Sunday, December 16, 2012

Hibbing blues from Dylan garage


Direct from Bob Dylan's garage in Hibbing - Google translation/what a translation of Kistalights Hibbing blues - just for the american readers!

Svd in Sweden with Kristin Lundell has been in Dylan's hometown in Northern Minnesota on reportage trip.
- A feature article
- God, how jealous we are!
Great travelogue with a myriad of fine details, interviews and well-chosen images. Everything from Hibbing high schools famous auditorium, restaurant Zimmys caring Dylan Heritage in town, a Dylanolog Bill Pagel who runs a website, Bob Links, about Bob Dylan.
 And the young music student Iris Kolodji, who makes a lovely interpretation of You're gonna make me lonesome When you go.
- Great Dylan Classics there on harmonican in Hibbing highs auditorium!
The thesis of the story that there is a mutual silence between Bob Dylan and his old hometown is not really true.
 - For sure we  Dylanologs and bobgeeks thinks that!
Which we immediately brings up an example of!

They're selling postcards of the hanging
They're painting the passports brown
The beauty parlor is filled with sailors
The circus is in town

(Desolation row From the album Higway 61 revisited

 The introduction to Desolation row, Bob Dylan's own Union of the speech, is a Dylan surrealistic Fellini Ballad of life in an American small town. An evocative ballad with a lyrical tone and a very melancholy spirit.
 Of course it could be Hibbing and perhaps a small town anywhere in the Midwest!
According to the what myth teaches there are postcards from a mob in the 1920s in Duluth, (neighboring city of Hibbing, where all iron ore were outshipped from Mesabifields out over the Great Lakes and it was Dylan's birthplace) when three colored men were hanged without trial in a crude racist lynching. An image that Dylan had as a model for his surrealistic ballad.
 Considerably more social realistic and grounded in the environment and with lawsuits from Hibbing's is the text, 4 Outlined epitaphs, on the back of the disc (vinyl) The times They are a-changing.

The town I was born in hold no memoires
but for the honkin foghorns
rhe rainy mist
an the rocky cliffs
I have carried no feelings
up past the the lake superior hills
the town I grew up in is the one
that has left me with my legacy visions
it was not a rich town
my parents were not rich
it was not a poor town
an my parents were not poor
(it was a dyin town)
/ _ _ _  /
but I was young
as so I ran 
an kept runnin...
I am still runnin I guess
but my road has seen many changes
for I´ve served my times as a refugee
/ _ _ _ /
runnin yes...
but stopping for a while
embracin what I left
and lovin it - for I learned by now
never t expect
what it can not give me


Wise words from a very young man with a scarred man's face on the front panel of the vinyl. The picture is certainly inspired by a classic Woody Guthrie portrait!
  Why not listen to a Dylantune, North country blues, which tells of Hibbings history with an early example of globalization influence in markets, miners' fate and impact of capitalism on a country district!
A very young Bob Dylan from Newport folk music festival in 1963 as a guitar playing storyteller with an old man's voice.



Small town, community, be cheering for the neighbor kid, everyone knows everyone, main stream, social control and the law of Jante!
There was a young poet and musician, Bob Zimmerman, with the feeling of having a special talent (an inner world of images and emotions) to find the way out of Hibbing?
Iron Barge The foghorns in the fog on Lake Superiurs as lighthouses in an inland sea where the ore was shipped away to the big cities and urban life in Chicago, Detroit or Montreal.
- Could it be the way out?
Or highway 61 down to Minneapolis - blues own way, St. Louis, Memphis and New Orleans. The road, like so many colored musicians have been traveling in the opposite direction to escape oppression and injustice in the American South.
Somewhere there was another world!
Just belt and leg!
The truth is also that all burrows from Hibbing to Albuquerque once was founded by people who sought freedom and a new life.
Well some were certainly adventurers and on the run from both the one and the other.
Burg thus as part of the American project!
 - As it now was a time to escape from!
Bob Dylan found his way out through a wild identfikation with Woody Guthrie and his lyrics and music.
Something that brought Bob to New York, Greenwich Village and a visit to the then sick folk singer Guthrie. What got Bob to write Song to Woody who became one of his first own songs.
  In Chronicles, Bob Dylan's acclaimed memory chronicles, asks his first music publisher Lou Levy of Tin Pin Alley if he ever written a song about a baseball player.
That's when Bob hears about Roger Maris in The Yankees is going to break all records in terms of number of home runs. Roger Maris was from Hibbing Minnesota of all places.
There was no Bob had heard of!
  No one else for that matter!
  In the city up north!
Bob still feel a certain pride!
Over to be from the same town as Roger Maris!
- A homerun for Hibbing?!

