Tuesday, January 31, 2017

Elena Ferrante Light

Kistalight har läst de två första delarna av Elena Ferrantes Napolikvartett, Min fantastiska väninna och Hennes nya namn. Vi är liksom många andra läsare drabbade av de två tjejerna från Neapel. Det finns en magi, en gåta, kring författarnamnet till böckerna.
Ett namn som är en pseudonym!
Möjligen inspirerat av en av efterkrigstidens stora italienska författare Elsa Morantes som skrev om den lilla människan i det italienska samhället.
Vad vi vet är att Elena Ferante är från Neapel, är kvinna och född 1943 och vill låta sina romaner tala för sig själva och att berättelsen ska stå i centrum.
Kanske är det bara en fråga om trovärdighet?
Ska man skriva om två flickor från en fattig stadsdel i Neapel och deras resa i efterkrigstidens Italien med en självbiografisk vinkling bör man dela den erfarenheten för att verka äkta i sin berättelse.
Nåja, Elena Ferrante har ju skrivit ett antal böcker innan Napoli kvartetten.
Hur som helst böckerna är skrivna med ett stort driv, korta kapitel, återkommande cliffhangers och oväntade vändningar. Första boken om flickornas barndom är mer stilistiskt stringent med novelliknande kapitel som ruvar på det fattiga kvarterets hemligheter än andra delen som till sin ton mer får karaktären av (ibland ironisk) melodram. Romanerna hämtar också hjälp för sin story genom litterära knep som att flika in berättelser om berättelsen (metaberättelse - Lilas plåtaskar i Hennes nya namn) och Lenú (Elena) som skriver en berättelse som blir den bok vi precis har läst.
Om Kistalight siar om vem som ligger bakom författar pseudonymen tror vi att det skulle kunna vara en litterär, kunnig och flyhänt manusförfattare för film eller varför inte TV-serier a la Soprano, skolad i Dickens 1800-tals tradition, i filmens drömfabriker och med god kännedom om livet i Neapel.
Varför inte en lärare?
Vad sägs om följande scenario?
Ett fattigt kvarter öster om Neapels Centralstation (camorraland), ett antal familjer med fattiga traditionella yrken, skomakarens familj, vaktmästarens familj, apotekaren, caféägaren, snickaren charkaffärsföreståndarens, frukthandlarens, den galna änkans familj och den poesiskrivande konduktörens familj, folkskoleläraren och prästen.
Ett litet universum i sig med spänningar och hierarkier!
Temat är att växa upp och ta sig ut (klassresor) i det moderna Italien. Båda flickorna, Lila och Lenu (Elena) är födda i augusti 1944 med några veckors mellanrum.
I amerikansk film vimlar det av par, ofta män, som ger sig ut på resor över den amerikanska kontinenten (roadmovies) ibland även kvinnor, Thelma och Louise, och i litteraturen finns liknande exempel med det mest berömda litterära paret Don Quijote och Sancho Panza och i Italien i samtidslitteraturen finns Stål av Silvia Avallone även där står två fattiga flickor i centrum från en fattig nedsliten stålindustristad Piombino vid kusten i Toscana.
Vinsten eller fördelen med att ha två huvudpersoner är förstås att då kan man pröva sina idéer genom dem, teser och antiteser, skapa dialog och få syn på saker och ting. Här likt en forskningsresa (roadmovie for two) i det moderna Italien sett med ett perspektiv från ett fattigt kvarter i Neapel, italienska södern, så får man också syn på det rika Nord Italien.
Utbrytningsförsök... utflykter från kvarteret börjar tjejerna redan med när de är små. Lila och Lenù ska gå till havet. De följer och hittar den långa tunneln under järnvägen som ska leda dem dit men de avbryts av ett skyfall. Händelsen sammanfaller med när flickorna erbjuds att från folkskolan få gå över till läroverket eftersom de är så studiebegåvade. Deras föräldrar reagerar på olika sätt. Lila pappa skomakaren kastar bokstavligen ut henne genom fönstret, jantelagen på napolitanska, Lila som kanske är den mest begåvade av de två, medan Lenús pappa som är vaktmästare på kommunen visar sin dotter de historiska platserna och byggnaderna nere i Neapels klassiska kvarter och bifaller sin dotters studier. I folkskolan läser de, De Trolovade och Vergilius Aeniden. De diskuterar och lever sig in i fjärde sången om Aeneas och Didos kärlekshistoria. En flykt från kvarteret om man så vill men också en närhet för Vergilius hörde hemma i det antika Neapel (Neapolis).
När de blivit tonåringar ger de sig ibland ut med sitt tonårsgäng i det fashionabla Neapel, går armkrok på Via Toledo, går på café och på modegatan via Chiaia och råkar i ruskigt handgemäng (fight och Stora slagsmålet) med de rika grabbarna från Vei dei Mille som bara kan ordnas upp med hjälp av deras camorra vänner.


Under tonårstiden arrangeras det även danskvällar i kvarteret, ungdomarna ska lära sig dansa, som ett led i att bli vuxna. Kring detta blir det sådana intriger och spänningar mellan de olika grupperna så att de bara kan förstås av en högstadielärare som varit med.
- Så det så.
Två vägar ut ur det fattiga kvarteret ser våra 40-tals tjejer.
Att gifta sig rikt eller studier!
Lila blir den unga vackra tonårsbruden.
Hon som är den smartaste av dem men förvägras studier av sin far.
Lila som är en mix av Lisbet Salander (fotografiskt minne och analys), Sophia Loren (vacker men längre och tunnare) och Carrie från Homeland (manisk energi, eld och oro).
Lila är en tjej som får saker att hända och trigga igång händelserna i romanerna.
Av sitt bröllopsfotografi (som ung vacker gåtfull tonårsbrud) gör Lila ett modernistiskt konstverk. Hon  klipper bilden i fragment.
Bitar som får bilda ett konceptuellt konstverk av en ung modern (sårig) napolitanska i en våldsam manlig värld.
Elena Ferrante leker här med genrén samhällstillvänd litteratur från 60-talets klichéer i t ex Elsa Morantes böcker.
Lenú (Elena) är den kloka flickan av de två, den som är strukturerad och har ett driv i sina studier, en som tar in omgivningen och är balanserad i sina relationer och det är hon som berättar flickornas historia.
Fyndigt nog är det Lenú som benämns av Lila som min fantastiska väninna egentligen Lámica geniale!
Det är befriande med Elena Ferrante!
Hon idealiserar inte Lenús (Elenas) studier, det skaver en hel del i hennes bildningsgång så genomgår  hon en kris när väninnan Lila gifter sig, skolkar i veckor genom att låtsas gå till läroverket. Hon orienterar sig istället under dagarna i det borgerliga Neapel, besöker boklådorna i Port Álba, flanerar längs via Toledo ned mot havet och tar sig upp emot kullarna vid det fashionabla Vomero.
Lärare gör skillnad!
Det är lärarna som visar vägen för tjejerna ut ur det fattiga kvarteret!
Först fröken Oliviero i folkskolan och sedan på läroverket för Lenú fröken Galiani som lånar ut böcker och tidningar som tjejerna läser.
Under en sommar med badäventyr på ön Ischia med vådliga erotiska förvecklingar läser tjejerna Becketts skådespel (Elena har från början använt boken för att slå ihjäl mygg). Den något sargade boken blir föremål för samtal och diskussioner om t ex Dan Rooney som bara unga människor kan ha.
 Kistalight minns egna samtal om absurda dramer med unga elever och kan bara önska att vi varit där. Boken (pjäsen) blir senare viktig när Elena söker in på Italiens motsvarighet till Ecole de Normale Superieur, i Pisa, där Elena anmodas att berätta om någon bok hon läst utanför skolprogrammet. Hon väljer Beckett. Något som antagligen får examinatorn att häpna hur en fattig flicka från Neapel berättar och diskuterar ett absurt existentiellt drama av Beckett.
Till sin förvåning kommer Elena in på La Normale i Pisa, en elitskola, och hon får dessutom studierna och böckerna betalda och ett alldeles eget rum och hon är på väg att ensam  ta sig ifrån kvarteret.
Ensam som bara en riktig klassresenär kan vara!
Nu bäddar vi in lite fotbolls och Napoliromantik!


