Bob och snygga spiror i ögonvrån

Vad ser han i ögats vrå Bob? 

Detta myller av detaljer, funderar han likt en Hamlet på tidens frågor! 

 Något som fångat hans blick och skapat några av hans odödliga sånger?
Eller inspireras han bara, likt Kistalight, av ett par snygga spiror och lite kvinnlig fägring!

Här om dagen!
Fika på Kulturhusets Panorama med glada goa gubbar (Jakobinen och Årstagalningen) ungdomsvänner från Nybohovstiden (tidigt 70-tal). Snacket flyter som förr, tiden flyger, ämnen varierar men en hel del om Bob.
Dylan alltså!
Inte den profetiske, inte heller så mycket rebellen eller den artist så många vill tolka likt en frikyrkopastor från Jönköping utan mer den mytiske Dylan. En kompis som man kan ha med sig on the road. En kille med fantasi, humor och med en fantastisk förmåga att komma igen. En artist som skapar sin egen värld och med en särdeles förmåga att hitta nya vägar.

Hade Bob verkligen en spökskrivare i sina memoarer?

Vem kunde tro att han var en sådan hejare på växter och trädslag!
För att inte tala om hans insikter i byggnadsstilar och konsthistoria i miljöskildringarna från New Orléans.
Detta myller av detaljer!
Förresten är det inte i krönikan om New Orléans, Oh Mersey, som Bobs memoarer börjar leva?
Där får skildringen liv och boken känns engagerande och närvarande också massor av exempel på kreativitet i samarbetet med den egensinnige producenten Lanois.
När de spelade in en massa bra musik och några verkliga pangnummer - genom eld och is. Bokens tema som varieras är ju skapandets villkor och kreativitetens möjligheter.
Förresten varför skulle inte Bob som vilken krönikör som helst kunna hämta fakta och kunskaper ur växtfloror, böcker om träd eller konstantologier från New Orleans.

I ögonvrån vid grannbordet, under glada goa gubbars snack om Dylan, världen och livet, en välklädd kvinna i 35-årsåldern med snygga spiror, tights, kort kjol, lite asiatiskt utseende, mysko hårknut i nacken, mycket tilltalande för Kistalights ögon men också glädjande. 

Hon samtalar intensivt med sin, troligen, dotter. Ett kramdjur, a la Rosa pantern, sticker upp ur den unga flickans ryggsäck. Det är en livlig dam kvinnan med de vackra spirorna. Talet flödar, ögonen skimrar på sitt alldeles eget speciella vis som de bara kan göra när man betraktar någon man tycker riktigt mycket om.
Kanske är det en singelmamma med sin dotter på utflykt.
Kistalight kommer att tänka på alla dessa singelbarn i Stockholm som av någon anledning inte får träffa bägge sina föräldrar.
Ofta är det pappan som saknas men ibland kan det vara mamman som är the missing part!

Att få träffa sina föräldrar!
En mänsklig rättighet - men också en lag.
Vem skyddar och ser till barnens rättigheter?

Tänker Kistalight när han ser den vackra välsvarvade kvinnan i ögonvrån och gläds åt hennes livlighet i samtalet med sin dotter. 

En iakttagelse en vacker vårdag i april när Plattan på Sergels torg ligger som en avgrund nedanför Café Panoramas vida fönster medan goa glada gubbar glammar om Dylan, livet och världen.

Andra bloggar om Kista Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om Kulturhuset i Stockholm Andra bloggar om Bob Dylan

© Thommy Sjöberg

James Ellroy – En gång till

Originalomslag Oroligt blod - Bild från Wikipedia

Clay lies still,
but blood's a rover;
Breath's a ware that will not keep.
Up, lad; when the journey's over
There'll be time enough for sleep
A. E Housman.

Kistalight said...
Fick förresten mina inköpta exemplar En amerikansk dröm och Sextusen kalla (pocketupplagor) och den senaste Blodets oro signerade.
- The Underworld USA Trilogy!
Bara att rada upp sig i hundrameterskön på Kulturhuset.
Det vanliga.
- Can you write Thommy with th!
Så gärna så - får Oroligt blod signad med To Thommy.
Frågar om den lästa dikten på slutet med en ton av Shakespeare.
Ellroy skiner upp.
- In My Art or Sullen Craft av Dylan Thomas - förstås!
Ber även om att få pocketexemplaren signade samtidigt som jag berättar om att vi har haft en katt (Ellroy) uppkallad efter honom.
- But he is in heaven now! (katten alltså tillägger Kistalight).
Vilket får vårt telegramrappande, hårdkörande, samtidsvittne Ellroy att dra några stiletthugg med signeringspennan.
Samtidigt som han mumlar något om att Ellroy stavas med två l.
- Tackade för a great evening.
Fick inte handleden knäckt när vi skakade hand.
Borde sagt. He is a hell of a writer.
Kollar hans namnteckning på vägen ut från Kulturhuset.


