Poeten i Elefanthuset Light

Oh, je voudrais tant que tu te souviennes,
cette chanson était la tienne,

/ _ _ _ /Jane Birkin tolkning La Chanson de Prevert Serge Gainsbourg

I dag delar vi en bit från Istanbul Modern från en utställning om Lütfi Özkök (December 21, 2019 - November) Se även "Lütfi Özkök: Portraits" Virtual Tour - İstanbul Modern (istanbulmodern.org)! Se även hemsida Lutfi Özkök (lutfiozkok.se) med ett utmärkt register över Lütfi Özköks alla författarporträtt!

Videon (filmen) är skapad av Anna Juhlin som berättar om sin morfar Lütfi Özkök, Poeten i Elefanthuset i Gamla Östberga. Anna berättar lyriskt om sin morfar med en berättarröst som kan påminna om Marqurite Düras en av många stora författare som Lütfi porträtterat. 

Tillsammans reser de till Istanbul, Lütfis barndomsstad.

Anna och Lütfi slår följe bland Istanbuls kullar och trähus, byggnader typ alparkitektur - korsvirkeshus och s k Gececondos som klättrar kring sluttningarna. De senare är hus som är byggda under natten för att greja inflyttning för kurder från landsbygden och flyktingar från Mellanöstern. 

De hittar fram till Lütfis barndomshus och han berättar vad som format honom; pappan som var fiskhandlare med bakgrund som krimtartar, nog så viktigt för att ha en insikt om att leva i exil, föräldrarna ville att Lütfi skulle få en utbildning och han fick en friplats på Franska skolan i Istanbul genom att pappan försåg skolan med fisk.

Istanbul under Lütfis barndom 1930 och 40-tal var en stad präglad av sin tid som en fallen storstad i ett förlorat imperium. Motvikten var Atatürks reformer, inte minst språkreformer, och sekularisering av makten och grundandet av republiken Turkiet.

Tillsammans med barnbarnet Anna hittar Lütfi, under deras flanerande, via turkiskan tillbaka till sin barn och ungdoms dofter, smaker och ljud i den kosmopolitiska staden. Modersmålet, la langue maternelle, är det viktigaste, ett språk säkert påverkat av det osmanska arvet och Istanbuls alla folkslag,  sedan kommer franskan, poesins och de stora franska författarnas språk, väl inövat och drillat på den franska skolan i Istanbul. 

Lütfi Özkök hann med vissa studier i arkitektur och genom sina kunskaper i franska hittade han vägen till Paris efter ww2 och studerade vid Sorbonne. I Jardin de Luxemburg bjöd han den svenska flickan Anne-Marie på glass och det sa klick vilket fick honom att hitta vägen till Sverige.

Innan debuten som fotograf av modernistiska författare och som poet arbetade han i många år som modellbyggare på HSB stadsplanekontor på Kungsholmen i Stockholm. I stadsdelen Östberga bosatte han sig med sin Anne-Marie i en trea och bildade familj. 

Vad passar väl inte bättre än för kosmopolitisk människa, en blivande poet och porträttör av spännande författare än att bo i ett folkhem skapat av HSB i ett  experimenthus kallat Elefanthuset! Vore Kistalight en tecknare likt författaren Slas skulle jag med några snabba pennstreck med Parkerpennan försöka skildra huset skapat i Le Corbusiers anda.

Sju våningar högt, tre portar med trappuppgångar, utanför vänster port löpte ett hisschakt mellan markplan och våning fem som var ett etage där man via trapphusen kunde nå våning tre och fyra plus våning sex och sju. Hissen och femte etaget bildade en sorts axel, sträckning mot höger, nästan som en flaggvimpel.

Ett Elefanthus som flaggar för modernism!

På etage fem ordnade också de boende, grannarna, under åren långbord, fest och fika, grannsämja av bästa sort. Femmans etage kunde även vara en plats för tonåringar att hitta fram till ryska posten med kram, kyss och lite hångel!

I gamla Östberga fanns också embryot till det kommande miljonprogrammet, prefabricerade byggelement (förbyggda) husfasadbitar, trappor och bärande väggar, delar som monterades med hjälp av lyftkranar av byggentreprenören Ohlsson & Skarne. Byggherre var HSB med Sven Wallander och arkitekt Lars Magnus Giertz, Stamparken ritades av landskapsarkitekten Ulla Bodorff. 

Hisshuset eller Elefanthuset är i dag grönmärkt av Stockholm Stadsmuseum.

Anna Juhlin visar i sin video hur hon och hennes morfar Lütfi delar upplevelsen av magi när ett fotografi blir till i mörkrummet och när det blir lyckat. Lütfi har i början av sin fotokarriär toan som mörkrum, sedan blir det köket och som etablerad fotograf, porträttör av stora författare, får ett av sovrummen fungera som ateljé och mörkrum i Östbergalyan.

Visst har troligen Lütfis tidigare liv format hans konstnärskap, multikulti och pluggandet (läxor och disciplin) på Franska skolan i Istanbul, modelbyggandet (konkret form) på stadsplanekontoret HSB, hans passion för poesi, flitiga läsande av lyrik och umgänge i modernistiska kretsar i Stockholm. En känsla av att leva i exil, inte höra hemma, kopplades till gott humör, lätt för skratt och förmågan att fånga och gestalta en karaktär när han började fotografera sina vänner författarna dessutom började han även skriva egen poesi och översätta lyrik tillsammans med sin käresta hustrun Anne-Marie.

Fotografierna, porträtten, blir som skulpturer av insiktsfull känsla, kartor till en läsupplevelse och fördjupar författarens verk.

Kul är det när Lutfi berättar om sina översättarmödor med svenska poeter tillsammans med Anne-Marie.  Först översätter de till franska sedan till turkiska, något händer på vägen.

En disaster, en katastrof, troligen ändå någon sorts poesi av det färdiga resultatet!

Lüfti Özkök blir en del, deltar, i Moderna Museets stora genombrott under 1950 och 60-tal (finns även representerad där) när Moderna Museet har sin storhetstid med modernister och popkonst från Amerika med Pontus Hultén som intendent.

Tiden när Sverige blir världens mest moderna land och det fanns gott om pengar för offentlig ny banbrytande konst.

 Lite namedropping här konstnärer och utställningar med modernister som Leger, Klee, Arp, Magritte, Pollock, och Kandinsky. Men mest omtalade blev några temautställningar som Rörelse i konsten 1961, 4 Amerikanare 1962, Amerikansk popkonst - 106 former av kärlek och förtvivlan 1964, Den inre och den yttre rymden 1965, Hon Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, P. O Ultvedt 1966, och samtida utställningar Claes Oldenburg, Andy Wahrol, som hade sin första egna utställning 1968 på Moderna, och Edward Kienholz.

Genom videon tonar en musikalisk mistlur ända från Bosporen i Istanbul till Stamgatan i Östberga!

Exilens Melankoli?

Hüsün i svenska folkhemmet!

En lång, lång väg att skildra men vem är väl inte bättre skickad att berätta den historien, lyhört och känsligt med ord, bild, ljud och musik än Lütfi Özköks barnbarn Anna Juhlin.

Betyg fem goda mistlurar av fem

 

© Thommy Sjöberg