Kistalight goes Ryan II

Kistalights utsände på via Partenope i Napoli, Neapel eller Napule - Vesuvius i bakgrunden. Här rådde urbanitet redan på romartiden. Varför inte slå till med en Kistalight goes ryan till jul! Finns att köpa på Akademibokhandeln i Kista! Bild Love Sjöberg

Matteo Garrones film Gomorra
Igår avslutade vi en som vanligt intensiv vecka med biobesök på Grand. I vimlet tyckte vi oss se den ständige sekreteraren Horace Engdahl faktiskt större, kändisspotting, än att se t ex Carolina Gynning på Stureplan. På programmet i den sena söndagskvällen Matteo Garrones filmatisering av Savianos Gomorra. En melankolisk, målerisk men ändå intensiv skildring från Le Vele, Seglen, de hårt och svårt nedslitna bostadskvarteren i Scampia norr om Neapel. Maffiabyggen förgiftade av cement dock med en spännande arkitektonisk form med inbyggda gallerier som en napoletansk kashbah. Här råder krigstillstånd och droghandel och genom en storögd pojkes blick får vi följa invånarna. Alla tycks skyldiga att leverera och räkna euro och pricka av på listor. Matteo följer Savianos bok men av konstnärliga skäl är det mer en spelfilm än en film som pekar ut camorrister.
Några ungdomar till som vi får följa, huvudkaraktärer, är Ärtan och hans machokompis som provskjuter Kalasjinikovs och som försöker etablera sig som gangsters.
- För de slutar det illa.
En annan karaktär i filmen som lånar ut sina ögon är den yrkesskicklige skräddaren Pasquale som lär upp kineser och syr en galaklänning till Angelina Jolie. Han slutar som långtradar chaufför.
Savianos alter ego i filmen, storögd även han, är en ung så kallad stakeholder, som är assistent till en stordumpare av miljögifter. I en Beckettliknande scen prövar de cisternliknande utrymmen på en gammal bensinmack innan de beslutar sig för att använda en gammal gruva.
Roberto hoppar av sin karriär som stakeholder efter ett besök hemma hos en sjuk familjefader.

Roberto Saviano skriver i Gomorra: Landsbygden runt Neapel och Caserta är världskartor över avfall, ett lackmuspapper som reagerar på Italiens industriproduktion.
I kapitlet Eldslandet berättar Saviano även historien om Stakeholders, unga killar med universitetsutbildning, men utan fäder som var advokater eller notarier, så blir de efter några års miljöutbildning i Tyskland, England eller USA mellanhänder för den rika industrin i norr och camorran i söder. Belevade och verserade är de friskyttar mellan den etablerade industrin i norr och den kriminella avfallshanteringen i söder utan att direkt delta i någon brottslig verksamhet. Saviano redogör för hur Syditalien enligt italienska naturskyddsföreningen Legambiente gjort beräkningar för hur allt giftigt avfall skulle kunna - tillsammans bilda en bergskedja på 14 miljoner ton; praktiskt taget som ett 14 600 meter högt berg med en bas på tre hektar. Mont Blanc är 4810 meter högt, Mount Everest är 8844. Detta soppberg som inte registrerats officiellt skulle vara jordens högsta berg.
Faktauppgifterna om sopberget avslutar filmen Gomorra tillsammans med siffrorna om hur många som mördats av Camorran.

Roberto Saviano på Kulturhuset
Tidigare i veckan var vi på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Roberto Saviano. På Klarabiografen deltog vi länkade till Solidaritetsmötet Kidnappad yttrandefrihet. Intressanta samtal, Kristina Kappelin intervjuar Roberto Saviano som svarar tålmodigt på de olika frågorna. Han måste ha hört dom ett antal gånger under det senaste året. Arne Ruth leder samtalen och undrar om inte Savianos framgång med Gomorra bottnar i att han, Saviano, fångar något allmänmänskligt med sin berättelse om Camorran och att den helt enkelt är en jäkligt bra (so damn well) berättad historia. Arne Ruth berättar om att det i Italien är på väg att växa fram en berättarstil som skulle kunna kallas New italian epic som kan jämföras med New journalism på 1960 och 70-talet i USA. Där Saviano är en av de främsta företrädarna. Här blir vi riktigt nyfikna på Kistalight och hittar när vi kommer hem en artikel på nätet i frågan.