Bara nu inte Elena Ferrante spär på Napoliromantiken. Det lär redan finnas Ferranteresor till Neapel och hur som helst finns det guidade turer i stan där man kan följa tjejerna plus en liten tur till de varma källornas Ischia. Det finns också en googlemap med nålar för de viktigaste platserna i böckerna.
 Kvarteret med utflykter!
Väljer du att själv åka till Napoli och följa tjejerna i spåren bör du se upp i vissa kvarter och fram för allt använda sunt förnuft när du rör dig i stan vid den vackra Neapelbukten.
Vem Elena Ferrante är verkar uppklarat av en ekonomiskt grävande journalist men är inte bekräftat. Kistalight tror, verkar mycket troligt, att det är ett par Domenico Starnones born 1943 och Anita Raja som ligger bakom succéböckerna. Domenico är bördig från Neapel har varit lärare (sic!), journalist (reportage, satir, om skolan) skrivit filmmanus och böcker och Anita är översättare.
Varför inte en lärare och en översättare?
Alltid retar det någon som Pippi Långstrump sa!
Här speciellt det italienska kulturetablissemanget!
Betyg Min fantastiska väninna och Hennes nya namn: Fem goda klassresenärer av fem för att hylla deras resa i okänt land!
Ibland besöker även Kistalight Neapel!
Här med Vesuvio i bakgrunden och flanerande på Via Partenope inte långt från Castel dell Ovo, Via Chiaia, operan San Carlo, berömda caféer som Gambrinus och pizzeria Brandi.
Läs mer på Napoli Light INapoli Light II eller i en sammanfattande blogg Forza Napoli
Kistalight was there!
.
© Thommy Sjöberg 

Friday, January 27, 2017

Anniversary Light tennis

Kistalight upptäcker i veckan att jag spelat min 100.e match i mitt gruppspel i Solna TK.
Nåja det är min 100;e match sedan det eminenta programmet Backhandsmash infördes i gruppspelet i klubben.
Ett program som möjliggör en enkel överblick över resultat, vinster, oavgjorda och förlorade matcher och placeringar i tabellerna. Till programmet finns också ett cirkeldiagram som visar den aktuella formen i procent och färg. Kistalights form visar på 52 procent - helt okej alltså men en bit upp till det gröna fältet.
Faktiskt har programmet funnits i ca fyra år, ungefär lika länge som undertecknad varit folkpensionär, om än vi pensionerade oss något senare.
Kistalight vinner sin 100;e match (obs match nr 100) mot den spelare som vi tycker är mest svår av alla att möta.
Vi har möts ett antal gånger i gruppspelet.
Vi befinner oss liksom på samma nivå!
Ingen är så svår och oförutsägbar att möta som du säger vår gode motspelare!
Bollsäker, slår aldrig bort en boll, dina höga bollar och längden på dem som växlas med korta vinklade snäva forehands och skurna stoppbollar med backhanden.
Bäste Bror kontrar Kistalight!
Instämmer du är en levande bollvägg.
Bollen kommer alltid tillbaka!
Tålamod är bara förnamnet när vi möts!
Lägger till!
Undrar om det inte ibland  bara beror på hur bollrackarna studsar?
Man måste helt enkelt ha lite tur för att vinna!
Statistik så här långt för Kistalight efter 100 matcher i gruppspelet.
Segrar 39, oavgjorda 7 och förluster 54.
Målet är förstås att ha lite mer positiv lutning på sin matchstatistik men okej svettig tröja min belöning.
Vinsten är förstås att man överhuvudtaget spelar.
Plus att man får ha lite kul, spelglädje, får lira och variera spelet.
Ändå har vi ambitioner!
Kistalight måste utveckla sin backhand!
Vad gör man i dag om man vill utveckla sitt spel?
Jo man kollar på Youtube!
På de två stora i modern tennis (2000-talet) bägge har också underbara backhand slag.
Inom herrarnas tennis finns Roger Federer och i damtennisen har vi Justine Henin (numera tennispensionär). Båda spelarna är också bland de mest talangfulla och mångsidiga som finns inom världstennisen.
Varför inte studera ett Youtubeklipp?
Vi firar vår 100:e match I gruppspelet med att se matchen mellan Justine Henin och Sharapova från 2010

Följ spelsekvenserna!
Öva lite franska och njut (tjut) av spelet!
Vad gör du Thommy gubben undrar fru Mimmi?
Kollar du på något erotiskt på datorn?
Jag hör franska, ryska och en väldigt massa stönanden!
Nja... tennis darling!
Studerar backhandslag och en mångsidig tennis!
Se hur Henin liksom gräver upp sin backhand och vinklar slagen!
Ser man slaget i slowmotion så ser man hur högt hon drar tillbaka racketet.
Det ser ut som en början till ett dubbelfattat slag.
Vänster hand skjuter liksom tag i racketet och ger fart sedan slår hon igenom slaget så att det blir full swing. Effekten blir att hon hittar vinklar hos motspelaren som man inte trodde (fanns) var möjliga dessutom med bra fart på bollen.
Oh fifteen - love!
Justine Henin läser spelet, snabbt på plats efter en elegant (stön) stoppboll från Sharapova, smaskar in en forehand med omöjlig vinkel för Sharapova.
Ah thirty - love.
Maria Sharapova rör sig bra, jobbar fysiskt, stark, långa dueller, Justine Henin slår i nätet!
Stön, thirty - fifteen.
Maria Sharapova är en riktig amazon, rör sig bra på banan, hur lång som helst framme vid nätet, (damtennisens Eiffeltorn) volley och låter sig inte passeras - effektivt!
Stön, thirty all.
Justine utnyttjar sin repertoar, rak backhand, skuren dito och en underbar slice, stoppboll, som Sharapova inte når.
Oh forty - thirty Henin (stön) har också börjat stöna om än inte lika ljudligt som Sharapova.
Sharapova behärskar de flesta slagen, arbetar med dem med stor intensitet, växlar fore hand och backhand sida, pang, pang - stön!
Deuce!
Justine Henin har en utmärkt serve , pang - ess i backhandrutan när det som bäst behövs!
Oh Advantage Justine Henin.
Justine Henin har inte bara damtennisens vackraste backhand utan också en förmåga att läsa spelet och vinna de där avgörande bollarna. Justine Henin liksom håller i bollen, kan växla tempo i slagen, och är därför inte riktigt förutsägbar för vår kvinnlige amazon Maria Sharapova som mest kör på en växel, full fart och kraft i alla lägen - stön, visst med en och annan elegant stoppboll.
Oh - Game, set and match till Justine Henin. Damtennisens Einstein som vuxit upp vid en tennisbana och som spelat hur mycket tennis som helst i barn, ungdomen och precis som Björn Borg med sin garageport fått möjlighet att hitta (utforma) sitt eget spel.

