Klart vi var där 20 april på Cirkus när Cat Power sjunger Dylan!
Riktigt kul på Stan, Kulturnatt Stockholm spiller över, barnfamiljer i rörelse, turister som säkert tjusas av Stockholm som liknar en sagostad i kylan och skymningen, folk från förorten hittar in till museer och olika event. Kistalight och Mimmi på väg från Orten (1 6 4 Light), knökfullt på spårvagnarna på Strandvägen, vi tar apostlahästarna längs kajerna, Nordiska Museet och Djurgårdsvägen bort mot Cirkus.
Knökfullt och utsålt även på Cat Power, Bob Dylan in Consert. Publiken verkar vara yngre medelålders, inte bara grå pantrar och gamla Dylanfans utan kanske också en hel del folk i branschen som musiker, artister och producenter.
Cat Power kör igång utan åthävor, plötsligt står hon där med sina två musiker, en yngre gitarrist och en pianist och munspelsvirtuos, en trio i sparsamt dunkelt scenljus.
Första låten She Belongs to Me, här gäller en texttolkning, Cat Power fraserar raderna, går in i texten och är ett med sången. En kärleksvisa och ballad som säkert skulle passa bra som en bit för en jazztrio med trummor (lätt visp), bas, gitarr och sång.
En av de riktigt stora sångerna av Bob Dylan Visions of Johanna gör sig alldeles utmärkt med Cat Powers scenkonst. Det är en krävande tolkning Cat Power gör; att gå in i texterna, mångordiga med de surrealistiska och vackra bilderna som också berättar en historia, i Visions of Johanna en sorgsen kärleksmelodi även med konkreta iakttagelser. In this room the heat pipes just cough/The country music station plays soft/But there is nothing, really nothing to turn off
Act 1, den akustiska delen skulle absolut kunna vara något för ledamöterna i Svenska Akademien, rent av en föreläsning och uppvisning i Bob Dylans författarskap. Texterna i centrum när Cat Power, egentligen Chan Marshall, sjunger, fraserar, lever sig in i orden, raderna och verserna, en tolkning där hon lever med i hela kroppen. Musikerna som ackompanjerar har en lågmäld ton, gitarristen låter inte melodin och det vackra ta över och munspelet ligger väldigt nära Dylans ursprungliga tolkning.
De fyra följande sångerna, tillhör de stora numren från Bob Dylans Sångbok. It's All Over Now Baby Blue, möjligen ett avsked till folksångarkarriären för Bob. Desolation Row med en mycket vacker musikalisk inledning i originalet, rent av calypsotoner, till Bob Dylans alternativa Speech to The Nation (State of The Union Adress) med en mäktig surrealistisk ballad, en höjdpunkt för Dylan som singer/songwriter. De avslutande sångerna Just Like a Woman och Mr Tambourine Man är även de mycket vackra sånger med glimrande rader, mångordiga med djärva bilder, som också är tolkningsbara med flera möjligheter, Cat Power väljer ändå att låta texterna stå i centrum framför det melodiska och vackra, därför blir hennes konsert djärvare och mer krävande än en konventionell spelning.
Före Tambourine Man skriker någon i publiken, You look wonderful, Thanks säger Cat och skiner upp och låter glad i sin sång, följdfråga blir, Would you marry me? I don´t even know really how you looked svarar Cat Power och sjunger vidare in the jingle jangle morning I will follow you.
Kring Bob Dylan och hans sånger finns det olika skolor; Dylanologer och Bob Cats. De förra lägger tonvikten på texten och de senare på musiken och det som svänger. I act 1 i Cat Powers tolkning som följer originalkonserten med Bob Dylan från den 17 maj 1966 nära och noga skulle man kunna säga att det är Dylanologerna som har företräde, texten står i centrum, och det blir en krävande föreställning. Det vackra och melodiska får inte ta över. Mimmi och faktiskt Kistalight pustar ut efter första avdelningen och när the electric gig börjar - act II är det så smidigt att man knappt märker övergången.
1 comment:
Charlyn Marie "Chan" Marshall (/ˈʃɔːn/ SHAWN;[3][4] born January 21, 1972),[5] better known by her stage name Cat Power, is an American singer-songwriter. Cat Power was originally the name of her first band, but has become her stage name as a solo artist.
Alltså ursprungligen namnet på hennes band, som då säkert var lite indie och först sedan ett artistnamn.
Kul för oss som gillar katter, gör inte alla indieförfattare det?
Post a Comment