Just for fun, från Kista till Norra Öland och med Järvafältet, en värld i sig! Essäer och resebitar, gott humör, i en mix av högt och lågt, med en ton av allvar till skratt av indieförfattaren och förläggaren Thommy Sjöberg
Kistalight har varit på Kista bio under söndagen (lapp på luckan och utsålt) och blivit glatt överraskad av en mycket sorgsen (sad... sad story) film. Gammal story från Hollywood har blivit en levande berättelse genom fint spel av Lady Gaga och Brad Cooper.
Det är fjärde gången som berättelsen filmas och i den ödesbestämda historien förstår man ganska snabbt att det här kommer att sluta riktigt illa!
Filmen är just nu hypad, har fått fin-fin kritik för sin regi (Brad Cooper) sina skådespelarinsatser,Lady Gaga, Brad Cooper och flera skådisar i biroller, också dialogen prisas (manus).
I den stora amerikanska berättelsen, film och litteratur, finns det nästan alltid en tragisk dimension!
Hjältarna offras och går under.
Här en countryrockare på dekis!
Berättartonen i filmen är rakt på - pang på rödbetan!
Vi hamnar direkt på scenen bland ruffiga gitarriff, allt för höga toner, tinnitus lurar bakom hörnet, adrenalinkickar genom en entusiastisk publik som ska hanteras.
Vår hjälte Jack varvar inte direkt ned efter showen med mineralvatten eller några glas rosé utan ger järnet med tömd flaska.
Var det med en Jack Daniel?
I bil med sin chaufför på väg till nästa spelning!
Ber Jack sin ledsagare och chaufför att svänga av till en bar för ett (sista) glas.
I några ruffiga okända kvarter!
Baren visar sig ha transkväll med uppträdanden (it's a modern world)!
På scen även servitrisen Ally som showar på tranornas scen med en alldeles särdeles tolkning (på originalspråket franska) av Edith Piafs La Vie en Rose.
Jack faller pladask för Allys, Lady Gagas, tolkning!
Han förstår att här finns en Askungesaga (eller mer den Fula Ankungen) att berätta och när han får höra att Ally också skriver egna sånger förstår han att här finns det talang.
Mötet blir inte bara en spirande kärlekshistoria utan också den fantastiska upptäckten, glädjen och insikten att ha talang.
Vem är väl bättre på (än en fallen nästan förbrukad rock country star) att känna igen talang?
Här någonstans tror jag filmen hämtar sin styrka!
Lady Gaga och Brad Cooper känns äkta. De har autenticitet i sitt spel. Säkert genom personkemi och massor av bra musik och de egna erfarenheterna.
Den känslomässiga storyn, så ofta berättad i Hollywood, får nytt liv och verkar som om den var berättad för första gången.
Undertexten i filmen är också ett resonemang (roligt) om skillnaden mellan att ha talang och att vara en stjärna.
Vem blir egentligen stjärna?
Allys pappa som enligt egen utsago hade en bättre sångröst än Frank Sinatra (Paul Anka hade sagt det) men inte hade Frankies blå ögon som tjusade kvinnorna från topp till tå (from the bottom to the heart). Ally, Lady Gaga som har ett alldeles eget personligt ansikte tycker sig inte vara vacker nog för att bli artist men Jack vill se hennes äkta ansikte och ber henne ta bort de påklistrade ögonbrynen och ser något annat.
I ett riktigt Hollywoodmanus finns ofta en road tripp, en del av den amerikanska berättelsen, här går färden till Arizona. Platsen för Jacks barn och ungdom givetvis med en motorcykel (biker med blinkningar till Easy Rider) och i country and western outfit. Vår hjälte Jack är nykter och Ally sitter på bönpallen. I Arizona vill Jack visa sina rötter, sin faders farm och grav, men han hittar bara en vindkraftpark. Han konfronterar sin halvbror turnéledare och medmusikant med en riktig cowboyfight. Han får höra att farmen är försvunnen i en storm och ett skyfall och att han blivit informerad sen långt tillbaka men förstås varit för full för att ta in sanningen. Jack som har en uppväxt värdig en rock´n roll hjälte; ung mamma som dör när han föds och en pappa som är si så där 40 år äldre än mamman och fattig farmare, alkoholist och dör när Jack är 13 år. Det behövs just inga diagnoser för att förstå Jacks missbruk men hans musik lindrar livssmärtan. Hos Ally verkar också mamman saknas. Hon bor hos sin far som är chaufför med uniform, har en vacker sångröst och omger sig med andra liknande chaufförer i hemmet, troligen ägnar sig de åt en hel del spel och vadslagning.
Visserligen kärleksfullt men knappast en borgerlig och trygg miljö för Ally.
I Arizona vänder filmens handling för Jack går det utför i karriären och han bryter med sin bror. Han vill behålla sin äkta känsla för musiken och vill inte använda små mojänger att stoppa i öronen för att skydda sin hörsel mot tinnitus och bevara de inre hörselgångarna. Drickandet och drogmissbruket snarare ökar än minskar, man kan ju bara ana hur han mår i bakruset, möjligen är han även fylld av avund mot Ally som fått ett riktigt Hollywoodkontrakt men även hon kämpar för sin integritet (äkthet) mot producenter och för deras kärlek.
Kistalight som hellre ser lyckliga slut i en film (se ovan Ally plitande med vänster hand i sin singer/songwriter book och Jack som söker melodier på sin gitarr i den rosa LA skymningen - så borde det sluta) berättar nu inte mer om handlingen i filmen. Men ni ärade läsare anar säkert att det blir en mycket sorglig a sad sad story och avslutning. Den unga tjejen bredvid oss i biosalongen skakade i hela kroppen av gråt i filmens slutscener när vi satt där med tår i ögonvrån. Den sorgliga storyn blir en sorts katharsis (rening) för oss biobesökare.
A Star is Born är en mycket välgjord film. Där finns blinkningar till föregångarna och andra amerikanska filmklassiker. Huset som vår rockhjälte Jack bor i har en gång i tiden ritats av Kris Kristoffersens arkitekt och den tuffa men samtidigt mjuka dialogen som rymmer avgrunder känns igen från rader av filmer.
Är det arvet efter gamla manusförfattare som Hemingway, Faulkner, eller deckare som Chandler och James Ellroy som inspirerar?
Filmens undertexter till kärlekshistorien handlar även om vad som är äkta, glädjen att ha talang, lusten att skapa och den fantastiska kicken det ger att leverera underhållning med massor av bra musik samtidigt som hydran Hollywood (som äter sina barn) lurar i bakgrunden och att livet är skört.
- La Vie en Rose!
Fin Under strecket i dag i SvD om Istanbuls store fotograf Ara Güler av Orhan Pamuk! Ara Güler avled i oktober i år och begravdes under stora hedersbetygelser. Kistalight minns (hyllar) genom en gammal blogg om Orhan Pamuk.
