Sedan går vi till Bengan, en musikaffär på Drottninggatan, halvvägs upp mot Kulturhuset och Sergels Torg. Se bit från februari, Från Nobel, Lars Lerin till Bengan på Drottninggatan!
En mycket grabbig institution med CD, vinyl, rockiga (hard) T-shirts och litteratur om pop och rockheroes, om vi säger hon, han eller hen så ligger här definitivt tyngdpunkten på han!
Kistalight är på jakt efter en bok om Bob Dylan, goes electric, med anledning av den aktuella biofilmen A Complete Unknown, Mimmi som inte är världens största fan av vår Nobelprisbelönte bard från Hibbing går och fönstershoppar i några boutiquer medan Kistalight förrättar sitt uppdrag.
På Bengan, denna grabbiga institution, hittade vi inte Dylan Goes Electric, så fick det bli Highway 61 istället av musikjournalisten Mark Polizzotti som går igenom låtarna från albumet med samma namn.
Kul genomgång med fina analyser om inspirationskällor, låtars ursprung (var kommer musiken ifrån), musikrättigher, finns det inte ett sorts allmänngods när det gäller melodier, takt och rytmer inom populärmusik?
Kan vara aktuellt i dag när vi pratar AI och musikgeneratorer!
Fraser från blues och R&B, några stänk av bluesmannen Rober Johnson och folksångaren Woody Guthrie känns igen i Dylans It takes a lot to laugh/It takes a train to cry.
Vilken poetisk titel!
Sången är harmonisk till sin ton jämfört med mer rockiga och aggressiva låtar som From a Buick 6 eller Just like Tom Thumb´s Blues.
Dessutom finns sk outtakes från albumet; som Can you please crawl out your window, Positively 4th Street och Sitting on barbed wire fence som Polizotti berättar om, där Positively ... var en hyfsad stor hit.
Blir säkert en recension av boken/🎸😎 Kistalight
Tycker att Mark Polizzoi svartmålar Bobs texter och samhällsbild väl hårt!
Visst är det en dyster bild av USA som ljuder i sångerna, ett dysfunktionellt och polariserat Amerika redan då, men med humor och trots allt finns en frihetstradition kopplat till låtarna, den amerikanska sångboken, blandat med beatpoesi, bluesrader och modernistisk poesi ...
Dylan är när han spelar in Highway 61 i dåligt sällskap sällskap, bad company, skriver Polizzotti, precis som även filmen Like a Complete Unknown visar. Förutom musikerna är det hans manager Albert Grossman och hans svarta persona Bob Neuwirth, det är droger, fest och dålig stil, låg i tiden som en del av upproret mot etablissemanget och som en del av ungdomskulturen, lita inte på någon över trettio år!
Det är Bob Neuwirth ben (torso) som skymtar på den berömda bilden till albumet Highway 61 ovan!
Några av låtarna är fasligt litterära; Just like Tom Thumb´s Blues och Desolation Row med allusioner till modern litteraturhistoria och glimrande surrealistiska rader, Polizzotti tolkar de väl mörkt men visar även på den genialiska musikaliska kvaliteten i Desolation Row. Där den akustiska versionen blir albumets höjdpunkt och kröning med Nashville musikern Charlie McCoy som spelar de mexikanskt influerade gitarrtonerna i inledningen och återkommande knyter ihop verserna, med mjuka harmoniska slingor som stark kontrast till Dylans surrealistiska mörka textrader.
Bob Dylans Desolation Row är en av höjdpunkterna i hans karriär som låtskrivare, ett mästerverk i Sångboken, och en av de två stora låtarna på Higway 61 Revisited.
Några andra sånger som Queen Jane (handlar om Joan Baez) eller Highway 61 (asoccierar till Dylans pappa Abbe) har kvalitéer som rocksånger och kan föra tankarna till medeltida ballad och Gamla Testamentet.
Den andra stora sången är Like a Rolling Stone som inleder albumet och vid flera tillfällen har blivit vald till tidernas rocklåt. Låten som införde modernismens bildspråk i rockpoesin. Om Bob skrev Blowin` in the wind på Café i Greenwich Village i N Y på 15 minuter så var han desto uthålligare och mer tålmodig när han skrev Like a Rolling Stone. Bearbetning och strykningar pågick i månader medan han skrev sina hårda beatrader, med inslag av nonsensrim, absurdism och känsla av revansch.
Desolation Row berättar Polizzotti är Bob Dylans The State of Union Adress, a Speech to The Nation, till det polariserade dysfunktionella USA, redan då, som Bob Dylan tyckte (skämtsamt) att alla skolbarn skulle lära sig utantill!
Inledningen är fasligt konkret trots alla surrealistiska verser och sångens absurda känsla: They selling postcards of the hanging ... som anspelar på ett vykort från 1920-talets Duluth som visar där tre oskyldiga färgade blev lynchade av en mobb. Ett avskyvärd brott som först i dag har erkänts av det officiella amerikanska samhället.
Desolation Rov är säkert en av Dylans sånger som låg till grund för hans Nobelpris 2016, där Sara Danius bestämt hävdade att det var texterna som var i centrum för priset även om de flesta av oss tycker att storheten i sångerna är kombinationen av text och musik, så tyckte även den ärevördiga institutionen American Art of Arts and Letters som röstade in Bob Dylan som hedersmedlem 2013 för sin musik och sina texter.
Till slut önskar vi Bob Dylan lite bättre sällskap, få hänga med lite trevliga människor, här Mimi Farina lillasyster till Joan Baez, på det goda sextiotalet, fasligt vad de rökte på den tiden, medan vi länkar till Desolation Row, https://youtu.be/hUvcWXTIjcU?si=LP2135_Fkh2rqhCV
...
Everybody is making love or else expecting rainAnd the Good Samaritan, he's dressing, he's getting ready for the showHe's going to the carnival tonight on Desolation Row
Det kommer mera ..
© Thommy Sjöberg
No comments:
Post a Comment