Ett namn som är en pseudonym!
Möjligen inspirerat av en av efterkrigstidens stora italienska författare Elsa Morantes som skrev om den lilla människan i det italienska samhället.
Vad vi vet är att Elena Ferante är från Neapel, är kvinna och född 1943 och vill låta sina romaner tala för sig själva och att berättelsen ska stå i centrum.
Kanske är det bara en fråga om trovärdighet?
Ska man skriva om två flickor från en fattig stadsdel i Neapel och deras resa i efterkrigstidens Italien med en självbiografisk vinkling bör man dela den erfarenheten för att verka äkta i sin berättelse.
Nåja, Elena Ferrante har ju skrivit ett antal böcker innan Napoli kvartetten.
Hur som helst böckerna är skrivna med ett stort driv, korta kapitel, återkommande cliffhangers och oväntade vändningar. Första boken om flickornas barndom är mer stilistiskt stringent med novelliknande kapitel som ruvar på det fattiga kvarterets hemligheter än andra delen som till sin ton mer får karaktären av (ibland ironisk) melodram. Romanerna hämtar också hjälp för sin story genom litterära knep som att flika in berättelser om berättelsen (metaberättelse - Lilas plåtaskar i Hennes nya namn) och Lenú (Elena) som skriver en berättelse som blir den bok vi precis har läst.
Om Kistalight siar om vem som ligger bakom författar pseudonymen tror vi att det skulle kunna vara en litterär, kunnig och flyhänt manusförfattare för film eller varför inte TV-serier a la Soprano, skolad i Dickens 1800-tals tradition, i filmens drömfabriker och med god kännedom om livet i Neapel.
Varför inte en lärare?
Vad sägs om följande scenario?
Ett fattigt kvarter öster om Neapels Centralstation (camorraland), ett antal familjer med fattiga traditionella yrken, skomakarens familj, vaktmästarens familj, apotekaren, caféägaren, snickaren charkaffärsföreståndarens, frukthandlarens, den galna änkans familj och den poesiskrivande konduktörens familj, folkskoleläraren och prästen.
Ett litet universum i sig med spänningar och hierarkier!
Temat är att växa upp och ta sig ut (klassresor) i det moderna Italien. Båda flickorna, Lila och Lenu (Elena) är födda i augusti 1944 med några veckors mellanrum.
I amerikansk film vimlar det av par, ofta män, som ger sig ut på resor över den amerikanska kontinenten (roadmovies) ibland även kvinnor, Thelma och Louise, och i litteraturen finns liknande exempel med det mest berömda litterära paret Don Quijote och Sancho Panza och i Italien i samtidslitteraturen finns Stål av Silvia Avallone även där står två fattiga flickor i centrum från en fattig nedsliten stålindustristad Piombino vid kusten i Toscana.
Vinsten eller fördelen med att ha två huvudpersoner är förstås att då kan man pröva sina idéer genom dem, teser och antiteser, skapa dialog och få syn på saker och ting. Här likt en forskningsresa (roadmovie for two) i det moderna Italien sett med ett perspektiv från ett fattigt kvarter i Neapel, italienska södern, så får man också syn på det rika Nord Italien.
Utbrytningsförsök... utflykter från kvarteret börjar tjejerna redan med när de är små. Lila och Lenù ska gå till havet. De följer och hittar den långa tunneln under järnvägen som ska leda dem dit men de avbryts av ett skyfall. Händelsen sammanfaller med när flickorna erbjuds att från folkskolan få gå över till läroverket eftersom de är så studiebegåvade. Deras föräldrar reagerar på olika sätt. Lila pappa skomakaren kastar bokstavligen ut henne genom fönstret, jantelagen på napolitanska, Lila som kanske är den mest begåvade av de två, medan Lenús pappa som är vaktmästare på kommunen visar sin dotter de historiska platserna och byggnaderna nere i Neapels klassiska kvarter och bifaller sin dotters studier. I folkskolan läser de, De Trolovade och Vergilius Aeniden. De diskuterar och lever sig in i fjärde sången om Aeneas och Didos kärlekshistoria. En flykt från kvarteret om man så vill men också en närhet för Vergilius hörde hemma i det antika Neapel (Neapolis).
När de blivit tonåringar ger de sig ibland ut med sitt tonårsgäng i det fashionabla Neapel, går armkrok på Via Toledo, går på café och på modegatan via Chiaia och råkar i ruskigt handgemäng (fight och Stora slagsmålet) med de rika grabbarna från Vei dei Mille som bara kan ordnas upp med hjälp av deras camorra vänner.
Under tonårstiden arrangeras det även danskvällar i kvarteret, ungdomarna ska lära sig dansa, som ett led i att bli vuxna. Kring detta blir det sådana intriger och spänningar mellan de olika grupperna så att de bara kan förstås av en högstadielärare som varit med.