Vi läser om delar av Orhan Pamuks bok om Istanbul för att hitta fram till Ara Güler The Eye of Istanbul! (Blir ändå mest en blogg om Orhan Pamuk)
Att läsa en stor författare som Pamuk och hans memoarbok är också att få ta del av en mycket välskriven berättelse om Istanbul.
Frågan är om det inte är staden som är huvudpersonen?
Läsaren får se hur bilden av staden vuxit fram genom utländska författares ögon.
Författare som Gustav Flaubert, Theo Gautier och Pierre Loti (som ingen läser i dag)!
Hur deras inflytande har påverkat bilden av staden genom deras romaner, essäer och brev från den sena Osmanska perioden.
Orhan Pamuk lyfter också fram fyra klassiska krönikörer och flanörer från Istanbuls tidningsvärld. Skribenter som har haft stor betydelse för honom som författare och skildrare av Istanbuls myllrande labyrinter.
De fyra krönikörerna är tidstypiska flanörer, som sitter på café (Meyhane) och är goda iakttagare av Istanbuls särart:
De historiska miljöerna, ruiner, gravvårdar, palats, moskéer och minareter!
De fyra, Yahya Kemal som benämns som den fete poeten, populärhistorikern R E Kocu, À S Hisar med sina Bosporenmemoarer och romanförfattaren À H Tanpinar som säkert inte så många känner till i dag.
De var alla melankoliker, loners och tidstypiska skildrare av ett imperium (Osmanska riket) i förfall. Bakom deras iakttagelser anar man hur en ny sekulär och stark nationalistisk stat växer fram - Turkiet och den speciella känsla, melankoli, som fanns där och som Orhan Pamuk kallar hüsün. Melankolin hämtar också näring i den speciella brytning av känslor som finns mellan öst och väst, Europa och Asien, och mellan Orientens anda och den i Istanbul odlade, bland intellektuella, vurmen för den franska kulturen.
En annan kolumnist, Ahmet Rasim, som Orhan Pamuk hyllar och som troligen är förebild till den mystiske krönikören Celâl i hans Den Svarta Boken.
Ahmet Rasim räknas som en av Istanbuls stora författare med sin humor, skrivglädje och kärlek till livet så lyckades han balansera sorgen efter svunna storhetstider och Sultanens censur. Han fann en egen ton som staden Istanbuls specielle krönikör, tid och miljöskildrare och han blev en feuilletoniste i stadens stora tidningar.
Frågan är om inte Orhan Pamuk också just balanserar sitt författarskap mellan det fria uttrycket (ordet) och den turkiska identiteten, den speciella lagtext, som finns i den turkiska författningen som säger att det är ett brott mot staten att kritisera eller förlöjliga det turkiska!
Ändå skräder inte Orhan Pamuk orden när det gäller de pogromer som drabbade greker och armenier under några dagar (6 och 7) september 1955 i Istanbul och för gott gjorde slut på den mångkulturella generositet som hade rått under århundraden i Istanbul. Pamuk har även offentligt kritiserat (nämnt) folkmorden mot armenier och kurder under första världskriget som genomfördes av de nationalistiska ungturkarna vilket officiellt förnekats av den Turkiska staten.
Hüsun vid Galatabron - bild Ara Güler
Orhan Pamuks bok Istanbul Minnen av en stad är en briljant och kunnig litterär skildring av Istanbul. De briljanta essäerna om staden varvas med de egna minnena och uppväxten i en sekulär övre medelklassfamilj. Den lille Orhan curlas av sin pappa i sina litterära intressen när fadern skjutsar honom på lördagarna i sin stora Packard från Beyoglu över Galatabron till Bokbasaren i närheten av Den Stora Basaren på andra sidan Gyllene Hornet för att söka efter modernistiska europeiska författare.
Trots Orhan Pamuks briljans kan det vara intressant att notera vad som inte finns med i hans minnen av en stad!
Viss polemik där!
Kistalight saknar några av de riktigt stora författarna från Istanbul som Yasar Kemal, några av hans romaner utspelar sig i Istanbul, eller en lyriker som Nazim Hikmet med fantastiska diktsviter om staden. Nazim Hikmet som mest fick tillbringa sin tid i fängelser eller leva i landsflykt också en folkets poet som Orhan Veli saknas hos Pamuk, den senare något av en Istanbuls egen Cornelis Vreeswijk. Kanske hörde de senare hemma för mycket på vänsterkanten för Orhan Pamuks smak, kanske dominerade inte känslan av hüsün för staden Istanbul hos dem även om den fanns där.
Möjligen hade de också mer livskraft och var mer överlevare än flanörerna och melankolikerna?
Sedan var det aldrig hälsosamt att förknippas med vänstern med tanke på den turkiska militären.
- Den officiella censuren fanns där - se den turkiska identiteten liksom den informella självpåtagna censuren.
En svartvit plåtande fotograf Ara Güler, vän till Orhan Pamuk, finns rikligt representerad i memoarboken. Ovan från Gyllene Hornet med (bör vara) Süleymaniyemoskén.
Ara Gülers fotografier är en av höjdpunkterna i Orhan Pamuks bok om Istanbul och en av memoarernas stora förtjänster.
Ara Güler är en världsfotograf som står nära i uttrycket till både hüsün och livskraftiga porträtt av arbetande människor, miljöer och visar mycket av den kraft och energi men även nöd som finns i staden Istanbul.
På det sättet står han närmare vänsterförfattarna ovan än de melankoliska flanörerna!
Mindre farligt med bilder än med litterära texter i turkiska författningsdomstolar?
Hur som helst Orhan Pamuk verkar i dag hellre bo i New York där han undervisar i litteratur och ägnar sig åt sitt författarskap än att han lever i sitt kära gamla Beyoglu och flanerar i Galatakvarteren.
Ett sätt att komma vidare med författarskapet och få arbetsro?
Vill man välja två världsstäder (megapolis) för ett besök i dag, så är Istanbul och New York oöverträffade städer med sina vattenspeglar och stadssilhuetter men också för sin vitalitet och energi när det gäller kultur, tillväxt och ekonomi men Istanbul har sin historia av svunna epoker och förlorade imperier vilket knappast New York kan matcha.
Möjligen tillhör New York ett sjunkande imperium och en fallen stormakt men än har man långt till Istanbuls hüsun.
PS Vi avslutar med lite mer Istanbul nostalgi i Ara Gülers anda!
och bäddar in Ilhan Ersahins Wonderland featuring Jane Birkin med Fathers and Daughters (Pour Peres et les filles).
Istanbul i november passar perfekt för poetiska själar med dragning åt det melankoliska hållet!
Hüsun, dimma, dis och regn, Bosporens blå blänk, Gyllene Hornet och Marmarasjön med lastfartygens mistlurar, färjor som pilar av och an mellan Eminönu och Üsküdar och de små fiskebåtarna som drar sina nät på rulle.
Moskéer, minareter, böneutrop, historiska palats, ruiner och alla stadens människor som skyndar fram genom stadens labyrinter för sina arbeten, mystiska möten, i glädje, sorg och just i dag stannar hela staden upp (9:05 -makterna) för att hylla staten Turkiets grundare Kemal Atatürk med en tyst minut för att minnas hans dödsdag (80 year anniversary) från den 10 november 1938.
