Kistalight vaggas
av sommarvindar, strilande regn, då kan vi lugnt hålla oss inomhus, Veronica
Maggio – Vi kommer alltid ha Paris och just nu läsning av biografier.
Tidigare under våren har vi läst Keith Richards Livet
med James Fox som spökskrivare. Hur vi nu har hunnit med det med extraklasser
och halvtidsstudier i crossmedia och diverse krämpor?
Förskräcklig bok Keith Richards Livet med allt
knarkande och dysfunktionella familjeliv under 70 och 80-tal men vår Rolling
Stone väljer Livet som titeln antyder och boken får en lycklig inramning.
Intressant om efterkrigs England och Keiths fattiga
barn och ungdom i Londonförorten Dartford och 60-talet med Marque club och
swinging London.
Massor om rockmusik allt från Chuck Berry, var en idol
för både Keith och Mick, och till mer nutida musicans från Jamaica.
Knarkandet får
en förklaring genom att Keith Richard aldrig lärde sig att stå ut med sin
berömmelse men också att det var ett sätt att fokusera, fixa ett tunnelseende,
kring sitt musikskapande och låtskrivande. Keith är festligt nog arkitekt bakom
flera av Stones mästerverk som Gimmie shelter en av höjdarna i Stones konserter
under alla år – ofta tillsammans med Lisa Fischer. Satisfaction som de
förlorade rättigheterna till genom deras bluffande manager Klein. Angie som är
skriven efter smärtorna, abstinens – cold turkey, efter heroinmissbruk.
Keith Richard är i många fall en perfektionist när det
gäller sin musik. Han offrar allt för sitt sound, experimenterar med
gitarrsträngar och uppfinner en femsträngad gitarr som blir viktig när Stones
utvecklar sina speciella riff. Tillsammans med Charlie Watts är Keith Richard
Stones hjärta och soul. De är beat och rytm i den ensemble som blev de stora
konserterna Rolling Stones under 90 och
2000-talet.
Just nu läser Kistalight boken om Steve Jobs – en
biografi. Förvisso en annan typ av memoar och ett annat ego men ändå har har de
en del gemensamt Jobs och Richard. Bägge barn och ungdomar av ett 60-tal och
alternativrörelser, tid av experiment, droger och en ny tids anda, konstnärlig
kreativitet och drag av perfektionism. Den ena med sin musik och den andra i
designen av datorer, musik och textprylar (iPHONE och iPAD). Jobs kanske vi
återkommer till - inspirerande bok där!
Betyg Keith Richards Livet Fem ruffiga riff av fem – Gimmie Shelter
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om klassresor Andra bloggar
om författare:
© Thommy Sjöberg
1 comment:
Faktiskt är det Charlie Watts, av alla människor - Stenar, som sjunger, woo woo, woo woo,
Woo, who tillsammans med Marianne Faithful och Anita Pallenberg vid inspelningen av symphati for the devil!
Om detta kan man läsa i Keith Richard självbiografi LIVET där det knarkas alldeles förfärligt men där det också finns massor av intressant om Stones musik och deras uppväxt i ett fattigt efterkrigs England.
Inspelningen av Symphati for the devil filmades också av demonregissören Jean Luc Godard men är sannerligen ingen av hans höjdarfilmer.
Jean Luc Godard gick mot en skaparkris och filmade inte på många år!
- Franska vågen var över!
Post a Comment