Så mycket bättre gänget lyfter - Bob på besök

Igår lyfte Så mycket bättre gänget under Ulf Dagebys dag. Alla kom ut med sina låtar och det kändes som hjärtat var med när låtarna framfördes, för att nämna några Hanna från Arlöv med Agnes, En dag på sjön med Lill, Ebbot med Barn av sin tid och inte minst Titiyo med Dylanlåten Bara om min älskade väntar. Den låten bara måste hon ha säger hennes dotter när hon får höra att det är Dagebys dag. Titiyo tillägger att det skulle vara fantastiskt att få träffa en man som kan skriva en sån text.

 Ovan paret bakom Bara min älskade väntar, Tomorrow is a long time. Just kids - tidigt 60-tal, tillit och framtidstro! Bob Dylan och Suze Rotolo på tvärgatan Jones street till 4 th West street en snöig februaridag 1963. Han i slarvigt knäppt mockajacka, hopkurade axlar a la James Dean från det berömda fotot vid Times Square på 50-talet och hon med påbylsad vinterkappa eftersom paret bor i en svinkall liten lya runt hörnet - så här gäller det alltid att hålla värmen. 
Bob har redan hunnit skriva ett stim av mästerliga låtar när de plåtades i det klassiskt fotot i trakterna kring West street inte långt från Washington Square i New York. 
Suse Rotolo var faktiskt med barn vid tiden för fotot ovan men valde att göra abort. Det fanns för mycket sårbarhet och otrygghet i relationen sade hon. Dessutom hade folksångshäxan Joan Baez börjat sätta klorna i Bob och Suzes kulturella mamma gillade inte hilliebillyn Bob från bystan. Suze fick till och med åka till Perugia i Italien ett år för att studera italienska och komma ifrån HilliebillyBob. 

Om de hade fått barn!
 - En liten freewheelin Bob kanske?
Hade det barnet i dagarna fyllt 50 år! 
 Nu blev det stora kärleksånger istället eller kanske är det snarare längtan efter kärlek som ljuder i låtar som Tomorrow is a long time, Spanish boots of spanish leather och Don´t think twice it´s all right.
50-års jubileum även för dem!

 Okej alla Dylangeeks nu något om låten ovan!
Ulf Dagebys version och översättning av Tomorrow is a long time är framförallt inspirerad av Rod Stewarts tolkning från hans tid med Faces säger Ulf.
Vilken berättare han är förresten Ulf Dageby.
 En del av lyftet under dagen! 
En dag som blir något av ett ärelyft även för honom.

Tomorrow is a long time kom lustigt nog aldrig att ingå på Freewheelinalbumet. Dylan som vid den här tiden flödade över av låtar gjorde demoversioner på Tin Pan Alley, Pling plong gatan, Look Building vid 51 street Madison Avenue. När det gjordes intressanta grejer kunde teknikern göra en skives inspelningar. Bland tre eller fyra låtar fanns Tomorrow... vilket inspelningsledaren Mogull tyckte kunde vara något för Judy Collins som kallades till studion för provlyssning. Efter 30 sekunders lyssning kunde han se hur tårarna rann nedför kinderna på Judy Collins och hon spelade in låten direkt!
Kanske såg Judy Collins inte bara en gripande låt utan också en ung övergiven kille med kerubkinder, rufsigt hår, som såg ut som om han nyss gått ut från high school, med så såriga insikter och mogna poetiska bilder - always on the run, som kom från en liten håla (Hibbing) i Mellanvästern  i norr  nära gränsen till Canada och var alldeles ensam i The Big Apple. Dessutom hade Bob börjat bygga upp en myt omkring sig själv som ett orphan kid, a loner och en vagabond - långt från familj och barndomsvänner.
Sedan kom Odetta och Elvis att spela in låten och i Sverige gjorde Totta tillsammans med Ulf Dageby en fantastisk låt och nu har alltså Titiyo sällat sig till skaran av uttolkare med ytterligare en fin svensk version.
Bob Dylans storhet som låtskrivare (songwriter)!?
Kistalight ser honom som ett medium för en hel generation - ett språkrör i ett chattforum (som då inte fanns) för en generations känslor och föreställningar eller också var han bara en poet som fiskade uppströms i visfloden där det alltid nappade med härliga foreller (låtar) sedan det blev just inte så mycket kvar för andra som fiskade nedströms. I låtarna finns också ett direkt berättande anslag (inget knussel där inte) mängder av konkreta detaljer och stor teknisk förmåga med versmakande och djärva oväntade bilder. Om Bob Dylan och kreativitet kan man läsa i Kistalights essä om Bob Dylan – krönikör och ett blåsigt ledmotiv.
Dylan har inte slutat att skriva kärlekssånger. Eftersom det inte går att bädda in låtar från Så mycket bättre eller Bob Dylan album väljer vi en annan aktuell och just nu omstridd artist (skvallerpressen och sociala media jobbar för högtryck där) med hennes tolkning av You gonna make me lonesome.. - Miley Cyrus tolkar Bob Dylan.