Ilhan Ersahin Wonderland featuring Jane Birkin Father and Daughters spellista från Kistalight Vi syns i Istanbul. Se Kistalight Channel Youtube!
Area Infected av Anders Sunna på Moderna Museets nya utställning Med framtiden bakom oss. Målningen är ett av utställningens mest konkreta verk och exempel på samhällsengagerad konst. En bild som också tar politisk ställning för samernas kamp i Sapmi. Bild Thommy Sjöberg
Utställningen är omfattande, 40 unga konstnärer företrädesvis födda på 1980-talet, och tar pulsen på det samtida Sverige med alla de konstnärliga uttryck som står till buds för en ung konstnär i dag. Utställningen är indelad i fyra teman som lapar in i varandra; 1) Den utsatta kroppen 2) Människan och naturen i det moderna Sverige 3) En civilisation på gränsen och sist den mer poetiska kanske även optimistiska delen så att vi inte blir helt lämnade i sticket 4) Barnet och det mänskliga blommandet, bortom en antropocentrisk världsbild.
Poetiskt bidrag på Moderna utställningen, Ingela Ihrman, tema barnet och det mänskliga som blommar. Bild Thommy Sjöberg
Utställningen är överraskande lokal många av konstnärerna hör hemma utanför storstadens kotterier (Nytorgets hipsters och Södermalm) allt det spännande och nya inom konsten sker alltså gärna på det lokala planet i vårt avlånga land utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Intendenterna på Moderna och curatorena Joa Ljungberg och Santiago Mostyn var glatt överraskade över alla nya konstnärsskap som de upptäckte och fick lära känna genom utställningen berättar de på Pressvisningen.
Teorin skulle kunna vara att först i periferin blir samhällets utveckling så mycket tydligare; se myndigheternas behandling av samerna och deras rennäring och rätten till att vara med att bestämma över mark och hur man ska förhålla sig till naturen. I periferin blir också klimatförändringar allt tydligare, isar och glaciärer som smälter ner, slukhål i tundraområden när permafrosten tinar och allt svårare för urbefolkningen att klara sig i en både industrialiserad, byråkratiserad och klimatförstörd natur.
Kistalight som gärna tror att allt det nya spännande (kultur och samhälle) sker i förorten, där finns drivet energin och där kan det slå gnistor även på ett positivt sätt när motsättningarna gnisslar och skaver mellan olika grupper i samhället!
Kistalight flyttar gärna ut sin teori till att omfatta att allt det spännande sker (blir synligt) i periferin här då i det lokala samhället hos konstnärer som tolkar samtiden runt om i Sverige.
Kistalight blir så överväldigad av alla konstnärer och vad de förmedlar om tillståndet i nationen så att vi håller oss till en konstnär, Anders Sunna, och hans konst för att få fokus men vi kommer att återvända fler gånger till utställningen som besökare.
Jag får en liten pratstund med Anders Sunna under Pressvisningen. Han berättar att målningen ovan Area infected skildrar en av hans barndoms mest traumatiska upplevelser när hans far och familj tvångsförflyttades med sina renar (bör vara fån Kieksiäisvaara) och hur den upplevelsen format dem. Anders är en glad, öppen och lättpratad ung konstnär. Han berättar att målningens centrum det vita huset med blodiga knivar och vapen är från den slakt av deras renar som genomfördes vid fördrivningen. Runt om finns de byråkrater och prominenta personer som låg bakom besluten, en grupp brunklädda militärliknande personer man känner igen kroppsspråket hos dem från ryktbara fotografier från nazitiden eller också värsta inspirationen från Dick Bengtsson målningar. Polisen till höger som verkar vara chefen för den praktiska genomförandet av fördrivningen får en något mer, trots allt, mer godmodig uppsyn i sin grisrosa polis framtoning. Den som verkställer men inte beslutar!
Inspirerat av popkonst?
De små renarna vid renskiljningen skulle kunna vara inspirerade av Nils Nilsson Skum!
Anders berättar att han var elev på Konstfack 2006 och då såg den stora Dick Bengtsson utställningen på Moderna och att Bengtssons sätt att måla och använda symboler har påverkat hans konst. Skum vill han inte riktigt hålla med om att han har inflytande över hans konst.
För idylliskt kanske?
Borde ha tagit en selfie med Anders!
Får bli den här bilden istället!
Den lille samepojkens förundran över skallmätningar, rasteori, institutioner och förmynderi. Allt som går att mäta är inte vetenskap, målning 2011, Anders Sunna. Bild Thommy Sjöberg
Varför gör dom på detta viset kanske pojken på målningen frågar sig?
Att ställa frågan är ofta vägen till kunskap!
Mäta, väga, kategorisera som ett led i en härskarteknik!
Bruna uniformer i rörelse!
Makt i nationalistisk skepnad!
Ofattbara rikedomar av skog, vattenkraft och järnmalm!
Vad händer i Sverige?
Vad är svenskt?
Kistalight bestämmer sig för att ta en titt på Sapmi - Sameland.
Ett område (region) som sträcker sig över norra Sverige, Norge, Finland och på Kolahalvön i Ryssland. Det är alltså ett område som ligger ovanför norra Polcirkeln med både midnattssol och långa vintrar. Det är samernas fiske och jaktmarker och betesmark för deras renskötsel och Sapmi är också ett begrepp för deras konst, kultur och språket samiska som består av ett antal dialekter och samerna räknas som Sapmis urbefolkning. Landytan hos Sapmi, varierar en del beroende på hur man räknar, men är oerhört stort så att om det vore en nationalstat skulle det vara ett av Europas stora länder till ytan, större än t ex Tyskland och Norge men mindre än Sverige. Området har ungefär 2 miljoner invånare främst ryssar och cirka 80 000 samer enligt samiskt informationscentrum. Sapmi har även en flagga och sedan 1993 en egen nationaldag 6 februari. Sapmi är med sina rikedomar mineraler och malmer, järnmalm främst i Sverige, eftertraktat för industriell utveckling och utvinning.
Sverige har erkänt samerna som en del av Sapmis urbefolkning och skrivit på flera av FN:s konventioner i frågan men inte godkänt (skrivit på) den avgörande frågan om samernas vetorätt i markfrågor i Sapmi.
Något som svenska regeringar förhalat i årtionden genom utredningar och kommit med dubbla budskap i frågan!
Typiskt svenskt?
Hög svansföring och engagemang internationellt genom SIDA och FN när det gäller andra länders minoriteter och folkrätt och värsta byråkratin genom att förhala på hemmaplan.
Kistalight är inte juristen att avgöra spetsfundigheter mellan vad som är nationalstatens (Sveriges) rätt inom sina gränser och en urbefolknings (samernas) folk och naturrätt i sitt område.
Kanske kan man här lära sig någonting om ursprung (etnicitet) och att vara svensk (medborgarskap) och tillhöra ett land (nationalstat) och de spänningar och konflikter som kan uppstå av högst materiella orsaker och sätt att leva.
