Fynd från bokhyllan hemma hos Kistalight! Urban Safari Bobo Karlsson (1946 - 2017). Ovan boken med den berömda bilden av James Dean från 1955 i kvarteren kring Times Square New York plåtad av Denis Stock från Magnum/photos. Både Bobby Boy, Abbe Camus och Jamie Boy har inte helt hälsofrämjande ciggar i sina mungipor. Mumma i coronatider!
James Dean, mjuktuff ensam kille i storstan från Indiana, hudlös och sårbar, samtidigt sökande ett konstnärligt uttryck, blir antagen (utvald) till Actors Studio, lär sig mumla som Marlon Brando (Method acting) på den klassiska skådespelarutbildningen hos Lee Strasberg och Elia Kazan. Gör så småningom tre lysande roller i Hollywood i filmerna Öster om Eden, Ung Rebell och Jätten. Klassiker som vevats om och om igen på världens filmdukar. Kistalight minns hur omtumlade vi var när vi såg en nypremiär av Ung Rebell i början av 60-talet tillsammans med grabbarna i Östberga.
James Dean omkom 30 september 1955 med sin Porsche i Cholame i San Luis Obispo i Californien på väg till en racertävling. Den omkomne James Dean blev efter det föremål för en hysterisk kult av fram för allt unga tjejer och blev en av de första stora idolerna i en tonårskultur som växte fram under 1950-talet.
Kistalight tror, är alldeles övertygad om, att när Jamie Boy flanerar i trakterna av Times Square inte långt från Actors Studio är han inspirerad av existentialisterna, Sartre och Camus, skjuter upp axlarna en aning, drar ett bloss på sin cigg och känner att det är spännande (härligt) att vara ung och hitta sitt artistiska uttryck i en kulen storstad om än tillvaron är absurd och man är en Rebel without Cause.
Från hörnan av Jones Street och West 4th Greenwich Village, februari 1963, Bob Dylan och Suze Rotolo, Just Kids, på det berömda fotot av Don Hunstein till skivomslaget The Freewheelin Bob Dylan.
Always on the run, inte riktigt tid att knäppa mockajackan, den obligatoriska ciggen i mungipan (finns på liknande bild), möjligen viss självmedicinering med rökande av gräs, det bara flödar låtar ur skaparverkstaden från West 4 th Street i Greenwich, mästerverk som Blowin`in the Wind, Girl from the North Country, Masters of War, A Hard Rain´s A-Gonna Fall (a masterpiece) Don´t Think Twice It´s All Right och Tomorrow Is A Long Time finns redan i hans sångbok medan moderniteten i hans sångtexter och musik ligger framför honom.
Ung och sårbar, en kille från småstaden, javisst, alldeles ensam kom Bob till Det Stora Gröna Äpplet inte fyllda 20 år, för att söka upp idolen Woody Guthrie. Identifikationen med Woody kom också att förlösa Bod Dylan som artist och protestlåt skrivare men någon hillbilly eller hobo var han inte utan en judisk medelklasskille, farsan hade El-firma, från utkanten av det amerikanska samhället, Hibbing ett gruvsamhälle i norra Minnesota nära gränsen till Canada.
Tidigt hade Bob en förmåga att bygga en myt om sig själv, Suze Rotolo upptäckte till sin förvåning att Bob hette Zimmerman inte Dylan i efternamn och var en alldeles vanlig kille som höll på att bli inkallad till militärtjänst dessutom var Suze med barn och i all hudlöshet och sårbarhet som fanns i deras förhållande gjorde hon abort, ännu mer kritisk var Suzes vänsterradikala medelklassmamma (kulturtant) som skickade dottern till Perugia i Italien för studier och för att glömma hillbillyn Bob.
Av detta blev det kärlekssånger eller snarare sånger med brist på kärlek; Spanish Boots of Spanish Leather, Don´t Think Tvice, och Tomorrow is A Long Time.
Bob behövde inte dela Abbe Camus och Jamie Boys tragiska öde att dö i en bilolycka alltför ung, men en mytisk motorcykelkrasch, inget vet riktigt vad som hände, var han med om i Woodstock. En händelse som blev upptakten till ett lugnt familjeliv och återhämtning under några år med hustrun Sara och ett antal barn och ett musicerande med The Band i källaren (The Basement Tapes) i The Pink House även det i Woodstock. Bobs krasch blir ett symboliskt slut på en konstnärlig explosion, Rimbaud i popvärlden, en ofattbar mängd låtar som skrevs, album som producerades `från The Freewheelin Bob till Blonde on Blonde och världsturnéer som genomfördes till när Bob Dylan var i 25-årsåldern.
