Just for fun, från Kista till Norra Öland och med Järvafältet, en värld i sig! Essäer och resebitar, gott humör, i en mix av högt och lågt, med en ton av allvar till skratt av indieförfattaren och förläggaren Thommy Sjöberg
Du vann om än knappt den viktiga premiären i primärvalen i USA för att bli nominerad till presidentkandidat av demokraterna.
Lite mysko det där att en lite äldre herre, typ 75 år, Bernie Sanders med socialdemokratiska värderingar får så många röster.
Tycks ha varit, kul i och för sig, många yngre väljare som röstar på honom.
Han som socialist borde betraktas som nästan kommunist där i Iowas oändliga (prärierymder) jordbruksområden.
Men du Hillary kunde du inte unna dig och ta det lite lugnare!
Inte hetsa runt med massa hårda hätska kampanjer!
Du är ju svensk folkpensionär med råge!
Dra dig tillbaka för ett behagligare liv.
Du skulle säkert kunna få en professur på något Ivy league universitet på östkusten eller varför inte på Stanford eller kanske UCLA i Californien.
Föreläsa i Internationell politik, umgås med dina studenter, ha varit en som varit med i världens politik bland kollegerna och visst, få tid att umgås med barnbarnen och wild Bill.
Varför inte skriva tunga bestsellers om din tid i storpolitiken?
Är det hetluften och energin i politiken som drar?
Att bli den första kvinnliga historiska amerikanska presidenten?
Vad är drivkraften bakom tunga politiker brukade Kistalight fråga sina elever när det begav sig.
Tre möjligheter (drivkrafter) såg vi där.
Är det makten, möjligheten att tjäna pengar eller är det längtan efter kärlek som drar?
Nja... knappast kärlek då ska man säkert välja ett annat jobb!
Är det möjligheten att tjäna storkovan?
Visserligen tjänar en president bra men the big money finns säkert någon annanstans.
Återstår makten!
Och kanske här en sjuhelsikes lust till revansch på gubbarna!
Heja Hillary kan behövas lite GirlPower over there och i Vita huset!
Well Shakespeare, he is in the alley
With his pointed shoes and his bells
Speaking to some French girl
Who says she knows me well
Stuck inside Mobile...
Bob Dylan har brutit tystnaden och säger att han kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset om det går.
Vad är väl 12 dagars tystnad i ett Homeriskt perspektiv?
Sara Danius svenska akademins egen litteraturprinsessa och specialpedagog, grejar att hålla ordning på sin klass (ledamöterna) och närma sig en mycket privat vinnare på ett fint sätt. Hon har pratat (breaking through) med vår bard och mött en lågmäld och humoristisk person som känner sig hedrad över priset.
I dag firar vi detta med en liten text (utdrag från) Tarantula som möjligen kan ses som ett humoristisk syn på nomineringar. Tarantula är ett havererat romanprojekt som blev en rad roliga absurda noveller där Bob Dylan leker med ord, meningar och texter lite i samma anda som John Lennon gjorde i In his Own Write och A Spaniard in The Works. Möjligen är Dylans skrivande här också influerat av Jack Keouaks idé om ett automatiserat flöde; tankar, känslor, bilder och associationer skulle sättas på pränt i den följd det dök upp i författarens medvetande utan allt för mycket korrigering, struktur och ordning som kunde hämma det konstnärliga uttrycket. Dylan som vid den här tiden, mitten av sextiotalet, fortfarande drömde om att bli författare och skriva den stora amerikanska romanen hade svårt att komma till avslut med Tarantula och kom till insikt att han var låtskrivare och att Like A Rolling Stone fick bli hans bidrag till den stora amerikanska romanen.
Här Dylans text (a small piece) från Tarantula!
En pust av inget till förloraren
tjosan , inte mycket som hänt. sjöng på vegetarianmötet
min nya sång mot kött alla
gilla den utom rörmokaren under
scenen, det var en liten tös,
nykläckt student; som jag tror
var ordförande för Ta inte död på
korna-sektionen av föreningen. hon försökte
skuffa ihop mej med en av rörmokarna.
blev lite rörigt, men ni
känner ju mej, det gilla jag inte
alls. jag säjer "hörru stumpan, jag sjunger
förej & så, men försök bara inte
köra med mej, hajaru?" jag har hört att
dom inte tänker bjuda in mej nån mer gång
för dom gilla inte att jag la an
på klubbmästarens tant, på det stora hela
klarar jag mej trots allt. har en ny sång
mot cigarettändare. ett tändsticks-
bolag erbjöd mejgratis tändstickor under resten
av livet, plus min bild på alla
askar, men du känner ju mej, det ska
fan så mycket mer till för att köpa mej -
vi ses när det blir dags för nominering
din medrebell
tiger junior
Bob Dylan på Kistabibliotek, några kunninga bibliotekarier, har ställt ut Kistalight på spaning där det finns en essä om Bob Dylan och kreativitet. (Bilder Thommy Sjöberg)
Stora samtalsämnet på söndagskvällen är Dylanmännen.
Kan frågan ses som en typisk manlig härskarteknink för att reducera och osynliggöra kvinnliga kritiker av vår egen Bob Mållgan?
Själv tycker jag att mitt intresse för Bob Dylan är sansat, måttligt och balanserat. Kistalight deltar inte på olika chattforum om Bob, väldigt lite i alla fall, följer honom inte på turnéer (NET-Tour) över världen, samlar inte på hans piratkopierade skivor, visserligen har jag alla hans boxar i The Bootlegs series, är ju bara 12 stycken, håller inte på och gör en massa mystiska tolkningar av hans texter, har hoppat över hans kristna period och håller mig främst till tiden för när han skapade ett mästerligt stim av sånger.
Höjdpunkten i hans karriär och den konstnärliga explosionen mellan 1962-66.
Dessutom gillar jag albumen Blood on the tracks, Oh Mercy och Time out of mind plus att hans år i Woodstock kring 68 är magiska med John Wesley Harding och spelningarna med The Band i The Pink House.