Sedan finns det förstås en magkänsla och rättvisefråga som känns ganska så tydlig!
David mot Goliat - de små grabbarna står upp mot det större gänget!
Hur som helst finns de spänningarna i Anders Sunnas konst!
Han är svensk medborgare får man anta men han är också same och kämpar med sin konst för att berätta om Sapmis - Samelands historia, koloniala orättvisor, övergrepp och stolthet över samisk kultur.
Han är en del av svensk modernistisk målartradition med influenser från Dick Bengtsson, kanske har han hittat lite inspiration från Karin Mamma Andersson sätt att berätta med färgen och visst finns det väl lite Nils Skum i hans renteckningar ovan i Infected Area.
Först i periferin kan vi få syn på sprickorna i vårt samhälle! 🐍🐢😎
Kistalight har fullt upp så här i Nobelprisdagar med att redigera gamla bloggar som kan kommentera alternativa pristagare och nya akademiledamöter. Här möter vi Kim Thuy med Ru med en mycket vacker läsvärd och lättläst bok om flykt och att leva i exil. Låna boken på bibblan om den inte finns att köpa men fram för allt läs den oavsett om Kim Thuy får det Alternativa Nobelpriset eller ej!
Vaggvisa från exilen
I veckan har vi läst Kim Thuy och hennes fina bok Ru. En kompis från Facebook! Ru ges ut av Sekwa. Förlaget som satsar på kvinnliga franskspråkiga författare och gör en kulturgärning i Sverige. Fin design och bokformat, mjuk pärm med flikar och varje boksida har ett monogram bestående av ordet RU och det vietnamesiska tecknet för vaggvisa (Ru betyder bäck och flöde på franska).
Kim Thuy vaggar oss sedan med korta fragmentariska berättelser om Vietnam före och efter kriget, om sin båtflykt som 10-åring över Siambukten och sin tid i Montreal som invandrare och anpassningen till en bokstavligen, från tecken till bokstäver, helt ny kultur.
På något mystiskt sätt hinner också Kim Thuy med att berätta om sin stora familj, mostrar, morbröder och föräldrar.
Allt i det lilla formatet!
Det blir en förtätad släkt och familjekrönika!
Frågan är om inte Kim Thuy funnit den rätta, ideala, formen för att berätta sin historia. Episoderna fungerar som fristående noveller, ja nästan prosadikter, det är gestaltat liv, för stora och dramatiska omvälvningar där hon ofta avslutar sina bitar med mycket energi och snärt. Doi la chien tran, neu buon la thua – Livet är en strid där sorg leder till nederlag.
Just sorglösheten, förmågan att leva i nuet, nyfikenheten och energin är en tillgång för Kim Thuy och hennes stora släkt, trots att vissa dysfunktionella drag finns där!
– Kan ibland också vara en fördel!
Här tycks det ändå som att de reder sig ganska bra i den nya globala världen.
Frågan är också om inte Kim Thuy även hittat den rätta formen (modern berättelse) för en text som fungerar väl på läsplattor och i sociala media men även i en bokform för oss som inte riktigt får tiden att räcka till för att sjunka in i tegelstenar med ett mer långsamt berättande!
Betyg Fem vackert sjungna Lullabies av fem!
Vad roligt! Nu när vi blickar tillbaka kan vi säga att ibland har vi besök av ledamöter från Svenska Akademin här i Orten 164. Visst händer det kreativa grejer här i Kista! Här digitalt drama direkt i mobilen från kommersialismens egen högborg Kista Galleria! Se gammal blogg från Kistalight april 2016!
Igår hamnade vi på bibblan i Kista! Premiär för interaktivt vandringsdrama EXIL Fria Poeter på Flykt. Exilpoeterna är Nelly Sachs från Nazi-Tyskland, Faraj Bayrakdar från Syrien och Jila Mossaed från shahens Iran. Bild affisch ovan Thommy Sjöberg Det bjuds på snittar och äppeldryck och premiärpubliken minglar med poeterna och arrangörerna. Arrangör är RATS, Research on Art and Technology in Society. Vilket här innebär att det är Stockholms Universitet (DSV), Kulturrådet, Östgötateatern och RATS Teater som samarbetar i något som också kan beskrivas som en forskningsscen. Rebecka Forsberg som är chef för RATS introducerar kvällens föreställning på som hon säger (konstaterar) världens bästa bibliotek. För dagen är två av poeterna med och presenterar sig, sin poesi och väljer några ord för att karakterisera vad det innebär att leva i exil. Nelly Sachs kan av naturliga skäl inte närvara. Jila Mossaed läser en av sina dikter, Var rädd om din smärta och hon berättar att leva i exil är som ... ett vandrande sår. Faraj Bayradkar väljer att läsa sin dikt på arabiska med melodisk stämma. Wollmér Sauter och Chiara Rossitto från SU berättar hur de forskar om de mänskliga föreställningarna kring digital teater. Tidigare föreställningar från RATS har varit Woman in Science, Maryam ett mobildrama, Antigone i Husby och On My streets - Haimon. Här möter teatern interaktiv teknologi. Det blir närvaro och gestaltning när publiken aktiverar sig och deltar i en tillfällig community med en öppen dialog där språket bärs upp av de nya mediaformerna. Kistalight som liksom ramlat in, råkat ha vägarna förbi, dagens evenemang Exil och är inte riktigt förberedd och kommer med en oladdad mobil men med ett ess (penna) i rockärmen. Nåja jag får ringa efter Mimmi som kommer med sin mobil! Märkvärdigt vad ofta vi ramlar in på roliga kulturgrejer! Så länge laddar jag ner appen EXIL och går till närmaste station (1) och lyssnar på Nelly Sachs i en vacker gåtfull dikt med oväntade bilder. Vi får en guide, ung studenttjej, som leder oss runt till stationerna i Kista Galleria. Dessutom utrustar hon Kistalight med en bärbar mobilliknande mojäng som jag ska bära i fickan under promenaden! Är jag då buggad på den mobila poesins vägnar? Vid station 2 har min mobil ruttnat (batteriet behöver laddas) så vi får ladda ner en appen EXIL i Mimmis mobil och vi missar Jila Mossaeds dikt. Nå vi får skynda vidare genom Gallerian till station 3 där Faray Bayrakdar läser sin suggestiva täta koncentrerade dikt, Jag är större än du tror. Nu är vi på banan igen och hinner även besvara frågorna till de olika dikterna. Vid station 4 försvinner Mimmi in i en butik och köper en boll till vårt barnbarn Freja (poesi även detta?) vid nr 5 lyssnar vi på Jila Mossaeds dikt. Vägen till mig själv är kvar (sista diktraden). Station 6 är biblioteket och där finns även Faray Bayrakdars täta nästan minimalistiska dikt Jag blundar... En hälsning till friheten på en stor digital skärm och så finns den vackert uppläst i mobilen. Till varje station finns det olika frågor som kan besvaras på skärmen (displayen) i Appen EXIL och som skapar den spännande interaktiviteten mellan diktarna och vi som deltar i poesivandringen. En community i poesiupplevelse! Visserligen besvarar man frågorna på språng så att säga och poesi behöver egentligen mer reflektion och eftertanke än så! Men det blir en sorts omedelbar charm kring svaren - en poesi i rörelse om man så vill. Bild digital skärm Thommy Sjöberg
Någon gång under presentationen ovan berördes också skillnaden mellan flykt och att leva i exil (escape and exile). Vilket man kan fundera på under promenaden i Gallerian! Vi vill inte riktigt avslöja frågorna på poesipromenaden utan uppmanar alla att själva gå på vandringsdramat Exil och lyssna på våra poeter Nelly, Jila och Faraj på Kistabibblan.