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
(It takes a lot to laugh it takes a train to cry - From the album Higway 61 revisited)

PS Of course a guy carry with him his homeland through life! Something that pervades Dylan's music and lyrics and he tough, almost like a Hemingway, refers to in Chronicles - the chapter Frozen River. There, Bob very interesting talks about the inspiration behind all the early great songs and origins of his artistic thaw.
Earlier  we wrote  like this  from Kistalight på spaning 2010.

Dylan describes in detail and with great care about the background to his creating.Woody Guthrie, the great role model, as a singer and songwriter who got his head to burn and made him get started with the storytelling. One of the first songs are Song to Woody. The text in which Dylan has written. The melody is from one of Guthrie's old songs. Something similar was the background to Let me die in my footsteps. If you want to listen to a tribute to Woody's Dylan's poem Last thoughts on Woody Guthrie from Bootlegs series 1991st
Literary models were the French symbolistpoeten Arthur Rimbaud with his lettres and especially Je est une autre. Dylan followed by girlfriend Suze Rotolo rehearsals of Brecht and Weill's Pirate Jenny, and even there were brought ideas for future songs.
The shape, structure, the songs were inspired by Hank Williams versemaking. Of his producer at Columbia, John Hammond, get Bob a disc with the title King of The Delta Blues. The singer named Robert Johnson and Dylan teeth immediately when he sees the disc cover. Johnson is a bluesman with guitar and harmonica who write their own songs from the American South. Dylan writes down and copy Johnson's texts to find out the secret behind the construction of the sparkling allegories, the old verses, the free association, the crushing truths wrapped in a hard shell of abstract nonsense that flew through the air with the greatest of ease.
Woody, Pirate Jenny, Rimbaud and bluesman Robert Johnson is equal to true, perhaps topped with some additives grass and Dylan writes, that in a few years I would write and sing songs that It `s all right Ma, Mr. Tambourine Man, Hard rains a gonna cases and the like.
We as readers may not really benefit from the magic moment when no single great song created. Perhaps there is also no such magic. The songs were only there when the ice melted in the river and the tracks were well plowed and shoved. But we'll be there when Dylan carve furniture into their own little lair at 161 West 4th Street in Greenwich Village, and especially the table where many of the songs came to be. What he talks about in his chronicle River of ice. (Kista Light på spaning 2010)



Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om litteratur
 Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg

Sunday, December 09, 2012

Från Hibbing till Vita huset


Alla hålor i USA från Hibbing till Albuquerque grundades en gång av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
 En del av det amerikanska projektet och drömmen.
 Här ser ni två killar, Bob och Barack, som förverkligat den amerikanska drömmen i modern tid just genom att bryta upp från sina hemtrakter!
Just ordinary guys!
 - But not really!
Klart vi gillar Barack och Bob på Facebook och om bägge har vi skrivit små essäer på Kistalight!
Här om Chronicles - Dylan och här om Obama - Dreams from my father!
Har inte riktigt koll på vilken som är Bobs hemstad i dag! Men mest verkar han befinna sig på turné med sitt band.
- The NET-tour, The never ending tour, som pågår sedan årtionden tillbaka! Kollar man Bob Links är det en diger lista med spelningar i november och den sjunde var Bob i S:t Paul Minnesota men i december är det spelledigt.
Bra jobbat av en panschis!
- Tycker Kistalight som inte riktigt går igång på Dylans konserter men väl på Bobs texter och några toner från harmonikan.
- Ja det räcker faktiskt med några fraseringar!
- Så är det kört!
- En jamsession för att gå sin egen väg, följa sin känsla, patos, modernism, integritet, och faktiskt att alla kan lira även om Bob är en skickligare musiker och bandledare än många tror.
De oändligt många och långa versraderna med sitt djärva bildspråk i vis, pop och rockform.
- Klart vi går igång!
Vi tar fram Bobs samling av sångtexter och sjunger med framför Youtube-klippen hemma i köket i Kista ... like Verlaine and Rimbaud.
Bob har förutom den suveräna talangen för versmakande, ett autistiskt drag, kanske pepprat med några stänk aspberger, säkert också kryddat med några nävar gräs och andra droger. Så verkade det i alla fall någon gång på 60-talet när Bobs framträdde i sina konserter på turnérna med The Band.
- Något fel är det på karln säger fru Ulla på Kistalight som ibland intar värsta Hibbingbon attityden till vår diktande och sjungande folkrock, pophero!
I dag är Bob Dylan mer en musikentreprenör som turnerar runt i världen med sin egen sångbok. En vis och sångskatt utan like som förmedlas av Bob tillsammans med hans band. En musik och ljudbild i en amerikansk musiktradition där inte alltid sången är det centrala!
Kistalight citerar sig själv från en Bobkonsert i globen för några år sedan.
 - Ett fan som prövas!