En av höjdpunkterna i Bobs avslutande världsturné före MC-kraschen kom att bli en av pophistoriens mest piratkopierade konserter, känd som The Albert Hall Concerts, men i själva verket inspelad i Manchester Trade Hall den 17 maj 1966. Spelningen kallas även för Judaskonserten, då ett ungt folkfan till Dylan skrek Judas under den elektriska delen, vilket fick Bob att reagera och leda konsertens höjdpunkt till ett av rockhistoriens mest nerviga nummer.
I don¨t believe you, you´re a liar. Play it fucking loud!
Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn´t you?
/ _ _ _ /
Resten är historia skulle man kunna säga, Bob har precis som Abbe Caumus fått Nobelpriset i litteratur, vem i hela världen kunde tro det?
Jo Spelbolagen!
Sedan årtionden tillbaka åker han på en aldrig avslutad världsturné, The NET-Tour, och i dagarna har han för första gången blivit etta på Billbooard listan med Murder Most Foul en rekordlång låt om mordet på president Kennedy men också bra mycket en musikcocktail om Amerikas moderna pop och musikhistoria.
När vi kommer till 1970 och 80-tal i vår bildserie kan vi fimpa för gott! John McEnroe parodierar Jamie Boy 1984 Photo Bill Sumner.
In på scenen bland våra hjältar kliver en trumpen kille från Queens i New York, ingen cigg i mungipan, men hudlös och sårbar javisst!
Speciellt om domaren dömer fel!
Answer the question jerk!
John McEnroe hör hemma i präktig irländsk medelklass i Queens N. Y, pappan var jurist och mamman hade höga krav på sina barn, om inte John hade varit en sådan naturbegåvning och talang inom tennisen hade han säkert blivit en akademiker. Han hann faktiskt med att under en period vara student på Stanford i Palo Alto San Fran innan tennisen tog över.
John McEnroe är en av de sista träracket svingarna liksom han är en av de första spelarna som använder kompositmaterial, kolfiber och grafit, i sitt racket. Hans storhet i liret är förmågan att läsa spelet (spelsinne) och gå på nät och lira volley.
En killer som snabbt vill avgöra spelet!
Spelsinne parat med en utmärkt teknik men inga direkt dödande slag blev hans signum plus en lite avig vänsterhänt twistad serve som kunde suga musten ur motståndaren.
Arthur Ashe en av den dåtida tennisens mest begåvade profiler beskrev hur det var att möta John McEnroe.
Det var som att bli överfallen i en gränd av en streetkid.
Det börjar lite lätt som ett vanligt handgemäng!
Den som angriper bär stilett, sticker, ett antal gånger, du märker inget särskilt, plötsligt märker du att du håller på att förblöda.
Matchen har gått Johns väg; envishet, hålla fast vid sin linje (spel) och uthållighet med volley och twistad vänsterhänt serve, läsa spelet, en utmärkt backhand, attack och vinnarskalle ger resultat.
Elaka tungor pratar om att John McEnroe mer var rädd för att förlora än han kunde känna glädjen över att vinna. I bakgrunden spökade en mamma, sade psykologer, som aldrig var nöjd med sonens resultat.
Man kan alltid prestera lite bättre!
Kom du bara till final?
Här gällde segrar och ingenting annat!
Han jämförde sig ständigt med Björn Borg, Ice-Borg, hur kunde han vara så cool? Kontrollerad och aldrig röra en min! Borg (
Fifty-love 6 juni 2006) som införde moderniteten i tennisen; pannband, skrikande tonårstjejer i Wimbledon och innovationen den Dubbelfattade Backhanden. Ett slag där han kunde styra och få fart på spelet. Björn Borg som spelare och person (idol) blev en klangbotten, bollplank, för John McEnroe och hans tennis, temperament och explosivitet versus iskyla och koncentration, baslinjespel gentemot nät och volleyspel, två vinnarskallar och två spelstilar som överraskande bekräftar varandra. Fanns det inte gemensam nämnare (glöd) i hur de båda hatade att förlora? När Borg plötsligt bestämde sig för att sluta med tennis hade de vunnit lika många matcher var mot varandra sju mot sju blev statistiken. Borgs beslut att sluta med tennis gjorde McEnroe otröstligt vem skulla nu kunna utmana i turneringarna världen över?