Blommor till arrangör (RATS) Rebecka Forsberg, poeterna Faraj Bayrakdar och Jila Mossaed på Kistabibblan, efter premiären på vandringsdramat EXIL Fria Poeter på Flykt. Hälsningar från Kistalight och Mimmi som råkade ha vägarna förbi en onsdagkväll i april. Bild Thommy Sjöberg
I dag firar vi på Kistalight med en gammal blogg när Jila Mossaed har blivit invald i Svenska Akademin!
Länder, platser, ortnamn och magi
Klang av schlager, rocklåt eller varför inte en bit poesi
Tänk Sidenvägen, Marco Polo, de vilda mongolerna
o om du nånsin kommer fram till Samarkand
I dag på Världsbokens dag citerar vi ett fynd vi gjorde i lördags på Akademibokhandeln i Kista.
Från hyllan för lyrikfynd hämtar vi en dikt ur Jila Mossaeds Sju vilda oceaner. Kan passa bra när man bor i Kista; Lilla Teheran. Jila är bördig från Iran men skriver numera på svenska med alluderingar till en lång persisk tradition.
Följ mig till Samarkand
Springande
i de smala soliga gränderna
i Samarkand,
hittar jag dina ögon
år tolvhundra tjugoett.
De oläsbara raderna lämnar mig aldrig.
En blind poet
spelar på sin magiska harpa
och sjunger gråtande
i de halvöppna fönstren
varnar om mitt öde.
Jag vill till det isiga havet
till det kalla rummet
till den korta dagen,
jag vill resa till tystnaden.
I de soliga gränderna
i Samarkand
pratas det om mig
och min vilda okända längtan.
Jag bläddrar
djupt i min hud.
Jag vill tillbaka till Samarkand,
där, i de soliga blyga gränderna
vill jag älska med dig.
Följ med mig dit,
historien kan
blunda en stund.
En vacker dikt och tänk nu sitter Jila Mossaed i Svenska Akademin! En ära för henne, säkert bra för akademin (smart att välja en poet utanför kotterierna i Stockholm), en röst för alla människor i exil, en poetisk stämma från ett klassiskt språk (persiska) och en författare med stor integritet som stått emot mullor och teokrati.
Kul med Svenska Akademin, den är aldrig förutsägbar, trots sin decimerade skara av ledamöter väljer man nu en väntad ledamot (hög jurist) och en exilpoet (oväntat val) med klassiskt språk persiska som grund och ett erövrat språk svenska som nyspråk. Visst behövs Akademin denna korporation utanför myndigheter, institutioner, penningstarka förlag och mäktiga mediahus och alla avundsjuka media-aktörers klåiga fingrar.
Hoppas den Svenska Akademin (moderniserad) får en fortsättning som en självständig röst i den svenska litteraturen och språket.
För ett författarskap som förenar kärlekens mångsidiga väsen i lyriska prosaskisser och vackra tidsfragment (Kista Lumiere i Nobel citat genren)
Ingen dörr som öppnas i dag 13:00 på Börshuset i Gamla Stan! Ingen sekreterare som meddelar årets vinnare! Inga spekulationer, festliga samtal och mejl från kompisarna Årstagalningen och Jakobinen om årets vinnare! Tji regering i folkhemmet, ont om folks (vissna gubbar) i Svenska Akademin och Kistalight försöker fräscha upp sin gamla friggebod i stormbyarna på Norra Öland. I väntan på kommande nobelpristagare och tillkännagivanden har Kistalight hittat fram till Nina Bouraoui på Grate bokförlag. Vi har läst Kärlekens geografi och Våra kyssar är avsked. Ett lyriskt och självbiografiskt författarskap som är spännande att upptäcka. Böckerna kan gott placeras i det finkulturella kretslopp inom litteraturen som Svenska Akademin ofta hämtar sina pristagare ifrån
Kistalight lånar böckerna på Kulturhusets bibbla från hyllan med modern litteratur.
Visst är det en modern författare, Nina Bouraoui, hon är stil och formmedveten. I våra kyssar... använder hon en tillsynes hoppande kronologi mellan förr och nu som i slutet knyts ihop i nutid. Stilen är lyrisk. De korta tidsfragmenten funkar som vackra ibland skarpa prosadikter. Med texter likt prosapoem som Marilyn Paris 1990, Stranden Roquebrune 2000, En tjej i Provincetown 2002 - En bild i hennes amerikanska resa, En teckning av Picasso Paris och Sasha 2009. Titlar som fungerar som sociala markörer!
Nina Bouraoui gillar tjejer. I Våra kyssar är avsked skulle man kunna säga att hon hittar en form, lyrisk fragmentarisk stil, för att berätta historien hur hon finner sin väg, utforskar sina känslor och hittar sin identitet.
I dag minns vi på Kistalights redaktion Kim Larsen med en blogg från october 2015 som till lika delar hyllar Kim Larsen och Klaus Rifbjerg. Kistalight ser Kim Larsen som en vismakare och poet i samma anda och tradition som Rifbjerg.
Kistalight alltså i nostalgi och i lärartagen medan vi minns Kim Larsen!
Amager Light
Han har en egen ton Kim Larsen! Lever han inte sin rock´n roll, singer/songwriter dröm? Tänk att stå där i slöjorna från röken av en cigarett vid gitarren och sjunga bitterljuva sånger från den egna sångboken. Kanske ett glas vitt till musiken; Sauvignon Blanc, Riesling eller Chardonnay? Wow! Men är det inte ganska långt från ditt eget vuxenliv? Du röker ju inte, är en ganska sportig typ och en flitig tennismotionär och tillbringar massor av tid i olika sporthallar! Dessutom hatar du att vara småbakis! Blir så satans dålig tajming i mitt tennis lir då!
