Ljuset på kommunismen

Anna Achmatovas stora diktverk tolkat av Poetry Channel med bilder

Vänstern, kommunismen och Ohly (en lite ironisk hållning);
kallar sig inte kommunist längre.
Kommer att tänka på Parneviks gamla sketch med Palme och Nixon.
Palme har förklarat för Nixon mycket bestämt att han också, Palme, minsann är antikommunist.
Nixon replikerar:
Mr Palme det spelar ingen roll vilken kommunist du är. Jag hatar och motarbetar alla typer av kommunister.
Nedan en bit i ämnet.

Kommunismen tur och retur eller kan man i dagens värld vara en glad och obekymrad kommunist? Frågan inställer sig efter att Vänsterpartiet i dagarna har haft kongress och valt en ny partiledare En ledare som glatt betonar att han minsann är kommunist.

Kan någon i dag vara kommunist utan att förhålla sig till ett av 1900-talets stora politiska projekt, Sovjetstaten som i kommunismens namn, under nästan 70 år, 1922 – 1991, bildade en totalitär stat som inte har sin like i modern tid? En stat som förföljde och förtryckte människor i kommunismens namn i en omfattning som hur man än räknar så blir det ofattbara siffror när det gäller lägerinterneringar och avrättningar.
Nedan ett reportage från ett besök i S:t Petersburg under några majdagar 2001. I vårt nya millennium känns frågor om kommunismens psykologiska och filosofiska kullerbyttor fortfarande aktuella.

AVS/S:t Petersburg

Vattenspeglingar, ljusa kvällar i maj, spiran från Peter Paultornet i disig dubbelexponering i Eremitagets buktade fönster. Lärargrupp och skolborgarråd från Stockholms på studieresa, etisk turism, i S:t Petersburg.
Bland S:t Petersburgs miljonvimmel och osande trafik försöker vi orientera oss i den ryska verkligheten.
Livet är hårt här i Piter säger vår ryske guide Natalya Tolstoya. Ändå återvänder våra vänner från exilen. Här hör de hemma; här finns rötterna och här finns kulturlivet med musik och litteratur som det bara kan göra i Petersburg.
Vi står vid Neva framför en minnesskulptur för politiska offer i Sovjetunionen. Fyra granitstenar med kors i mitten och en bit taggtråd som vrider sig runt en stiliserad kropp får symbolisera lidande och miljontals offer under Stalintiden. Konstnären Mickail Sjemjakin har betonat det enkla: Ändå är det en sinnrik skulptur, granitstenarna är vända så att det under dagens lopp bildas en form av skuggor och dagrar på granitstenarna med den stiliserade kroppen och taggtråden. Ljus blandas med mörker och förändras under dagens gång och om korset är hopp och lidande kan det ju även vara ett fönster mot friheten.
På andra sidan floden ligger Korsen, S:t Petersburgs ökända häkte. Korsen är i dag ett överfullt rannsakningshäkte där tuberkulosen härjar. Fängelset var under Stalintidens stora terror platsen för tiotusentals domar där oskyldiga skickades till Sibirien eller till ett nackskott på okänd plats


"Till minne av offren för Tjekans politiska repression" - Monument över politiska offer under Sovjetunionen – konstnär Mickail Sjemjakin Bild: Thommy Sjöberg

Natalya, berättar om Rysslands stora 1900-talspoet Anna Achmatova och om hur hon under den stora terrorn förlorade make och son. Maken avrättades och sonen tvingades till en tjugoårig lägervistelse i Gulag. I månader köade hon utanför Korsen utan att få något besked om sina nära och kära.
Hon tvangs till publicistisk tystnad av myndigheterna. En tystnad som hon ersatte med en form av muntlig samizdat, analog delning före Internet:
Snart är det höst kunde hon säga till sina hembjudna vänner i S:t Petersburgsvåningen vid Fontánkakanalen medan hon lämnade över en skriven not av en hemlig dikt. Vännerna fick läsa och memorera strofen innan hon eldade upp noten. Sju goda vänner litade hon på och dikten var då räddad till eftervärlden och från Tjekans långa arm. Så skapades Rekviem, sången för alla offer.