Oh även kvinnliga hårdslående amazoner kan vinna i Paris Open! Här Maraia Sharapova med 2014 års Trophy av Susanne Lenglen pokalen. Visst kan en tennisutbildning för barn och ungdomar på broiler tennisfabrik i Florida göra (stön) susen.
Tjoho Sharapova och Henin för matchen ni bjöd på ovan.
Fifteen love!

© Thommy Sjöberg

Friday, January 20, 2017

Inagural Adress Light

I dag svär Donald Trump presidenteden i Washington.
Blir det Twitter Light i fyra år eller hur ska det gå?
God bless America!
Kistalight kommer att föja invigningen, blir kanske något amerikanskt att äta och dricka, fräscha hamburgare och ett gott rödvin from over there eller varför inte en öl från ett amerikanskt bryggeri till burgaren. Vi firar (bävar inför dagen) med en något gammal bearbetad blogg om Amerika, deras presidenter och ursprungsbefolkningen.


Indianhövdingen Tecumsehs förbannelse
 Kan inte riktigt gå i god för den här storyn - osäker på källorna! Kistalight har hört den av någon korrespondent på radio eller tv eller läst den i någon tidning – dock stämmer själva kärnan i berättelsen. Vi kan inte annat än instämma:
 Det ligger någonting i vad han säger den gamle indian hövdingen, tros vara Tecumseh och hans galne bror Profeten, som dåvarande militären William Henry Harrison besegrade i USA;s (New frontier) nordvästra territorier.
Storyn berättas på följande sätt: Du visar en overhead med USA:s samtliga presidenter på väggen. Lägger pennan vid 1841 – sedan rullar historien på och berättar sig själv!
Någon gång kring 1840 när de vita trängt undan indianerna till allt för många reservat, begått allt för många svek och grymheter och buffalon minskat drastiskt i antal på prärien och gräset viker sig åt fel håll för vindarna sade en gammal indianhövding ungefär så här:
-Varje jämt årsvarv när den vite mannen väljer en ny hövding ska det vila en förbannelse över honom så länge vi indianer inte får tillbaka vårt land och så länge som buffalon inte åter kan få ströva fritt mellan bergen, månen och soluppgångarna.
År 1841 tillträdde president William Henry Harrison Tacumsehs banneman. Det blev en kort period han dog i lunginflammation samma år strax efter installationen. Han fick lunginflammation, alltför lättklädd i blazer, inga långkalsonger eller överrock (lyssnade inte på sin mamma) när han svor presidenteden framför Capitolium i ett svinkallt Washington.
 Nästa president vald jämt årtionde tillträdde 1861, vald året innan. Då var det dags för en av USA:s riktigt stora presidenter Abraham Lincoln. Efter att ha vunnit amerikanska inbördeskriget hållit ihop unionen, stått på de nordamerikanska staternas sida och stött industrikapitalismen men också blivit en symbol för de svartas frigörelse blev han skjuten på Ford´s teater i Washington på lågfredagen 1865. Ett år in på sin andra period, av en sydstatsfanatiker, och han dog någon vecka senare.
1881 blev James Garfield president. Efter några månader blev han skjuten på Washingtons järnvägsstation av en bitter åklagare (rättshaverist?) som tyckte sig ha blivit förbigången vid utnämningen till en tjänst som konsul.
1901 ett halvår in på sin andra period som president blev president William McKinley (som vann Spanskamerikanska kriget och var protektionist) skjuten i september på en Pan amerikansk utställning i Buffalo av en galen anarkist och han dog åtta dagar senare.
President Woodrow Wilson, NF:s skapare efter första världskriget och åren då USA blev en supermakt. Wilson hann aldrig avsluta sin presidentperiod när han drabbades av en stroke 1921 ett år in på sin andra presidentperiod.
Nästa president som tillträdde efter val jämt årtionde var Franklin D Roosevelt en av de riktigt stora  presidenterna, skapare av New Deal och USA:s ledare under andra världskriget, han hann aldrig överleva sin sista period som president utan dog i hjärnblödning strax innan andra världskriget var till ända. Franklin D Roosevelt är unik ingen president har suttit så länge som han, 4 perioder från 1932 till 1945. I dag kan en president bara sitta i åtta år.
Nästa jämna årtionde var 1960 – Kennedy vann valet och 1961 tillträdde han och hans period vet vi alla som var med då hur den slutade med skotten i Dallas Texas den 22 november 1963. Ett mord som lett till kriminalhistoriens största mordutredning och mängder av spekulationer inom film, journalistik och litteratur.
När Roland Reagan tillträdde 1981 dröjde det exakt 69 dagar innan han blev utsatt för ett mordförsök men han överlevde.
Älskling jag duckade sa han i sjuksängen inför tv-kamerorna till sin hustru Nancy, mordförsöket fanns förstås filmat av övervakande TV-kameror.
Mr Reagan visste hur man gjorde för att överleva slika attentat, för han hade varit filmskådis i Hollywood i sin ungdom och medverkat i massor av westernfilmer. Där han hade spelat cowboyhjälte och var van vid skottlossningar om än bara på bioduken. I och med att Reagan överlevde tror man att den gamle indianhövdingens förbannelse ska vara bruten men riktigt säker kan man inte vara. Nästa president som valdes jämt årtionde, 2000, var Mr George Bush under hans presidentskap utsattes USA för det värsta terrorattentatet, Nine Eleven, i landets historia. Både Barack Obama  och Donald Trump är valda när det inte har varit jämna årtionden så de lär slippa Indianhövdingen förbannelse och andra sidan vet man aldrig hur det kommer att gå med Twitter Light under president Donald J. Trump kommande fyra år? 
Kistalight läser ur Kistalight Academy eller Marlon Brando tog aldrig en fika på Spånga high:
Amerikanska Presidenter valda jämt årtionde från 1840 som så att säga stupat i tjänst dock inte de två sista Reagan och Bush.
William Henry Harrison  1841 (vald 1840)
Abraham Lincoln 1861-65 (vald 1860)
James Garfield 1881 (vald 1880)
William McKinley1896 - 1901 (omvald 1900)
Woodrow Wilson 1913-21 (omvald 1920)
Franklin D. Roosevelt 1933-45 (omvald 1940)
John F. Kennedy 1961-63 vald 1960)
Ronald Reagan  1981-89 (vald 1980)
George W. Bush . 2001-2007 (vald 2000)
© Thommy Sjöberg

Friday, January 13, 2017

Google newslab fellowship light


Kistalight har upptäckt via Twitter ett spännande projekt för studenter, Google Newslab Fellowship, för dem som vill forska och skriva reportage med den nya digitala tekniken som grund. 
Något för Kistalight?
Ett kriterium uppfyller vi med råge!
Du ska ha fyllt 18 år och är svensk medborgare, fungerar även för ett antal internationella studenter.
Faktiskt är jag också student (inte överliggare) läser just nu en kurs på KTH i samarbete med Gävle Högskola - Einsteins speciella relativitetsteori. Kursen är mest till för att vi vill utveckla vårt tänkande på Kistalights redaktion samtidigt som vi tror att det ska utveckla skrivandet.
Kistalight brinner  för att hitta former för att utveckla samspelet mellan text, bild, ljud - musik i sina kultur och resebloggar.
Gärna då genom att hitta kanaler där upphovsmannarätt (med verkshöjd) och Tryck och yttrandefriheten respekteras.
Kanske utveckla en digital plattform kring detta?
Måste man då inte vara smart för att delta i Googles laborationer om digitala verktyg?
Google som är världens ledande kunskapsföretag som går i spetsen när det gäller teknikutveckling och har hur många innovativa människor som helst anställda.
Klart man ska vara smart för att delta där!
Kistalight har upptäckt att vi inte är så smarta!
Upptäckten gjordes för många år sedan!
Vilket vi tycker är en insikt som är mycket smart!