Dock påminner Kim Larsen något med överväldigande skönhetsupplevelser i ungdomen! Drömde om konsten men konsten drömde inte om mig! Blev lärling, målarkludd, och hantverkare, lärde mig massor om färg, form, tålamod och yrkets alla knep sedan kom pop, rock, jazz, sextiotal och en tillvaro med sväng! John, Mick och Keith mer revolt än brain men massor av hjärta och musik! Kistalight drömde om att bli student och om studier, som ingen egentligen frågade efter, hittade vägen till någon sorts klasskarriär bortom våra upproriska hjältar, driv (kamp) men mer feelgood än status, och tog in en hel del av energin och vibbarna från våra rebelliska musikanter from the sixties. I dag går Kistalight igång på den vackra tolkningen av In my life ovan (skapad under Gasolinetiden) och kommer att tänka på Klaus Rifbjerg och hans nyenkla Dikter från Amager. En samling som vi läste precis när vi hade börjat arbeta som lärare några år in på 80-talet.
Broarna till Amager
Jag vill gärna berätta om broarna till Amager, inte så mycket dem som nu finns där utan om de gamla. Mot slutet av trettiotalet hette de likadant men var annorlunda: Knippelsbro hade bara en klaff och likaså Langebro (i en bilderbok jag hade var den ena till på köpet en svängbro) men nu är vi längre fram. Jag vet att Langebros motvikt satt ovanpå och jag tror också att Knippelsbros hängde uppe i luften, så att hela anordningen liknade en man som ligger på knä med ändan i vädret åt Själland till och armarna vilande på kanten av Amager. Sådana var mina broar och jag ska betrakta dem ur flera vinklar /_ _ _ / (Översättning Dikter från Amager FIB:s Lyrikklubb Per Svensson 1983)
Visst skulle jag också vilja skriva en samling liknande prosalyriska skisser från min egen ungdom. Bygga någon sorts broar mellan den unge målarkludden som hittade vägen till en tillvaro som lärare i mer än trettio år i Stockholms förorter.
Kistalight och Brilloreklam, selfie i silver folie sken! Bild Thommy Sjöberg
Kistalight har varit på Pressvisning på Moderna, 68 anmälda och ackrediterade från pressen, passar bra (makterna) för en utställning med titeln Andy Warhol 68. Curator John Peter Nilsson introducerar Andy Warhol 68 som är en utställning på Moderna på plan 2 i ett behagligt format och kan ses som en remix av den 50 år gamla Warholutställningen.
Där finns den typiska Warhol rekvisitan, ko-tapeten som satt på husfasaden 68, hippie-blommorna, elektriska stolen, Marilyn serien, silverfolie-väggarna, Brillo-lådorna (Malmöversionen), soppburkarna, filmerna med Chelsea Girls, recensioner, fotografier och citat från utställningen 68.
Andy Warhol var en kritiker av konsumtionssamhället 1968 när han lekte med formerna för konst med massproducerade bilder av ikoner från populärkulturen, först Marilyn, sedan rader av andra kändisar och när han ironiserade över vad som är konst med sina Brillo-lådor (äkta hembyggen och kopierade kartonger) och serie-målade soppburkar.
Det finns ingenting under ytan i mina verk säger Warhol 67.
Ändå lever verken sitt eget liv redan från början. Målningen av Elektriska stolen blir ett uttryck för ett omänskligt samhälle.
De 23 Marilyn-bilderna mycket yta javisst men även ett uttryck för hudlöshet och utlämnande kändisskap.
Bilderna och symbolerna för konsumtion lever sitt eget liv bortom Warhols fantasi och kontroll som en spegel för det amerikanska pryl och media-samhället.
Det är roligt är roligt och underhållande att ta del av vad kritiker och recensenter skrev 68 om Warhol. Den marxistiske kritikern Bengt Olvång skrev "Vi kan inte förneka Warhol hans plats som intensiv desillusionerad sanningssökare." Samtidigt som den oförbätterlige (konstradikale) Ulf Linde drämmer till med att ; "Warhol har gett mig avsmak."
Utställningen blev en skandalsucce', 23 000 människor såg utställningen den första månaden. Kanske för att den var kritiserad men fram för allt för att den var omtalad. Tolv svenska konstnärer som deltog i en enkät tyckte att Warhol banaliserade konsten med sitt mångfaldigande av ett och samma motiv och att hans konst skapade en känsla av tomhet.
Världspressen uppmärksammade också den gigantiska utställningskatalogen. En riktig tegelsten, 640 sidor av Warhols massproducerande motiv och Warhols liv och leverne i och omkring The Factory i New York.
Konstkritikern Olle Granath som arbetade med utställningen och katalogen och saknar ett klatschigt citat när den ska färdigställas och frågar Moderna Museets chef Pontus Hultén till råds och får svaret.
"In the future everybody will be world famous for fifteen minutes,"
Har jag aldrig hört talas om säger O Granath (ungefär) som hade koll på hela utställningsmaterialet!
Okej säger P Hultén men har han (Andy) inte sagt det så skulle han mycket väl kunnat säga det.
Så kom kanske Andy Warhols mest berömda citat att sättas på pränt.
Andy Warhols utställning på Moderna Museet 1968 var hans första riktiga utställning på ett museum i Europa och blev hans genombrott som internationell konstnär och den blev också viktig för Modernas del då museet befäste sin roll som ett av världens främsta museer för modern konst.
Brillo-lådor från Warhol 68, Dedication Monument Brillo 2016 Alex de la Corte. Bild Thommy Sjöberg
Kistalight som har varit en flitig besökare på Moderna genom åren utan att ha den naturliga förankringen i finkulturens värld. I ungdomen lärde jag mig till målare (hantverkare) och var under 1968 målarlärling och student på komvux. Utställningen på Moderna Museet 1968 var en av mina allra första utställningar jag över huvud taget såg och tog del av. Redan från början fungerade museibesöken som inspirations tillfällen, som ett sätt att få igång fantasin, komma i rörelse och se möjligheter att skapa egna kreativa grejer.
Dessutom var det ett sätt att samla sig, en mötesplats och en andlig och estetisk upplevelse, som kändes bra när vardagen kunde vara väl så tuff och slitsam.
På den vägen är det.
Kistalight som glad och lättsam amatör i konstvärlden utan formell utbildning får genom alla sina besök på Moderna gå på sitt eget universitet numera också som inbjuden bloggare på Modernas press-visningar.
En del av Andy Warhols succé 1968 var förstås att utställningen med filmerna (Chelsea Girls) och katalogen fungerade som ett titthål till en del av New Yorks underground värld och dekadensen kring Chelsea Hotel, Warhols ateljé och hem The Factory.
Andy Warhol blev en föregångare till dagens hbqt-värld och hela den narcissistiska kulturen kring sociala medier med selfies, modebloggare med känsla för yta och andra som jagar fifteen minutes of fame eller att all egoboost bara är ett klick bort.
I dag kanske mer av fifteen seconds of fame!
Andy var nog trots allt mer en cool hipster än en ego boostad primadonna? Bild Thommy Sjöberg
Dessutom hade han en arbetskapacitet (moral) utöver det vanliga som inramades av hans katolska tro. I veckan hårt arbete (hög konstproduktion) på söndagarna mässa och bikt tillsammans med mamman allt enligt utställningens curator John Peter Nilsson.