Frågar man min fru som ibland intar värsta Hibbingbon attityden!
Något vajsing är det med karln säger hon apropå hur obekväm han är med media och tystnaden kring Nobelpriset!
Fru Mimmi tycker dessutom att Kistalight närmast är en fanatisk fan, smått besatt av Bob och hans musik.
Sant är i alla fall att jag tycks gå i gång med mitt skrivande så fort Bob får något pris eller liknande!
Det bloggas, twittras och mejlas om karln och Bootlegsserien plockas fram gnissel från munspel och svetslåga till röst i timmar hemma i köket i Kista!
Under söndagskvällen fastslår också Sara Danius i Babel att Bob Dylan har fått Nobelpriset för sin poesi, alltså sina texter, och ingenting annat. Dessutom har hon varit i kontakt med medarbetarna kring Bob Dylan och de säger we are absolutely thrilled about the prize!
Till alla kvinnliga kritiker av Dylanmannen rekommenderar vi att se den fiktiva filmen I'm not there där Bob Dylan tolkas av ett antal olika skådespelare och där den mest geniala tolkningen görs av Cate Blanchett som rockpoeten Jude Quinn från Blonde on blonde perioden. Avsnittet i filmen som har lite Fellinikänsla över sig och Richard Lester klippningar a la Beatlesfilmerna och där Kate Blanchett spelar Bob bättre än vad han själv skulle göra.
Ladys Vote
Nu prövar vi på Kistalight att bädda in några kvinnliga tolkningar av Bob. Vi börjar med en favorit Cat Power och Stuck inside of Mobile with the Memphis blues agan.
Cat sjunger som Dylan - men bättre!
Kistalight som under sin ungdom gick i målarlära och gärna lyssnade på Bob men hellre upplevde Bobs låtar än förstod dem, trodde alltid att Mobile var någon sorts rörlig mackapär som Bob satt fast i - väl så symbolisk tolkning alltså! I dag som vuxen och So-lärare vet vi att Mobile är en stad i Alabama. Möjligen är låtens refrängrader inspirerad av Jack Kerouac och hans maniska hjälte Dean Moriarty som fastnar i en bilkö i Mobile, stötte på en trafikstockning av grälsjuka bilar, som han rundar genom att ta genvägen över en bensinstation i sin vanliga maniska fart, från i På Väg mot New Orleans. Stuck inside ... är en skickligt komponerad text (sång) i nio verser med elva rader i varje vers med djärva bilder och en stark refräng. Well Shakespeare, he´s in the alley/With his pointed shoes and his bells/Speaking to some French girl/Who says she know me well/ - från Blonde on blonde (BOB).
Nästa kvinnliga favorit bland Dylantolkare från den unga generationen får bli Miley Cyrus med You´re gonna make me lonesome when you go från ett hyllningsalbum till Amnesty Internaional 50 år.
Elegant tolkning av Miley Cyrus av Dylans text och sång. Den till synes lätta tonen beskriver en sorgsen känsla med pärlande rim och refräng. Det finns till och med en knivskarp bild hämtat från litteraturhistorien med modernismens föregångare symbolistpoeterna Verlaine och Rimbaud med deras livsfarliga relation: Relationships have all been bad/Mine´ve been like Verlaine and Rimbaud. Någon som är skicklig på ortnamns geografi? Dylan är - se versraderna I´ll look for old Honolulu, San Francisco, Ashtabula... För er som inte vet var Ashtabula ligger så ligger staden vid Eriesjön, en av de stora sjöarna, i delstaten Ohio USA. You´re gonna...från skilsmässoalbumet Blood on the tracks.
Vi väljer ytterligare en ung kvinnlig uttolkare av Bob Dylan. Från Tribute to Bob Dylan K T Tunstal i Tangled up in blue en av de stora berättelserna från skilsmässoalbumet Blood on the tracks.
Hm..hm Kate Tunstal är nog numera en yngre medelålders kvinna - åren går men här fin tolkning av Dylans sårbarhet och rock n roll roadtrip. Mose of the folkrock och en Marcel Proust i dryga fem minuter på vinyl. Visst finns det vackra rader i sången! Then she opened up a book of poems/And handened it to me/Written by an Italian poet/From the thirteenth century/And every one of them words rang true/And glowed like burnin´coal/Pourin´off of every page/Like it was written in my soul from me to you/Tangled up in blue.
Varför inte förflytta oss till 68? På med dansdojorna, utsvängda brallor, (hade vi polotröja också?) kliva in i discoröken på Shazam vid S:t Eriksgatan i sällskap med narcissistiska unga damer och släppa loss, i någon sorts blandning av twist, rock och discodans,samtidigt som man skulle se cool och oberörd ut eftersom det just inte gick att snacka speciellt mycket i röken och slamret från ölsejdlarna, drinkglasen och discomusiken.
Klart Dylan var med även där. Nu lyssnar vi på desperat ös med Julie Driscoll och Brian Auger & Trinity med Wheels on fire låten från Basement Tapes och Dylans år i Woodstock. Versraderna If your mem´ry serves you well/I was goin´to confiscate your lace/And wrap it up in a sailors knot/And hide it in your case var bara några expressiva bitar i sången där titeln möjligen anspelar på Bob Dylans mytiska motorcykelolycka.
Kvällar när Kistalight hade sin flickvän Carina med sig på Shazam kunde det till och med hända att jag slapp att gå hem ensam. Carina som hade fullt upp med att vara vacker och försökte se ut som en modell från Voque och la alla pengar på mode kunde ibland överraska och då fick Kistalight följa med till det lilla rummet på sjuksköterskeskolan. Där i natten var det mer överraskningar och Kistalight som bara var en Dylanpojke på den tiden skulle kunna berätta mer för alla grinsippor på kulturredaktionerna men vi säger bara att Carina var den enda tjejen i världen som också gärna följde med Kistalight på alla franska vågens filmer. I biomörkret fascinerades vi av Jean luc Godards rökiga berättarröst, filmernas fragmentariska hållning och kände oss spännande franska - kanske var det också något vi sökte? Visst fanns det en början, en mittpunkt och ett slut i filmerna men inte nödvändigtvis i den ordningen. Ungefär som i Dylans låtar och i våra unga liv.