Gnägg från Kista (Globen oktober 2005 - När det begav sig!)
He… he…he, kan inte låta bli att gnägga förtjust här ifrån Kista. 
Har läst diverse recensioner och upplevelser av Bobs konsert i Globen.
- Gubben rockar ju fett ju som några tonåringar uttryckte det. Vad gör det om man inte hör texterna.
Måste faktiskt instämma. Det svängde, gungade och bräkte kring Bobs show. 
Texterna till låtarna får bli en del av soundet. 
Tyckte mig också uppleva en sorts distanserad humor från Bobs sida.
- Speciellt i munspelssolona!
 - Tog inte Bob några danssteg där?
– Charles Lloyd och grabbarna släng er i väggen!
En surrealistisk upplevelse i amerikansk vaudeville och musiktradition?
Kan inte låta bli att vara stormförtjust över Bobs förmåga att väcka känslor från scenen.
Styvt gjort av en sextio plus taggare!

All my powers of expression and thoughts so sublime
Could never do you justice in reason or rhyme
Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long
(Bob From Love and Theft)

Det finns många myter om Dylan, nästan som Bellmanshistorier, en av dem är att hans band aldrig riktigt vet vilken låt som kommer att spelas.
 Mississippi spelades aldrig  i Globen men väl Highway 61!
Vilket gick till ungefär så här!
 - Gitarristen...troligen Stu Kimball lirar, lirar och lirar med ett stort leende!
Kom igen Bob!
 Bob , mumlar,  skorrar - sjunger!
 - Gitarristen Stu  identifierar låten och brister ut i ett större smile än vad som kan kallas ett sort leende och hittar de rätta ackorden.
Snart får vi i publiken också att ta del av hemligheten!

And he said yes I think it can be easily done
Just take everything down to Highway 61.


Lättnad, förtjusning och jubel för oss trogna fans som sjunger med!
- Konsertens höjdpunkt!
 - Yeah, yeah, yeah Bob - down to Highway 61!
Låtlista!
 - Tydligen går det till så här! Gitarristen kollar på Bobs boots och hur han håller takten, sedan på gitarrackorden och sedan är det klappat och klart.
 Problemet i Globen var att Bob inte lirade gitarr återstod alltså att kolla takten på bootsen - något längre identifiering där! Men konserterna avslutas alltid med All along the watchtower.
 - Någon jäkla ordning ska det vara!
Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan
Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg


Sunday, December 02, 2012

Hibbing blues - Bobographica

Från Bob Dylans garage i Hibbing - Svd med Kristin Lundell har varit i Dylans hemstad i norra Minnesota på reportageresa.
- Gud vad avundsjuka vi blir på Kistalight!
Stort uppslagen reseskildring i dag med ett myller av fina detaljer, intervjuer och väl valda bilder. Allt från Hibbing high schools berömda aula, restaurang Zimmys som vårdar Dylanarvet i stan, en Dylanolog Bill Pagel som driver  en hemsida om Bob Dylan., och den unge musikstudenten  Iris Kolodji, som gör en härlig tolkning av You´re gonna make me lonesome when you go.
- Helskön Dylanfrasering där på harmonican i Hibbing highs aula!
Tesen i reportaget att det råder en ömsesidig tystnad mellan Bob Dylan och hans gamla hemstad är inte riktigt sann tycker vi Dylanologer och bobnördar som genast plockar fram exempel på detta!

They're selling postcards of the hanging
They're painting the passports brown
The beauty parlor is filled with sailors
The circus is in town

(Desolation row From the album Higway 61 revisited)

 Inledningen till Desolation row, Bob Dylans egen union of the speech, är en Dylan surrealistisk Felliniballad över livet i en amerikansk småstad. En suggestiv ballad med en lyrisk ton och en mycket melankolisk anda.
Klart att det kunde vara Hibbing och kanske vilken småstad som helst i Mellanvästern!
Enligt myten lär det finnas vykort  från en mob på 1920-talet i Duluth, (grannstad med Hibbing där all järnmalm utskeppades från Mesabifälten ut över de Stora sjöarna och som var Dylans födelsestad) när tre färgade män hängdes utan rättegång i en rå rasistisk lynchning. En bild som Dylan haft som förlaga för sin surrealistiska ballad.
Betydligt mer socialrealistiskt och förankrat i miljön och med stämningar från Hibbing är texterna, 4 outlined epitaphs, på baksidan av skivan (vinylen) The times they are a-changing.