Det var när bara den döde log,
lycklig över sin frid.
När Leningrad gungade bredvid sina
fängelser
som ett överflödigt bihang.
När regementen av dömda
drog bort, vansinniga av plågor,
och lokomotivsignalerna sjöng
en kort avskedssång.
Dödens stjärnor stod över oss
och det oskyldiga Ryssland vred sig
under blodiga stövlar och under
de svarta fångvagnarnas skenor.



Dikten kom i svensk översättning 1966, tolkad av Eva Lindström och Rolf Linnarsson, och publicerades i BLM. Achmatovas originaldikt trycktes 1963 i dåvarande Sovjetunionen.
Achmatovas dikt är naturligtvis som all stor konst överlägsen alla politiska analyser och kommentarer när det gäller att ge uttryck för lidande och smärta. Här speciellt, Den stora terrorn, Stalins förföljelser under 1930-talet.
Även om sovjetforskarna är oense, det finns precis som när det gäller nazismen revisionister, men här är det inte frågan om förnekande utan snarare om omfattningen av förföljelserna. Hur man än räknar blir det ofantliga siffror (miljoner) det är frågan om. Klart är dock att det var order ovanifrån, högsta Kreml och Stalin, och att det skulle avrättas en viss procent och att en viss procent skulle förvisas till Sibirien på kortare eller längre tid. Terrorn hämtade alibi från diverse konspirationsteorier som fascism, trotskism, sabotage, fosterlandsförräderi m.fl. Ibland ledde det till absurda förvecklingar, när kvoten var fylld på ett område fick bekännelserna skrivas om. En dömd trotskist kunde plötsligt se sig dömd som sabotageman. Och allt var bara siffror och åter siffror som skulle verkställas, var inte den som skulle hämtas hemma kunde det duga med grannen.

Säkerhetsorganen Tjejkan, arbetade och rapporterade med samma målsättning som stålkombinaten. I god socialistisk tävlan producerar kombinatet spik medan Tjejkan producerar lik.
Den stora terrorn anses börja med mordet på Kirov 1934, Leningrads borgmästare, Stalin får då (skaffar sig då) förevändning för förföljelse och terror. Under åren 1937 – 1938 kulminerar deportationer och avrättningar. Terrorn minskar när fienden blir verklig i form av hotet från Nazityskland och sedan kriget mot tyskarna. Helt avstannade dock aldrig terrorn och sovjetstaten (1917 – 1991) skulle aldrig kunna ha existerat utan terror.
Ryska revolutionen och då speciellt oktoberrevolutionen 1917 betraktas i dag mer som en statskupp av några yrkesrevolutionärer än en verklig revolution av ett missnöjt folk. Hur som helst hade aldrig de ledande revolutionärerna, Lenin, Trotskij och i bakgrunden Stalin, någon demokratisk förankring (majoritet) för sina politiska handlingar. Kuppen som lyckades ledde till inbördeskrig mellan vita och röda 1918 – 1920 och 1922 grundas de socialistiska rådsrepublikerna union (SSSR) Sovjetunionen.
Ett sätt att behålla makten blev att man var tvungna att utöva terror och för det ändamålet skapades en hemlig polis Tjekan senare kallad NKVD och KGB. Röda terrorn fanns alltså med från början av sovjetstatens bildande men den fick aldrig sådan omfattning som under Stalins stora terror 1937 – 1938. Avrättningar och deportationer fick också förödande konsekvenser för ryska samhället. Människor i alla samhällsklasser och yrken utrensades i sådan omfattning så att det civila livet drabbades. När tyskarna anföll Sovjet 1941 räknar man med att cirka tjugofem procent av alla officerare och befäl saknades. Känslomässigt fick folk svårt att tro på något, eller någon, man enades dock under kriget.
Man säger att den stora terrorn ersattes av den stora tystnaden.
Ett faktum som gäller än i dag: Ryssar pratar inte gärna på offentliga platser eller med främlingar.

Anna Achmatova som ung och bildskön poet innan hon blev utsatt för alla prövningar i den sovjetiska verkligheten ... ett samhälle där skillnaden mellan den officiella bilden och vardagen var ett bråddjup eller en avgrund mellan ideal och verklighet. (Inlagd bildtext Anna A 10 december 2024 efter mer än då 1000 besökare på sidan)

>To be continued Ljuset på kommunismen II

© Thommy Sjöberg