- Looked like a broken heart - stigmatized of a fucking stiletto!
- Tja.. eller bara en bild av ett halvt hjärta genomdraget av en liten ögla?
- Kistalight i ritartagen - från signering En amerikansk myt!

Andra bloggar om Kista Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om författare: Andra bloggar om skrivande Andra bloggar om James Ellroy
©Thommy Sjöberg

Deckare och signering Dennis Lehane

Dags med några ord om deckare - Kistalight söker vidare bland olika genrer bland sina texter

Vi tar tunnelbananan, Den blå linjen från Kista, in till City för att höra på Dennis Lehane på Kulturhusets Internationella författarscen. Vi lägger in en gammal blogg från Kistalight och minns hur vi drabbades av några av Lehanes böcker. Fullsatt och popstjärnestämning i Hörsalen och soft musik med temat från Mystic river i högtalarna. Roger Wilson från Sveriges Radio samtalar med Dennis Lehane om hans nya bok Ett land i gryningen som handlar om en polistrejk i Boston 1919, de svartas rättigheter och om nyss hemkomna soldater efter första världskriget. Berättelsen beskrivs som en skildring som har paralleller till vår tid.
- Going back to the past to recognize the presence säger Lehane. Babe Ruth är en karaktär som tidigt dyker upp i boken men så var det inte när Lehane skrev. Babe Ruth är en gammal baseballspelare som levde sitt eget liv innan han dök upp på bokens sidor när Lehane behövde lite action i sin story. Faktiskt dök Babe Ruth upp som idé för romanen i mötet med med Dennis Lehanes studenter när han undervisade i skapande skrivande. Kreativitet som en följd av ett möte alltså. Efter en något trevande inledning med diskussion om Lehanes tidigare böcker blir samtalet riktigt underhållande och publiken är med på noterna. En regel bakom en riktig bestsellerförfattare är att skapa en karaktär som läsarna vill ha sex med. Hittar du den koden - så skriv uppmanar Lehane! Dennis Lehane berättar att hans gamla deckarpar Patrick Kenzie och Angie Gennaro är tillbaka. De föll i sömn efter Clintoneran men vill nu komma tillbaka när det är dags för Barack Obama.
- Of course will mr Bubba Rogowski bee with them.The F-word används flitigt i den nya boken Ett land i gryningen. I boken fanns upp emot 500 motherfuckers i dialogen men eftersom Lehane gör noggrann research och vill vara tidstrogen (1919) och motherfucker dök upp i det gängse språkbruket först på 1950-talet var han tvungen att stryka ordet. Det ersattes inte!Tidigt i sin ungdom beslöt sig Dennis Lehane för att bli författare. I hans kvarter blev man elektriker eller började på posten men man blev knappast författare eller skribent. Yrken som var okända i det irländska grannskapet. Fråga aldrig hur du blir publicerad säger Lehane till sina studenter. Lär dig bara hur du ska skriva. I do like you but I don´t like your text kan han säga till dem under sina lektioner. På en fråga från publiken om översättningens kvalité svarar Lehane svävande eftersom han inte kan vårt språk men han försvarar sin översättare som även översatt hans tidigare böcker till svenska.
På Kistalight har vi läst första kapitlet, Inledningen, till Ett land i gryningen, där det finns en fiktiv påhittad tuff baseballmatch mellan "de svarta grabbarna och de vita" medan de väntar på ett tåg som ska gå från Chicago till New York. I matchscenerna vimlar det av metaforer och liknelser och här krävs det stor varsamhet och insikter i spelet baseball för att översättningen inte ska verka för parodisk. På Kistalight kan vi inte avgöra vilket som är fallet även om vi anar att det skulle kanske putsas mer på vissa formuleringar där.
Innan vi går hem får vi två böcker signerade; For Thommy with best wishes Patient 67 och To Thommy Enjoy Ett Land i gryningen.
You are a very good writer säger jag till Lehane.
Thanks Thommy säger Lehane.
Sedan fångar vi den Blå linjen hem till Kista.
- Lastade med en samtida tegelsten i ryggsäcken.