Nu bryter vi mönstret och lyssnar på några killars tolkning av Dylan istället. Ibland i sommarnätterna efter kvällarna på Shazam och överraskningarna kunde det bli Dylanlåtar på sjuksköterskerummet i radion och Kjell Alinges Sommarnatt. Här It takes a lot to laugh and It takes a train to cry i Stephen Stills, Al Kooper och Mike Bloomfields tolkning. Vilken poetisk titel på en glad rocklåt från Highway 61.
Mike Bloomfield och Al Kooper som var med tillsammans med Paul Butterfield blues band när Bob blev elektrisk på Newport folkfestival 1965 och som var med på albumen Bring it all back home och Highway 61 revisited när the poet of folksongs blev en modernistisk lyrisk pionjär inom rockmusiken.
Nu tillbaka till ordningen, basta basta!
Kvinnliga uttolkare av Dylan är vad som gäller! Vi väljer Nina Simone med Just like a woman från Blonde on Blonde. Nina som är en riktig krutkärring med karaktär - är säkert bra för både Dylanmän och kvinnliga avundsfulla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land.
Om Nina Simone är en kvinna med karaktär och resning och hennes tolkning är en hymn, så är troligen låten skriven till Edie Sedgwick, en smula trasig musa för både Bob Dylan och kretsen kring Andy Warhol på hans The Factory och Chelsea hotel i New York. Edie är troligen också tjejen i The Leopard skin pill-box hat och har möjligen också med sin väte superoxiderade blondhet varit inspiratören till albumet Blonde on Blondes namn. But lately I see her ribbons and her bows/Have fallen from her curls.
Två kvinnliga tolkningar av Bob Dylan vi skulle vilja ha med här på bloggen (Visions of Johanna med Marianne Faithful och Make you fell my love med Adele) fungerar inte för de är borttagna från vår spellista Ladys Vote på Kistalight Chanel youtube av någon som inte gillar det fria Internet.
Vi kör Patti Smith med Changing of the Guards från Street Legal istället. Patti Smith som är aktuell med en fin fotoutställning av sina Polaroid fotografier på Kulturhuset i Stockholm.
Där hon följer poeter och konstnärer i spåren gärna med en bild från den sista vilan. Det berömda fotot med fredsduvan ovan är av Robert Maplethorpe och skapandet av bilden är beskriven i Patti Smiths Just Kids. I sin tolkning av Changing of the guards tar Patti Smith fasta på drivet i texterna, verserna tar liksom fart och sats i varandra. Berättaren i sången är här ännu osynligare än vanligt hos Dylan men en del bekanta versrader a la Bob i slutet på sången, i don´t need your organisation /_ _ _ / but Eden is burning /_ _ _ / Peace will come...
Nu prövar vi i alla fall och bäddar in Adeles tolkning av Bob Dylan Make You fell my love från Time Out of Mind.
Tänk att Bob Dylan skrivit denna enkla innerliga kärlekssång - mästarens signum? I Adeles originalvideo just nu mer än 109 miljoner visningar. Populärt låtval även i Idoltävlingar där talanger lockar till miljonvisningar.Vilka romantiska rader hos Dylan The storms are raging on the rollin´sea/And on the highway of regret/The winds of changeare blowing wild and free/you ain´t seen nothing like me yet
. Romantiska rader som också skapar oväntade metaforer som highway of regret.
Nu till en av Dylans stora skapelser mästerverket A Hard Rain´s A Gonna Fall från genombrottsalbumet The Freewheelin´ Bob Dylan. Vi väljer en tolkning av Brian Ferry från livekonsert i London 2007 med band och körtjejer som skapar ytterligare dimension till texten.
A Hard Rain´s A Gonna Fall är skriven som en som en poetisk protest - en lyrisk krönika i fem verser till Cuba-krisen 1962. Bakom de mörka frågorna finns rädslan för ett kärnvapenkrig. En rädsla en hel amerikansk generation ungdomar vuxit upp med. I dag känns sången som aktuell med tanke på Den globala uppvärmningen och risken för olyckor med kärnkraftverk som den i Fukishima i Japan. Faktiskt har Bob Dylan uppträtt i Japan med en symfoniorkester och sjungit och spelat just A Hard Rain´s A Gonna Fall. Starka verser och starka refränger Oh what did you see, my blueeyded son?/Oh what did you see my darling young one?
Nu alla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land gör vi som Bob med vår spellista och slutar med All Along the Watchtower från albumet John wesley Harding med två riktiga män.
Kara...karlar som gärna lirar gitarr för er.
Okej inte så mycket tända ljus och vitt vin med skaldjur kanske!
Men vi säger bara energin, glädjen och Dylans djärva bilder i sången!
Bruce Springsteen och Neil Young spettar på med sina gitarrer i en av 60-talets stora generationssånger (soundtrack of the sixties) There are many here among us who feel that life is but a joke/But you and I we´ve been through that, and this is not our fate/So let us not talk falseley now, the hour is getting late.
Okej...ok!
Visst...visst alla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land.
Det är klart att gossarna Bruce och Neil och deras spettiga grabbiga gitarrduell kan liknas vid en _ _ _ _ mätning (här kör vi ett enkelt ordquiz) läsaren (grinsippan) får själv fylla i de bokstäver som saknas!
Kistalight har trots allt en viss nivå på sin kultursida.
Kära kultursippor en dag som denna när allas vår Bob får Nobelpriset och till er som är mest pang på rödbettan!
Just i dag kan ni väl visa lite empati och låta Dylan mannen först få slå an några ackord på sin gitarr, blåsa några toner i sin harmonica och att han får göra några djärva texttolkningar av några odödliga verser.