Wow för dessa slutrader - vilket ortnamnsrim!
Någon som vet var Ashtabula ligger?

I’ll look for you in old Honolulu
San Francisco, Ashtabula
Yer gonna have to leave me now, I know
But I’ll see you in the sky above
In the tall grass, in the ones I love
Yer gonna make me lonesome when you go

Undrar förresten om inte den idealiska uttolkaren av Bob Dylans låtar så här en bit in på 2010-talet är alla dessa unga kvinnliga singer/songwriter och deras tolkningar av hans sångskatt. Tolkningar som kan lyfta och ge nya dimensioner till Bobs viskonst! 
 Vi räknar in Titiyo i den skaran varför inte med en Dylantolkning till It´s all over now baby blue som också fanns med som ett soundtrack i bakgrunden under Titiyos dag i Så mycket bättre. Baby blue har ett liknande öde som Tomorrow it´s ... låten kom aldrig med på Dylans Bringing it all back home utan blev outtake där. Men Dylan sjöng låten på Newport folk festival 1965 efter att han blivit utbuad efter sin elektriska debut med Al Kooper, Mike Bloomfield och Paul Butterfield band minus bandledaren själv. Nu bäddar vi in en mjuk ljus ton av låten med Titiyo.


Read more: http://www.bobdylan.com/us#ixzz2leYoNcvQ
Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Så mycket bättre Andra bloggar om Titiyo
Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om litteratur    Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande
©Thommy Sjöberg

Så mycket bättre...

Så mycket bättre gänget på södra Gotland bland raukar och kalkstensflis. En miljö som påminner så mycket om Norra Ölands västkust. Kistalight gör som typ en miljon svenskar till bänkar sig i soffan på lördagskvällen och sjunger med framför tv:en ...
 
- Igår Pluras låtar!
Kistalight får gåshud och rysningar!
Kul inslag med fiske och porträttmålning mellan sånginslagen.
Blev flera riktigt bra målningar - placerade så där lite charmfullt bakom musikerna när de uppträder!
Bäst blev målningen av Petra - innan  porträttet omgavs med en massa färg - Plura konstnär där.
- Att teckna är att utelämna som Slas sa en gång tiden!
Kistalight funderar i tv-soffan över vad som kan fungera kreativt och skapar magiska ögonblick?
Goda möten i avspänd miljö eller stenhård konkurrens?
Lek och nojs istället för perfektionistisk drill!
Så mycket bättre mer magi än Idol?
Orättvis jämförelse kanske!
I ena fallet etablerade artister, musiker och låtskrivare!
- Visst pirrigt när de ska uppträda inför sina gamla kompisar och med en beundrad kollegas material!
Men också känslan av att kunna  ge en låt en ny feeling och  dimension under avspända former med ett riktigt bra musikergäng som komp.
 Hos Idols unga artister som vill upp finns det inte  utrymme för glimten i ögonvrån, lite bus när sågningen och utröstningen väntar bakom hörnet.
Ego behövs men en ung artist chansar knappast inte i idol utan kör på mer förutbestämt!

