Bild från Robert Plant och Alison Krauss hemsidaWent to the fortune teller
Had my fortune read
I didn’t know what to tell her
I had a dizzy feeling in my head
Then she took a look at my palm
She said son you feel kind of warm
She looked into her crystal ball
And said you’re in love
...
Marcel Proust har sina Madeleinekakor på Kistalight går vi igång på rockmusik och minns vår ungdom. Raising Sand och Fortune Teller får oss att minnas sextiotalet och besök på skumma illegala klubbar i Gamla Stan. En av dem måste ha varit Le Tabou på Skottgränd i Gamla Stan där lyssnade vi på nybildade Rhytm and Bluesband och häftiga gig och där de återkommande razziorna var legio.
Then she took a look at my palm
She said son you feel kind of warm
She looked into her crystal ball
And said you’re in love
...
Marcel Proust har sina Madeleinekakor på Kistalight går vi igång på rockmusik och minns vår ungdom. Raising Sand och Fortune Teller får oss att minnas sextiotalet och besök på skumma illegala klubbar i Gamla Stan. En av dem måste ha varit Le Tabou på Skottgränd i Gamla Stan där lyssnade vi på nybildade Rhytm and Bluesband och häftiga gig och där de återkommande razziorna var legio.
- Stämningen var lite som på John Lennons Neville Club.
Klädd i min tonhåriga gamla svetter kunde jag lätt blanda bort mig i blängden på Neville Club, en anstönlig håla. /_ _ _ /
”Varför Hånmästaren?” Helt ojäntat fick jag se bollar och flirtor sitta i luggiga lumpor och röka homofin och ta opinionspiller och bli höga. Någonstans 4 m.ö.h. men han hade indisk Harmpa som han alltid odlade i sömnen. Andfådda, dräglande och nerknarkade krälar de omkring varandra eller dansande i vild sextas och fimpar i de vildaste ställningar var ända.
/_ _ _ /
”Hur högt står månen?” Skrek en annan och orkestern började spela. ( Från In his own write John Lennon.)
Visserligen var det här före drogernas intåg i Stockholms svarta natt i mitten på 1960-talet. Mest sippades det vin och vi försökte vara intellektuella a la Sartre och existentialisterna, , drömde om vänstra stranden men vi gillade Beatles bäst, Rolling Stones förstås och en ung poetherre, Robert Zimmerman, som började göra sig ett namn som Bob Dylan.
Razziorna ja - de verkade mest vara för att hyfsa till oss besökande, mindre hångel och svartsprit, och veckan därpå kunde klubben vara stängd.