Hur cool Andy Warhol än var när han skapade sin första Brillo Box 1964 gjord av silkscreen på plywood kunde han nog inte ana att den lekfulla idén om vad som är konst, vad som är äkta och vad som är kopierat skulle leva sitt eget liv i konstvärlden och bli en berättelse så där bortom vad fantasin kan föreställa sig när det gäller marknadskrafter, spekulation och svindel.
Liten Brillo box i Kista – Kistalight går på entreprenörskurs och försöker skaffa sig en konstsyn och funderar om idéer och upphovsrätt i konsten. Bild Thommy Sjöberg Obs bara affektionsvärde på boxen!
Kistalight citerar sig själv från tidigare funderingar om att skaffa sig en konstsyn efter att ha läst Thomas Anderbergs Brillobok Den Stora Konstsvindeln!
Se från Brillo Light!
Kistalight passar istället på att skaffa sig en konstsyn på moderniteten inom konsten. Verkshöjd och idéer får bli centrala begrepp och att en Brillolåda är en låda men att den i sin context är ett konstverk! Utställningar med Brillolådorna från Stable gallery 1964, Moderna 68 till S.t Petersburgs Territorium Artis 90 är då häftiga popkonstinstallationer som får fantasin i rörelse. En popkonst som betydde så mycket för oss i min ungdom när vi besökte Moderna 68. Vi får inte glömma att berömma Thomas Anderberg för hans Brillobok Den stora konstsvindeln. Kanske behöver den redigeras en aning så att man kan hänga med i alla turer kring Brillolådorna öden! Betyg fem äkta Brillolådor av fem!
Vi avslutar med Andys Banana, Velvet Underground och Nicos I´ll be your mirror. Biten kommer säkert att upptäckas och tas bort av upphovsrättsliga skäl, Andy Warhol Foundation, men kanske finns den där mer än fifteen minutes!
Kistalight driver ett litet läsprojekt så här i valtider medan vi jobbar som röstmottagare på bibblan i Husby och Kista. Vi passar på att låna några verk av arga unga författare från den lokala hyllan på Husby bibliotek. Bild Thommy Sjöberg
Temat är konsten att ta sig från förorten.
Formen är självbiografisk.
Förorten har i Kista, Husby och Akalla blivit Orten ibland också kallad 1 6 4.
Det senare möjligen inspirerat från Paris och förorten Saint Denis som där i folkmun benämns kuben eller neuf-cube, efter deras postnummer som börjar på 93.
De bägge förorterna 164... och 93... är inte heller så där väldigt meriterande att ha i sin adressbok om du är ung och söker arbete.
En gång i tiden (1980 - 90-tal) tyckte vi att allt det spännande sker i förorten.
Idén hämtade vi från Pierre Bourdieu och hans tanke om att det är i periferin i ett samhälle där det skaver mellan folkslag, språk och religion som det händer spännande grejer.
Där det kan skapas energi, nyskapande kultur och spännande samhällsexperiment.
Visst händer det grejer även på Järvafältet 164...!
Kista beskrivs som en av de mest trendiga scenerna för de nya hip hoparna och raparna säger Kistalight som bor granne med Linda Pira och vet att vår gamle elev Hamed-K kring Rinkebyskolan leder en musikstudio för högstadiekidsen samtidigt som han han är framgångsrik musikproducent och låtskrivare. I dagarna har också stand up artisten och komikern Melody Farshin en releasefest på Tensta konsthall för sin ungdomsbok Mizeria.
Ovan på bokhyllan ser vi Benjamin Dousa som kombinerar samhällsskildring med självbiografi med en poetisk titel i sin Snöflingorna faller över Husby. Benjamins väg att ta sig bort från förorten går via skolan och studier. Hans mamma, entreprenör med städfirma, är inte nöjd med Igelbäcksskolan i Kista (där Kistalights barn gick i början av 90-talet som då var en bra skola) och sätter Benjamin i en innerstadsskola vilket blir hans början till att hitta vägen till Handels.
Snöflinga ... snöflingor är ett vackert ord.
Vilket får bli en metafor för ungdomsgenerationen hos Benjamin Dousa!
Visserligen är ordet ett skällsord på Flashback forum och i president Trumps valkampanj i USA 2016 var det ett nedsättande ord för unga intellektuella vänsterliberaler.
Snöflingor som ett uttryck någonstans mellan narcissism och överdriven tilltro på den egna förmågan!
Se de lättkränkta ungdomar som uppträder som gnällspikar så fort det hettar till och det ställs krav. Snöflingorna som blir som små vattenblänk i verklighetens turbo.
Vägen till kunskap och framgång innebär hårt arbete och uthållighet.
Här spelar skolan en stor roll menar Benjamin Dousa.
Om Benjamin Dousa hör hemma på den politiska högerkanten så hör Evin Ahmad mer hemma på vänstersidan åtminstone känslomässigt. Evin har skrivit en versroman En dag ska jag bygga ett slott av pengar med självbiografiskt stoff. Orten kallas Nystad men påminner om Akalla. Hennes verskapitel är alldagliga och realistiska och avrundas gärna med en poetisk vändning.
Hon hittar även vägen till DI:s (Dramatiska Institutets) utbildning för skådisar.
Sannerligen en prestation i sig!
På DI känner hon sitt främlingskap, sin fattigdom men också sin energi och dessutom hittar hon vägen till att skriva egna dramer.
En viktig insikt är när hon upptäcker att hon lever sin fars dröm. Pappan som försöker sätta upp egna klassiska pjäser med sina kurdiska vänner.
En annan viktig upplevelse för Evin är att hon som överger förorten är den som känner sig övergiven. Pengar, eller bristen på pengar, spelar en viktig roll för Evin Ahmad i hur hon upplever sin tillvaro. Föräldrarna skuldsatta med radhuset i Nystad och deras eviga pengaproblem i sin vardag gnager på hennes självkänsla.
En dag ska jag bygga ....
Hos Alexander Mahmoud, the man with the eye, han är prisbelönt fotograf, så är självkänslan i botten.
I sin självbiografiska dagboksroman Mellan Rummen känns vilsenheten och sårbarheten. Alexander förmedlar en känsla av hur skör han är och hur utanför han känner sig. Det är för mycket snabbmat, burköl och läsk, för mycket TV och mobilspel, den lilla lägenheten i Husby där han bor är för sunkig (han får hjälp av sin brorsa att städa upp den) ofta ägnar de sig åt häftig bilkörning mellan barndomens Grimslöv och Stockholm om han inte med den nyfunna flickvännen stillar sin oro med planlös körning runt Stor Stockholm samtidigt som de vilt sjunger högt till Spotifylistor sin kärlek är han inte heller säker på men förälskad är han i den papperslösa Shirin.
Ångesten lyser igenom de skrivna raderna och det är en hudlös och naken skildring av att känna sig utanför i samhället, Alexander got the eye även här, vore det inte för vårt läsprojekt skulle vi nog lägga undan den plågsamma läsningen. Limbo finns någonstans mellan de snabba bilfärderna till Grimslöv, obetalda inkasso fakturor och en ostädad etta i Husby. Grimslöv en gudsförgäten plats att växa upp på om man är färgad, överviktig och inte så smart i skolan eller duktig i idrott.
