The Manchester Trade Hall Incident Remix

På Lördag 20 april på Cirkus i Stockholm återskapar Cat Power, Chan Marshall, konserten med Bob Dylan och hans band från 17 maj 1966 i Manchester Free Trade Hall. En bit konceptuell konst  från pophistorien, 1960-talet, och ett av de riktigt märkvärdiga, magiska ögonblicken i musiken från den tidsepoken. 

Cat Power sjunger som Bob Dylan men bättre, hon har den speciella förmågan att sjunka in i de poetiska, mångordiga texterna, frasera som en kvinnlig Bob och gestalta sångernas lyriska karaktär.

Nedan några rader om bakgrunden till konserten.

Från hörnan av Jones Street och West 4th Greenwich Village, februari 1963, Bob Dylan och Suze Rotolo, Just Kids, på det berömda fotot av Don Hunstein till skivomslaget The Freewheelin Bob Dylan.

Always on the run, inte riktigt tid att knäppa mockajackan, den obligatoriska ciggen i mungipan (finns på liknande bild), möjligen viss självmedicinering med rökande av gräs, det bara flödar låtar ur skaparverkstaden från West 4 th Street i Greenwich, mästerverk som Blowin`in the Wind, Girl from the North Country, Masters of War, A Hard Rain´s A-Gonna Fall (a masterpiece) finns redan i hans sångbok medan moderniteten i hans sångtexter och musik ligger framför honom.

Ung och sårbar, en kille från småstaden, javisst, alldeles ensam kom Bob till Det Stora Gröna Äpplet inte fyllda 20 år, för att söka upp idolen Woody Guthrie. Identifikationen med Woody kom också att förlösa Bod Dylan som artist och protestlåt skrivare men någon hillbilly eller hobo var han inte utan en judisk medelklasskille, från utkanten av det amerikanska samhället, Hibbing ett gruvsamhälle i norra Minnesota nära gränsen till Canada som ligger långt från de stora metropolerna.

Kul att tänka sig att i Hibbing High Schools aula debuterade Bob Zimmerman i slutet på 1950-talet, här tog han de första trevande stegen som rockare vid en skolkonsert, son till en pappa som hade Elfirma, ville han spela elförstärkt, enligt skolkatalogen som Little Richard, och enligt myten var det ett sådant oväsen vid tillfället (giget) så att rektorn drog ur alla sladdarna och avbröt konserten. 

Ett trauma för den unge Bob?  

Hibbing Highschool, en märkvärdig arkitektonisk skapelse  som var byggt mellan 1920-22 med en aula som är märkt som ett  kulturminne med stora ljuskronor, balkonger, med en mäktig orgel  och andra arkitektoniska detaljer, inspirerat av Capitol Theater i New York och med en exteriör som ett brittiskt Tudor-slott. En påkostad skolbyggnad betald av det stora amerikanska bolaget Oliver Mining som kompensation för att de 1918 flyttade staden Hibbing 3 km söderut för gruvområdet Hull-Rust-Mahoning Mine.

Tidigt hade Bob en förmåga att bygga en myt om sig själv, Suze Rotolo upptäckte till sin förvåning att Bob hette Zimmerman inte Dylan i efternamn och var en alldeles vanlig kille som höll på att bli inkallad till militärtjänst dessutom var Suze med barn och i all hudlöshet och sårbarhet som fanns i deras förhållande gjorde hon abort, ännu mer kritisk var Suzes vänsterradikala medelklassmamma (kulturtant) som skickade dottern till Perugia i Italien för studier och för att glömma sin hillbilly Bob.

Av detta blev det kärlekssånger eller snarare sånger med brist på kärlek; Spanish Boots of Spanish Leather, Don´t Think Tvice, och Tomorrow is A Long Time.

På vägen till de nyskapande låtarna där Bob skapade modernism i sin poplyrik skaffade han sig ett rockband. Han besökte Newport Folkfestival, 1965 uppträdde han tillsammans med Paul Butterfields Bluesband förstärkt med Mikael Bloomfield elgitarr och Al Kooper hammondorgel. Konserten är även den en myt och omskriven som en mycket bullrig historia (förskräcklig ljudnivå) med buanden från många besökare, men åsikterna går isär om vad som verkligen hände, Pete Seger den stora folksångaren ville få tag i en yxa för att hugga av elkablarna, jämför med rektorn på Hibbing High, till förstärkarna men hindrades och konserten blev väldigt kort med tre låtar. En av låtarna var den nyskrivna Like A Rolling Stone, åskådarna blev antingen magnetiskt elektrifierade eller var liksom utsatta av elchocker. 