Följande sökande till Google newslab fellowship har stor chans att bli valda?

Du har en stor passion för journalistik, särskilt databaserad journalistik eller yttrandefrihet på nätet. Du tänker analytiskt och är bra på att göra efterforskningar, skriva och kommunicera. Du kan hålla många bollar i luften och arbetar snabbt, smart och strukturerat.
Vi har bett nyhetsorganisationerna specificera vilka typer av kunskaper de söker – vissa föredrar sökande som har erfarenhet av webbprogrammeringsspråk som HTML eller Javascript, andra kanske föredrar erfarenhet av publicering via onlinemedieplattformar. Alla nyhetsorganisationer söker efter människor med stor passion för rapportering och den roll som tekniken kan ha inom yrket.
- Bara att söka alltså Grabbar och Tjejer med intresse för journalistik och ny teknik!
© Thommy Sjöberg

Saturday, December 31, 2016

Årskrönika Litteratur Kistalight 2016

I dag summerar vi vårt läsår på Kistalight med Albert Camus som tuff representant för vår läsning.
Visst har vi hunnit med våra nyårslöften när det gäller läsning för 2016!
Först ut var några titlar dragna ur högen för olästa böcker!
Fredrik Sjöberg med Flugfällan, Justine Levy Med en ovärdig dotter, halvläst liggande bok i högen  Robert Byron Vägen till Oxanien och till slut årets stora, numera läst, klassiker Albert Camus Främlingen.
Kistalight citerar från den egna bloggen den 14 juli i år om läsningen av boken.
Främlingen årets klassiker på Kistalights redaktion är läst (nyårslöfte) och här pratar vi om världslitteratur!
Albert Camus Främlingen rankas som nummer ett på franska Le Mondes lista bland århundradets 100 främsta böcker.
På en nationaldag kan man gärna passa på och tolka vad som är typiskt för landet.
Vad som är en nationalkaraktär!?
I Sverige har vi midsommar och små grodorna, vi älskar vår natur, allemansrätten och ordet lagom men vi identifierar oss inte riktigt med några litterära verk i vår litteraturhistoria utom möjligen med Astrid Lindgrens hjältar förstås.
I Frankrike plockar man gärna fram sina stora författare och deras verk för vad som är typiskt franskt, från revolutionen och republikens grundare Voltaire och Rousseau, 1800-talets Victor Hugo, Balsac, Zola, Flaubert och under 1900-talet Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus.
 Kistalight som ibland hemfaller åt digital läsning läste här om året
  • How to be a parisian (passande läsning för äldre herre) och jag fann till min förtjusning att en mycket viktig del av tjejernas identitet fanns i deras läsning och där Albert Camus Främlingen rankades mycket högt bland favoritlitteraturen. Kanske franska skolans lärare (Leve republiken) förtjänst?
  • Främlingen gavs ut 1942 och räknas som en av existentialismens främsta verk. Den är förrädiskt enkel och välskriven. Korta meningar med precisa beskrivningar, nästan som en polisrapport med litterär stringens, men bakom enkelheten vilar bråddjup av existentiell smärta, kriget (ww2), generationer av förtryckande kolonialism mellan fransk algerier och araber. Läs mer om Albert Camus och Främlingen här!
  • Några anteckningar från februari 2016.
  • Så blev den läst Robert Byrons Vägen till Oxanien Bruce Chatwins favorit bland reseböcker.
  • En förebild i reselitteraturens värld alltså!
  • Robert Byron reste i Persien, tidigt 1930-tal, en arkeologisk amatör bland klassiska tempel och historiska byggnader. Han ritade av och fotograferade den klassiska muslimska arkitekturen och skrev dagboksanteckningar som låg till grund för boken Vägen till Oxanien (dagens norra Afghanistan).
  • Betraktades av de persiska lokala myndigheterna som en brittisk spion!
  • Inte så långsökt kanske sett ur deras perspektiv.
  • Rent av hävdade de persiska lokala dignitärerna att de hade en upphovsmannarätt till byggnadskonsten och utsmyckningarna i landet vilka då Robert Byron inte fick kopiera.
  • Var de kanske föregångare till diskussioner om upphovsmannarätt och verkshöjd redan i Persien på 1930-talet?
  • Nåja det fanns även en religiös dimension kring Byrons avbildande!
  • Robert Byron är en säker iakttagare när det gäller detaljer kring Persiens fornhistoriska bebyggelse och en kunnig byggnadshistoriker som rent av hittar föregångaren (inspirationen) till Hagia Sofia i Ibrahimabad och mysteriet bakom bärande kupoler.
  • Robert Byron är också en skicklig landskapsskildrare, han tecknar färger, linjer, former med en säker blick och namnger blommor och träd. Dessutom har han humor och berättar festliga anekdoter om människorna han möter dock inte alltid så politisk korrekta.

  • - et mama disparu
  • Justine Levys En ovärdig dotter (Mauvaise Fille) läser vi ut i mars. Här några anteckningar om Levys bok och en frånvarande vacker mamma.
  • Mamma är död - Leve mamma (Jfr Drottningen är...) skulle man kunna säga efter att ha läst En ovärdig dotter.
  • Det är mamman som är i centrum förstås!
  • En mycket dysfunktionell och frånvarande mamma!
  • Här med en dödlig cancer i slutfasen i sitt liv samtidigt som Justine ska bli mor till en liten dotter!
  • Klart att det blir en dubbelexponering!
  • Justine Levy hittar en adressbok och kalender efter sin mamma som får berättelsen att glimra av pärlor och fina slutsatser när hon skildrar och karaktäriserar en festlig, nyckfull mamma som aldrig blev riktigt vuxen och tog ansvar för sig själv, sitt barn eller någon annan.
  • Missbruk och ett antal diagnoser - säkert!
  • Spännande - javisst!
  • Friheten sic i uppväxten - med att vara försummad och bortglömd!
  • Men Justine var inget maskrosbarn!
  • Vet jag ens hur en mamma älskar, uppfostrar, grälar, tillrättavisar, hjälper till med läxorna, tröstar när man skrapar knäet eller hejar på en vid en idrott man utövar skriver hon. 
  • Det är två fina böcker hon har skrivit Justine Levy om sig själv och sin mamma. Den första Vi ses på Place de La Sorbonne om en mamma som aldrig kommer till deras träff som avtalat på Café LÉcritoire.
  • Ett litet mästerverk i sin koncisa dialog som vi läste här om året. Här i den andra välskrivna boken En ovärdig dotter glimrar det också av humoristiska (sarkastiska) detaljer kring hur det var att aldrig få den där nödvändiga omsorgen (kärleken) som en närvarande mamma ger.
  • Visste hon, Justine, ens att den fanns?

  • Gott Nytt Läsår från Kistalight
  • Nu roddar vi vidare med länkar till årets läsning!