Ljuset från Dennis Lehane

Flanör? - Dennis Lehane, tuff kille, som i ungdomsåren drömde om att bli författare.
De litterära spånorna insöps i de irländska arbetarklass- kvarteren i Dorchester i sydöstra Boston. I dag måste man säga att han lyckats. Med titlar som Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island har han skapat en touch av neighbourhood noir till deckargenren och han har bestämt en alldeles egen äkta berättarton som säger något om vår tid.
- Har du rättat proven?
- Nej, drabbad av läsupplevelser, har jag de senaste veckorna ägnat mig åt att läsa en nyupptäckt författare.
- Kan man säga så till förväntansfulla elever som väntar på sina provresultat?
- Vad säger egentligen rektorn om ett slikt tilltag och kommer föräldrarna att höra av sig mitt under en febrilt pågående termin. Författaren som har drabbat mig är Dennis Lehane bördig från Dorchester, Bostons tuffa irländska arbetarklasskvarter i sydöstra delen av staden.Tre titlar ur hans författarskap finns nu översatta till svenska: Svart nåd, Rött regn och Patient 67. Det är tre sinsemellan olika böcker med avseende på persongalleri, miljö och story. I böckerna finns dock en gemensam ton; en mörk poetisk underström, ett stråk av sorg med en lidelse för att skildra miljöer och människor bortom medelklassens USA. Numera finns även Gone baby gone översatt.Originaltitlarna Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island anger mer det poetiska tonfallet som finns i ett mycket hårdkokt och actionbetonat författarskap. Prayers for rain är den femte delen om deckarna Patrick Kenzie, hans före detta partner Angie Gennaro och deras gode psykopatkompis Bubba Rogowski vars aura av skräckinjagande ensamhet är så stor att han skrämmer livet ur vilken mafioso som helst, dock klappar ett gott hjärta bakom de psykotiska dragen vilket bara en gudfaders fru och hennes dotter förmår att uppskatta förutom kompisarna Kenzie och Gennaro förstås. Handlingen har en story med swing och gåtan som löses vilar på en hållbar intrig där ondskan hos en psykopat har sin grund i en familjs mörka hemligheter.
Rött regn är skildringen av två fiktiva stadsdelar Point och Flats men det är framförallt en berättelse om tre barndomskompisar med rötter i kvarteren och hur deras vägar korsas som vuxna. Handlingen har antika ödesbestämda drag. Dramat rullar på utan att ingen tycks kunna ändra de tragiska mönstren och det sorgsna mörka slutet.Visst finns deckarens alla ingredienser med i Lehanes berättelser. Intrigen, parallellhandlingen, hjältens egna brister i privatlivet, miljöskildringarna och de twistade sluten med oväntade upplösningar. Här ska vi inte upprätthålla oss så mycket med handlingen utan kika något på berättandet och framförallt miljöskildringar. Lehane når som alla goda berättare längre än sin genre i det här fallet deckaren och berättar på så vis en historia om vår tid.Dennis Lehane kallas för The golden boy of noir något som han visar i Rött regn, rena gesällprovet med guldkant, när han snickrar ihop två fiktiva stadsdelar, Point och Flats, med fint sinne för detaljer radar han upp sociala markörer. I den ena stadsdelen äger man sina bostäder i den andra hyr man, där hyresrätterna i dag är på väg att ombildas till yuppifierade bostadsrätter. I den ena har barnen skoluniform och de flesta går till högre utbildning men i den andra får alla komma in, ingen uniform krävs och i nian bär många flickor mammaklänning på avslutningen. I Flats kantas trottoarerna av bilar med märket Dodge Dart i Point blandas de med Chevrolet och Ford.Runt de fiktiva stadsdelarna finns det verkliga Boston med sina floder, (Mystic river) kanaler, broar, parker, motorvägar och tunnelbana.I Svart nåd rör sig deckarparet över hela Boston korsande de mest skilda sociala miljöer. Kapitlen är här, liksom i Rött regn, som skulpturala bitar, stramt berättat, med en knorr på slutet som vore det noveller.Musiken spelar stor roll i kärleksskildringarna. När Jimmy och Annabeth i Rött regn, vilket ödestyngt namn har inte den kvinnan, träffas är det till tonerna av schlagern "they were just like a sad-eyed Sinatras … and so long lonely avenue."
I Patient 67 är det Sinatra som rullar på skivtallriken. Boken är mer en skräckis och rysare än en deckare. Men visst där finns gåtor och anagram. Själv var jag på sidan 123 övertygad om att jag löst gåtan med vem som var patient 67, något som senare visade sig vara fel.
Berättarformen i Patient 67 är inte lika utmejslad och skulptural som i de två föregående böckerna utan mer skruvad och koncentrisk. Kanske kräver handlingen, skildringen av mentalvård av svårt belastade patienter, våldsmän och mördare, en sådan form.Lehane visar även i den här boken att han är en utmärkt miljöskildrare och att han även här förmår att bygga en fiktiv miljö för Shutter island är väl en sådan?
- Man blir aldrig riktigt säker i den här boken!
Realistiskt byggs naturskildringen upp med högst verkliga öar från Bostons arkipelag; fängelseön på Deer Island, fortet på Georges Island, fågelsvärmarna på Thompton Island och så de yttre öarna Spectacle, Grape, Bumpkin, Rainford och Long och så allra längst ut i havsbandet Shutter Island med sina stängda luckor och jalusier, sina slutna avdelningar och sina fängelsemurar, sina experiment och nyordningar i mentalvård. Tiden är tidigt femtiotal, i världen råder kalla kriget och mellan öst och väst finns en järnridå och på skivtallriken snurrar Frank Sinatra.
Lehane överraskar här som naturskildrare. Från de vindpinade yttre kobbarna i Bostons hamnarkipelag finns ett lyster av detaljer, namn på växter, träd och djurliv. Cyklonen som drar fram på Shutter Island river upp inte bara upp naturens skal och bråten utan även de inre själsliga dramerna hos öns invånare. Boken genomsyras av havets smaker och dofter, mistluren från Boston Lighthouse kvider i nattdimman och i vindens tjut från tidvattenmyren hörs ett klagande som vore det öns egna olyckliga själar som kommer till tals. Skarp inramning av Lehane alltså, ändå tycker jag berättelsen blir för speedad.'
- Klart ska en författare skildra psykotiska tillstånd så passar en intensivt jagande stil.Intrigen är mångtydig, spinner runt i koncentriska cirklar, verkligheten blir glidande, anagrammen, gåtorna och kodmeddelandet som ska lösas blir både rörande, gåtfulla och inte riktigt säkra.
- Vad syftar de till? Hur ska slutet uppfattas?
- Uppvaknandet från en ond dröm på femtiotalet?
- Shutter Island - en ö uppstigen ur en mardröm?
Eller bara en ö med stängda fönsterluckor och jalusier som vädras ut under ett fyra dagars besök av huvudpersonen Teddy, a hell of a guy, när en cyklon drar förbi.
- Kanske kan man fly från Shutter Island blir då en möjlig tolkning och då skulle man precis som huvudpersonen Teddy alldeles bestämt ha klappat i händerna.
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om Författare: Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om förlag
©Thommy Sjöberg