Bob behövde inte dela idolen från ungdomen James Deans tragiska öde att dö i en bilolycka alltför ung, men en  mytisk motorcykelkrasch, inget vet riktigt vad som hände, var han med om i Woodstock. En händelse som blev upptakten till ett lugnt familjeliv och återhämtning under några år med hustrun Sara och ett antal barn och ett musicerande med The  Band i källaren (The Basement Tapes) i The Pink House även det i Woodstock. Bobs krasch blir ett symboliskt slut på en konstnärlig explosion, Rimbaud i popvärlden, en ofattbar mängd låtar som skrevs, album som producerades `från The Freewheelin Bob till Blonde on Blonde och världsturnéer som genomfördes till när Bob Dylan var i 25-årsåldern.

En av höjdpunkterna i Bobs avslutande världsturné före MC-kraschen kom att bli en av pophistoriens mest piratkopierade konserter, känd som The Albert Hall Concerts, men i själva verket inspelad i Manchester Trade Hall den 17 maj 1966 benämns ibland som The Manchester Trade Hall  incident. Spelningen kallas även för Judaskonserten, då ett ungt folkfan skrek Judas till Dylan under den elektriska delen, vilket fick Bob att reagera och leda konsertens höjdpunkt till ett av rockhistoriens mest nerviga nummer.

- I don¨t believe you, you´re a liar. 

- Play it fucking loud!

Once upon a time you dressed so fine

You threw the bums a dime in your prime, didn´t you?

Den här gången spelar Bob med sitt band så högt att både rektorn från Hibbing och vår folkhero Pete Seeger från Newport Festival hade fått (gåshud) ge sig, konserten är inte bara en av de mest piratkopierade utan också en av pophistoriens mest magiska spelningar och kan ses som slutpunkten för Dylans konstnärliga explosion, som ung poet och musiker.

En Rimbaud med elgitarr, munspel och raspig stämma!

Legendary Bob Dylan, The Albert Hall Conserts

Albumet trycktes 1998  som nr 4 i Bob Dylans Bootlegg Series, 32 år efter spelningen. Bakom den långa väntan fanns säkert saker som skavde för Bob och hans skivbolag. När man ser filmen är det uppenbart att  bakom showen med Bob och musikerna fanns det droger åtminstone för Bob som så uppenbart är drogpåverkad när han under akt 1 i den akustisk delen sjunger i trance de nyskrivna surrealistiska låtarna i en magisk koncentration som både liknar en medicinman från en egen stam av rockpoeter eller en sångare med autistisk pregnans med sinne för alla detaljerna som finns i sångerna.

Bakom Judasskriket och tumultet i konserten fanns inte bara en konflikt och spänningar mellan fundamentalistiska folksångarfans eller de som gillade Bob som elektrisk pop-Rimbaud i Beatles efterföljd utan även åskådare som var ute efter röj, skrik och skrän en sorts mobbing, ett drev som Bob och hans band var utsatta för när de åkte världen runt. Killarna i bandet var erfarna musiker, The Hawks (senare The Band), som spelat och turnerat i många år, tyckte att det var förfärligt med alla buanden på plats efter plats och efter inspelningarna kunde de kolla att musiken, soundet, från bandet var riktigt bra. 

Inspelningen och pirat-distributionen kom att leva sitt eget liv och spreds bland fans och samlare och bidrog till att ytterligare stärka myten om Bob Dylan och konserten, men som ett vin som lagras och mognar var till slut konserten redo för att tryckas upp i en officiell version av skivbolaget Columbia.

Från låtlistan 17 maj kan vi hämta minst sex till åtta sånger som höjdpunkter i Bob Dylans karriär som songwriter, från Visions of Johanna till Like A Rolling Stone.

Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius som motiverade 2016 års Nobelpris till Bob Dylan med;

 som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen,

hävdade alldeles bestämt att Bob hade fått priset för sina texters skull. 

Bob Dylan som är hedersmedlem i American Academy of Arts and Letters, blev invald 2013 där för både sin musik och sina texter och den betydelse han har haft för amerikanskt kulturliv.

Kistalight bara instämmer Bobs storhet finns i syntesen mellan hans texter och musik!

Vi tar fram Bob Dylans Sångbok, studerar några textrader, sjunger med när vi lyssnar och imponeras av texternas struktur med rim och antal rader som verkar så organiserade. Imponerande av en rockpoet som ständigt är på turné och genomgår en sådan utveckling under några år från folksångare till rock´n roll, från thé till pots. 