  • Årskrönika Litteraturbloggar
  • Blå Moskén- En Gång Till (Rysligt aktuell!)
  • Kistalight samlar på författare
  • Ett bloss för Bodil Malmsten
  • Kulturtanten Light (Inte riktigt en litteraturblogg - får vara med i alla fall!)
  • Life Itself på Moderna Museet (Inte riktigt en litteraturblogg här heller - men en vacker bok!)
  • Bokrea on the run
  • Älskade terrorist Light (Hit hittar fortfarande besökare i en jämn liten ström varje vecka)
  • Instagram Light (Litteraturblogg nja... men alldeles säkert första april)
  • Inte utan min mobil - Cervantes och Shakespeare
  • Kistabibblan - Exil Fria Poeter på Flykt
  • Bob Dylan 75 år (Får duga som litteraturblogg - vår singer/songwriter har ju trots allt fått Nobelpriset i litteratur)
  • Från SoFo till Mosebacke (Hjärtepromenad och Quiz med Kistalight)
  • Samar Yazbek Resa in i tomheten (Fint litterärt rese reportage om (nordvästra) krigens Syrien
  • Fourth of July 2016
  • Camus Light - Leve Republiken
  • Stöd Asli Erdogan (Spännande turkisk författare, en av många, godtyckligt, fängslade i Turkiet)
  • Flugfällan en vinnare (om glädjen i att samla flugor som är döda och flugor som ännu inte är döda.)
  • Bob Dylan Nobelpriset i Litteratur (Bob Dylan är inte förutsägbar - inte Svenska Akademin heller!)
  • If you see him say hello (Kommer - kommer ej?)
  • Hello Dylanmannen här (Ladys Vote för Dylan!)
  • Well Shakespeare in the alley (men var är Bob?)
  • Bob Dylan en arbetare (svetsar, skriver arbetarsånger och rimmar på proletariat)
  • Tryckfrihetsförordningen 250 år
  • Absent friend Bob Dylan (Två lysande tal och en frånvarande vän)
  • Känner ni vibbarna
  • Dags nu för några nya nyårslöften när det gäller läsning! Först ut får bli Elena Ferrantes Neapel kvartett av böcker. Just nu läser vi del II Hennes Nya Namn - spännande läsning om ... Lina och Elena, deras barn och ungdom, skavande känslor och tonår, fattiga kvarter i Napoli, kriminalitet, avig feminism (utsatthet) och klassresor och vem av dem är egentligen Min fantastiska väninna?
    Så drar vi en bok ur den halvt olästa högen hemma i bokhyllan i Kista.
    Blev Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling! (Pocketupplaga från 2007)
    En politisk essä, experimentell prosa, sökande efter identitet, etik och reseskildring från röda khmerernas Kampuchea - en spännande mix av berättarformer för att skildra en komplex historia!
    Hysch...hysch!
    Vi brukar visst lova att vi ska läsa något om en vit val också!
    En klassiker och då läsning i originalutgåva när det gäller språket.
    American english!
    Pst.. säg inget till någon om detta gamla läslöfte!
    Nog med löften nu!
    Läsning ska vara lustfyllt och improviserat!
    Okej...okej får bli en klassiker till ur den olästa högen!
    Blir just nu filmaktuella Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg, klassisk Stockholmsskildring, om kärlek och själens obotliga ensamhet. Boken som har stilens klarhet och säkert något att lära av för en gammal litteraturintresserad och skrivande bloggare?

    Gott Nytt LäsÅr från Kistalight! 🍾🍾🍾🎈😎
© Thommy Sjöberg

Wednesday, December 28, 2016

Känner ni vibbarna Light

I dag återvänder vi till en läsupplevelse från sommaren Erik Niva och Känner ni vibbarna? Med underrubriken Fotbollen och det nya Sverige. Snart dags för vår årskrönika i litteratur 2016 här på Kistalight och då bara måste vi ha med Nivas bok som vi läste (passande nog) under sommarens Fotbolls EM när Portugal kryzzade light ända till EM-guldet.
Känner ni vibbarna är välskrivna bitar, ofta krönikor, ibland längre reportage skrivna med ett stort fotbollshjärta.
Erik Niva tror på fotbollens integrerande kraft!
Vem gör inte det?
Visst finns det ihålig nationalism, fascistoida drag, kriminalitet kring svansen till fotbollen men det är inte de Niva berättar om i sina reportage.
Nej här gäller de goda exemplen!
Erik färdas från söder till norr i vårt avlånga land och hittar sina exempel!
Rent av börjar han sin resa längs Blå linjen i nordvästra Stockholm, Husby, Akalla, Rissne och Kista Galaxy, musik för förorten och en av AIK;s viktigaste domäner för att hitta talanger och för att forma sina idéer kring fotboll och sitt allsvenska lag.
Erik Niva söker de profiler som drivs av en passion för fotbollen, de som kan tänka utanför boxen, eller med hans ord, de som traskar stigar än de redan upptrampade.
Kistalight tolkar det som att enligt Erik Niva är fotbollens sanna själ inte bara liret, de taktiska finesserna, tekniken, viljan att bli bättre och vinna utan också en passion som inbjuder alla att delta.
Fotboll är till sitt väsen inkluderande.
Fler exempel på passionerade ledare spelare och supporters hittar Erik Niva i  Boden (konflikten mellan Boko Haram och Nigeria) Malmö (supporter som över levt naziattentat), Dalkurd i Boränge(nästan störst i Kurdistan) Östersund (rena specialklassen som dansar balett som träningsform) i Bromma hittar han medelklasskillar som väljer fotbollen istället för Handels eller KTH. I Norrköping fångar han det gamla storlaget Pekings nya själ och en svensk ledare (Janne Andersson) med nygamla helyllepassioner som tror på teknisk fotboll, processen och laget.
Wow för denna text hos Niva:  Och så till sist upp till lindarna, alléerna och avenyn som leder bort till Nya Parken. du kanske säger: "Norrköping är en jävla stad. Då har du förmodligen aldrig gått på stadens södra promenad, och knappast hellern knallat de två kilometrarna från järnvägsstationen upp till fotbollsarenan. Det tar inte så mycket mer än en kvart, men det ger dig ett par hundra års historia i en koncentrerad stadsvandring. Fabrikerna och fotbollen, textilierna och musiken. Sveriges Manchester - Guldköping.
Det är ett mycket närvarande Sverige han förmedlar Erik Niva i sina reportage!
I Södertälje (I Sverige flyger fortfarande fågeln) handlar det enbart om integrationsarbete. Visst är södertäljeborna som folk är mest ändå har Södertälje tagit emot mer flyktingar från Irak än hela Nordamerika tillsammans och Mellanösterns spänningar är ständigt närvarande. Boel Godner, kommunalrådet, i Stadshuset får ofta ta emot utländska TV-reportrar som är nyfikna och undrar hur lyckad assimilation går till.
I Göteborg (Vi klarar det här) möter vi Matilda Brink-Larsen som tränar och organiserar ensamkommande flyktingbarn i Sandarna Lag C på Hedens konstgräsplaner. Matilda har jobbat hela sitt vuxna liv med utsatta ungdomar och med unga flyktingar i si så där fem år. Fotbollen är fantastisk som pedagogiskt redskap säger hon. Det blir så tydligt med rättigheter och skyldigheter, samarbete och ansvar när man bildar ett lag och spelar matcher. Det går inte bara att köra sitt race, man hjälpa varandra och göra varandra bra säger hon. Numera fungerar Sandarna Lag C som en sambandscentral för ensamkommande flyktingungdomar. Fotbollsproffset Lisa Ek i italienska Fiorentina har ett alldeles särskilt hjärta för Lag C och bjuder ner killarna till Florens för att se herrmatchen i Europa League och sedan se deras dammatch mot Brescia något hon twittrar om: Kanske den bästa dagen i mitt liv! säger hon.
Inte bara dagens Sverige som är närvarande i Erik Nivas texter utan i högsta grad världen, Mellanöstern,  (Syrien, Gaza, Irak, Kurdistan, Turkiet och Libanon) Nordafrika och Balkan.
Visst kan fotbollen fungera som en revansch och klasskarriär, igår arbetarkillar från bruksorter och streetkids (Nacka t ex) från städernas arbetarkvarter. I dag gäller att killar och tjejer från förorten med invandrar bakgrund kan hitta vägen in i det svenska samhället och lägga grunden till en klassresa.
Trots att dagens lirare ofta gått från gammaldags lag och grupptänk till extrem individualism så är fotbollen som bäst när man hittar ett lags X-faktor. I dag kan lagen varandras spelmodeller, tekniken och den mentala träningen är jämbördig. Det som kan vara avgörande i dag i den moderna fotbollen är när en ledare kan hitta gruppkemin hos sitt lag. När alla stöttar, uppoffrar och sliter för varandra och glömmer sitt ego och laget blir det viktiga. Se Islands och Wales oväntade framgångar under Fotbolls EM eller Portugal som kryzzade hela vägen till EM guld eller varför inte de svenska tjejerna som spelade hem ett OS silver efter en kanon lag insats.
Erik Niva skriver väl!
 Ungefär med samma ostyriga ton som de egensinniga människor han berättar om.
Fem passionerade fotbollar av fem för Erik Nivas Känner ni vibbarna ⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️
© Thommy Sjöberg