Kistalight goes Ryan II

Kistalights utsände på via Partenope i Napoli, Neapel eller Napule - Vesuvius i bakgrunden. Här rådde urbanitet redan på romartiden. Varför inte slå till med en Kistalight goes ryan till jul! Finns att köpa på Akademibokhandeln i Kista! Bild Love Sjöberg

Matteo Garrones film Gomorra
Igår avslutade vi en som vanligt intensiv vecka med biobesök på Grand. I vimlet tyckte vi oss se den ständige sekreteraren Horace Engdahl faktiskt större, kändisspotting, än att se t ex Carolina Gynning på Stureplan. På programmet i den sena söndagskvällen Matteo Garrones filmatisering av Savianos Gomorra. En melankolisk, målerisk men ändå intensiv skildring från Le Vele, Seglen, de hårt och svårt nedslitna bostadskvarteren i Scampia norr om Neapel. Maffiabyggen förgiftade av cement dock med en spännande arkitektonisk form med inbyggda gallerier som en napoletansk kashbah. Här råder krigstillstånd och droghandel och genom en storögd pojkes blick får vi följa invånarna. Alla tycks skyldiga att leverera och räkna euro och pricka av på listor. Matteo följer Savianos bok men av konstnärliga skäl är det mer en spelfilm än en film som pekar ut camorrister.
Några ungdomar till som vi får följa, huvudkaraktärer, är Ärtan och hans machokompis som provskjuter Kalasjinikovs och som försöker etablera sig som gangsters.
- För de slutar det illa.
En annan karaktär i filmen som lånar ut sina ögon är den yrkesskicklige skräddaren Pasquale som lär upp kineser och syr en galaklänning till Angelina Jolie. Han slutar som långtradar chaufför.
Savianos alter ego i filmen, storögd även han, är en ung så kallad stakeholder, som är assistent till en stordumpare av miljögifter. I en Beckettliknande scen prövar de cisternliknande utrymmen på en gammal bensinmack innan de beslutar sig för att använda en gammal gruva.
Roberto hoppar av sin karriär som stakeholder efter ett besök hemma hos en sjuk familjefader.

Roberto Saviano skriver i Gomorra: Landsbygden runt Neapel och Caserta är världskartor över avfall, ett lackmuspapper som reagerar på Italiens industriproduktion.
I kapitlet Eldslandet berättar Saviano även historien om Stakeholders, unga killar med universitetsutbildning, men utan fäder som var advokater eller notarier, så blir de efter några års miljöutbildning i Tyskland, England eller USA mellanhänder för den rika industrin i norr och camorran i söder. Belevade och verserade är de friskyttar mellan den etablerade industrin i norr och den kriminella avfallshanteringen i söder utan att direkt delta i någon brottslig verksamhet. Saviano redogör för hur Syditalien enligt italienska naturskyddsföreningen Legambiente gjort beräkningar för hur allt giftigt avfall skulle kunna - tillsammans bilda en bergskedja på 14 miljoner ton; praktiskt taget som ett 14 600 meter högt berg med en bas på tre hektar. Mont Blanc är 4810 meter högt, Mount Everest är 8844. Detta soppberg som inte registrerats officiellt skulle vara jordens högsta berg.
Faktauppgifterna om sopberget avslutar filmen Gomorra tillsammans med siffrorna om hur många som mördats av Camorran.