The town I was born in hold no memoires
but for the honkin foghorns
rhe rainy mist
an the rocky cliffs
I have carried no feelings
up past the the lake superior hills
the town I grew up in is the one
that has left me with my legacy visions
it was not a rich town
my parents were not rich
it was not a poor town
an my parents were not poor
(it was a dyin town)
/ _ _ _  /
but I was young
as so I ran 
an kept runnin...
I am still runnin I guess
but my road has seen many changes
for I´ve served my times as a refugee
/ _ _ _ /
runnin yes...
but stopping for a while
embracin what I left
and lovin it - for I learned by now
never t expect
what it can not give me

Kloka ord av en mycket ung man med en ärrad mans ansikte på skivans framsida. Bilden säkert inspirerat av ett  klassiskt Woody Guthrie porträtt!
 Varför inte lyssna på en Dylanlåt, North country blues, som berättar om Hibbings historia med ett tidigt exempel på globaliseringens inflytande när det gäller marknader, gruvarbetares öden och kapitalismens påverkan på en bygd!
Vi väljer en tolkning av Joan Baez eftersom Bob Dylans idoga redaktion på hans hemsida ständigt plockar bort vår bards sånger från länkade inlägg.



Småstad, gemenskap, man hejar på grannens grabb, alla känner alla, main stream, social kontroll och Jantelag!
Det gällde för en ung poet och musiker med känslan att ha en alldeles särskild talang (en inre värld av bilder och känslor) att hitta vägen ut från Hibbing!

 Järnpråmarnas mistlurar i dimman på Lake Superiurs som fyrar i ett innanhav där malmen fraktades bort mot de stora städerna och det urbana livet i Chicago, Detroit eller Montreal.
Kunde det vara vägen ut?
Eller  highway 61 ned mot Minneapolis - bluesens egen väg, Sankt Louis, Memphis och New Orleáns. Vägen som så många färgade musiker har färdats i motsatt riktning för att slippa förtryck och orättvisor i den amerikanska Södern.
Någonstans fanns en annan värld!
Bara att kuta och lägga benen på ryggen!
Sanningen är också den att alla hålor från Hibbing till Albuquerque en gång i tiden grundades av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
Nåja några var säkert äventyrare och på rymmen från både det ena och det andra.
Småstaden alltså som en del av det amerikanska projektet! - Som det nu var dags att rymma från!
Bob Dylan hittade vägen ut via en vild identfikation med Woody Guthrie och hans texter och musik. Något som förde Bob till New York, Greenwich Village och ett besök hos den då sjuke folksångaren Guthrie. Vilket fick Bob att skriva Song to Woody som blev en av hans första egna låtar.

 I Chronicles, Bob Dylans rosade minneskrönikor,  frågar hans första musikförläggare Lou Levy från Tin Pin Alley om han någonsin skrivit en låt om en baseballspelare.
Det är då Bob  får höra om Roger Maris i The Yankees som är på väg att slå alla rekord när det gäller antal home-runs. Roger Maris var från Hibbing Minnesota av alla platser.
Det var inte någon Bob hade hört talas om!
 Ingen annan heller för den delen!
 I staden uppe i norr!
Bob känner ändå en viss stolthet!
Över att vara från samma stad som Roger Maris!
- En homerun för Hibbing?!

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
(It takes a lot to laugh it takes a train to cry - From the album Higway 61 revisited)

PS Klart att man bär med sig sin hembygd genom livet! Något som genomsyrar Dylans musik och texter och som han kärvt, nästan som en Hemingway, refererar till i Chronicles - i kapitlet Frozen river. Där Bob mycket intressant berättar om inspirationen bakom de tidiga stora låtarna  och upprinnelsen till hans konstnärliga islossning.
Så här skrev vi tidigare på Kistalight - från på spaning.

