Varför inte en bit om kamrat Stalin i dag

Farväl partikamrater av litauiska fotografen Antanas Sutkus, bilden ovan, känns inte som aktuell i dag när ryska kommunistpartiet i Moskva hyllar Putins nationalistiska storryska politik på Krim och i Ukraina.
Kistalight som gick igång på sitt intresse för Ryssland under Sotji OS har i dagarna avslutat Simon Sebag Montefiores stora biografi om Stalin och hans röda hov.
En bok man helst läser under dagtid!
Man kan bli mörkrädd för mindre!
På nattduksbordet även Rosa Liksom Kupé Nr 6. En fantastisk bok om en resa längs transsibiriska järnvägen under 1980-talet Sovjetiska sönderfall. En poetisk, lyrisk och mustig  skildring av Ryssland och hur en ung flicka delar kupé med en stor rysk arbetare, mansgris och en riktig skitstövel och deras resa österut till Mongoliet.
 Vilka berättelser blir det inte med det resesällskapet!
På nattduksbordet vilar även Mannen utan ansikte av Masha Gessen en berättelse om Putins väg till makten i Ryssland. Kistalight läser även israeliske Etgar Kerets med den i sammanhanget passande titeln Plötsligt knackar det på dörren. Både Gessen och Keret går dock utmärkt att läsa efter mörkrets inbrott.
Nu tillbaka till Montefiore och hans bok om Stalin, tillika ett nyårslöfte när det gäller läsning, och som sagt boken bör helst läsas under dagtid. Säkert kan Montefiores bok om Stalin också fungera som en grund för att bättre förstå Putin och hans nationalistiska populistiska politik, med inslag av terror, på Krim och Ukraina och drömmen om ett nytt Ryssland och imperium som det var på sovjettiden.
 Ett av bokens centrala kapitel handlar om den Stora terrorn kring 1937 - 38. Ett av Stalintidens värsta exempel på deportationer och massmord - mördande på beting. Allt var siffror och återigen siffror, kvoter för dåden som genomfördes i sann socialistisk tävlan. Industrikombinaten producerar spik och Tjekan (NKVD - hemliga polisen) producerade lik allt enligt en resolution 00447 från Sovjetiska Politbyrån. Till skillnad från Hitlers folkmord, Genocid, som riktade sig mot judar och romer var Stalin terror riktad mot det egna folket, ett sorts democid, alla kunde drabbas slumpvis. Klasskamp som mordlystnad och terrorn som livsluft för paranoida föreställningar hos Stalin och de ledande bolsjevikerna. Alibi för mördandet och fängslandet hämtades ur anklagelser för spioneri, trotskism, sabotage, terrorism, fosterlandsförräderi och antisovjetiskt beteende. Angiveri, hämnd, intriger och maktkamp var de reella orsakerna plus en förfärande brist på demokratiska institutioner, civila domstolar och mänsklighet hos de styrande.
I Bolsjevikernas livsluft fanns det redan från början i deras politiska historia drag av sekterism och upplevelser av förföljelse: Verklig under tsartiden, kamp under revolutionen 1917 (egentligen mer en statskupp i det politiska tomrummet efter tsarens fall och Dumans upplösning samma år). Fortsatt strid under inbördeskriget där kommunisterna under Lenins ledning inte drog sig för att förfölja oliktänkande med Tjekan, hemliga polisens goda minne, Tjekan som i allt väsentligt övertagits från tsarens organisation. Förföljelser och terror fortsatte under sovjetstatens bildande under 1920-talet och nådde med moderniseringen av den tunga industrin och kollektiviseringen av jordbruket (svält i Ukraina där) en enorm omfattning och kulminerade 1937 med den stora terrorn.
Visst töväder efter Stalins död 1953 men någon uppgörelse med våldet och terrorn under Stalin och sovjettiden har aldrig riktigt genomförts och frågan är om inte KGB och Rysslands hemliga polis är den organisation med Putin i spetsen är den som har överlevt alla turer och demokratiseringsförsök efter sovjetstatens fall 1991. Alltså fortsatt statlig terror och förljugna officiella lögner under Putins ledarskap men aldrig har korruptionen i Ryssland varit så omfattande som den är i dag.