Roberto Saviano på Kulturhuset
Tidigare i veckan var vi på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Roberto Saviano. På Klarabiografen deltog vi länkade till Solidaritetsmötet Kidnappad yttrandefrihet. Intressanta samtal, Kristina Kappelin intervjuar Roberto Saviano som svarar tålmodigt på de olika frågorna. Han måste ha hört dom ett antal gånger under det senaste året. Arne Ruth leder samtalen och undrar om inte Savianos framgång med Gomorra bottnar i att han, Saviano, fångar något allmänmänskligt med sin berättelse om Camorran och att den helt enkelt är en jäkligt bra (so damn well) berättad historia. Arne Ruth berättar om att det i Italien är på väg att växa fram en berättarstil som skulle kunna kallas New italian epic som kan jämföras med New journalism på 1960 och 70-talet i USA. Där Saviano är en av de främsta företrädarna. Här blir vi riktigt nyfikna på Kistalight och hittar när vi kommer hem en artikel på nätet i frågan.

NEW ITALIAN EPIC:
WE'RE GOING TO HAVE TO BE THE PARENTS
The London Speech by Wu Ming 1
Artikelförfattaren Wu Ming urskiljer 7 olika punkter som är typiska för det nya italienska berättandet.

1. Ethical commitment to writing and storytelling, which means: a deep trust in the healing power of language and stories.
2. A sense of political necessity -- and you can choose between the broader and the stricter sense of the adjective "political".
3. The choice of stories that have a complex allegorical value. The initial choice may not even be intentional: the author may feel compelled to tell the story and later on understand what he was trying to say.
4. An explicit preoccupation for the loss of the future, with a propensity to use alternative history and alternative realities to force our gaze into imagining the future.
5. A subtle subversion of registers and language. "Subtle" because what's important is not language experimentation in and of itself; what's important is telling your story in what you feel is the best possible way.
6. A way of blending fiction and non-fiction that's different from the ones we've gotten used to (e.g. Hunter S. Thompson's "gonzo journalism"), a manner that I dare describe as "distinctly Italian", which produces "unidentified narrative objects".
7. Last but certainly not least, a "communitarian" use of the Internet to - as Genna himself put it - "share a hug with the reader". Several books published in Italy in the past few years share all or many of these features. Each one is peculiar, and sometimes, if we judge by immediate appearances, a novel doesn't resemble the next in the slightest: different styles, different plots, different historical backdrops, seemingly different genres. And yet, if we go down deep enough, we'll see that all these books are in resonance with each other.

Även om empatin saknas i hans närhet när han besöker Napoli tror Saviano att det pågår en rörelse i riktning mot Camorran - droppen urholkar stenen. På Kistalight hoppas vi att Saviano kanske kan få en riktig mentor i Salmon Rushdie och kan gå vidare med sitt författarskap och komma vidare som människa.

Avslutningsvis läser Bodil Malmsten ett nyskrivet tal till Roberto Savianos ära. Mio Caro Roberto och önskar honom en röd stuga i vårt avlånga land. Talet är riktigt roligt i en svensk context, mer en satir om oss svenskar och om svensk självgodhet. Problemet är att det liksom blir missförstånd av ämnet.
- Kvällens samtal Kidnappad yttrandefrihet måste känns långt borta från Bodils röda stuga för en ung allvarligt sinnad författare från Kampanien som skrivit engagerat om camorran och miljökatastrofer i en helt annat ton.
Vad ligger inte längre bort än en röd svenskstuga med vita knutar i granskogskanten än en urbaniserad medelhavsmiljö i Neapelbukten där det ångar av folkliv, rörelse, utrop och dagliga små dramer i en urbaniserad miljö sedan antikens dagar.
Frågan är då om inte den röda stugan i gransusets närhet är ett värre hot än camorran för unge Roberto Saviano.
Tillåter vi oss att skoja på Kistalight.
Andra bloggar om Roberto Saviano Andra bloggar camorran: Andra bloggar om Neapel: Andra bloggar om Kista Andra böcker om Kista
©Thommy Sjöberg

Dennis Lehane Light

Igår tog vi tunnelbananan, Den blå linjen från Kista, in till City för att höra på Dennis Lehane på Kulturhusets Internationella författarscen. Vi lägger in en gammal blogg från Kistalight och minns hur vi drabbades av några av Lehanes böcker. Fullsatt och popstjärnestämning i Hörsalen och soft musik med temat från Mystic river i högtalarna.
Roger Wilson från Sveriges Radio samtalar med Dennis Lehane om hans nya bok Ett land i gryningen som handlar om en polistrejk i Boston 1919, de svartas rättigheter och om nyss hemkomna soldater efter första världskriget. Berättelsen beskrivs som en skildring som har paralleller till vår tid.
- Going back to the past to recognize the presence säger Lehane.
Babe Ruth är en karaktär som tidigt dyker upp i boken men så var det inte när Lehane skrev. Babe Ruth är en gammal baseballspelare som levde sitt eget liv innan han dök upp på bokens sidor när Lehane behövde lite action i sin story. Faktiskt dök Babe Ruth upp som idé för romanen i mötet med med Dennis Lehanes studenter när han undervisade i skapande skrivande. Kreativitet som en följd av ett möte alltså.