 Dylan skildrar detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet. En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande.
Vi som läsare får inte riktigt ta del av det magiska ögonblick när någon enskild stor sång skapades. Kanske fanns inte heller någon sådan magi. Sångerna bara fanns där när isen smälte i floden och spåren väl var plöjda och uppkörda. Men vi får vara med när Dylan snickrar möblerna till sin egna lilla lya på 161 west 4th street i Greenwich Village och speciellt bordet där många av låtarna blev till. Detta berättar han om i sin krönika River of ice. (Kistalight på spaning 2010)

Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om litteratur
 Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg

Monday, November 26, 2012

Poesi på en dag 2012 - en gång till

Kistalight har hämtat ett ex här om dagen av årets Poesi på en dag där vi medverkar med en liten svit av Haikudikter under rubriken Haget. Snygg upplaga med många spännande bidrag  - spontant känner vi igen några författare som Börje Crona rimsmed och cuplettmakare, Den flygande poeten Akra Arya - Monfared och Jag missade Woodstock författaren Bengt O Björklund.  
Antologin är tryckt av Författares bokmaskin och den ges ut vid en årlig återkommande fest med sång och poesiläsning.
Kistalight som deltar för 7:e gången citerar från antologins baksidas text samtidigt som vi passar på att hylla Författares Bokmaskin. Bokmaskinen som i dagarna  har värnat om det fria ordet i 40 år med sina mångsidiga publikationer på all världens språk och gett möjligheter till tryckning för oss som inte hittat vägen till de etablerade förlagen!
Författares Bokmaskin said...


Det finns små källarlokaler där kulturer lever. Platser där folk samlas för att läsa poesi. Ett exempel finns under jord på S:t Eriksgatan 10, där Författares bokmaskin årligen ordnar Poesi på en dag i mitten av november.Kommer man dit med en dikt, kommer man med i en bok. Ingenting censureras och man får skriva på det språk man vill.
Så enkelt kan det vara.Så här blev det helt enkelt.

Länkar till  tidigare bidrag i Poesi på en dag från Kistalight!
Gränsvakt 2006 även publicerad i ABC...Kistalight 
Fars Dag Light 2007 se även tryckt i Kistalight goes Ryan  
Poesi on line Kistalight 2008 se även tryckt i Kistalight Academy
Mona Lisa Light - october Toscana 2009 tryckt i ny upplaga av Kistalight goes Ryan - några ex kvar
Haget 2012

©Thommy Sjöberg

Sunday, November 25, 2012

Hej och hå alla crossentreprenörer


 Kistalight spelar på sin Stradivarius - bild Love Sjöberg

Hej och hå alla crossentreprenörer… (och alla andra) tack för igår och skål för absent friends! Blev en trevlig kväll på Shogun med mat, dryck, trevligt umgänge och en rad hisspitchar. Pitchar som inte alltid följde konsten i den stränga formen i  att framföra en bit kort. Nedan något för er som inte var med och för den delen en bit för alla andra. 
 Kistalight är inspirerad av Så mycket bättre gänget och funderar på vilka energier man kan hitta i den subtila skillnaden mellan ett gott självförtroende och en risig självkänsla!
Kistalight gnuggar på med sitt projekt och citerar 1500-tals essäisten Montaigne utan att, hoppas vi, vara allt för pretentiösa.

 ”Alltså läsare är det jag själv som är ämnet (projektet) för mitt skrivande…”

 Förresten behöver inte alla kreativa möten precis som i Mycket bättre gänget! En Sylvia, en Uggla eller Pugh som tolkar en yngre generation och en ung generation som tolkar den äldre!

Jobb för pigg panschis!

Under hösten har Kistalight
firat 30-årsjubileum som lärare
i skolorna kring Järvafältet
och mer än 20 år på Spånga high.
Något som förvånar oss!
Var tog tiden vägen?
Hur hamnade vi egentligen där?
Från början målarlärling som drömde om konsten.
Konsten drömde inte om målarlärlingen!
Skulle sedan bara ta studenten!
En kul grej för en kille i söderförort
från en smått dysfunktionell familj
utan studietraditioner.
Högre studier i matematik
skulle bara ta en Fil Kand!
Något som skulle ställas till rätta?
Knegar på som målare!
Blir tekniker på SGU
och matematiker på ett försäkringsbolag
som lades ned.
Blev lärarvikarie och till min förvåning
kom jag in på lärarhög vid Seminariegatan
i Uppsala
på den tiden, krävdes snudd högsta betyg.
som en högvinst i livstombolan!

Högstadiet i mer än trettio år!
Dagligt gnuggande med tonåringar!
En fristat för en bräcklig självkänsla
men med hyfsat själförtroende!
Hur gick det till?
Kanske något att forska  om
(skrivandet som fristat)
för en lärare
som snart blir en pigg panschis!

Sunday, November 18, 2012

Pigga panschisar Light


Pigga panschisar skjuter upp avgångsvederlagen och drygar ut tjänstepensionen – Stones snart ut  på turné med ny skiva och Kistalight har funderingar kring ett orange kuvert!