John McEnroe var väl så trumpen, sårbar och hudlös genom åren som tennisspelare, speciellt om domaren dömde fel enligt hans synpunkt men mest kom han att bygga ett varumärke:
Här fanns A Rebel with a Cause!
Tillsammans med Nike förde han under 1980-talet ut deras slogan, en livsstil, Just Do It. Reklamen kom att göra elitidrotten till mer big business än en bred sport.
Överraskande var John McEnroe mer en lagspelare än man kunde tro med alla truligheter, förutom sina sju Grandslam titlar i single, vann han tio i dubbel, han spelade hellre dubbel än tränade, och han vann Davis Cup med USA fem gånger som spelare och var dessutom under en period förbundskapten för laget.
I dag försörjer sig (nåja) McEnroe som expertkommentator i de stora tennisturneringarna, han har en förmåga att läsa spelet och se de där oväntade grejerna som alltid dyker upp när det är spel på hög nivå. Ibland deltar dessutom McEnroe i veteranturneringar i tennis världen över och än i dag kan han vara en entertainer på banan pröva domaren och motspelaren på tennisplanen med ett:
Serious!
Answer the Question Jerk?
Givetvis med glimten i ögat!
Ändå tror jag att humor var nog aldrig John McEnroes grej!
Ingen jämbördighet med storheterna ovan men det är kul att tillhöra en bildtradition, foto Evelina Sjöberg! Kistalight sårbar och hudlös och nytt millenium.
Javisst!
Knallande Helsingörsgatan fram i förorten Kista, en flanör som fått härbärgera (i mentala bagaget) en övergiven liten kille genom åren!
A Rebel who reads Books!
Ibland kan ett uppror och en utveckling ske just bara genom att lägga benen på ryggen, dra, och skaffa sig en utbildning!
Visst sökte vi, Kistalight, ett konstnärligt uttryck i ungdomen och kanske mest att ställa grejer tillrätta och få ordning på en inre saknad; blev målarlärling, mer hantverk än konst men fick ändå en känsla för färg och form, så småningom lite trevande studier, det blev både studentexamen, naturvetenskaplig linje, och akademiker en Fil Kand med en udda ämneskombination av Matematik, Litteraturvetenskap och Historia.
Upptäckte att det gick lätt, viss talang, för att skriva akademiska uppsatser utan någon som helst studietradition, blev nästan doktorand i litteratur.
Till min förvåning kom jag in på lärarhögskolan för att bli gymnasielärare i mitten på 1980-talet med kombinationen svenska och historia som ämnen! Det var på den tiden det var hög status att bli lärare och det krävdes nästan högsta betyg för bli ämneslärare.
Istället för att vara flanör i storstäder, sitta på Café med fickorna fulla med anteckningsböcker, skrivande snitsiga artiklar, blev det en intensiv vardag i skolan i förorten där jag arbetade och trivdes med mina tonåringar.
Fritiden tillbringade jag mest i is- och sporthallar eller på blåsiga fotbollsplaner, med fru Mimmi, två sportiga barn, Evelina och Love som kom att styra min fritid under 15 år på det mest omtumlande vägar man kunde tänka sig.
Passade bra för en sommarlovsledig lärare och hans atletiska barn.
De sportiga aktiviteterna har fortsatt hel del fritid i tennishallar som panschis, deltar i två gruppspel i tennis i två olika Solnaklubbar under mottot.
De ansvariga i klubbarna Solna TK och Solna SJTK tycker dock att det räcker om farbror deltar i en av klubbarnas gruppspel så numera deltar Kistalight i ett gruppspel (SJ).
Ett bra sätt att få koll på sin egen ålder dessutom är det kul att mötas över generationsgränserna!
Hur som helst ... skriva blev det mest hela tiden!
Sedan blev det en bit om McEnroe eller Borg till exempel när Kistalight fick en autograf av
Borg.
1 comment:
Vi borde kanske redigera texten ovan, speciellt biten med Kistalight på Helsingörsgatan!
Vi får se vad vi gör åt saken!
Post a Comment