Efter en något trevande inledning med diskussion om Lehanes tidigare böcker blir samtalet riktigt underhållande och publiken är med på noterna.
En regel bakom en riktig bestsellerförfattare är att skapa en karaktär som läsarna vill ha sex med. Hittar du den koden - så skriv uppmanar Lehane!
Dennis Lehane berättar att hans gamla deckarpar Patrick Kenzie och Angie Gennaro är tillbaka. De föll i sömn efter Clintoneran men vill nu komma tillbaka när det är dags för Barack Obama.
- Of course will mr Bubba Rogowski bee with them.
The F-word används flitigt i den nya boken Ett land i gryningen. I boken fanns upp emot 500 motherfuckers i dialogen men eftersom Lehane gör noggrann research och vill vara tidstrogen (1919) och motherfucker dök upp i det gängse språkbruket först på 1950-talet var han tvungen att stryka ordet.
Det ersattes inte!
Tidigt i sin ungdom beslöt sig Dennis Lehane för att bli författare. I hans kvarter blev man elektriker eller började på posten men man blev knappast författare eller skribent. Yrken som var okända i det irländska grannskapet.
Fråga aldrig hur du blir publicerad säger Lehane till sina studenter. Lär dig bara hur du ska skriva. I do like you but I don´t like your text kan han säga till dem under sina lektioner.
På en fråga från publiken om översättningens kvalité svarar Lehane svävande eftersom han inte kan vårt språk men han försvarar sin översättare som även översatt hans tidigare böcker till svenska. Möjligen är frågan inspirerad av kritiken i DN:s recension av den senaste boken. På Kistalight har vi läst första kapitlet, Inledningen, till Ett land i gryningen, där det finns en icke officiell tuff baseballmatch mellan de svarta grabbarna och de vita medan man väntar på ett tåg som ska gå från Chicago till New York. I matchscenerna vimlar det av metaforer och liknelser och här krävs det stor varsamhet och insikter i spelet baseball för att översättningen inte ska verka för parodisk. På Kistalight kan vi inte avgöra vilket som är fallet även om vi anar att det skulle kanske putsas mer på vissa formuleringar där.
Innan vi går hem får vi två böcker signerade; For Thommy with best wishes Patient 67 och To Thommy Enjoy Ett Land i gryningen.
You are a very good writer säger jag till Lehane.
Thanks Thommy säger Lehane.
Sedan tar vi den Blå linjen hem till Kista lastade med en tegelsten i ryggsäcken.

Ljuset från Dennis Lehane
Dennis Lehane, tuff kille, som i ungdomsåren drömde om att bli författare. De litterära spånorna insöps i de irländska arbetarklass- kvarteren i Dorchester i sydöstra Boston. I dag måste man säga att han lyckats. Med titlar som Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island har han skapat en touch av neighbourhood noir till deckargenren och han har bestämt en alldeles egen äkta berättarton som säger något om vår tid.