Kistalight har varit på pensionsinfo i veckan i LR-Stockholms regi.
Info om den vanliga pyramiden; allmän pension, tjänstepension och privat pensionssparande och individuella möjligheter kring detta. Brytpunkten oftast allt för hög för oss vanliga lärarknegare för att den ska ha någon betydelse.
Bra stämning på Högbergsgatan, många pigga panschisaspiranter, genomgång och frågor, rödvin, vitt vin, öl, vatten eller äppeldryck, varma sandwichar och sallad och någon som kikar varje dag på sin pensionsprognos utan att bli riktig klok på sin ekonomiska framtid.
Är det inte så att vi alla oroar oss över vad ett orange ångestkuvert fyllt med låga siffror innebär?
Fattigdomen som väntar runt hörnet?
Eller kommer vi trots allt att sakna det dagliga kneget med våra tonåringar och undrar vad vi ska  egentligen göra som pensionärer?
Klart!
Kistalight ska bli indieförfattare!

 Under lördagen tittar vi på ett av Kistalights absoluta favoritprogram, Så mycket bättre,härliga möten där med oväntade tolkningar av gamla låtar som det slår gnistor om. Sångnummer som varvas med biografiska inslag och mer reflekterande kommentarer. En bakom liggande kontext i år tycks handla om artisternas självkänsla.
Magnus Uggla pratar under sin kväll om att han är övertygad om att alla artister drivs av att kompensera sina bristande självförtroenden.
Något Magnus tycks ha massor av!
Miss Li verkar ha en mer subtil tolkning hon ser ”Scenen som en fristat för den bräckliga självkänslan” bara där kan hon glömma sig själv och sitt såriga jag. Däremot tycks även hon ha en hel del självförtroende från barndomen och som stjärna inom ungdomsfotbollen.
Klart en riktig risig självkänsla kan säkert säkert fixas till med stigande grader av självförtroende - mest intressant blir det om skillnaderna är avgrundslika!
Varför inte som en ung Magnus Uggla eller Miss Li i full action.
Från Miss Lis bräckliga självkänsla är kanske steget inte långt till funderingar om identitet, vem man är, till den man vill vara, bli en profil, till den som andra ser mig vara.
En Image!
Skaver skillnaderna där kan det verkligen slå gnistor!
- Eller bli besvärligt!

Kistalight spelar på sin Stradivarius - bild Love Sjöberg


Jobb för pigg panschis!

Under hösten har Kistalight
firat 30-årsjubileum som lärare
i skolorna kring Järvafältet
och mer än 20 år på Spånga high.
Något som förvånar oss!
Var tog tiden vägen?
Hur hamnade vi egentligen där?
Från början målarlärling som drömde om konsten.
Konsten drömde inte om målarlärlingen!
Skulle sedan bara ta studenten!
En kul grej för en kille i söderförort
från en smått dysfunktionell familj
utan studietraditioner.
Högre studier i matematik
skulle bara ta en Fil Kand!
Något som skulle ställas till rätta?
Knegar på som målare!
Blir tekniker på SGU
och matematiker på ett försäkringsbolag
som lades ned.
Blev lärarvikarie och till min förvåning
kom jag in på lärarhög vid Seminariegatan
i Uppsala
som snudd, på den tiden, krävde högsta betyg.
Högvinst i livstombolan där!

Högstadiet i mer än trettio år!
Dagligt gnuggande med tonåringar!
En fristat för en bräcklig självkänsla
men med hyfsat själförtroende!
Hur gick det till?
Kanske något att forska (skrivandet som fristat) om
för en lärare
som snart blir en pigg panschis!

Saturday, November 10, 2012

Poesi på en dag - Kistalight

Kistalight sätter på sig poetbaskern och levererar några treradingar till årets Poesi på en dag med Författares Bokmaskin. Just i år har Bokmaskinen värnat om det fria ordet i 40 år från 1972 - 2012.  Bild Thommy Sjöberg från Haget på Norra Öland. En blåsig höstdag när själen vädras vid stenkusten - ungefär mitt emot Blå Jungfrun i Kalmarsund.

Vi citerar från vår egen Kistalight på spaning från tidigare deltagande i Poesi på en dag.

 Igår hamnade jag på ...
 Kista Science Tower i novemberdis - på språng mot stan för att leverera en dikt till Författares Bokmaskin S: T Eriksgatan 10.
 Bokmaskinen som dagen till ära trycker en diktsamling Poesi på en dag.
Inbjudna är hugade, refuserade, brinnande och glödande idealister, falnade poeter eller rättshaverister och alla andra med författarambitioner som inte har hittat vägen till tryckning hos de etablerande förlagen. 
Plus vi med skrivglädje som tar chansen att synas i en antologi med poesi i Författares bokmaskin årliga höstevenemang. (Från Kistalight på spaning - kostar en hundring. Beställ på kistalight@gmail.com!) 