Sunday, December 18, 2016

Så Mycket Bättre Punk Light


Härlig somrig bild från södra Gotland, skulle kunna vara Öland, Kistalight längtar till sommaren.
Igår avslutning för årets Så mycket bättre, inga monsterhits så här långt som Magnus  Uggla Min far eller dundrande genombrott som September, Laleh och Maryam Bryant eller för den delen som förra säsongens tokhyllningar av en visans estradör som Sven Bertil Taube. Men massor av fina tolkningar av årets gäng och ett folkligt genombrott för den genomhygglige skönsjungande Magnus Carlsson och den lätt strulige tonåringen, om än 28 år, Josefine Jinder. Kanske ändå ett av de mest modernistiska, indieinspirerade och punkiga omgångarna hittills av Så mycket bättre mycket genom Freddie Wadlings tolkningar av de övriga deltagarn och hans sorgsna bortgång just innan programmet skulle spelas in. Fina tolkningar också av deltagarna av Freddies musik! Möjligen är också programmet på väg att krypa ur sin egen kostym genom att som i år tolka en annan artist som inte är med i gänget, Ted Gärdestad som i år skulle ha fyllt 60 år. Kanontolkningar även där inför Kent Gärdestad (brorsan) som satt texter till Teds ljusa musik även om han (Ted) bar på så mörka sidor. 
Hettar till gör det på Dannys dag. Han vill att de bildar ett punkband och ännu bättre att de ska skriva en låt. Bra koncept men plötsligt vimlar det av starka viljor som vet vad som behöver göras. Kistalight känner sig förflyttad till åren på Spånga High och när det var temaveckor och det var dags för det årliga uppträdandet där varje klass skulle göra ett nummer. Oh vilka strider och kval! Ofta fixade det sig, gärna med några viljestarka tjejer som roddade hem det hela till fredag efter middag när det var dags att inta scenen. Process Light, det är vägen som är mödan värd! Rimma för fan! Nu blir jag förbannad! Klart att de grejar det Så mycket bättre gänget! Möjligen  var lottningen en smula riggad för vilka olika roller de skulle ha i bandet, Jill på trummor till exempel men visst ordnar sig med både låt och framförande fram emot kvällen när de intar scenen. Det blir gullig punk, Punk Light! Han har en fin röst Tommy. Det är fel, fel, fel, fel! Oh, oh oh! Fel, fel, fel! Allt du lär som barn är fel. Fortfarande dåligt men det gick bra ändå tycker Danny, en av de informella ledarna, i Så mycket bättre gänget. Fyra skönsjungande pipor Magnus, Danny, Tommy, Jill, plus en sårig, punkig tonårskänsla Josefine och så inte mindre vackra, en  egensinnig sångerska med kabarekänsla från Paris med själens svarta bråddjup i sin spröda röst Kistalight bäddar in Lisa Ekdahl med Amelia.
Söderkänsla omkring återträffen (Stockholms Södermalm där fyra i gänget är bosatta) med pizzabuffe i vacker våning vid Mosebacke torg och härlig skönsång av Magnus på hemmakrogen Kvarnen vid Björns trädgård - lycka för publiken som råkade vara där och lycka i Kistalights TV-soffa. Betyg fem punkiga saxofoner av fem från Söders höjder! 🎷🎷🎷🎷🎷
© Thommy Sjöberg

Sunday, December 11, 2016

Absent friends Bob Dylan och Patti Smith


Två tal och en gripande sång

Från Stockholms Konserthus, Nobelprisutdelning, Patti Smith framför en av Bob Dylans mästerliga sånger A Hard Rain´s A Gonna Fall från Dylans genombrottsalbum The Freewheelin.
Ett mycket gripande framförande av Patti Smith.
Patti som kom av sig under högtidsstundens allvar bland kungligheter och dignitärer plus en hel del svenska musiker, singer/songwriters, med Dylananknytning, som var inbjudna.
 A Hard Rain´s A Gonna Fall är skriven som en som en poetisk protest - en lyrisk krönika i fem verser under Cuba-krisen 1962. Bakom de mörka frågorna finns rädslan för ett kärnvapenkrig. En rädsla en hel amerikansk generation ungdomar vuxit upp med.
 I dag känns sången som aktuell med tanke på Den globala uppvärmningen och risken för olyckor med kärnkraftverk som den i Fukishima i Japan. Faktiskt har Bob Dylan uppträtt i Japan med en symfoniorkester och sjungit och spelat just A Hard Rain´s A Gonna Fall. Starka verser och starka refränger.
 Oh what did you see, my blueeyded son?/Oh what did you see my darling young one?
Innan har Horace Engdahl hållt ett lysande tal över Bob Dylans sånger och texter (Songbook) som indirekt berättar vad Bob Dylan gjorde i Hibbing under pojkåren (enligt Bob Dylans mamma satt Bob i tolv år i rummet på övervåningen i deras hus på nuvarande adressen Bob Dylan Drive och väntade på att bli författare).
Sällan har Horace Engdahl hållt ett så klart, enkelt och upplysande tal över en pristagare, Kistalight citerar några rader.
 Men det Bob Dylan gjorde var inte att återvända till grekerna eller provensalerna. I stället försvor han sig med kropp och själ åt 1900-talets amerikanska populärmusik, det som spelades på radiostationer och grammofonskivor för vanligt folk, vita och svarta: kampsånger, country, blues, tidig rock, gospel, underhållningsmusik. (Horace Engdahl)

I stadshuset efter banketten framför den amerikanska ambassadören Azita Raji Bob Dylans tacktal. Ett tal som fångar publiken. Enkelt, konkret även här, med detaljer som får lyssnaren att haja till och också med en resonerande hållning.
Vad är litteratur?
Bob Dylan alluderar Shakespeare.
Kaxigt - javisst!
I began to think about William Shakespeare, the great literary figure. I would reckon he thought of himself as a dramatist. The thought that he was writing literature couldn't have entered his head. His words were written for the stage. Meant to be spoken not read. When he was writing Hamlet, I'm sure he was thinking about a lot of different things: "Who're the right actors for these roles?" "How should this be staged?" "Do I really want to set this in Denmark?" His creative vision and ambitions were no doubt at the forefront of his mind, but there were also more mundane matters to consider and deal with. "Is the financing in place?" "Are there enough good seats for my patrons?" "Where am I going to get a human skull?" I would bet that the farthest thing from Shakespeare's mind was the question "Is this literature?"