NEW ITALIAN EPIC:
WE'RE GOING TO HAVE TO BE THE PARENTS
The London Speech by Wu Ming 1
Artikelförfattaren Wu Ming urskiljer 7 olika punkter som är typiska för det nya italienska berättandet.

1. Ethical commitment to writing and storytelling, which means: a deep trust in the healing power of language and stories.
2. A sense of political necessity -- and you can choose between the broader and the stricter sense of the adjective "political".
3. The choice of stories that have a complex allegorical value. The initial choice may not even be intentional: the author may feel compelled to tell the story and later on understand what he was trying to say.
4. An explicit preoccupation for the loss of the future, with a propensity to use alternative history and alternative realities to force our gaze into imagining the future.
5. A subtle subversion of registers and language. "Subtle" because what's important is not language experimentation in and of itself; what's important is telling your story in what you feel is the best possible way.
6. A way of blending fiction and non-fiction that's different from the ones we've gotten used to (e.g. Hunter S. Thompson's "gonzo journalism"), a manner that I dare describe as "distinctly Italian", which produces "unidentified narrative objects".
7. Last but certainly not least, a "communitarian" use of the Internet to - as Genna himself put it - "share a hug with the reader". Several books published in Italy in the past few years share all or many of these features. Each one is peculiar, and sometimes, if we judge by immediate appearances, a novel doesn't resemble the next in the slightest: different styles, different plots, different historical backdrops, seemingly different genres. And yet, if we go down deep enough, we'll see that all these books are in resonance with each other.

Även om empatin saknas i hans närhet när han besöker Napoli tror Saviano att det pågår en rörelse i riktning mot Camorran - droppen urholkar stenen. På Kistalight hoppas vi att Saviano kanske kan få en riktig mentor i Salmon Rushdie och kan gå vidare med sitt författarskap och komma vidare som människa.

Avslutningsvis läser Bodil Malmsten ett nyskrivet tal till Roberto Savianos ära. Mio Caro Roberto och önskar honom en röd stuga i vårt avlånga land. Talet är riktigt roligt i en svensk context, mer en satir om oss svenskar och om svensk självgodhet. Problemet är att det liksom blir missförstånd av ämnet.
- Kvällens samtal Kidnappad yttrandefrihet måste känns långt borta från Bodils röda stuga för en ung allvarligt sinnad författare från Kampanien som skrivit engagerat om camorran och miljökatastrofer i en helt annat ton.
Vad ligger inte längre bort än en röd svenskstuga med vita knutar i granskogskanten än en urbaniserad medelhavsmiljö i Neapelbukten där det ångar av folkliv, rörelse, utrop och dagliga små dramer i en urbaniserad miljö sedan antikens dagar.
Frågan är då om inte den röda stugan i gransusets närhet är ett värre hot än camorran för unge Roberto Saviano.
Tillåter vi oss att skoja på Kistalight.
Andra bloggar om Roberto Saviano Andra bloggar camorran: Andra bloggar om Neapel: Andra bloggar om Kista Andra böcker om Kista
©Thommy Sjöberg

Firma per Roberto Saviano

Camorramiljö - Vele di Secondigliano e la vita a Casal di Principe - Saviano i Napoli

Upprop för Roberto Saviano i italienska tidningen Repubblica.
- Signera, delta, tycker vi på Kistalight. Då gör du som sex Nobelpristagare; Günter Grass, Orhan Pamuk, Dario Fo, Desmond Tutu, Michail Gorbatjov och Montalcini och en rad andra kulturpersonligheter.
- Plus tiotusentals vanliga medborgare!
Uppropet är ett led i att stödja den av Camorran mordhotade Saviano. Men uppropet är också ett uttryck för att slå ett slag för tryck och yttrandefriheten och att Italien som ett EU-land är, borde vara, en fungerande rättsstat.
- Livsnödvändigt i en demokrati säger vi på Kistalight.
I Italienska radion Rai tre pågår även en uppläsning av Savianos Gomorra. Det är vanliga italienare som stafettläser bitar ur boken i radiosändningar.