Närmare tittar vi på några av sångerna från låtlistan under konserten med start i den akustiska första delen från Visions of Johanna hämtar vi de ofta citerade raderna But Mona Lisa musta had the highway blues/You can tell by the way she smiles. Här blandas nutid,  konsthistoria och mänsklig iakttagelse. Låten är en elegy för förlorad kärlek men kan också konkret placeras, är det inte Chelsea Hotel i New York, In this room the heat pipes just cough/The country music station plays soft. En del av Dylans storhet som textmakare är blandningen av konkreta detaljer och förmågan att med bilder skapa stämning.

Marianne Faithful har gjort en mycket personlig tolkning av låten med mycket karisma, broken english, på sitt album Masques senare kallat Rich Kid Blues.

Desolation Row Bob Dylans alternativa Tal till nationen, State of The Union Adress, en elva minuter lång Felliniinspirerad ballad med vacker inledning med flamencoriff av legendariske musikern Charlie McCoy från Nashville. De harmoniska riffen på gitarr förstärker textens surrealistiska textrader med mytologiska namn från litteraturens värld och samtiden. Inledningen är brutalt realistisk They selling postcards of the hanging/They´re painting the passports brown.  Vykorten som nämns är från en lynchning av tre färgade män som var anklagade för våldtäkt 1920 i Duluth och dömdes utan en rättvis rättegång. Realism i raderna som sedan övergår i surrealistiska scener i tio verser. En kort rad Or else Expecting rain har givit upphov till en av de mest omfattande hemsidor som finns om Bob Dylan med nyheter, diskussioner och arkiv. Desolation Row är Bob Dylans mästerverk som nyskapande surrealistisk modernist som poppoet med elgitarr, Einstein disguised as Robin Hood ...

I Just Like a Woman glimrande rader, hyllning till kvinnan som både tar och ger, agerar, får sammanbrott och spelar ut inför den hudlösa poeten Nobody feels any pain/ Tonight as I stand inside the rain ... Finns fin tolkning, cover, där av Nina Simone, en kvinna med karaktär, som ger låten en stämning av kamp och feminism. Ain´t it clear that - ! 

Mr Tambourine Man blev en monsterhit med The Byrds och gjorde folkrocken Americana populär innehöll endast två av Dylans verser. De surrealistiska raderna där Bob besjunger sin muse till Tambourine man tros ha inspirerats av jingle jangle karnevalen Mardi Gras i New Orleans efter ett besök där. Fellinis film La Strada har också nämnts som en källa till inspiration liksom gitarristen Bruce Langhorn, med på flera av Bobs inspelningar, som ofta bar omkring på en stor turkisk tamburin och så finns den inte osannolika tanken att sången handlar om sinnesutvidgade droger.

Från akt 2 den elektriska delen, Ballad of a Thin Man, en generations sång, ung versus äldre förstockad Mister Jones, Because something is happening here, för alla unga som vill gå sin egen väg, hitta en egen livsstil, som skiljer sig från etablissemanget, To tax-deductible charity organizations. Tung spelning här av Bob Dylan och hans band den 17 maj 1966!

Like a Rolling Stone vald till rockhistoriens bästa låt och listad av tidskriften Rolling Stone både 2004 och 2010 som pop och rockhistoriens mest inflytelserika komposition inom populärmusiken. Huvudnumret spelas den 17 maj efter det famösa Judasskriket! Play it fucking loud! Once upon a time you dressed so fine. Visst innehåller sången märkvärdiga poetiska rader; You used to ride on the chrome horse with your diplomat/Who carried on his shoulder a Siamese cat eller varför inte i den avslutande versen At Napeleon in rags and the language that he used/Go to him now, he calls you, you can´t refuse

Kärnan eller kraften (hårdheten) i Bob Dylans poesi bottnar i den långa resan han har gjort från utkanten av USA, nära gränsen till Kanada, en gruvstad Hibbing, där järnmalmen bröts i dagbrott, till Greenwichs bohemkvarter i New York, från main stream i amerikansk kultur och gammal judisk kultur från Östeuropa där hans föräldrar hade sina rötter, till beatkultur, Robert Johnsons blues, franska vågen, Rimbaud, Fellini och samhällsradikala idéer inom folkmusik och teater, något han själv har berättat om i Chronicles i kapitlet River of Ice. 

Skapandet av verser flödade när väl isen smälte i poesins frysta bäckar!

© Thommy Sjöberg