- Så det så.
Två vägar ut ur det fattiga kvarteret ser våra 40-tals tjejer.
Att gifta sig rikt eller studier!
Lila blir den unga vackra tonårsbruden.
Hon som är den smartaste av dem men förvägras studier av sin far.
Lila som är en mix av Lisbet Salander (fotografiskt minne och analys), Sophia Loren (vacker men längre och tunnare) och Carrie från Homeland (manisk energi, eld och oro).
Lila är en tjej som får saker att hända och trigga igång händelserna i romanerna.
Av sitt bröllopsfotografi (som ung vacker gåtfull tonårsbrud) gör Lila ett modernistiskt konstverk. Hon klipper bilden i fragment.
Bitar som får bilda ett konceptuellt konstverk av en ung modern (sårig) napolitanska i en våldsam manlig värld.
Elena Ferrante leker här med genrén samhällstillvänd litteratur från 60-talets klichéer i t ex Elsa Morantes böcker.
Lenú (Elena) är den kloka flickan av de två, den som är strukturerad och har ett driv i sina studier, en som tar in omgivningen och är balanserad i sina relationer och det är hon som berättar flickornas historia.
Fyndigt nog är det Lenú som benämns av Lila som min fantastiska väninna egentligen Lámica geniale!
Det är befriande med Elena Ferrante!
Hon idealiserar inte Lenús (Elenas) studier, det skaver en hel del i hennes bildningsgång så genomgår hon en kris när väninnan Lila gifter sig, skolkar i veckor genom att låtsas gå till läroverket. Hon orienterar sig istället under dagarna i det borgerliga Neapel, besöker boklådorna i Port Álba, flanerar längs via Toledo ned mot havet och tar sig upp emot kullarna vid det fashionabla Vomero.
Lärare gör skillnad!
Det är lärarna som visar vägen för tjejerna ut ur det fattiga kvarteret!
Först fröken Oliviero i folkskolan och sedan på läroverket för Lenú fröken Galiani som lånar ut böcker och tidningar som tjejerna läser.
Under en sommar med badäventyr på ön Ischia med vådliga erotiska förvecklingar läser tjejerna Becketts skådespel (Elena har från början använt boken för att slå ihjäl mygg). Den något sargade boken blir föremål för samtal och diskussioner om t ex Dan Rooney som bara unga människor kan ha.
Kistalight minns egna samtal om absurda dramer med unga elever och kan bara önska att vi varit där. Boken (pjäsen) blir senare viktig när Elena söker in på Italiens motsvarighet till Ecole de Normale Superieur, i Pisa, där Elena anmodas att berätta om någon bok hon läst utanför skolprogrammet. Hon väljer Beckett. Något som antagligen får examinatorn att häpna hur en fattig flicka från Neapel berättar och diskuterar ett absurt existentiellt drama av Beckett.
Till sin förvåning kommer Elena in på La Normale i Pisa, en elitskola, och hon får dessutom studierna och böckerna betalda och ett alldeles eget rum och hon är på väg att ensam ta sig ifrån kvarteret.
Ensam som bara en riktig klassresenär kan vara!
Nu bäddar vi in lite fotbolls och Napoliromantik!
Bara nu inte Elena Ferrante spär på Napoliromantiken. Det lär redan finnas Ferranteresor till Neapel och hur som helst finns det guidade turer i stan där man kan följa tjejerna plus en liten tur till de varma källornas Ischia. Det finns också en googlemap med nålar för de viktigaste platserna i böckerna.
Kvarteret med utflykter!
Väljer du att själv åka till Napoli och följa tjejerna i spåren bör du se upp i vissa kvarter och fram för allt använda sunt förnuft när du rör dig i stan vid den vackra Neapelbukten.
Vem Elena Ferrante är verkar uppklarat av en ekonomiskt grävande journalist men är inte bekräftat. Kistalight tror, verkar mycket troligt, att det är ett par Domenico Starnones born 1943 och Anita Raja som ligger bakom succéböckerna. Domenico är bördig från Neapel har varit lärare (sic!), journalist (reportage, satir, om skolan) skrivit filmmanus och böcker och Anita är översättare.
Varför inte en lärare och en översättare?
Alltid retar det någon som Pippi Långstrump sa!
Här speciellt det italienska kulturetablissemanget!
Betyg Min fantastiska väninna och Hennes nya namn: Fem goda klassresenärer av fem för att hylla deras resa i okänt land!
Här med Vesuvio i bakgrunden och flanerande på Via Partenope inte långt från Castel dell Ovo, Via Chiaia, operan San Carlo, berömda caféer som Gambrinus och pizzeria Brandi.
Läs mer på Napoli Light I, Napoli Light II eller i en sammanfattande blogg Forza Napoli
Kistalight was there!
.
© Thommy Sjöberg