- Har du rättat proven?
- Nej, drabbad av läsupplevelser, har jag de senaste veckorna ägnat mig åt att läsa en nyupptäckt författare.
- Kan man säga så till förväntansfulla elever som väntar på sina provresultat?
- Vad säger egentligen rektorn om ett slikt tilltag och kommer föräldrarna att höra av sig mitt under en febrilt pågående termin.
Författaren som har drabbat mig är Dennis Lehane bördig från Dorchester, Bostons tuffa irländska arbetarklasskvarter i sydöstra delen av staden.
Tre titlar ur hans författarskap finns nu översatta till svenska: Svart nåd, Rött regn och Patient 67. Det är tre sinsemellan olika böcker med avseende på persongalleri, miljö och story. I böckerna finns dock en gemensam ton; en mörk poetisk underström, ett stråk av sorg med en lidelse för att skildra miljöer och människor bortom medelklassens USA. Numera finns även Gone baby gone översatt.
Originaltitlarna Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island anger mer det poetiska tonfallet som finns i ett mycket hårdkokt och actionbetonat författarskap.
Prayers for rain är den femte delen om deckarna Patrick Kenzie, hans före detta partner Angie Gennaro och deras gode psykopatkompis Bubba Rogowski vars aura av skräckinjagande ensamhet är så stor att han skrämmer livet ur vilken mafioso som helst, dock klappar ett gott hjärta bakom de psykotiska dragen vilket bara en gudfaders fru och hennes dotter förmår att uppskatta förutom kompisarna Kenzie och Gennaro förstås. Handlingen har en story med swing och gåtan som löses vilar på en hållbar intrig där ondskan hos en psykopat har sin grund i en familjs mörka hemligheter.
Rött regn är skildringen av två fiktiva stadsdelar Point och Flats men det är framförallt en berättelse om tre barndomskompisar med rötter i kvarteren och hur deras vägar korsas som vuxna. Handlingen har antika ödesbestämda drag. Dramat rullar på utan att ingen tycks kunna ändra de tragiska mönstren och det sorgsna mörka slutet.Visst finns deckarens alla ingredienser med i Lehanes berättelser. Intrigen, parallellhandlingen, hjältens egna brister i privatlivet, miljöskildringarna och de twistade sluten med oväntade upplösningar. Här ska vi inte upprätthålla oss så mycket med handlingen utan kika något på berättandet och framförallt miljöskildringar. Lehane når som alla goda berättare längre än sin genre i det här fallet deckaren och berättar på så vis en historia om vår tid.
Dennis Lehane kallas för The golden boy of noir något som han visar i Rött regn, rena gesällprovet med guldkant, när han snickrar ihop två fiktiva stadsdelar, Point och Flats, med fint sinne för detaljer radar han upp sociala markörer. I den ena stadsdelen äger man sina bostäder i den andra hyr man, där hyresrätterna i dag är på väg att ombildas till yuppifierade bostadsrätter. I den ena har barnen skoluniform och de flesta går till högre utbildning men i den andra får alla komma in, ingen uniform krävs och i nian bär många flickor mammaklänning på avslutningen. I Flats kantas trottoarerna av bilar med märket Dodge Dart i Point blandas de med Chevrolet och Ford.Runt de fiktiva stadsdelarna finns det verkliga Boston med sina floder, (Mystic river) kanaler, broar, parker, motorvägar och tunnelbana.
I Svart nåd rör sig deckarparet över hela Boston korsande de mest skilda sociala miljöer. Kapitlen är här, liksom i Rött regn, som skulpturala bitar, stramt berättat, med en knorr på slutet som vore det noveller.Musiken spelar stor roll i kärleksskildringarna. När Jimmy och Annabeth i Rött regn, vilket ödestyngt namn har inte den kvinnan, träffas är det till tonerna av schlagern "they were just like a sad-eyed Sinatras … and so long lonely avenue."
I Patient 67 är det Sinatra som rullar på skivtallriken. Boken är mer en skräckis och rysare än en deckare. Men visst där finns gåtor och anagram. Själv var jag på sidan 123 övertygad om att jag löst gåtan med vem som var patient 67, något som senare visade sig vara fel.Berättarformen i Patient 67 är inte lika utmejslad och skulptural som i de två föregående böckerna utan mer skruvad och koncentrisk. Kanske kräver handlingen, skildringen av mentalvård av svårt belastade patienter, våldsmän och mördare, en sådan form.Lehane visar även i den här boken att han är en utmärkt miljöskildrare och att han även här förmår att bygga en fiktiv miljö för Shutter island är väl en sådan?
- Man blir aldrig riktigt säker i den här boken!Realistiskt byggs naturskildringen upp med högst verkliga öar från Bostons arkipelag; fängelseön på Deer Island, fortet på Georges Island, fågelsvärmarna på Thompton Island och så de yttre öarna Spectacle, Grape, Bumpkin, Rainford och Long och så allra längst ut i havsbandet Shutter Island med sina stängda luckor och jalusier, sina slutna avdelningar och sina fängelsemurar, sina experiment och nyordningar i mentalvård. Tiden är tidigt femtiotal, i världen råder kalla kriget och mellan öst och väst finns en järnridå och på skivtallriken snurrar Frank Sinatra.Lehane överraskar här som naturskildrare.
Från de vindpinade yttre kobbarna i Bostons hamnarkipelag finns ett lyster av detaljer, namn på växter, träd och djurliv. Cyklonen som drar fram på Shutter Island river upp inte bara upp naturens skal och bråten utan även de inre själsliga dramerna hos öns invånare. Boken genomsyras av havets smaker och dofter, mistluren från Boston Lighthouse kvider i nattdimman och i vindens tjut från tidvattenmyren hörs ett klagande som vore det öns egna olyckliga själar som kommer till tals. Skarp inramning av Lehane alltså, ändå tycker jag berättelsen blir för speedad.'
- Klart ska en författare skildra psykotiska tillstånd så passar en intensivt jagande stil.Intrigen är mångtydig, spinner runt i koncentriska cirklar, verkligheten blir glidande, anagrammen, gåtorna och kodmeddelandet som ska lösas blir både rörande, gåtfulla och inte riktigt säkra.
- Vad syftar de till? Hur ska slutet uppfattas?
- Uppvaknandet från en ond dröm på femtiotalet?
- Shutter Island - en ö uppstigen ur en mardröm?Eller bara en ö med stängda fönsterluckor och jalusier som vädras ut under ett fyra dagars besök av huvudpersonen Teddy, a hell of a guy, när en cyklon drar förbi.
- Kanske kan man fly från Shutter Island blir då en möjlig tolkning och då skulle man precis som huvudpersonen Teddy alldeles bestämt ha klappat i händerna.
Bra böcker
Betyg: Patient 67 Fem fyrar av fem
Betyg: Rött regn Fem Irländska arbetarklasskvarter av fem
Betyg: Svart nåd Fem psykopater som Bubba av fem
Andra bloggar om Dennis Lehane Andra bloggar om Kista Andra bloggar om Kulturhuset
©Thommy Sjöberg