Visst bra covermusik men risk för likriktning och inte samma värme som hos vårt Så mycket bättre gäng!
- Där rysarpärlorna radas upp och artisterna ger en ny ton åt gamla låtar medan Idols unga artister mest förstärker, visserligen väldigt bra, men inte tillför något nytt till låtarna.
Ett folkligt genombrott för Petter och Petra och varför inte även för Plura och Di Leva men dom var stora redan tidigare! Från  Idol anar vi en personlig och klurig artist i Linnea som vi ivrigt röstade på från Kistalight.
Klart vi måste vara generösa på Kistalight - det tar tid att hitta sin ton och finna sin väg för såväl unga artister som skribenter.
Kistalight citerar även favoriten gamle Bob:
Kreativiteten, skriver han i Chronicles, hämtar sin näring i erfarenhet, observationer och fantasi!
Vi på Kistalight lägger gärna till personliga möten.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så.
(Hjalmar Gullberg)

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Idol  Andra bloggar om Så mycket bättre  Andra bloggar om kreativitet
© Thommy Sjöberg

Bob och snygga spiror i ögonvrån

Vad ser han i ögats vrå Bob? Detta myller av detaljer; funderar han likt en Hamlet på tidens frågor! Något som fångat hans blick och skapat några av hans odödliga sånger?
- Eller inspireras han bara, likt Kistalight, av ett par snygga spiror och lite kvinnlig fägring!

Här om dagen!
Fika på Kulturhusets Panorama med glada goa gubbar (Jakobinen och Årstagalningen) ungdomsvänner från Nybohovstiden (tidigt 70-tal). Snacket flyter som förr, tiden flyger, ämnen varierar men en hel del om Bob.
- Dylan alltså!
Inte den profetiske, inte heller så mycket rebellen eller den artist så många vill tolka likt en frikyrkopastor från Jönköping utan mer den mytiske Dylan. En kompis som man kan ha med sig on the road. En kille med fantasi, humor och med en fantastisk förmåga att komma igen. En artist som skapar sin egen värld och med en särdeles förmåga att hitta nya vägar.

- Hade Bob verkligen en spökskrivare i sina memoarer?
- Vem kunde tro att han var en sådan hejare på växter och trädslag!
- För att inte tala om hans insikter i byggnadsstilar och konsthistoria i miljöskildringarna från New Orléans.
- Detta myller av detaljer!
- Förresten är det inte i krönikan om New Orléans, Oh Mersey, som Bobs memoarer börjar leva?
- Där får skildringen liv och boken känns engagerande och närvarande också massor av exempel på kreativitet i samarbetet med den egensinnige producenten Lanois.
- När de spelade in en massa bra musik och några verkliga pangnummer - genom eld och is. Bokens tema som varieras är ju skapandets villkor och kreativitetens möjligheter.
- Förresten varför skulle inte Bob som vilken krönikör som helst kunna hämta fakta och kunskaper ur växtfloror, böcker om träd eller konstantologier från New Orleans.

I ögonvrån vid grannbordet, under glada goa gubbars snack om Dylan, världen och livet, en välklädd kvinna i 35-årsåldern med snygga spiror, tights, kort kjol, lite asiatiskt utseende, mysko hårknut i nacken, mycket tilltalande för Kistalights ögon men också glädjande. Hon samtalar intensivt med sin, troligen, dotter. Ett kramdjur, a la Rosa pantern, sticker upp ur den unga flickans ryggsäck. Det är en livlig dam kvinnan med de vackra spirorna. Talet flödar, ögonen skimrar på sitt alldeles eget speciella vis som de bara kan göra när man betraktar någon man tycker riktigt mycket om.
Kanske är det en singelmamma med sin dotter på utflykt.
Kistalight kommer att tänka på alla dessa singelbarn i Stockholm som av någon anledning inte får träffa bägge sina föräldrar.
Ofta är det pappan som saknas men ibland kan det vara mamman som är the missing part!

- Att få träffa sina föräldrar!
- En mänsklig rättighet - men också en lag.
- Vem skyddar och ser till barnens rättigheter?

Tänker Kistalight när han ser den vackra välsvarvade kvinnan i ögonvrån och gläds åt hennes livlighet i samtalet med sin dotter. En iakttagelse en vacker vårdag i april när Plattan på Sergels torg ligger som en avgrund nedanför Café Panoramas vida fönster medan goa glada gubbar glammar om Dylan, livet och världen.
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om Kulturhuset i Stockholm Andra bloggar om Bob Dylan

©Thommy Sjöberg

I dag något om krönikor, Bob och ledmotiv

Bob i skrivartagen – i Woodstock omkring 1964 Bild D.R. Gilbert. Kistalight fortsätter sin spaning i olika litterära genrer och jobbar med sina texter. I dag något om krönikor och ledmotiv. 
Igår vimlade vi på restaurang Momma på Söder tillsammans med andra 50-plussare på Dax bloggfest.
Restaurang Momma förresten där det serveras en utmärkt gratinerad hummer på lördagarna. 
Något för Kistalight när det är dags att fira!