Fint sätt att visa sin solidaritet på säger vi på Kistalight som redan för ett år sedan sträckläste boken och skrev om den på vår blogg under rubriken Roberto Saviano blues.
PS Det går utmärkt att signera via Repubblicas hemsida. Bara ett namn och ett klick bort.
Läs även Savianos vulkaniska artikel från Expressens nätupplaga 16/10 kultur: Jag har sett en jättestor likkista!

Andra bloggar om Roberto Saviano Andra bloggar camorran: Andra bloggar om Neapel: Andra bloggar om Kista
©Thommy Sjöberg

Cannes Light

Natalie Portman från flärden på röda mattan i Cannes till seriöst röstande jurymedlem

Årets priser i Cannes går till ett knippe samhällsengagerade filmer.
- Bra tycker vi på Kistalight!
- Med Sean Penn som ordförande i juryn är det kanske inte så konstigt!
Guldpalmen tillföll Laurent Cantet's fina film “Entre les Murs, or The Class, a docu-realist feature about teaching a tough class of 14-year-olds in a Paris school.”
Det andra stora priset, Grand Prix har tillfallit Matteo Garrone's Gomorrah. Filmatiseringen av Roberto Savianos starka litterära reportage Gomorra. Boken som drabbade mig förra hösten och som jag skrev om här på Kistalight.
- Upptäcker jag när jag besöker Junivallen. En allt mer välskriven Italien blogg, där det finns en intressant mix av fotboll och samhällsreportage med framförallt Rom som bas och med utflykter till Campanien och Napule.
- Måste vara lite mer på tårna när det gäller kultur och Italien!
Om juryarbete skriver Wong Kar Wai regissör och president i juryn 2006.

- Trots att vi är etablerade regissörer, författare och skådespelare så förvandlas alla plötsligt till studenter, till kritiker. Alla tar plötsligt sin uppgift på största allvar. Nu är vi i Cannes och nu har vi chansen att lyfta fram de små filmerna och de mindre etablerade filmarna. Alla har sina egna tankar om vad som är värdefullt. Svd 22/5 08.

- Härligt att vara student säger vi på Kistalight.
- Övriga juryn se nedan!
Andra bloggar om Cannes:
Andra bloggar camorran:
©Thommy Sjöberg

President of the jury
Sean PENN, Director
Members of the jury
Jeanne BALIBAR,
Actress
Rachid BOUCHAREB,
Director
Sergio CASTELLITTO,
Actor
Alfonso CUARON,
Director
Alexandra Maria LARA,
Actress
Natalie PORTMAN,
Actress
Marjane SATRAPI,
Author, Director

Roberto Saviano Blues

Napoli inne i vulkanens hetta – Montage av bl a Andy Wahrols Vesuviomålning

- Inte riktigt klokt egentligen!
Som turist bland Toscanas böljande kullar, hisnande utsikter och brinnande färger i november, runt slingrande serpentinvägar, sprakande vinrankor och cypresser som reser sig likt utropstecken kring chiantigrevars vingårdar. I Sienas medeltida kvarter och bland Pisas och Firenzes konstskatter från renässansen:
- Så drabbas jag av Roberto Savianos bok Gomorra om Napolis camorra.
- På cafeer och hotellrum läser jag boken.
Savianos texter lär ha startat som en blogg när han som student åkte runt på vespa i Neapel och följde Camorran som en led i sina filosofistudier på universitetet Federico II i Neapel.
Savianos metod är journalisten på spaning. På plats ser han offren för Camorrans vendettor, mord och knarkförsäljning.
Han följer de kriminella verksamheterna och idkar närstudium av aktuella platser; Neapels hamn, textilfabriker i gamla slitna industrilokaler i förorterna, byggen "förgiftade av cement", drogförsäljning och speedade ungdomsgäng i Casal de Principe, legala hotellaffärer i Scotland och inte minst sopphantering och besök i Eldslandet bland dumpade soppor i Caserte - området. Intervjuer och samtal på plats följs upp av polisrapporter, obduktionsprotokoll, listor för angörande båtar och konsten att trolla bort ett antal laster, femtiotusen förfalskade fraktsedlar, i Neapels hamn.
Radio och tidningsreportage granskas och han beskriver hur ungdomar lägger in foton från aktuella arresterade gangsters i sina mobiltelefoner.
Skildringarna av bestialiska mord är så plågsamma i sina detaljer att man är tvungen att lägga ifrån sig boken under läsningen.
Berättelsens tempo hämtar energi just i samlingen av fakta och inte minst namngivna camorister som löper genom handlingen. Språket är litterärt. Saviano arbetar med metaforer och bygger upp en världsbild genom bilden av Systemet. Se camorran som likt den starkare a la Machiaveli behärskar världen med hot våld och Euros. Systemet skonar inte heller någon. Det finns inga knivskarpa gränser mellan det rika nord och det fattiga Syditalien eller mellan den vita och den svarta ekonomin.
- Egentligen finns det bara förlorare.
Globaliseringen slår igenom och i princip är alla delaktiga och drabbade.

