Kärlek och könskamp

Kärlek och könskamp
Ägnar påskafton åt Fröken Julie. Först lite förstrött sedan allt mer uppmärksamt.
Varje tid har sin Julie. Sextiotalet med klaskampen, äldre tider med ståndssamhället och i dag med Persbrandt och Maria Bonnevie.
Vilken Julie är det då som gäller för 2000-talet och vår tid?
Strindberg skrev sin pjäs 1888. Det skulle bli en naturalistisk pjäs och en roll som var vikt för hans hustru Siri von Essen. Så blev det nu inte. Pjäsens öden kom att leva sitt eget liv. Premiären kom att bli i 1890-talets Paris på franska, Strindberg som kosmopolit. (frånsett en enda föreställning i Köpenhamn 1889) och den svenska premiären lät vänta på sig till 1906 därav 100-årsjubilet.
Nu när köerna ringlar utanför Dramaten kan man undra och spekulera varför detta intresse för en mer än 100 år gammal pjäs. Massmedias hysteri och lösnummerförsäljning kring turerna omkring Persbrandt och Bonnevier javisst men det är inte hela sanningen. Könskampen i dag javisst och klasskampen i går javisst!
- Vilken tjej vill kallas hora och vem står egentligen ut med att kallas för något sådant.
Under TV 2:s temakväll får vi träffa flera uttolkare av fröken Julie och vi får följa tre olika föreställningar. Fäster mig vid att föreställningarna och texten tycks leva sitt eget liv och att slutet är öppet!
- Ska fröken Julie ta livet av sig eller inte?
I sextiotalsversionen, Thommy Berggren och Bibi Andersson är slutet öppet. I Persbrandt och Maria Bonnevies tolkning blir det ett blodigt slut. Strindberg sneglade även på ett samtida par, George Brandes och Victoria Benedictsson, som förebilder när han skrev sin Julie. En kärlek som slutade med att Victoria Benedictsson tog sitt liv ungefär som Julie antas göra i pjäsen.
- Ligger det i tiden med självstympning som kvinnlig lösning?
Kvällens tredje tolkning "Komplett galen" är en burlesk och festlig historia och så kan naturligtvis Strindberg också tolkas. Känns lite befriande efter de två allvarstyngda avdelningarna som inleder kvällen.
Vad vi på Kistalight fäster oss vid är texten hos Strindberg. Först är det macchostuket, grovkornigheten, underdog-perspektivet – underklass fräsandet i replikerna hos Jean. Sedan när det är dags för fröken Julies repliker börjar det skimra av poesi, glimra av kärlek och längtan mellan raderna.
- Gillar verkligen Bibi Andersson Julie-tolkning – något för dämpad kanske – för gullig? Men med två starka herrar som Berggren och Hjelm som nog tyckte att pjäsen borde heta "Herr Jean och överklassen" var det inte så konstigt.
Perspektivet, styrkan hos Strindberg, är dock att han likt den naturalistiska iakttagare han vill vara intar båda huvudpersonernas hållning och identitet.
Men frågar vi oss på Kistalight är det inte Strindberg själv som talar genom Fröken Julies sensibilitet och motsägelsefullhet och får dramat att leva mer än hundra år efter att det skrevs? Andra bloggar om August Strindberg:
© Thommy Sjöberg