 Under Oxeln vid Haget - Norra Ölands västra stenkust i juli - Bild Thommy Sjöberg

Haget

En oxels skugga 
stackmoln, landbris från sydväst
löften om sommar 

Ortoceratit! 
svallet mot kalkflishällen
En hälsning från förr 

Blå, grön, röd hägring
slör, länsa för sydosten

Wednesday, November 07, 2012

Tjänare Barack


Barack Obama är omvald. Kistalight andas ut - Puh det var skönt det! Vi slipper en kanske vildsint republikan som ska förändra världen a la några managementteorier. Vi firar med en gammal text om Barack Obamas Dreams from my father som också kan läsas i Kistalight på spaning. Bild Thommy Sjöberg
Vem vet en vacker dag kanske Barack får Nobels litteraturpris för sin talekonst och sina böcker här var det Fredspriset som gällde.
Lust att läsa mer ur Kistalight på spaning - beställ en bok på kistalight@gmail.com - kostar en hundring. 

Kistalight på vift men på nattduksbordet vilar Barack Obamas Min far hade en dröm. Passar på att döpa om katten, tillfälligtvis, till Barr efter Barry som förstås är efter Barack. Ger möjligheter till ett ständigt pågående politiskt samtal.

- What´s about G 20 meeting Barr?
Grr säger Barr med svansen i topp!Or how´s things going in Afghanistan?Grr...grr säger Barr och svansen sjunker!Is it really a problem with the Talibans?Grr....grr... säger Barr och svansen sopar golvet.And now you had get The Nobel PeaceprizeGrr... säger Barr och svansen liknar ett frågetecken.
And the Nobelprize is just a prize!


Barack Obamas Min far hade en dröm är mer än en politisk självbiografi. Boken har drag av bildnings och utvecklingsroman. Samtidigt som det är en skildring av Baracks unga år och skildring av hans familj och släkt så är det också ett pågående samtal om USA, Indonesien (Asien) och Kenya (Afrika). Det handlar om kolonialism, modern historia, segregation och rasism, modernitet kontra uråldriga traditioner.

Faktiskt är boken skriven på uppdrag. Efter att Barack Obama som den förste afroamerikanska ordföranden, chefredaktör, för Harvard Law Review väckt uppmärksamhet i media fick han ett förskott från ett förlag för att skriva sin historia och berätta något om klyftorna mellan raserna och hur det formar det amerikanska medvetandet. 
Att gå på ett Ivy League universitet var ingen självklarhet för Barack Obama. Han föddes i Honolulu på Hawaii. Mamman var amerikan (vit) och pappan utbytesstudent från Kenya (färgad). Hawaii är den västliga utposten för amerikansk new frontieranda. Längre västerut går det inte att komma och här bosatte sig Obamas morföräldrar. Inte bara Hawaii blir som en västlig utpost för Baracks medvetande. Färgad växer han upp hos sina vita morfäräldrar, den frimodige morfadern och den duktiga mormodern. Under några barndomsår bor han i Indonesien med modern och en indonesisk styvfader och får en halvsyster och han får ta del av det sjudande livet i Jakarta. Baracks speciella uppväxt med rötter i tre världsdelar gör honom väl skickad för en mångkulturell värld och globaliseringen. Få människor torde ha så många rottrådar på olika kontinenter.
I hans bok vimlar det av iakttagelser och miljöbeskrivningar från Hawaii till Jakarta, över New York till south side i Chicago och från Nairobi till Kenyas savanner med glimrande bilder från Obamas hemby (rötter) vid Victoriasjön i västra Kenya. 
Hans verkliga universitet, bildningsgång, blir åren som tvivlande organisatör i South side i Chicago. Med en universitetsexamen i statskunskap från Columbiauniversitetet N. Y. som grund arbetar han under några år som organisatör nära frikyrkorna i Chicagos miljonprogramområden Altgeld kallat The Garden m fl. Det gäller utbildningsprogram, bostadsförbättringar och arbetsträning. Här möter han en svart identitet i form av pastorer i Martin Luther Kings anda, svart nationalism a la Malcolm X och färgade ledare i förortsvardagen som rektorer och lokala politiker. Här prövas hans skeptiska hållning och han utvecklas och formas till något som skulle kunna likna en pragmatisk politiker med en andlig (kristen) dimension. Obamas dryga tre år i south side i Chicago kröns av att han kommer in på Harvards juristutbildning.
Med en frånvarande fader i bagaget, delvis mytologiserad, finns ett ständigt sökande efter identitet. Visst finns det fadersfigurer; den godmodige morfadern, styvpappan i Indonesien Lolo, de olika svarta pastorerna i South Chicago. 
Dock utmanar han tomrummet i sin själ och i bokens slutdel besöker han sina släktingar, halvsyskon (var det sju?), i Kenya och reser runt där. 
 Min far hade en dröm har utmärkta litterära kvaliteer inte då bara som karaktären av utvecklingsroman. Boken har även fina stilistiska sidor med utmärkta miljöskildringar och där finns drag av essä i funderingarna och beskrivningarna av svarta ledare, modern historia, rasism och kolonialism.
Det intressanta med Min far hade en dröm är att den är skriven långt före att Obama visste att han skulle bli politiker.
- Kanske kunde han inte ens i sina vildaste drömmar föreställa sig att han skulle bli USA:s förste färgade president. Här skriver istället en som tror sig möjligen kunna bli författare och alldeles säkert föreställde sig en framtid som jurist i medborgarrättsfrågor.
- Är det inte det Obama arbetar med just nu?
På sätt och vis!
Visioner och pragmatik på högsta nivå!
Mycket läsvärd bok: Betyg Fem Vita hus av fem.
Trots allt borde inte Min far hade en dröm, Dreams from my father, benämnas som memoarer utan mer betraktas som essäistiska självbiografiska berättelser från en sensibel, intelligent, lyhörd och iakttagande ung färgad kille.
- Pust - blev väl långdraget det där - men ok.