Mest intressant med Montefiores Stalinbok är kanske perioden efter andra världskriget. En yttre fiende var besegrad (Nazityskland) och Stalin och hans stab i politbyrån skulle hantera ett Sovjet i efterkrigstillstånd. Sovjet var ett av de länder som drabbats värst av kriget, skövlat och med miljoner döda och skadade. Generalerna och NKVD släpade hem ofantliga krigsbyten, plundrade till exempel Berlin totalt, vilket var början till en fördjupad korruption i sovjetsystemet, förljugenheten fanns redan med personkulten av Stalin och hyllandet av kommunistpartiet och med den statliga terrorn.
Ändå vann de kriget!
Det lilla livet då?
Hur levde familjerna på datjorna och i stadsvåningarna kring  Stalin och hans ledarstab?
Klart att om de under årtionden hade levt under hot, terror och krig och att vissa av kamraterna så att säga försvann från ena dagen till den andra visst sätter det sina spår.
Vardagen hos Stalin och han mannar var nattlig. Arbetsmöten, filmvisningar, middagar ägde rum på nätterna, möte, bio och middag med dryckeslag kunde sluta på morgonkvisten med dans.
Dansa sa kamrat Stalin!
Säger Stalin att man ska dansa är det bara att lyda sade Chrusjtjov (från början partiboss i Ukraina med tusentals avrättade på sitt samvete - städade undan protokoll om detta efter Stalin och Berijas död). Eftersom det var ont om kvinnor, inga alls, fick gubbarna dansa med varandra. Männen var ofta Berija den förskräcklige chefen för NKVD sadist, våldtäktsman och älskvärd familjefar, Molotov Järnröven som älskade sin fru över allt annat en fryntlig man som undertecknade tiotusentals dödsdomar. Mikojan elegant och välskräddad om honom sade andra att han kunde gå över Röda torget i det värsta regnvädret utan paraply och komma till Kreml torrskodd, var högt uppsatt minister under samtliga ledare från Stalin till och med Breszjnev. Malenkov med den hopplösa gracen hos en vinthund inbakad i brylépudding (fet och tjock möjligen av all den stress som fanns kring Stalins styre) fördröjde maktkampen om vem som skulle efterträda Stalin som partisekreterare genom att med de andra enhälligt be Stalin fortsätta med ledarskapet, förtrogen med Berija, men fanns bland dem som arresterade och avrättade honom efter Stalins död, slutade sina dagar som chef för ett kraftverk i en avlägsen region i Sovjet, mycket godmodig och nöjd med detta, blev kristen och gillade poeten Mandelstam men in i det sista hängiven Stalinist, levde så länge att han hann uppleva Sovjetsystemets sammanbrott under Gorbatjov.
Nog nu om Stalin och hans gubbar, finns hur många som helst att berätta om, Kistalight tror att de var betydligt mer begåvade än de ledande nazisterna, några av dem var rent av briljanta och alla hade en enorm arbetskapacitet. Men alla var de fast i systemet och i den Stalinistiska ideologin formad av Lenin. Där det inte fanns några demokratiska institutioner och kontrollfunktioner - se idé om maktdelning som i de borgerliga revolutionerna i Europa och Nordamerika och heller inte något intresse för det. Här gällde proletariatets diktatur något som blev allt mer ihåligt och förljuget med åren. Drivkraften hos några av dem var att utöva makt, terror och sadism genom en fanatisk ideologi - vissa säger att Stalinismen mer hör hemma i en asiatisk tradition med mongolerna som förebild.
Makten hos byråkratin är inte till för att tjäna människorna utan ska just representera härskarmakten i ett slutet system a la Kafka utan kontrollmöjligheter.
Makten för maktens egen skull!
Montefiores Stalinbok läste Kistalight lite då och då helst dagtid, blir så pass mycket ondska, att man måste lägga ifrån sig boken. Vi saknar mer fördjupade resonemang om hur det kunde gå så illa. Okej resonemangen finns där och Montefiores bok är fram för allt en spännande skildring av Stalin och hans hov och livet hos de ledande familjerna under den maktfullkomligaste av alla Sovjetperioder.
Betyg fem psykologiska undersökningar av det röda Kreml av fem!

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om fotografi Andra bloggar om litteratur  Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande 

• ©Thommy Sjöberg