Och om förstås ni har ett meeting just i dag och innan ni _ _ _ _ _ _ _ (enkel ordquiz igen) med er man och fan av Dylan! Kick your shoes off, do not fear/Bring that bottle over here/Ill be your baby tonight./Love is just a four letter word från John Wesley Harding respektive Bringing it all back home.
En riktig spellista med Bob Dylan sånger ska naturligtvis ha ett outtake! Vi väljet You´re gonna make me lonesome en gång till! Nu direkt till Highschool i Hibbing och aulan där. Lägg märke till den påkostade inredningen, känslan av teaterscen och vaudeville hall faktiskt är aulan listad som ett historiskt minnesmärke och på sin tid bekostat av gruvindustrin vid Mesabifälten. Njut även av höstbilder från Bob Dylan Drive och hans föräldrahem i Hibbing där Bob satt 12 år i ett rum på övervåningen och väntade på att bli författare! Musikstudente Iris Kolodji kreerar en mycket gullig och väl sjungen tolkning tolkning av Dylans sång direkt från Hibbing Highschool. Visst skulle man kunna tro att det är Sara som Bob sjunger till på sitt skilsmässoalbum. Inte då! Här heter musan Ellen Bernstein och hon är inte som många andra kvinnor kring Bob Dylan den tysta typen utan har berättat öppenhjärtligt om deras relation.
I aulan hade också Bob syn första mytomspunna (elektriska) spelning. Ett uppträdande inför skolans elever och lärare som förde sådant oväsen att skolans rektor drog ut sladdarna till förstärkarna. Ett trauma och en urscen i Bobmytologin? Kanske en upplevelse som måste övervinnas och läkas. Se senare när Bob blev elektrisk med Paul Butterfields Bluesband vid Newport Folk Festival 1965 när folk buade och Pete Seger ville hugga av elsladdarna med en yxa eller när han tjoade Play it fucking load till the Band vid Judasskriket i Manchester Trade Hall i maj 1966. /Ooonce uuupon a time you dressed so fineee från Bootlegsseries volym 4. En legendarisk spelning som också inleder Martin Scorseses Film No Direktion Home.
Här på Kistalight skulle vi gärna vilja ha med någon av Bobs egna tolkningar av sina sånger för att visa vilken intensiv sångare han är, vilka stämningar han kan bygga upp och just hur han hör hemma i en amerikansk tradtion av folksånger och dans på festplatser, krogar och dansbanor. Varför inte till exempel bland hillybillies i Appalacherna även om Dylan var en judisk kille från medelklassen. Här rekommenderar vi Tell Me ett outtake från Infidels men eftersom vi inte hittar den på nätet får det bli en nästan okänd cover av Rossi Internationell istället. Ett framträdande som säkert har lite The Band influenser! Enkel sång men visst glimrar det i verserna. Tell me - what´s in back of them pretty brown eyes/Tell me - behind what door your treasure lies.
Visst finns Tell Me på nätet med Bob!
Upptäcker vi men då under pseudonymen Elston Gunn. Lyssna på den ljusa rösten och intensiteten - på med dansdojorna, sväng loss på en festplats bland hillybillies någonstans på den amerikanska vischan.
Vad lär vi då oss av de här genomlyssningarna?
Vi är trots allt lärare!
Är det ett soundtrack för vår ungdom!
En sak vet vi att Bob Dylan måste ha fiskat uppströms i de litterära bäckarna (ådrorna) i den amerikanska verklighetens flodfåra! Det ena stimmet låtar efter det andra håvar han in till sin sångbok och det blir inte mycket kvar för de andra, de singer/songwriters som sitter nedströms och filar på sina texter och drömmer om att skriva de stora texterna om vår tid.
Bob Dylan the man with the flow in his rhyme!
Han är en mästare på refränger och hans verser är genomarbetade med litterära strukturer och rim.
Frågan är ändå om inte storheten i hans sånger ligger i att berättelserna (poemen) tar fart, får de där extra dimensionerna genom musiken och hans underskattade sångröst (gäller ej hans sångröst i dag) med sin märkliga intensitet.
Det är nästan omöjligt att välja en tio i topp lista och 20 sånger räcker inte heller riktigt till! Vi försöker ändå och blandar kärlekssånger (oftast längtan efter kärlek) och de stora allegoriska sångerna och kör så långt de räcker. The Soundtrackof Bob Dylan
Tomorrow is A Long Time, A hard Rain´s A-Gonna Fall, Don´t Think Twice It¨s All Right, The Times They Are A Changin´, Boots of Spanish Leather, Chimes of Freedoom, Love Minus Zero/No Limit, Mr Tambourine Man, Gates of Eden, It´s Allrigt Ma, Like A Rolling Stone, Highway 61, Desolation Row (Dylans Union Speech), Visions of Johanna, Stuck Inside of Mobile, Sad Eyed Lady of the Lowlands, All Along the Watchtower, This Wheels on Fire, Tangled Up in Blue, You Gonna Make Me Lonesome, If you see her Say Hello.
Hoppsan blev 21 sånger så här långt och då har vi bara hunnit till albumet Blood on the Tracks och dessutom hoppat över några jätte hits.
Vad göra?
Kistalight har förstås inte hängt med i de kristna perioderna och några andra äldre album men vi gör några nedslag till! Hurricane, One More Cup of Coffe, Sara, Changing of the Guards, Every Grain of Sand, Dark Eyes, Man in the Long Black Coat, Not Dark Yet, Make You Fell My Love och Mississippi. Sista inbäddningen får bli Sheryl Crow med Mississippi som Bob Dylan skrev för henne på hennes album Globe Sessions.
All my power of expression and thoughts so sublime/Could never do you justice in reason or rhyme/Only one thing I did wrong/Stayed in Mississippi a day too long.
Hans liv hör förstås ihop med sångerna!
Här blir det knepigare!