Kortfattad Kinesisk... på Kulturhuset

Sprakande söndag på Järvafältet - promenad genom höstens passager Bild: Thommy Sjöberg

I veckan som var har det varit utvecklingssamtal på skolan där jag jobbar. Efter dem skyndade vi till Kulturhuset för att lyssna på ett samtal mellan författaren - filmaren Xiaolu Guo, Kortfattad kinesisk… , och kritikern Jannike Åhlund. Samtalet är ett led i Kulturhusets programserie Internationell författarscen på Café Panorama. Sena som vi är missar vi det där glaset vitt vin som brukar passa bra att zippa på under samtalen.
Vi får anteckna istället!
Jannike inleder med att presentera Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande som har en särskild stil. Det finns en klart synlig språklig utveckling i den och den finns översatt till 24 språk dock är den censurerad i Kina (the mainland) men ej på Taiwan.
Har du någon uppfattning om varför frågar Jannike ?
No, just because it´s chinese censur. You never know! säger Xiaolu.
Med en mycket brittisk accent läser Xiaolu kapitlen alien och pronoun som är inledningen till hennes bok.
Hon berättar att hon hade en notebook som växte till en komposition för en roman. Allt som saknades var en kärlekshistoria. Det finns inget rätt eller fel i den historien säger hon. Mannen i storyn är en produkt av gay och hippiekulturen och ska ses som naturlig del av postkapitalismen i väst. Flickan är mer en bondflicka och ett känslomässigt barn.
Xiaolu tycker att hon förstår mannen mer.
Som en händelse berättar Xiaolu om sin barndom Hon har vuxit upp södra Kina i en fiskeby där det inte fanns några böcker eller tv. Hon drömde om att göra någonting soft som att läsa. Hon kom att översätta Silvia Plath (sic!) och skrev poem. Under 14 års kommunism, uppväxten, utvecklades hon en melankoli och blev en röst för den nya generation.
Hon är nästan alltid arg (till 90 procent sant och aldrig fridfull till sinnes). Hennes mamma var rödgardist och i opposition till henne och bondesamhället utbildade hon sig till manusförfattare. Där hon tolkade Maos lilla röda i ett urbant sammanhang bland annat med den rosade How is your fish today. Som filmare ser hon sig som kines och hon tolkar dagens politiska situation.
Xiaolu resonerar om de kulturella skillnaderna mellan Kina och Storbritannien: Bokstäver till skillnad mot tecken, bilder och uttal som signalerar kulturella koder.
Hur ensamhet i väst är ett lidande medan det i Kina är ett uttryck för själfullhet.
I sin Kortfattad... berättar hon hur hennes huvudperson Z utvecklar ett jag (self) som betraktas som så obskyrt i Kina. Romanen blir en resa i jaget och upptäckten av sexuell frihet :
Ett barn som blir vuxen!
Sedan läser Xiaolu Epiloque från Kortfattad... för älskande som handlar om att det är mycket svårare att återvända till hemlandet än att stanna kvar. Biten innehåller fina passager om Beijing.

Avslutningsvis läser Xiaolu ett kort stycke i ett 15 år gammalt manus (bearbetat) om när hon var ung och punkare i Beijing. Ett vackert poetiskt stycke, en monolog, när hon under tre dygn återvänder till sin hemby och hon tycker att hon reser som genom en dröm.
Innan vi går hem får vi på Kistalight vår lästa Kortfattad... för älskande signerad:
Till Thommy (med Th) både med kinesiska tecken och latiniserat. Faktiskt fick vi även en liten pratstund.
Berättade om att jag bloggat om hennes bok och i en blogg citerat hennes dikt om mannen som odlade (älskade) bönor och dessutom har använt en bild från hennes hemsida.
Sure it´s ok! Det gick bra tyckte Xiaolu och såg intresserad ut i sin vackra röda klänning med smakfulla reliefer.
Säkert kinesisk design tänkte vi på Kistalight utan att vara allt för mycket modebloggare.
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om Kina Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om Kulturhuset
©Thommy Sjöberg