klingar i den svenska
förorten.
Kanon säger vi på Kistalight.
Här under lindarna i Enerum har vi varken tillgång till
litteraturlexikon eller Internet. Det kan alltså ha smugit
sig in sakfel i förslagen ovan, källkritiska som vi är, men
håll till godo med några förslag till en svensk kanon.
- Vad är egentligen svenskt?
Det regnar humlor och bin från vår lind i Enerum.
- Berusade av nektar!
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om författare:
© Thommy Sjöberg

2 comments:

Kistalight said...

Naturligtvis är det en tendensiös kanon ovan!
Selma t ex bör förstås representeras med Nils Holgersson eller Kejsaren av Porugalien.
Två stora svenska poeter, kanske de två största - Stagnelius och Fröding är över huvud taget inte med.
De hör absolut hemma i en kanon!

Kistalight said...

Lyssnar på Johannes Anyrus sommarprogram.
- Intressant!
Har vi månne en stor författare på gång där?
Samtidigt avslöjar Johannes Anyru att förorten han vuxit upp i var en förort till Växjö.
"Inte mycket till förort och miljonprogram alltså!"
Och det tycker Johannes Anyru får närmast räknas som någon sorts liten enklav.