Han är inte precis en hyvens kis, the good guy next door, utan traskar sina egna (för omgivningen obekväma) ej upptrampade stigar. Säkert kan man knåpa till några diagnoser för hans del, droger, allt för många turnéer, för många utbrända relationer och ibland en alldeles förfärande hjärtlöshet. Han kreerar ett antal roller för sina berättelser, några av dem når en mytomans dimensioner. Den nuvarande rollen som barden som åker runt i världen och sjunger sina sånger för en trogen publik är antagligen den roll han spelat längst av alla samtidigt som han är entreprenör i miljardklass (dollar) med sin egen sångbok.
Gåtfullt, fascinerande och otroligt men turnéerna, NET-Tour, rullar vidare Like a Rolling Stone.
Inser man om man bara läser några av alla de böcker som skrivits om hans liv och musik.
Kistalight ser sig också tvungen att inta en hållning, en värdegrund, i förhållande till Bob-figuren även om vi älskar en bohemisk borgerlig livsstil (BoBo) så tycker vi att gott beteende ryms inom ramarna för att man ska vara hel och ren, från kavaj till (nästan) putsade skor, ha ett artigt sätt - men man behöver inte kyssa kvinnor på handen, man ska inte ljuga (för mycket), inte använda droger (mer än den vanliga alkoholen) vara schyst och inte hjärtlös!
Vi på Kistalight fortsätter att hålla oss till Bob Dylans ungdomsperiod fram till si så där 68, The Soundtrack för vår ungdom, sedan har vi förhoppningsvis mognat, men några senare nedslag kan det bli i mästarens sångbok.
Kistalight är nog ingen riktig Dylanman men vi blev väldigt (otroligt) glada när han tilldelades Nobelpriset!
Ingen samtida populär musiker, sångare eller låtskrivare har det skrivits så många böcker om som Bob Dylan.
Det bästa sättet att uppleva och förstå Bob Dylan är ändå att lyssna på hans musik och sånger.
Låtar och musik som är större (överglänser) både människan Bob Dylan, många av hans uttolkare, förståsigpåare, kritiker och säkert överlever vår samtid.
Visst står sig texterna alldeles självmant på egna Nobelben.
Grattis Bob till Nobelpriset!
En fanfar på ett ostämt munspel för detta!
Här är några exempel från bokhyllan hemma hos Kistalight.
Bibliografi Några verk av Bob Dylan
Dylan Bob. Alla album och CD-skivor från Bob Dylan till Fallen Angels. New York Columbia records 2016.
_____. Chronicles: Volume One. London UK: Simon &; Shuster 2004.
_____. Sångtexter, 1961 - 2001. Stockholm: Prisma 2004.
_____. Tarantula, Lund: Bakhåll 1999.
Några verk om Bob Dylan
Dalton David. Det är inte mig ni söker. Falun: Ica Bokförlag AB 2013.
Detering Heinrich. Bob Dylan. Uddevalla: Daidalos 2008.
Jacobsson Mats. Dylan i 60-talet. Riga: ellerströms förlag 2004.
Kramer Daniel. Bob Dylan. New York: Citadel Press 1968.
Lahger Håkan, Dylan En Kärlekshistoria. Finland: Nordstedts 2011.
Marcus Greil. Like A Rolling Stone. London: Faber and Faber 2006. Sjöberg Thommy. Chronicles. Kista: Blogg Kistalight 2005.
Sounes Howard. Dylan Biografin. Stockholm: Nordstedts Förlag 2001.
DVD Några Konserter och Filmer om Bob Dylan
Haynes Todd, regi. I´m Not There, DVD. Killer Films, 2007.
Lerner Murray, regi. The Other Side of The Mirror, DVD. MLF Film, 2007.
Pennebaker D.A, regi. Don´t Look Back. 1965 Tour Deluxe Edition, DVD. New Video Group, 2007.
Scorsese Martin, regi. No Direction Home, DVD. Paramount 2005.
Bob i skrivartagen – i Woodstock omkring 1964 Bild D.R. Gilbert.
Dagen efter - två nyköpta volymer (fyra CD) av The Bootlegs series 11 och 12 rikare - nu finns hela serien på bokhyllan.
I dag pustar vi ut och är lätt oroliga.
Kommer han - kommer han inte?
Igår spelade Bob Dylan på sin NET-Tour (Never Ending Tour) i Las Vegas men inte ett ord om något Nobelpris dock spelade han Simple Twist of Fate!
Vilket skulle kunna tolkas som en kommentar till priset enligt insiktsfulla Dylanologer!
If you see him say Hello Puh nu har Bob fått Nobelpriset! Vad vi oroar oss i Kista. Kistalights redaktion i upplösningstillstånd - Kommer han? I så fall hur ska han klara prisutdelningen i Konserthuset. Klart han har ju träffat Kungen förr när han fick Polarpriset. Grejar Bob en Nobelmiddag i gyllene salen i Stadshuset? Konversera och dinera med prinsessan Christina! Han är ju inget matvrak! Blir det för många glas av de utsökta vinerna? Skål i KostaBoda! Nobeltalet! Hur ska det gå med Nobeltalet? Klart han skulle kunna dra en låt istället! Stämma gitarren och greja ett munspel i rätt tonart. Varför inte Bob Dylans 115th Dream!
I was riding on the Mayflower When I thought I spied some land I yelled for Captain Arab I have yuh understand Who came running to the deck Said, "Boys, forget the whale Look on over yonder Cut the engines Change the sail Haul on the bowline We sang that melody Like all tough sailors do When they are far away at sea
Klart Bob kan hålla en föreläsning om kreativitet och skrivande. Hans fem krönikor i Chronicles handlar ju om skapandets möjligheter på ett mycket spännande sätt.
Det roliga, tycker, Kistalight, är att Bob var nominerad av akademier, professorer och litterära sällskap som en värdig kandidat till Nobelpriset och nu har han fått det!
PS Bob har varit med förr förutom Polarpriset finns bland hans akademiska meriter både hedersdoktorat Princeton och S:t Andrew, Pulitzerpriset och Bob Dylan är Commandeur i det franskades Arts et des Lettres, han är invald i American Academy of Arts and Letters och han har fått The Medal of Freedom av president Barack Obama.
