Monday, April 22, 2024

Cat Power på Cirkus

 

Klart vi var där 20 april på Cirkus när Cat Power sjunger Dylan!

Riktigt kul på Stan, Kulturnatt Stockholm spiller över, barnfamiljer i rörelse, turister som säkert tjusas av Stockholm som liknar en sagostad i kylan och skymningen, folk från förorten hittar in till museer och olika event. Kistalight och Mimmi på väg från Orten (1 6 4 Light), knökfullt på spårvagnarna på Strandvägen, vi tar apostlahästarna längs kajerna, Nordiska Museet och Djurgårdsvägen bort mot Cirkus.

Knökfullt och utsålt även på Cat Power, Bob Dylan in Consert. Publiken verkar vara yngre medelålders, inte bara grå pantrar och gamla Dylanfans utan kanske också en hel del folk i branschen som musiker, artister och producenter.

Cat Power kör igång utan åthävor, plötsligt står hon där med sina två musiker, en yngre gitarrist och en pianist och munspelsvirtuos, en trio i sparsamt dunkelt scenljus.

Första låten She Belongs to Me, här gäller en texttolkning, Cat Power fraserar raderna, går in i texten och är ett med sången. En kärleksvisa och ballad som säkert skulle passa bra som en bit för en jazztrio med trummor (lätt visp), bas, gitarr och sång.

En av de riktigt stora sångerna av Bob Dylan Visions of Johanna gör sig alldeles utmärkt med Cat Powers scenkonst. Det är en krävande tolkning Cat Power gör; att gå in i texterna, mångordiga med de surrealistiska och vackra bilderna som också berättar en historia, i Visions of Johanna en sorgsen kärleksmelodi även med konkreta iakttagelser. In this room the heat pipes just cough/The country music station plays soft/But there is nothing, really nothing to turn off

Act 1, den akustiska delen skulle absolut kunna vara något för ledamöterna i Svenska Akademien, rent av en föreläsning och uppvisning i Bob Dylans författarskap. Texterna i centrum när Cat Power, egentligen Chan Marshall, sjunger, fraserar, lever sig in i orden, raderna och verserna, en tolkning där hon lever med i hela kroppen. Musikerna som ackompanjerar har en lågmäld ton, gitarristen låter inte melodin och det vackra ta över och munspelet ligger väldigt nära Dylans ursprungliga tolkning.

De fyra följande sångerna, tillhör de stora numren från Bob Dylans Sångbok. It's All Over Now Baby Blue, möjligen ett avsked till folksångarkarriären för Bob. Desolation Row med en mycket vacker musikalisk inledning i originalet, rent av calypsotoner, till Bob Dylans alternativa Speech to The Nation (State of The Union Adress) med en mäktig surrealistisk ballad, en höjdpunkt för Dylan som singer/songwriter. De avslutande sångerna Just Like a Woman och Mr Tambourine Man är även de mycket vackra sånger med glimrande rader, mångordiga med djärva bilder, som också är tolkningsbara med flera möjligheter, Cat Power väljer ändå att låta texterna stå i centrum framför det melodiska och vackra, därför blir hennes konsert djärvare och mer krävande än en konventionell spelning.

Före Tambourine Man skriker någon i publiken, You look wonderful, Thanks säger Cat och skiner upp och låter glad i sin sång, följdfråga blir, Would you marry me? I don´t even know really how you looked svarar Cat Power och sjunger vidare in the jingle jangle morning I will follow you.

Kring Bob Dylan och hans sånger finns det olika skolor; Dylanologer och Bob Cats. De förra lägger tonvikten på texten och de senare på musiken och det som svänger. I act 1 i Cat Powers tolkning som följer originalkonserten med Bob Dylan från den 17 maj 1966 nära  och noga  skulle man kunna säga att det är Dylanologerna som har företräde, texten står i centrum, och det blir en krävande föreställning. Det vackra och melodiska får inte ta över. Mimmi och faktiskt Kistalight pustar ut efter första avdelningen och när the electric gig börjar - act II är det så smidigt att man knappt märker övergången.


Puh känns skönt att kränga av sig Dylanologens krävande kostym och bli en Bobcat och klappa händerna, gunga med i bandets kompakta och täta gung i andra avdelningen. Inledningen Tell Me Momma är en lättviktig låt, känns bra efter första avdelningens stränga Dylanologi!

 Ibland när Kistalight går på konsert och tycker att publiken är för loj och en artig lyssnande medelklass kan tankarna gå till åren som harvande lärare på Spånga High (Skolans dag Light), när eleverna hade temavecka och det var uppträdande av skolans band i aulan. Då var det en publik som levde med, klappade händerna, sjöng med, ett och annat tjoho, taket lyfte - javisst! Men ok publiken på Cirkus hänger med och Cat Power verkar vara en sträng kapellmästare till sina gossar på scenen, tycker vi oss märka, när hon vänder blad i sångboken på notstället.
Det finns vissa jazzharmonier men mest är det täta följsamma melodislingor i samspel mellan elpiano och munspel, hammondorgel, bas, gitarrer och trummor, hel del i the Bands anda, men mer polerat och riktigt bra, så där lätt som bara skickliga musiker kan spela. 
Blir en bra mix av låtar innan finalen, en blandning mellan ballader I Don´t believe You från Another Side of Bob Dylan och One Too Many Mornings från Times They Are A-changing och en härlig Chicagoblues gung med Leopard Skin Pill-box Hat från Blonde on Blond, och en tung blues är Just Like Tom Thumb´s Blues med fasligt litterära referenser i form av Rimbaud, Kerouac och Edgar Allan Poe.

Att gå på konsert kan vara lite som en fysisk upplevelse, en joggingtur i motionsspåret eller när man börjar få flow i en tennismatch, plötsligt rinner endorfinerna till och det bara händer!
Ståpäls och rysningar!
Ballad of a Thin Man, här börjar det hända grejer, volymen drivs upp, hårdare tillslag på trummor och högre intensitet på piano, orgel och gitarrer. Ljuset över scenen får en mer blå ton, Something is happening here/But you don´t know what it is, är det Bob Dylans sökande efter that tight Mercury Sound.
To the tax-deductible charity organizations! 
Inför finalen Like a Rolling Stone presenterar Cat Power sitt band, killar och en tjej(?), berättar om att hon känner sig hedrad av publiken och att det är ära att få spela och tolka Bob Dylans sånger i Stockholm. En amerikan tjoar på övre läktaren, svårt att höra vad, verkar en smula förvirrat, något om att vara 23 år och arbeta på bank - Cat Power replik, svårt även där att höra något men talk a lot of bullshit tränger igenom.
Sedan blir det till att spela fucking loud!
Once upon a time ...


Känns som en final med en harmonisk och glad tolkning av Like A Rolling Stone med det välspelande Bandet och Cat Power, Chan Marshall, av tidernas rockklassiker. How does it feel / _ _ _ /At Napeleon in rags and the language that he used/Go to him now, he calls you, you can´t refuse ...
 Once upon a time ...

© Thommy Sjöberg

1 comment:

Kistalight Bob Dylan o Cat Power fan said...

Charlyn Marie "Chan" Marshall (/ˈʃɔːn/ SHAWN;[3][4] born January 21, 1972),[5] better known by her stage name Cat Power, is an American singer-songwriter. Cat Power was originally the name of her first band, but has become her stage name as a solo artist.
Alltså ursprungligen namnet på hennes band, som då säkert var lite indie och först sedan ett artistnamn.
Kul för oss som gillar katter, gör inte alla indieförfattare det?