Det ni grabbar och tjejer!
Mest blev det prat med gamla kolleger, alla ser de ut precis som vanligt - lika unga, det är våra elever som blivit äldre. Samtalsämnen finns det gott om; gamla elever, gamla kollegor och rektorer, skolans utveckling naturligtvis, våra familjer, resor, kultur och varje gång Kistalight pratar med gode vännen och kollegan lektor Björn Schwartz kommer det att handla om fransk film, i år blev det Blå är den varmaste färgen,böcker och garanterat något om Jean Paul Sartre. Sartre som var så viktig för oss som var unga på 50 och 60-talet och intellektuella. I viss mån även för Kistalight som hade sin stora ungdomstid på 70-talet.
Ovan den litauiske fotografen Antanas Sutkus berömda fotografi där vi ser Sartre och Simone de Beauvoir på besök bland sanddynerna på Kuriska näset i Lithauien efter specialtillstånd av dåvarande Sovjetledaren Nikita Chrustjov 1965. Skriver det här efter för att korrigera att det inte var under Brezjnevs tid som jag sa under vår träff under lördagen när jag berättade om mitt eget besök på Kuriska näset som blivit ett resereportage i form av en e-book.
Se även! At kistalightgoesryan-larsthommy.blogspot.se
Var nog trots allt Brezjnev som var Sovjets ledare 1965!?
Spelar kanske inte så stor roll?
Sartre och Beauvoir var inte bara ett par utan också två intellektuella som har varit stora förebilder för vår generation. Deras livsstil var på många på sätt antiborgerlig och deras ständiga debattlystnad tycktes aldrig avta. På ett sätt har de inte övergivit sin ungdoms lärarroll, bägge var filosofilärare innan de blev författare och samhällsdebattörer, ständigt undervisar de och deras roll är lärarens. För dem är det verkligen frågan om teaching och inte så mycket om learning genom någon form av dialog utan man talar, talar och talar och lägger fram sina teser.
Här Sartre i ensam majestät på sanddynerna i Nida på Kuriska näset.
- Existentialismen är en humanism! Bild Antanas Sutkus
Teaching and learning ja!
Kvällens höjdpunkt är samtalen med gamla elever!
Lisa W presenterar sig tog studenten 1994 och är i dag civilingenjör och businessarchitect på HM.
Vid hennes bord sitter en 6 - 8 stycken tjejer årskamrater som är professorer (3st) och ingenjörer och inte nog med det från samma avgångsklass finns det flera elever än de som disputerat men som inte är närvarande under kvällen. Sådant imponerar otroligt på Kistalight.
Vad är väl en lyxvilla eller kromig statusbil som Mercedes eller BMW mot en doktorsexamen i Fysik eller biologi?
Innebär förstås också en massa spännande arbetsuppgifter!
Grejen var att jag bara hade N3 som gick ut 1994 deras första år på gymnasiet som sammanföll med omorganisationen, LPO 94, sedan blev det en ny svensklärare för deras del. Men mina professorer kom mycket väl ihåg vår läsning av Kerstin Ekman och Mörker och blåbärsris. En läsning som mynnade ut i en mycket livlig diskussion.
Man skulle kunna säga att läsningen skavde!
Varför skulle man läsa om skogstokiga i Norrlands inland, hembränt och att folk hade det svårt tyckte många av kidsen, eleverna, som själva bodde i förort, flera i Kista faktiskt, och ville läsa något mer modernt. Kistalight som inte har kommit ut som centerpartist, varken då eller senare, trodde då att läsa Kerstin Ekman skulle vara pedagogiskt och lite poltiskt korrekt så där men är inte diskussioner som skaver och lever egentligen uttryck för någon sorts pedagogisk framgång. En av professorstjejerna sa förresten att hon tyckte mycket om Kerstin Ekman.
Kul att de kom ihåg mig medan de faktiskt hade glömt sin klassföreståndares efternamn.
Lisa berättar också, vill gärna säga det, att hon under min tid som deras svensklärare, blev sedd och uppmärksammad av mig som elev och att det kom att betyda mycket för henne. Det gällde bland annat hennes skrivande om punk och poesi, recensioner av Jan Myrdal och hans bok om ungdomen. Mina kommentarer där lyfte henne som ung skribent och var viktiga för hennes utveckling.
Kul och fantastiskt för mig och vilken belöning för min lärargärning att bli ihågkommen så där!
Faktiskt inte första gången!
Hoppas nu inte Lisa tar illa upp nu för att jag skriver om det här (min blogg har något mindre än hundra läsare per dag - en hel del från USA) tanken är också att resonera lite om pedagogik eller konsten att vara lärare.
John Hattie en nutida pedagogisk guru hävdar att den gode läraren lär av sitt lärande. I Kistalights tolkning blir det att de kunskaper man har kan få en ny dimension i kontakten med elevernas skrivande, vid diskussioner eller projekt. Man upptäcker sig själv och fördjupar sina kunskaper genom eleven och lärandet blir en dialektisk process som utvecklar bägge parter.
Ungefär så tänker jag om mina kommentarer till Lisa.
Det är det som är grejen!
Teaching and learning ska alltså stå i samspel med varandra!
Andra viktiga framgångsfaktorer för den gode läraren enligt Hattie är att kunna förklara koderna, vad undervisningen handlar om och går ut på (varför skiner solen) och inte minst förmågan att skapa bra stämning och goda relationer med eleverna i klassrummet och skolarbetet.
Inte nödvändigtvis samma sak som att man är kompis med dem!
Lisa berättar att hon gärna skulle vilja skriva mer om personliga frågor och utveckla den biten men att hon inte har just den tiden och energin.
Vi enas om att utveckla ett sådant skrivande kräver starka inre drivkrafter men att det går utmärkt att utveckla sitt skrivande som en kunskapsprocess i sitt arbete eller med sina fritidshobbys genom att skriva PM, utredningar, föredragningar och sammanfattningar eller liknande.
Skrivande som ett sätt att utveckla sin kunskap!
Tack till Lisa för din fina minnesbild av N 1:3 och uppmärksamhet av Kistalight som lärare säger vi som avslutning.
Du gjorde min kväll!
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om fotografi Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om skrivande Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om pedagogik Andra bloggar om didaktik ©Thommy Sjöberg