Ett tal som också väcker en viss munterhet kring detaljerna (Denmark and human skull) och vi tycker oss ana att det här var ett tacktal utöver det vanliga (outside the box) med ett mycket lyssnande auditorium.
Möjligen var Bob Dylan kvällens och eftermiddagens mest närvarande gäst om än frånvarande tror Kistalight med tår i ögonvrån och tänker på två lysande tal och en gripande sång.
Tur säger fru Mimmi i TV-soffan.
Att Bob inte var där.
Lugnast så!

Lust att läsa mer om Bob Dylan, skrivande och kreativitet?
Läs Kistalights essä om Chronicles!
Finns nu även på Smashword.
Bara ladda ner Grabbar och Tjejer!
For Free åtminstone till vidare!


© Thommy Sjöberg

Thursday, December 08, 2016

Martha & Niki Light


Like Electricity!
Kistalight ser av en händelse dokumentären om Martha&Niki på K-Special under veckan.
Det är pang på rödbetan.
Ingen tvekan om att här är det något stort på gång.
Kraft, fart och energi!
Man behöver inte vara någon hiphop kännare för att förstå det.
Vi ser det som publiken på plats inser och som vi TV-tittare upplever.
Här är det något genuint och äkta som levereras - världen som på nytt igen.
Martha och Niki har flow och vi ser glädjen i deras dans när de upptäcker sin talang och publiken rycks med.
När de vågar sig på fler improvisationer (moves) så lyfter taket i hallen.
Martha och Niki tävlar i street dance (New Style) och filmen börjar med de lokala uttagningarna i Solnahallen för Juste Debout som är ett VM i hiphop danser där finalerna avgörs i Paris.
Stockholm, Paris, New York, Cuba. Johannesburg och Kalymnos, tjejerna kommer ut i världen genom sin dans. Regissören Tora Mkandawire Mårtens klipper in korta flöden med världsstäderna i fågelperspektiv ackompanjerat av en lätt vemodig ton - ett ledmotiv genom filmen.
Det är inga svenska unga fotbollsmiljonärer som är på turne. Till bortamatchen tar de tunnelbanan från hotellet till danshallen.
Känns befriande!
Två svenska hellylletjejet, om än unga, så klarar de sig själva ute i stora världen.
I Paris fortsätter flowet för Martha och Niki!
De dansar sig genom sina berättelser. Niki glad, trygg och verbal, säker i sig själv och sin svenska uppväxt. Hon är adopterad men bördig från Afrika och Etopien. Martha, Nikis motsats, mer inbunden tyst,  sluten, inte riktigt förutsägbar, kom till Sverige från Uganda som ung tonåring, bär på sina egna kanske mörka berättelser som hon gestaltar i dansen. Tillsammans lyfter de och bekräftar varandra, blir inte bara dubbel glädje verkar det, utan mer upphöjt i kvadrat (matteskämt).
 Bättre jämförelse är kanske att de dansar likt ett par med  nyfiörälskelens endorfiner i dansdojorna.
Är det inte Sabeldansen vi hör i en funkig hiphop version i ett av tjejernas battle på sin väg till finalen? Vem har sagt att inte finkulturen kan bryta igenom även i en hiphop danstävling!
I Paris gör Martha och Niki det omöjliga möjligt!
De vinner det inofficiella VM, Juste Debout, i Street Dance New Style hiphop. En tävling som inga tjejer har vunnit tidigare.
En mycket grabbig domän!
 På sin väg till finalen vinner de battle efter battle med sin mjuka kaxiga stil där kreativiteten, intensiteten, fantasin och glädjen flödar.
Kistalight blir riktigt rörd i TV-fåtöljen över all denna talang, tår i ögonvrån under lördagskvällen, medan Mimmi och katten småsover i soffan.
Efter tävlingar i Brooklyn New York vänder upplevelsen av flow för tjejerna!
Martha och Niki kommer tvåa i i USA:s motsvarighet till Juste Debout, Kistalight tycker de reder sig riktigt bra men själva känner de sig missmodiga och dansglädjen verkar som bortblåst.
Kanske är de bara extrema vinnarskallar tänker Kistalight som vet hur det känns att gå in i ett omklädningsrum hos ett vinnarteam efter en förlust.
Ingen direkt behaglig eller kul upplevelse!
Inget läge för skämt då!
Nja... tjejerna är helt enkelt på väg att bli vuxna!
Martha som behöver tid och eftertänksamhet, ett lugnare tempo, vill hitta sina egna vägar.
Martha och Niki åker till Cuba på salsakurs för att få inspiration.
Känns lite som en danskurs på högstadiet med en del roliga scener från danspedagogikens vedermödor.
Här får dokumentären ett lugnare tempo och blir mer en berättelse om två unga tjejers väg att forma sin framtid.
I Johhannesburg Sydafrika håller de workshops i hiphop dans och berättar för de unga deltagarna om sina afrikanska rötter och de förmedlar dansens förmåga till glädje men också möjligheten att läka svåra erfarenheter.
Niki fortsätter med uppdrag som domare i hiphop tävlingar och Martha leder workshops i hiphop dans runt om i världen.
Martha och Niki är inte bara en dokumentär om hiphop dans utan också en film om att bli vuxen, komma ut i världen, söka sina rötter och fram för allt glädjen över att ha en talang och upptäcka sig själv. I slutet av filmen besöker Niki sina föräldrar på den grekiska ön Kalymnos, kärt återseende, och hon dansar på en höjd ovanför arena staden med solnedgången över Egeiska havet medan hon förklarar sin kärlek till Martha och Nikis dans.
Det var som en förälskelse!
Betyg för filmen, fem dance battles av fem...
© Thommy Sjöberg

Saturday, December 03, 2016

Grattis Tryckfrihetsförordningen 250 år

Grattis till en 250-åring säger vi i dag på Kistalight!
Visst har du varit utsatt för påfrestningar genom åren.
Du har genomlevt Stånds, Representations och Tvåkammarriksdagen och införandet av allmän rösträtt.
Gustaf den III:e och hans manipulationer efter enväldet 1772.
Indragningarna av Aftonbladets upplagor under Karl den XIV Johan.
Visst har det blivit bättre genom åren allt från 1809 års grundlagar fram till utvecklandet av Yttrandefrihetsgrundlagen 1991 som tillförsäkrar oss medborgare rätten att uttrycka oss fritt i radio, TV, filmer, video och liknande upptagningar och rätten till anonymitet vid lämnandet av uppgifter (uppgiftslämnande).
Skarpt också att Offentlighetsprincipen fått leva kvar (överlevt) genom åren!
I dag gäller Tryckfrihetsförordningen, TF, som en av Sveriges fyra grundlagar och vi har sedan 1970 Enkammarriksdag.
Visst behövs moderniseringar i det nya digitala medielandskapet men i allt väsentligt gäller även Yttrande och Tryckfrihetsgrundlagen för oss bloggare och andra inom sociala medier.
Vi har länge  funderat på att skaffa ett Utgivningsbevis för vår blogg på Kistalight för att visa vår goda vilja och seriösa inställning när det gäller att sprida det tryckta ordet på nätet, våra bilder och en och annan film.
 I praktiken är det dock förenat med en hel del byråkrati med utgivningsbevis!
Vid ändringar och användande av texterna ska det alltid dokumenteras och anmälas till Myndigheten för press, radio och TV.
Knepigt för Kistalight som ständigt arbetar med sina texter och använder dem på både blogg, i e-books och traditionella böcker så Utgivningsbevis får vänta.