Tur att inte Bob fick Nobelpriset!
Vad vi skulle oroa oss i Kista.
Kistalights redaktion i upplösningstillstånd.
Skulle han komma?
I så fall hur skulle han klara prisutdelningen i Konserthuset.
Klart han har ju träffat Kungen förr när han fick Polarpriset.
Grejar Bob en Nobelmiddag i gyllene salen i Stadshuset?
Konversera och dinera med prinsessan Christina!
Han är ju inget matvrak!
Blir det för många glas av de utsökta vinerna?
Skål i KostaBoda!
Nobeltalet!
Hur skulle det gå med Nobeltalet?
Klart han skulle kunna dra en låt istället!
Stämma gitarren och greja ett munspel i rätt tonart.
Varför inte Bob Dylans 115th Dream!

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines
Change the sail
Haul on the bowline
We sang that melody
Like all tough sailors do
When they are far away at sea

Klart Bob skulle kunna hålla en föreläsning om kreativitet och skrivande.
Hans fem krönikor i Chronicles handlar ju om skapandets möjligheter på ett mycket spännande sätt. Att Bob Dylan skulle vinna Nobelpriset kan verka långsökt men enligt tidningen New Yorker har oddsen hos Ladbrokes sjunkit genom åren. If they're looking for an American, they could chose Bob Dylan, whose Ladbrokes odds have skyrocketed over the past three years, from 500/1 in 2007 to 25/1 this year.
Do the folks at Ladbrokes know something we don't?
Det roliga, tycker, Kistalight, är att Bob är nominerad av akademier, professorer och litterära sällskap som en kandidat till Nobelpriset.
PS Bob har varit med förr förutom Polarpriset finns bland hans akademiska meriter både hedersdoktorat Princeton och S:t Andrew, Pulitzerpriset och Commandeur i det franska des Arts et des Lettres.