Just kids - tillit, tilltro och tidigt 60-tal! Bob Dylan med flickvännen Suze Rotolo flanerar på 4th West Street. I kvarteren kring Bobs första lägenhet i New York nära Washington Square i Greenwich Village.
Kistalight hyllar i dag en Nobelpristagare. Bob min egen Mållgan, min hjälte från ungdomens pojkrum i Vendelsö, han som var ställföreträdande rebell, som rymde hemifrån från småstadshålan, liftade runt bland staterna i USA, tjuvåkte med tåg, levde med en cirkus, var en ömhetstörstande Hillybilly, ett författarämne med en slumrande talang som singer/songwriter. I dag hyllar vi Bobs konstnärliga explosion i ungdomen åren mellan 1962 och 1966! När jag tänker på min Bob Mållgan kompis från de här åren är det hans förmåga att uttrycka allt det vi kände, klä känslorna i beatverser och musik, ett medium för oss förorättade och arga sedan visade det sig att Bob Mållgan inte bara berättade historier utan också byggde en myt om sig själv. Sanningen var ett gungfly och hanterbar i stunden, rymningarna från hemmet och ryktet att han var föräldralös, var mest ett påfund för att driva med en journalist som råkade tråka ut honom vid en intervju. En tidningsanka som blev en myt och gjorde föräldrarna förvånande, pappan med elfirman och mamman som stod honom nära. Sedan rullar mystifikationerna på, som gammal lärare, indieförfattare och fan av Bob skulle man kunna ge (sig själv) en skrivuppgift med myterna kring Bob under de här åren. Varför inte i en lättare grundkurs i Bob Dylan kunskap på Kistalight Academy.
Hibbing och Duluth småstäder i norra Minnesota - var inte Bob egentligen en ganska vanlig småstadskille med en känslomässig förankring kring Mesabifälten och Lake Superieur så där i geografiska utkanten av det amerikanska samhället?
Liften till The Big Apple när han knappt 20 år gammal sökte upp Woody Guthrie. Protestsångaren, vänsteraktivisten och låtskrivaren från amerikas stora depression som fick hans hjärta att gå i spinn och var första kicken för att förlösa hans låtskrivande.
En resa som blev inledningen till en folksångar och låtskrivarkarriär där han landade i Greenwich Village och fick vänsteraktivisten Suze Rotolo som flickvän och introduktör av Brecht och Rimbaud.
Mötet och turnerna med medborgarrättsrörelsen och protestsångarnas egen folksongstämma och rörelsens queen Joan Baez.
Sedan följde Newport Folk Festival och Bob Dylan blir elektrisk (goes electric) Pete Seger hotar att hugga av kablarna med en yxa och ingen vet riktigt vad som hände under konserten medan Bob och Paul Butterfields band spelar Maggies farm, It takes a lot to laugh It takes a train to cry och Like a Rolling Stone.
Bobs Speech to the nation - Desolation row, spännande skivomslag, mystiska damer, Bringing it all back home, Highway 61, Blonde on blonde och allt mer mytiska surrealistiska sånger med litterärt modernistiskt bildspråk.
Like a rolling stone, Ett judasskrik, Manchester City Trade Hall - maj 1966, droger, turneer som aldrig tar slut, The Band som ser ut som ett gäng storväxta raggare med en lätt feminiserad Bob i boots, ibland tweed, ledare för bandet och världens mest piratkopierade skiva känd som The Albert Hall Conserts.
Woodstock, Rimbaudkänsla, genier som brinner allt för unga, de stora sångerna skrivs före 25 års ålder och mytisk motorcykelolycka.
Basement tapes groove med The Band i The Pink house, familjeliv med Sara och klok artistisk retreat.
Hur som helst tycks vi på Kistalight aldrig bli riktigt klara med vår Bob Dylan!
Vår egen ungdoms Bob Mållgan!
Nu har han fått Nobelpriset i litteratur.
Ofattbart!
Stort av svenska akademin som aldrig är riktigt förutsägbar i sina val!
Great att en amerikansk singer/songwriterkille får det, en kille (next door) som aldrig traskar runt på redan upptrampade stigar utan går sin egen väg.
Kistalight samlar här ett antal bloggar i vår serie Bobographica (inte riktigt klara de heller)! Men håll till godo och här handlar det inte bara om ungdomsåren hos Bob!
Några mejl dagen till ära från Kistalights fikakompisar
Årstagalingen said (9:23)
Vågar vi hoppas på att Herrarna och Damerna i Svenska Akademien vågar säga: Årets pris går till Bob Dylan! Det vore något. Fan tro’t. men det vore kul och skakar nog etablissemanget långt in i ryggmärgen. Annars varför inte Adonis, Joyce Carol Oates, Haruki Murakami – sen finns det säkert någon fåraherde i yttre mongoliet som skriver små dikter på fårtarmar som Akademien lyckats hitta. Nåja, detta var lite ditten om datten… KaffeZörpel snart? Kistalight said (12:41) Tjoho boys! Om en halvtimme vet vi! Bob for the Nobelprize! Tja kanske är hans storhet i kombinationen av musik och text? Två storheter som förenas i hans sångskatt och enorma songbook! Men kul vore det med ett Nobelpriset för allas vår Bob!
Hur står oddsen på Ladbrokes för Bob egentligen? Men Adonis, fru Oates och herr Murakami duger gott det med. Snart vet vi vad vår inte alltid förutsägbara akademi beslutat. Absolut zörpel och kaffe är aldrig fel - anytime at all!
Bästa hälsningar Kistalight/Thommy
Skickat från min iPad Tjoho boys en gång till! (14:52)
Nu vet vi. Det blev Bob vår gamle kompis med harmonican, gitarren och de aldrig sinande textflödena som fick årets Nobelpris. The man with the flow in his rhymes! El-förstärkt eller inte Bob hittar ständigt nya vägar! Bob Dylan aldrig riktigt förutsägbar! Men inte svenska akademin heller - Great att våga! Tjoho nu ska kolla upp mina cd i bootlegsserien. //Kistalight/Thommy
Skickat från min iPad
Jakobinen said: (18:05) Yeees... Det vi ältat och vält under många Zörpel-timmar har blivit veklighet!!!!