- Ändå är det i grunden, tycker jag, en postkolonial situation (södra Italien som exploaterat u-land) som råder för människor i den vackra Napolibukten och som gestaltas i Gomorra.
Saviano har skrivit en utvecklingsroman. Under resans gång träder hans jag fram. Han söker en plats där han kan reflektera över ordens möjligheter utan att korrumperas. Valet blir Pasolinis grav i Casarsa i regionen Friuli-Venezia i nordöstra Italien. Där kan han skrika ut sitt "jag vet, min tids jag vet" och han beslutar sig för att bli en sanningssägare.
Kanske är det de som inte ger upp som blir förebilder. De som träder fram likt prästen Don Peppino Diana eller lärarinnan i Mondragone som vågade vittna efter att ha sett ett begånget mord. De som är aktiva och sanningsenliga i kampen mot Camorran med livet som insats.
Kapitlet om den mördade prästen Don Peppino avslutas med en bibeltext om Gomorra, som kanske Peppino förberedde, som predikan när han mötte sina mördare i kyrkan i Casal de Principe och har fått gett namn åt boken.
Det är lätt att göra litterära associationer till Savianos vandring: Som en nutida Dante vandrar han, snarare åker vespa, genom Camorraland. Det är ett dödsrike, likt Dantes helvetesskildring i Den Gudomliga komedin, om än förflyttat till jordelivet och det nutida konsumtionssamhället. Inkörsporten till helvetet är Neapels hamn faktiskt inte långt från ingång till Helvetet, Lago DÁverno, som Dante trädde in i tillsammans med Vergilius när det begav sig i Den Gudomliga Komedin.
Avslutningen är storartad, "i den yttersta kretsen" - se slutstationen i vandringen i Camorraland: I Eldslandet, soptipparnas Casertesområde, konsumtionssamhällets yttersta utpost vandrar han med fötter nedsjunkna i dyn räddar sig upp på ett flytande kylskåp och slungar ut ett skrik med sin mages fulla kraft i ett,
- Där fick ni, era jävlar! Än är jag inte död!
Likt Dante får han också finna sig i ett liv i exil efter att skrivit boken. Det lär också vara svårt för honom att röra sig i hemtrakterna i Neapel utan att ha ständigt livvaktsskydd.
Savianos bok är välskriven med en vulkanisk hetta får man säga. Kanske är det som gör att de litterära associationerna infinner sig.
Konstigt nog är den dåligt uppmärksammad av de svenska stora tidningarna speciellt DN. Saviano har ändå nyligen, 22 november, besökt Stockholm (Svd var där och Junivallen med festlig inspelningsmojäng) och en intensivare samtida samhällsskildring får man leta efter. En som skrivit passionerat redan i somras om Roberto Saviano och hans bok är bloggaren Junivallen och även Bodil Malmsten har uppmärksammat den.
Betyg: Fem vulkaner av fem
Andra bloggar camorran: Andra bloggar om Neapel: Andra bloggar om Roberto Saviano
© Thommy Sjöberg