Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små - Kent Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Här en liten anekdot från biografen Corso på Tussmötevägen i Stureby, Stockholms södra förorter. En funkisskapelse med trappa och baldakin i de burgna villakvarteren. Från tiden när det begav sig så där i början av 1960-talet och man som kille ville se barnförbjuden film.
Kistalight och kompisen Kalle (kunde ha varit Russe) från Östberga drömde om att se Lösa Tyglar. (Hälsningar från Östberga)
Filmen som av de äldre grabbarna, Klacke, Hallon och Vajsing, kallades för Slappa Snören. Vågad rulle med en lättklädd Brigitte Bardot i huvudrollen.
Mycket hud och lite tyg!
Vi var väl 12-13 år och blev vänligt avvisade av vakten på Corso, när vi inte kunde visa (legitimera oss) att vi var 15 år gamla.
Vår biokväll den gången slutade istället på biografen Park i Örby där man visade Förälskad i Köpenhamn med Siw Malmkvist i huvudrollen, en film som var barntillåten.
Siwan istället för Brigitte Bardot ... Bardot!
Kul med pariserhjul och vyer över Tivoli i den danska huvudstaden men knappast någon kunskapsutveckling för unga killar som drömde om vågad erotik och andra hemligheter.
I efterhand har vi även förstått att biografen Park är en märkvärdig skapelse från 1927 med ritningar av Eskil Sundahl och Dag Ribbing. Stilen är klassicism från 1920-talet med en hög stilig pelarprydd portal i gaveln mot gatan som är Götalandsvägen. Bion användes även som Folket Hus och där fanns kooperativa livsmedelsaffären Konsum.
I samma hus, runt hörnet Tureholmsvägen i Örby, finns även Park Studios, en studio som ägdes av popgruppen Kent mellan 2004 och 2016. Studion kom även att kallas Psykbunkern och här spelades Mannen i den vita hatten (16 år senare) in från albumet Du & jag och döden år 2005 och en massa annan spännande musik.
1 comment:
Inledningen, lyrics, till Kents Mannen med den vita hatten;
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem / _ _ _ /
Kistalight känner sig inte riktigt säker på tolkningen av Kents sång, men visst handlar det om instängdhet, sårbarhet och känslan av utanförskap och knyta näven i fickan.
Mycket känsla alltså av bandet Kent men också av förgänglighet; Vi ska alla en gång dö ...
Kanske passar sången för något äldre ungdomar typ gymnasiet och de första åren därefter, hur som helst mycket känsla och stämning i låten, tiden före Internet med Fanzines, punk och indieband.
Kan möjligen passa (njaa) för de som det var barnförbjudet för?
Post a Comment