Jag måste nypa mig i armen... Aaaj! Jo, det är sant!! Vår Bob ska få en medalj. Ska bli kul att se honom i frack bland en massa akademiska snubbar. Det här var verkligen en höjdare: Först Polarpriset och sedan det här! Själv trodde jag som Årstagalningen att (i mitt fall) någon Tibetansk jakherde, som skrivit en roman om sin mor bland vädrets gudar på nepalesiska, skulle få priset. Livet är fullt av överraskningar. Är Gert "Äntligen!" Fylking portad från presentationen av litteraturpristagare??! Lev väl, Le Jacobin PS. Dags för KaffeZörpel?
Kistalight har varit på vernissage i veckan och på visning för Pressen på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen visar Thomas Schûttes mångsidiga konst. Han är en känd och uppskattad samtida äldre medelålders (f-54) tysk konstnär med bakgrund i Düsseldorf anrika konstakademi i nordvästra Tyskland.
Här ovan med silvrig skönhet i aluminium från utställningen, Die Aluminium Frau, ett verk med ekon från konsthistorien, kanske en ironisk kommentar till ett omtyckt motiv i konsthistorien.
Den vilande kvinnokroppen.
Formerna är uppbrutna och volymen ihålig.
Det är en kul replik till några av de stora i genren som Picasso, Auguste Rodin eller Henry Moore.
Thomas Schûtte är en motsägelsefull, tvetydig, ironisk konstnär med samhällskritisk hållning. Utställningens curator Moderna museets intendent, Matilda Olof-Ors lotsar oss varsamt och kunnigt genom utställningen på pressvisningen.
Utställningens titel United Enemies är möjligen inspirerat av modeföretaget United Colors of Benetton kampanjer om unhate mellan världens ledare, plus förstås den skavande återföreningen mellan gamla Öst och Västtyskland, sic!
I skulpturgruppen Efficiency Men finns också en del av utställningens ton alltså inte bara förenade fiender utan också effektiva män om än här något utmattade med skelettliknande spindelben och ansikten i silikon och enkla filtar som värmer över axlarna. En ironisk absurd bild av tidens makthavare som kan föra tankarna till Goya eller kanske är det bara företrädare för ett investmentbolag som vill ha max profit till sina ägare utan att ta något socialt ansvar.
Det skaver att vara en effektiv profitör!
Utställningen spänner från fjäderlätta akvareller med fotomontage, arkitekturmodeller (tändsticksask med pringle till tak) till tunga (flera ton) bronsskulpturer i traditionstyngt materiel med fjättrade och hårt ihop bundna par i pompöst format.
En grupp som också har fått ge namn, United Enemies, åt utställningen.
Arkitekturmodellerna kan ses som en utopisk ingång till Thomas Schüttes verk, fiktiva idéer, som sedan blir verklighet, säger curatorn Maltilda Olof-Ors,
Den lilla tändsticksasken med en pringle chips som tak är en idé som sedan blir verklighet när Thomas skapar en modell för sin tänkta skulpturhall.
Undrar om inte Thomas Schüttes eleganta enkla idé, tändsticksasken och pringlen som byggnadsidé, är en konsthistorisk skapelse i samma anda som när Picasso använde ett cykelstyre och sadel för att skapa sitt berömda tjurhuvud.
Enkla realistiska modeller för att skapa fantasifull och vacker konst!
Thomas Schütte som sägs sky offentligheten ska ändå ha varit närvarande både under Pressvisningen och Vernissagen.
Kistalight som mest är en glad bloggande amatör bland konstkännare är inte riktigt skolad i konstsammanhang även om vi lär oss en hel del genom att delta i Vännernas arrangemang, springa på Moderna och genom Pressvisningarna så har vi inte en susning om hur Thomas Schütte kan se ut.
Ser några som iakttar utställningen och oss deltagare, liksom smyger i kanten av flocken, skulle inte till exempel den där lite lätt äldre medelålders mannen, aningen bohemiskt klädd, typ arkitekt look a like kunna vara Schütt?
Nej hör senare att han talar svenska!
Mannen i de stålbågade glasögonen då?
Han ser klart skärpt ut - intellektuell spänst som skimrar bakom glasen.
Nej han talar svenska även han för övrigt med look a like arkitekten!
Mannen i grå beige Burberry rock då?
Klart långhårig, gråblond, inte helt nytvättat hår, han som tycks diskutera så intensivt med några deltagare efter visningen.
Njaa...
På kvällen under Vännernas vernissage har Kistalight glömt bort mystiken kring vem Thomas Schütte kan vara.
För många glas av vernissage vinet Füme Blanche kanske eller också vara bara Thomas Schütt ute för en rökpaus mest hela kvällen.
När vi tänker till dagen efter så googlar vi!
Vi avslutar med målad arkitekturmodell för trappa, klara distinkta färger och skarpa linjer.
Wow! - Ser nästan ut som en färgglad pokal till formen.
Alla bilder ovan och nedan Thommy Sjöberg
PS Mimmie gillar Thomas Schüttes monumentala skulpturer skarpt.
PS En gång till!
Ett av utställningens centrala verk finns utanför Museet och entrén och heter Vater Staat, Fader Land, och är en monumental skulptur och ett motsägelsefullt rostigt verk.
Kanske av en förlorad tid och en försvunnen auktoritär Vater Staat som inte längre finns och som ingen saknar men som vi ändå är bundna till.
Hittar denna lilla bild i min mobil från utställningen kanske Schütte var närvarande på utställningen trots allt?
Tjoho den får gälla som en selfie från Thomas Schütte!