Ändå slutar Mellan Rummen i någon sorts försoning! Shirin får sitt uppehållstillstånd efter 12 år som papperslös och de flyttar in i en större etta i Husby.
Regnet luktar inte här Ett familjeporträtt av Duraid Al-Khamisi har vi skrivit om tidigare här på bloggen.
Duraid Al-Khamisis bok handlar om flykten till Sverige när han var barn, verkligen ett aktuellt ämne, och fram för allt om hans familj, hans uppväxt och liv i Husby. Duraid Al-Khamisi är en klassisk skolad journalist. Han vill gärna berätta om människor, sin inkörsport till journalistiken, säger han att han fick från 2008 genom föreningar som Megafonen i Husby. där han fick upp ögonen för samhällsproblem i förorten, Det blev en inkörsport till den tunga kulturen. Duraid Al-Khamisi är arg, förbannad ja rent av asförbannad! Han ser hur segregationen ökat, klassamhället fördjupats och hur den strukturella rasismen fungerar. Hans familj har gjort en omvänd klassresa från den stora familjen och släkten i Irak, där pappan var guldsmed, till Husby där de fick det knapert och där de upplevde att de inte hörde hemma i samhället.
Citat från Think Big Lectures i Kista när vi lyssnade på ett samtal mellan Duraid och Melody Farshin på Kista bio!
Ett samtal som är en av många "föreläsningar" i serien Think Big Lectures.
Ytterligare ett exempel på kreativa grejer som händer i Kista! Här föreläsningar och samtal med profiler som kan inspirera, vara förebilder för den unga generationen och som har anknytning till Orten 164. John Laselle killen bakom Think Big driver också ett annat hedervärt projekt Löparakademin som anordnar Kistaloppet varje år i september.
Skymtar inte en liten orange där ovan bland böckerna?
Är det inte minsann ABC... Kistalight av undertecknad!
Där kan man i bokens första kapitel på bokstaven A som i Arkitektur läsa om Jon Höijer mannen som ritade Kista och låg bakom skapelsen av våra stjärn- och terrasshus. Kistalight skrev ursprungligen biten för Kista-antologin. Antologin som var en samling texter om Akalla, Husby och Kista skrivna av författare och skribenter boende i området (Orten 1 6 4) och finansierat av dåvarande Stadsdelsnämnden. Kistalight deltog med högläsning av biten på gamla Husby Bibliotek när det var releasefest för antologin någon gång i början på 2000-talet.
Om Evin Ahmad är förbannad på mycket i förorten så är Duraid Al-Khamisi asförbannad och det finns även en hel del, massor av, ilska hos både Benjamin Dousa och Alexander Mahmoud. Forskning har visat att ska du vara kreativ så är de viktigaste egenskaperna att du är uthållig och har en massa jävlar anamma, kallas grit, snarare än att du har en gudabenådad talang eller är en lättkränkt snöflinga.
Alla fyra ovan har hittat vägen till en klasskarriär via studier och statusutbildningar. Evin DI och en kvalificerad skådespelarutbildning, Bejamin Dousa hittade vägen till Handels och politiken, Duraid utbildade sig till journalist via Journalisthögskolan, Kistalight gick på Lärarhögskolan på den tiden det nästan krävdes högsta betyg för att komma in där och blev gymnasielärare och Alexander är nog så uthållig när det gäller freelance uppdragen så är han t ex fotografen bakom det berömda bilden på de skrattande Horace Engdahl och Kristina Lugn utanför De Gyldene Freden i Gamla Stan när Svenska Akademin krisade som värst.
Grit och uthållighet skapar också på sikt mening, nyfikenhet och lekfullhet i arbetet men är även en motvikt mot att knalla omkring i förorten i en hoodie av allt för mycket hat.
En bit av sitt hjärta lämnar de kvar i Husby; Dousa, Ahmed, Mahmoud och Al-Khamisi i sina självbiografiska böcker.
Det gör Kistalight också varje dag när jag går på lunch från Husbybibblan och passerar torget med de loopande duvflockarna, damen med den stora kameran och rollatorn som varje dag försöker fånga dagen med sina bilder, mannen från Mellanöstern i arbetarkeps som sprider skurar av fågelfrön i motljuset, den alkoholmarinerade sverigedemokraten som tjoar åt något håll, en grupp upprörda somalier från Rinkeby som bråkar med torghandlaren när de handlar från världens bästa torghandel med frukt och grönt och liraren med det långa vita håret, keps och skrapsår i ansiktet som sitter där med sin kaffemugg hela dagen
En övervintrad husbybo och hippie! ,
En onsdag fick jag för mig att spela Lotto!
Vem längtar inte efter lite pekuniär förstärkning i en sliten förort?
Prövar kiosk och ICA runt torget och i T-banan finns ingen Pressbyrå längre men tji Lotto i Husby, går en rask promenad nedför backen vid Husbygårdsskolan bort mot Akalla prövar i någon godisaffär och på ICA i Akalla men tji Lotto även där!
Hatar att säga det, vill absolut inte svartmåla Orten, men i Husby och Akalla kan man inte ens spela om drömmen om storkovan men en rask promenad det kan man få!
På kvällen när jag går hem mot Kista över gångbroarna och möter Husbys brokiga befolkning, några indiska killar som tar gångvägen ned mot Järvafältet med sina slagträn och cricketutrustning för att träna vid Husby gård, män män, i fotsida kläder a la Nordafrika, kvinnor i hijab, unga tjejer i linne och jeans och unga grabbar i keps.
Vid kyrkan och den porlande vattenfallsterrassen kommer jag att tänka på den unga Benjamins Dousas ord om att en viktig del att motverka upplopp och segregation är att sprida ägandet. Det behövs mixade stadsdelar i Orten, en blandning av bostads, hyresrätter och radhus och det behövs entreprenörer småföretagande, butiker och restauranger.
Man är rädd om det man äger!
I backen ned mot fotbollsplanens konstgräs (där Ortens fotbollstalanger tränar) hänger några pustar av haschdoft i luften. Jag funderar på om valet inte är som att välja mellan Skylla och Karybdis.
Ska vi ha en klippar eller en bidragsekonomi?
Puh snart är valet över!
Känner mig som en snöflinga!
Kistabo sedan 40 år, söderkis i västerort. Familj; fru, två vuxna barn, barnbarn, used to have a cat, med historisk anknytning, en revolutionär, matte till katten nära släkting till Rosa Luxemburg. Numera indieförfattare efter mer än trettio år som So-lärare på grundskolan. Plitar en hel del med mitt skrivande; gärna om resor, samhälle och litteratur. En lyckad formulering och jag ler hela vägen på promenaden. Några egna ebooks. Se Kistalight på Smashword Under tiden bloggar jag på Kistalight. Finns även i bokform Abc...Kistalight, Kistalight goes Ryan, Kistalight Academy, Kistalight på Spaning och senast CV från Kistalight