Chronicles Bob Dylan
- Är inte Dylan en krönikör av samtiden i sina klassiska låtar och i sina klassiska album?
- Hur som helst i dagarna debuterar han som krönikeförfattare.
I Chronicles får vi läsare följa Dylan i hans ungdom; När han kommer till New York, Markin up the score och The lost land och från hans tid som familjefar i Woodstock, New morning. Slutligen från hans ungdom i Hibbing, Duluth och Dinkytown i Minneapolis i Minnesota i en krönika som fått den metaforiska titeln River of ice. Den fjärde krönikan som flikas in handlar om inspelningen av Oh Mercy, av en då medelålders och ganska utbränd Dylan.
Ett gemensamt tema för krönikorna är sökandet efter skapandets punkt.
- Hur gick det till?
Var ifrån kommer inspirationen till att skriva rader av texter som på något sätt fångade tidens, 60-talets stämningar, rytm, känslor, möjligheter, förväntningar, lusten till uppror och förändringar.
Kommer över Bob Dylans Chronicles volume one efter en tur från förorten till City i Stockholm. I Kista galleria går det att handla det mesta dock inte några nyutkomna minneskrönikor, Chronicles, av Bob Dylan.
- Shame!
Läser en rad recensioner i svenska tidningar av boken. En som väl fångar tonen hos Dylan är GP:s Johan Dahlbäck. Dahlbäck snuddar vid det som är så påtagligt med Dylans minnesbok: Krönikeformen, grabbigheten, detaljerna och de snabba klippen som en form att fånga stämningar i tiden.
Dylan redogör i krönikan, The lost land, för en omfattande tidningsläsning som ung blivande songwriter på monumentala Public Library i New York. Lustigt nog valde han för sin läsning tiden för inbördeskriget 1861 – 1865. Dylan kände sig mer hemma i en äldre tid, samtidigt som han sökte form och språk, och var vidöppen för det nya i tiden. Kanske blev han här även medveten om rötterna till det amerikanska samhällets villkor, The lost land, långt bortom de patriotiska klyschorna. Motsättningar som i dag känns aktuella i gapet mellan landsbygd och storstad, i kampen mot rasism, antagonismen mellan liberalism och gammaldags moral och mellan Bush och Kerry.
Några av Dylans första försök som songwriter blir topical songs. Sånger som hämtade sina ämnen från tidningsartiklar men som sjöngs på välbekanta melodier. Dylan är en iakttagare. Kreativiteten, skriver han, hämtar sin näring i erfarenhet, observationer och fantasi. Just möjligheten att observera är en nyckel han saknar i sitt diktande när han ofrivilligt blir en generations förebild och superkändis bortom all sans och förnuft kring åren 67 och 68 när han lever i Woodstock. Något han berättar om i krönikan New morning.
I amerikansk tidningspress, även från den tid Dylan läste om på Biblan i hörnet av 42:a gatan och 5:e avenyn i New York, finns i krönikorna en radikal tradition. Här har grabbar med enkel bakgrund och rötterna i etniska kvarter, från storstädernas hamnar och arbetarmiljöer, men med en vilja att uttrycka sig och bli journalister skapat möjligheter att protestera mot missförhållanden, sprida kunskap, fånga stämningar och kanske till slut det viktigaste av allt finna en form för lusten att berätta en historia.
Dylan är i sina krönikor en god iakttagare. Han överraskar som vanligt. Massor av detaljer och det vimlar av personer från folkmusikscenen i New York i början av 60-talet som fångas med träffande karakteristiker. I de två New York krönikorna, Markin´ up the score och The lost land, spetsas miljöskildringarna från Greenwich Village med isiga andedräkter som rök i vinterkvällen, det verkar alltid vara minusgrader och det blåser ständiga kyliga tjutande vindar på gator och torg.
För övrigt verkar det, passande nog, som ett återkommande ledmotiv i Dylans samtliga krönikor i boken blåsa en visslande vind utanför caféer, hem och inspelningsstudios .
Dylan hänger ut cliffhangers när det gäller sitt skapande i krönikan River of ice som skildrar både tiden i Dinkytown Minneapolis och tiden när han rotar sig i Greenwich.
Vi som undrar över hur det gick till vid de magiska ögonblicken när de stora låtarna skrevs vi får vänta.Vänta får också de göra som i första hand är intresserade av den ryktbara motorcykelolyckan, skilsmässan från Sara, förhållandet till Joan Baez, hon finns faktiskt med, eller när han blev elektrisk vid Newport festivalen 1965. Kring det senare, den elektriska Dylan, skulle då Kistalight kunna jaga stan runt i boklådorna för att hitta en bok där Dylan berättar om den föreställningen.
Dylan skildrar detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet. En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande.
Vi som läsare får inte riktigt ta del av det magiska ögonblick när någon enskild stor sång skapades. Kanske fanns inte heller någon sådan magi. Sångerna bara fanns där när isen smälte i floden och spåren väl var plöjda och uppkörda. Men vi får vara med när Dylan snickrar möblerna till sin egna lilla lya på 161 west 4th street i Greenwich Village och speciellt bordet där många av låtarna blev till. Detta berättar han om i sin krönika River of ice. Blowin´ in the wind t ex lär ha skrivits på några minuter på några servetter på ett café snett emot Gaslight club i Greenwich.


I krönikan från senare delen av 80-talet om inspelningen av Oh Mercy ramas miljön in av ett ångande New Orleáns. Berättandet är här mer lågmält, med ett lugnare tempo, detaljerna radas inte på varandra och vi får möta en Dylan som berättar öppet hur han är på väg att bli utbränd och som funderar på att börja syssla med ekonomi. Han har alltför länge, skriver han, förlitat sig på sin intuition och sin instinkt, båda dessa gamar till damer, skriver Dylan har fått hans skaparförmåga att sina och torrlagt hans kreativitet.
I Locarno Schweiz på Piazza Grande under en turné, när det blåser åtminstone kuling, berättar Dylan att han är på väg att tappa rösten och känner sig sjuk och slut.
Efter några repetitioner med The Deads, f.d. Grateful Dead, i San Rafael flyr han från övningarna ut på Front street och börjar gå, kvarter efter kvarter, tills han hör musik. En jazzorkester spelar på en liten bar. Musiken är enkla jazzballader som Gloomy Sunday och Time on my hands och han tycker att sångaren i det lilla jazzbandet öppnar ett fönster till hans själ. Musiken går rakt in och Dylan ser att det finns en teknik han kan använda för att kunna komma vidare som artist. Vandringen längs Front Street och cafébesöket har en stämning av ensamhet och utanförskap varvat med goda iakttagelser som känns igen i en sång som Highlands från Time out of mind. En sång som låg framför Dylan och som kom att innebära en nytändning. Man missar en dimension om man ser Dylans Chronicles som renodlade memoarer vilket både recensenter, förläggare och översättare tycks vilja göra.