For Free and Just For Fun Som avslutning - bara att ladda ner grabbar och tjejer! Kistalight godkänd på Smashword i sin Stieg Larsson Spaning! Varför inte följa i fotspåren på Herr Larsson inför kvällens avslutande del i Svt 1 av Milleniumserien. Här mejl om godkännandet- Hello Thommy Sjöberg, Congratulations! Your upload or update for "In The Footsteps Of Stieg Larsson" has been accepted into the Smashwords Premium Catalog. This will begin shipping out to retailers. Smashwords ships approved books and updates out to most retailers same day (often within minutes or hours), and to Barnes & Noble once daily on business days. Price changes do not require Premium Catalog review.
Generation Loss av Elisabeth Hand är en snackis, uppmärksammad deckare, med stort uppslag i söndags Svd (27/3) och författarinnan deltog även i augusti på Crimetime veckan på Gotland med sin pusselthriller.
Ny sårig (trasig) svärande hjältinna Cass Neary i Lisbet Salanders efterföljd, men äldre, mer tilltufsad (kan man vara det?) än Stieg Larssons digitala Pippihjälte.
Kanske är hon inte lika smart som Salander men väl så kunnig när det gäller klassisk fotografi allt från daquerroityperna från fotografins barndom till de digitala kamerorna.
Elisabeth Hands hjälte Cass Neary är sprungen ur New Yorks punkscen och 70-tal och är ett stort fan av Patti Smith som påverkar hennes livsval efter en klubbkväll. En klubbkväll när hon ser en lång tanig tjej skrikande till en stökig publik och mässa kaskader av poesi samtidigt som en nördig kille hoppade omkring med en elgitarr. Cass Neary blir inspirerad och får sina fifteen minutes of fame när hon i punkens anda fotar runt på klubbar och andra punkhäng i East Village på nedre Manhattan och får ihop en portfolie av fotografier som blir en bok Dead girls, passande titel i punkens anda, och fotografierna räcker även till en uppmärksammad utställning.
Cass Neary är en komplicerad person och hon har en alldeles särskild känsla (näsa) för allt som är trasigt.
Hon kan lukta sig till det!
Hon bär på flera trauman. Från barndomen en förlorad mamma i en våldsam bilkrasch, och från ungdomens punkperiod blir hon utsatt för en våldtäkt i en gränd. De bägge traumatiska upplevelserna är dåligt bearbetade, skaver och är inte läkta.
Cass Neary har överlevt sin barn och ungdom - men lever hon?
Nine Eleven, 11 september, skymtar förbi och den äldre Cass får ytterligare ett trauma. Här förlorar hon en väninna som hon har ett sårigt förhållande till.
Enligt sin författare är Cass Neary en Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage - filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer!
Tung CV alltså!
Kistalight överraskas mest vid läsningen av Generation Loss av hennes impulser, till synes, oväntade snatterier. De blir dock senare en viktig bit i intrigen och upplösningen av dramat.
Bortglömd som fotograf och medelålders får Cass Neary ett vagt och något otydligt uppdrag av en speedad ungdomsvän som vill att hon ska åka till Maine och öarna där och intervjua den gamla hippiefotografen Aphrodite Kamestos för musiktidningen Mojos räkning.
Cass googlar sin fotograf, hittar Mors, även Aphrodite är mycket av en en-boks-författare och hon hittar bilder men mest reproduktioner. Reproduceras ett fotografi ett (oändligt) antal gånger blir det värdelöst, autenticiteten försvinner, kvaliteten försämras och bilderna blir en degraderad version av originalet. Här Aphrodites vackra marina bilder som skulle kunna vara Maines övärld.
Det blir en GENERATION LOSS!
Maine i november och öarna i nordöstra USA är en avfolkningsbygd, sommargästerna har åkt hem, fiskarna har tagit upp hummertinorna för säsongen, stenindustrier som har lagt ner för gott och alla ungdomar som bara kan flyr de små byarna. Kort sagt är det en plats där det drar kallt i själen och Maine är också hemvisten för skräckisen Stephen King. Dit åker Cass Neary i början av november, illa klädd för den kommande vintern med spetsiga boots med tåhättor av metall och lastad med en ansenlig mängd droger och Jack Daniels på sitt något luddiga uppdrag att intervjua en bortglömd paranoid hippiefotograf som bor på en ö utanför Maines kust.
Här övergår berättelsen mer i en nutida skräckis från ett tidsdokument från sjuttiotalet. Ungdomar försvinner i trakten och det sätts upp mystiska lappar med efterlysningar på anslagstavlor och det vimlar av bisarra överlevare från hippieåren på sextiotalet.
Om Cass Neary är en speedad överlevare från sjuttiotalet med en alldeles särskild näsa för det trasiga och en kännare av morbida fotografier så är Elisabeth Hand en sylvass iakttagare av naturen (speciella geologin i övärlden) och människorna i Maines glesbygder.
Så småningom rullas också en skräckthriller upp med hippiemystik och fotohistoria!
En riktig rysare som känslomässigt kan föra tankarna till Denis Lehanes Shutter Island, New England miljö, och även där galenskap.
I Generation Loss har galenskapen en högst reell grund när gåtan och intrigen får sin lösning. En gåta som är väl så fotohistoriskt förankrad med foton av döda med daguerreotyper. Foton som fått ge liv åt en gammal konstform med skarpa porträtt med risk för kvicksilverförgiftning och galenskap.
Bra och spännande bok med rysar, skräckisthriller och litterära kvaliteter.
Betyg Fem framkallade skarpa daguerreotyper av fem
Kistabo sedan 40 år, söderkis i västerort. Familj; fru, två vuxna barn, barnbarn, used to have a cat, med historisk anknytning, en revolutionär, matte till katten nära släkting till Rosa Luxemburg. Numera indieförfattare efter mer än trettio år som So-lärare på grundskolan. Plitar en hel del med mitt skrivande; gärna om resor, samhälle och litteratur. En lyckad formulering och jag ler hela vägen på promenaden. Några egna ebooks. Se Kistalight på Smashword Under tiden bloggar jag på Kistalight. Finns även i bokform Abc...Kistalight, Kistalight goes Ryan, Kistalight Academy, Kistalight på Spaning och senast CV från Kistalight
© Thommy Sjöberg
