Carrie drabbas i tioårsåldern av en livsavgörande händelse när hennes mamma dör i en trafikolycka när hon är ute för att handla. Från ena dagen till det den andra förändras hennes liv. Sorgen, tomheten och traumat behandlas med tennis och mer tennisspel tillsammans med pappan Javier le Jaguar, även kallad Javie, som är tennistränare, fd tennisstjärna från Argentina. En charmig man, snackig, deras dialoger (ofta kring träning) interfolieras av små spanska varma uttryck men pappan är ordlös kring mammans bortgång. De spanska uttrycken markerar även en social markör, de är underdogs i sin klassiga miljö i Los Angeles där pappan är tränare för en övre medelklass med ekonomiska muskler. All tid går att fostra Carrie till en världsspelare.
Pappans träning, Carries talang, allt handlar om träning, den inkapslade sorgen för de bägge ger ett autistiskt förhållande till omvärlden. Fokus går till tennisen och framgångarna kommer tidigt, även med pappans uppoffringar, extra tennislektioner med de riktigt rika i L. A. När pappan tycker att Carrie ska det lilla lugna med tennisen, kanske kan vara nöjd med en final trots förlust, får han sparken av Carrie. Carrie vill bli världsetta, vilket hon också blir och även tidernas mest segerrika när det gäller stora Grand Slam vinster. Hon är tidernas mästare men inte särskilt sympatisk, beundras för sin tennis men knappast som människa.
När romanen tar sin början handlar det om Carrie Sotos comeback. Hon har dragit sig undan tennisen men en ny storstjärna rivalen Nicki Chan hotar att bli Den nya mesta mästarinnan och Carrie beslutar att komma tillbaka till tennisen. Carrie Soto is back!
Planen blir att under ett år ställa upp i de fyra stora turneringarna Grand Slam. Det är dags att visa vem som är nummer ett, pappan får chansen att på nytt bli hennes tränare. Är det även dags att bearbeta gamla sorger och komma vidare med livet?
För att inte spoila handlingen allt för mycket i detalj kan vi ändå berätta att planerna går hyfsat väl. Carrie börjar träna med Javier sin pappa, många detaljer är slipade sen ungdomsåren, den vassa slicade backhanden, förmågan att anpassa spelet efter motståndaren, kroppens intuitiva förmåga att välja slag under matchens gång, tränat under 1000-tals timmar, och Carries talang för att spela en vacker tennis. Kistalight kommer under läsningen att tänka på Justine Henins kompletta tennis med damtennisens vackraste enhandsfattade backhand och smarta spel, damtennisens Einstein! Dessutom stod Henin väldigt nära sin tennistränare och delade Carries öde att ha förlorat sin mamma i ung ålder.
Javier vill ha en kvinnlig sparring till Carrie för de tuffa träningspassen, men ingen toppspelare vill ställa upp istället ordnar hennes manager (agent) Gwen, en färgad smart och tuff affärskvinna, vän med stor integritet, en manlig tränarkompis för tuffa matcher. Tränarkompisen Bowe Huntley visar sig vara en gammal toppspelare som gör sista året på ATP-Touren. De har haft en kort kärleksrelation, affär, tidigare i deras karriärer. Bowe är en hetlevrad natur, en McEnroe karaktär, som har haft alkoholproblem men numera är sober när han håller på att avsluta sin karriär. Bowe är även han en udda natur med sin bakgrund, hans föräldrar är matematiker och pappan har inte mycket till övers för sonens talanger med boll och tenniskarriär.
Det skaver en del kring bollar, match och träning för Carrie och Bowe, tuffa attityder och skyddande skal kring ömtåligheter och sårbarhet knyts upp under spelåret med de fyra Grand Slam turneringarna.
Handlingen på tennisplanen peakar för Carrie under årets tredje turnering Wimbledon, turneringarnas turnering, The Queen of all Tennistournaments, utan att spoila allt för mycket, så får citatet ovanför spelarutgången till centercourten till Wimbledon en viss betydelse i romanens ton och tema.
Carrie har inte grubblat allt för mycket över citatet ovanför utgången till Wimbledons centercourt men hon diskuterar verserna med sin goda vän och manager Gwen som inte bara är jurist utan även har pluggat språk och litteratur på universitetsnivå och faktiskt kan citera Nobelpristagarens hela dikt. Carrie fruktar mer att förlora (mår riktigt dåligt då) än att hon kan känna glädjen över att vinna.
Carries pappa skriver i sin roll som tränare också i en sliten anteckningsbok i skinn olika scenarior för de motståndare hon kommer att möta, det gäller de olika faserna i matcherna, första och andra set, tiebreak, om hon ska höja eller sänka tempot, utnyttja längder och vinklar på slagen, hårda eller slicade bollar vid rätt tillfälle, spela på backhandsidan, olika tryck på serven, och utnyttja tennisens komplexitet i alla matchsituationer. Efter matcherna i Wimbledon är han fram för allt nöjd med att Carrie spelade så vacker fulländad tennis. I sin träningsbok lämnar han ett scenario öppet i kampen mot rivalen Nicki Chan. Nicki Chan som ändå Carrie får en sorts respektfull relation till!
Det kommer mera ...
© Thommy Sjöberg
