Stark avslutning av Tove Folkessons i Ölandstrilogin!
Tove hittar hem konstnärligt och känslomässigt via sin släktingars öden; Stickan, Kalle, Arne och Eyvind som får sin historia berättad och geografiskt hittar hon hem via Östersjöns strandängar och Ölands karga natur.
Med smärtsamma människoöden som fond för skrivandet!
Det är en karg lyrisk berättelse med ett ledmotiv Ölandssången. Ett ledmotiv som återkommer och löper genom berättelsen som en befrielsesång för Tove och som en återupprättelse för ett förlorat (dödat) barn.
Berättelsen kräver uppmärksamhet av sin läsare.
En läsart kan vara att se romanen som ett prosapoem (Kistalight kurs) där de känslomässiga sinnena är i fokus och skapar bokens energi.
Ölandssången innehåller även en berättelse om språkets uppkomst och utveckling från våra runor och ursånger till Heidigger.
Litterära förebilder som skymtar förbi är Kristina Lugn.
Att leva är ett sorgearbete!
Marquerite Duras (Älskaren) och filosofen Bourdieau nämns också som goda exempel och Kistlight undrar om inte Theorins Skumtimmen och Birgitta Trotzig kan vara andra andliga syskonsjälar?
Konstnärliga Ölandsinspiratörer är konstnären Axel Kargel (geometriska former och klart starkt ljus) och Anna Rydstedt poeten från södra Öland med känsla för myllan, landsbygden och den öländska lilla människan.
Betyg fem återupprättade förlorade barn av fem.
Tidigare bloggar i Läsprojekt Tove Folkessons Ölandstrilogi
© Thommy Sjöberg
No comments:
Post a Comment