Visserligen kan man säga att Dylan på idrottsmannens vis markerar poängen och kollar läget i den inledande krönikan när han besöker gamle tungviktsvärldsmästarens Dempseys bar på 58:e gatan i hörnan av Broadway.

- Du ser för lätt ut för att bli en tungvikstchamp säger Dempsey till den unge Dylan.
- Han är inte en boxare Jack säger följeslagaren den legendariske musikförläggaren Lou Levy.
- Han är songwriter Jack och jag ska förlägga hans musik.

Dylans krönikor hämtar inte bara inspiration i hans tidningsläsning, topical songs och från hans klassiska sånger som en kommentar till samtiden. Ser man till titlarna i boken finns även det gammaltestamentliga draget från krönikeböckerna.
Krönikornas titlar: The Lost Land, New Morning, Oh Mercy och den avslutande metaforiska titeln River of Ice följer Dylan en rottråd både till sitt judiska arv och till sina kristna utflykter.
Krönikorna bildar en konstnärlig helhet och knyts ihop både med ledmotiv, se vinden som blåser genom alla kapitel, och tematiskt i den detaljerade skildringen av inspiratörer till musik och sånger.
I Oh Mercy skildras ingående flera av sångernas tillkomst och inspelningar. Just Dylans producenter av hans musik har en viktig roll. John Hammond som skrev det första skivkontraktet med Dylan och uppfattade hans talang. Bob Johnson från Nashville som tillsammans med Bob, Al Kooper, Robbie Robertson och ett gäng Nashvillemusiker producerade det nyskapande Blonde on Blonde albumet och återkomsten med det på ytan nyenkla albumet John Wesley Harding. Med Bob Johnson är det dock framförallt inspelningen av albumet New Morning som skildras. Där några av sångerna var tänkta för ett skådespel av Archibald MacLeish.Producenten Daniel Lanois är huvudaktören i Oh Mercy och temat är hur Dylan tycker sig ha kört fast i gamla manér och hjulspår. Nåden att skapa finns dock där även om det inte blir några mästerverk som Masters of war, Hard rains eller Gates of Eden som Lanois drömmer om. Tillsammans lägger de en ljudbild på sånger som Political world, Dignity, Series of Dreams, Shooting star och Men in the long black coat. Den senare ser Dylan som sin I walk the line.
Efter en motorcykeltur med sin fru i deltalandskapet – bluesmannen Robert Johnsons hemtrakter, utmärkt skildrat, sydväst om New Orleans klarnar Dylans huvud. Han inser att han gjort samma sak för länge men att han har avslutat sitt projekt med Lanois och att albumet är klart och att några nya hyfsade sånger skrevs och spelades. Samarbetet skulle ju återupptas nästan tio år senare med Dylans nytändning som artist och songwriter, med Time out of mind. Oh Mercy kan ses som ett avslut på en lång musikalisk linje. I framtiden skulle han utveckla en annan musikalisk teknik och knyta an till folkmusik och blues på ett sätt som han gjort i sin ungdom med album som Time out of mind och Love and Theft.

Bob Dylan i mycket unga år - en blues och folkmusikman med rötter i den folkliga amerikanska musiktraditionen

Dylan skrev aldrig en sång till en baseball spelare som hans gamla musikförläggare Lou Levy föreslog. Men frågan är om inte Dylan med sina krönikor överraskat igen och att han har gjort en homerun i världsklass.
PS Releaseparty för Dylans bok på Kulturhuset i Stockholm. Tog inte biljetterna slut på några minuter när 40-talisterna var i farten. Miss med biljetterna där men istället träffade jag i baren både Dylans förträfflige översättare Mats Gellerfelt, Izzy Young och en nybakad fil dr på Dylan - Mats Jacobsson.
Diskussion; Dylan som hockeyspelare - sic!
Och så skänkte vi en tanke till den mycket unge Dylan när han ensam och full av energi kom till Det Stora Gröna Äpplet i början av 60-talet ännu inte fyllda 20 år.
Betyg Chronicles Fem osäkrade munspel av fem!

Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Woodstock Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om Nobelpriset i litteratur: Andra bloggar om författare: Andra bloggar om skrivande
© Thommy Sjöberg