Du Barack säger jag till katten. (Kan för sjutton inte kalla honom för Barr - respekt brother!)
The real Barack is doing well.
Ain´t he?
Grr...säger katten med höjd svans.
Grr... What a surprise!
Andra bloggar om KistaAndra bloggar om skrivande Andra bloggar om Barack Obama Andra bloggar om Nobelpriset i litteratur: Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: 
©Thommy Sjöberg

Sunday, November 04, 2012

Tjänare Olle

Tjänare Olle - Kistalight har varit på Norra Öland i helgen - klippt och sågat buskar och träd och bedömt ett och annat elevearbete. Naturligtvis missar vi inte ett av våra absoluta favoritprogram Så mycket bätttre! I går med den egensinnige Olle Ljungström som musikvärd  Stockholm...Stockholm.

I år är det dags för dysfunktionella gänget, förtroendeingivande tycker Kistalight, jämför med förra årets Etablissemanget och första årets pionjärer - allt enligt arrangörerna.
Svårt att bräcka första årets fräschör och ursprunglighet där artisterna mer tycktes  bjussa på sig själva än att tänka på sina karriärer.
Ändå överraskningar, förra året  Laleh med sina egensinniga tolkningar och igår, tårar i ögonvrån, Uggla med en mycket oväntad känslosam tolkning i hymnen Sång till min far.

 
Funkar inte att lägga in Ugglas tolkning. (Så mycket bättre teamet är på hugget och plockar bort oss bloggare med youtube klipp! Vi kör med Olles egen Jag och min far - inga dåliga grejer det heller!)
 Slår fortfarande gnistor, här tårar, om oväntade möten alltså - populärmusik när den är som bäst! Ljungström och Uggla bägge snitsiga låtmakare. Uggla en rimsmed och versmakare och Olle Ljungström en songwriter som lyckas förena pekoral och pastisch med oväntade bråddjup i sina texter.
Olle Ljungström lyckades dock inte med pedagogiken när det var dags för de första lekarna.
- Var det charader det handlade om?
Gänget kändes lite som en vilsen högstadieklass där!
 Desto bättre med eftermiddagsövningen, skytte med pistol mot pricktavla!
Ändå artisterna är ju där för att sjunga varandras låtar!
Något de är proffs på!
Mitt i prick där!
Kistalight kan inte låta bli att fundera över om man skulle samla ett gäng författare under liknande lekfulla former där författarna fick tolka och diskutera varandras texter.
Vad skulle hända då?
Klart det skulle bli ett smalare program!
Svårt att konkurrera med musikens och artisternas direkta ton och touch!
Men ändå?
Betyg Magnus tolkning! Fem ugglor av fem!
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om litteratur Andra bloggar klassresor  Andra bloggar om författare:   Andra bloggar om Öland:  Andra bloggar om Så mycket bättre  Andra bloggar om kreativitet
©Thommy Sjöberg