Visst är det fria ordet hotat i dag!
Att vara journalist är ett av världens farligaste yrken och i vissa länder är de en av de mest förföljda yrkesgrupperna.
I våra moderna demokratiska länder, fram för allt i väst, medietränas politiker, företagare och andra framgångsrika människor hur media ska hanteras.
Att kunna styra mediebilden blir många gånger viktigare än det faktiska resultatet.
Anledning till oro alltså för det fria ordet!
Kistalight tror att ska man ha en värdemätare, en sorts barometer, för hur fritt ditt samhälle är ska du fråga dig vad det går att skämta om.
Vad kan man skämta om hos etablerade media, radio, TV och tidningar?
Finns det något som är absolut förbjudet att skämta om?
När det gäller personer, myndigheter, maktutövare, religion, styrelseskick eller länder!
I så fall varför!
Hot, bara opassande, osmakligt eller är det rent av farligt?
Frågar du dig samma sak på lokal nivå kan du se hur det är på din arbetsplats, i din förening, eventuella organisationer du är medlem i och rent av om du kan skämta med släkt och vänner om det mesta.
Nu har vi ju inte våra grundlagar i Tryck och Yttrandefrihet för att kunna skämta utan för att de behövs, är livsnödvändiga, i ett modernt och demokratiskt samhälle.
High tech, globalisering, digitalisering, klimathot, terror och krig!
Dagens komplexa värld!
Visst här behövs det öppenhet, samtal, kritik och diskussioner, vilja till samarbete om vi ska kunna hantera de problemen (hoten).
Livsnödvändigt då med plats för det fria ordet.
Grattis till vår 250-åring!

© Thommy Sjöberg

Friday, November 25, 2016

Thanksgiving Day med Barack Obama


Igår Thanksgiving Day!
Barack Obama benådar sin sjunde kalkon, den sista för hans del, och levererar en rad skämt.
Till döttrarnas förtjusning, viss pinsamhet kanske, känns lite som på högstadiet.
A high school feeling!
Lite som när Kistalight prövade sina skämt i katedern.
Skrattar gott själv!
Eleverna skrattar med.
Mest åt skrattet?
Yes we cran!
Tiden flyger iväg med åren!
Skulle kalkonen också göra om den kunde flyga.
Här ett kalkonskämt till nu i Kistalights tappning.
I dagens Sverige med kris i skolorna för undervisning och dåliga resultat för eleverna.
Alarmerande PISA Rapporter!
Är det inte dumt att vara pensionerad lärare.
Kistalight känner sig som en benådad kalkon!
Yes we cran!

Visst kommer vi att sakna Barack Obama i Vita Huset!
Hans lediga avspända ledarstil, hans briljans, och här förmågan att blanda skämt och allvar.
För dagen påminner han om vad man kan vara tacksam för som amerikan, själv kommer han tillsammans med döttrarna, under eftermiddagen att besöka ett hem för krigsveteraner och bjuda dem på nedfrysta skivor av icke benådade kalkoner som förstås blir tillredda enligt kokkonstens alla kalkonregler.
Tacksamhet och glädjen att få ge i skön kombination som också kan ge samma känsla som att få endorfiner efter en idrottsprestation.
Thanksgiving alltså som en helg för reflektion och feel good!
Donald Trumps popularitet verkar stiga i opinionssiffrorna nu när han väl blivit vald.
Många amerikaner vill gärna tro på sin nye president!
Samtidigt bävar många amerikaner för den stundande kalkonmiddagen när familj, släkt och vänner ska dinera och umgås kring icke benådade tillredda kalkoner.
Spänningen mellan Trump och Hillarys väljare som delar det amerikanska samhället ända in på familjenivå.
Familjegräl att vänta eller...
Krönikör i Chicago föreslår en klassiker.
Drick dig igenom eventet!
Gärna några rejäla drinkar före middagen på fastande mage sedan massor av rödvin till kalkonen, liksom marinera dig i din egen bubbla, genom middagen och kvällen.
Humma med när din aggressive farbror till brutalentreprenör föreslår en skål för den nye presidenten!
Sedan när du vaknar dagen efter är du redo för en riktig Black Friday.
Lite sens moral trots allt!
Kistalight är ju en gammal lärare.
Aldrig bra med alkohol som konfliktdämpare.
Kontraproduktiv lösning!
Le istället, ett stort leende genom kvällen, min kurs.
After all!
Då känner du dig (Kistalight) som en benådad kalkon!


© Thommy Sjöberg

Thursday, November 17, 2016

Bob Dylan en arbetare


Bob Dylan (mannen som alltid överraskar) har börjat med en ny hobby (konstart) på ålderns höst med att svetsa och skapa järngrindar i spännande mönster.
Här under en paus med  svetsningen!

Vi visste det på Kistalight.
Klart att Bob Dylan alltid står på barrikaderna.
Hänger med i tiden!
Först ut med att tänka på hemmamarknaden nu i Trumptider!
Vi måste jobba mer grabbar och tjejer för att hänga med i den internationella konkurrensen.
Vi sjunger med i Workingman Blues #2 på redaktionen.
Kattens stämband i strumafalsett, Dylans skrovliga röst och Mimmi och KL hummar med i refrängerna.
/ _ _ _ /
The buyin' power of the proletariat's gone down
Money's gettin' shallow and weak
The place I love best is a sweet memory
It's a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad 
                                     (From Workingman blues #2 Modern Times)

Visst, visst Bob Dylan är ingen marxist eller klasskampsanalytiker!
Risken finns att han kanske till och med har röstat på Trump
och mest gillar att rimma på proletariat för att få få ihop sina verser.
Men ett är säkert Bob är en riktig hejare på amerikansk folkmusik.
Här med influenser från arbetarsånger som hade sin höjdpunkt på 1920 och 30-tal då arbetarrörelsen i USA var levande och dynamisk och det fanns både socialism och kommunism på programmet. En folkrörelse i till exempel de stater, rostbältet, som här om veckan röstade på Trump.
Kul också att Bob knegar på trots att han fyllt 75 bast och fått Nobelpriset!
Ett föredöme för oss 40-talister!
Vad sa de här om året i Svedala, Borg och Reinfeldt back home?
Vi måste vänja oss vid att arbeta allt längre!
Det finns inga pensionspengar längre för juniorer kring 65!
Hm...hm They are Blowing in the wind...
Pensionspengarna alltså!

 
You can hang back or fight your best on the front line/

Sing a little bit of these workingman's blues


Hoppas Bob filar på sin Nobelföreläsning nu när han inte har tid att komma på Nobelfesten den 10 december och levererar något riktigt fint si så där inom sex månader!
Varför inte om amerikansk folkmusik?