Monday, March 26, 2018

Man kan aldrig sluta lira

Kistalight minns Jerry Williams

Jerry Williams bland Lenins barnbarn bild ovan från sista intervjun i Proletären
På söndagskvällarna spelar jag tennis, gruppspel i Solna TK, för några år sedan spelade jag veteranhockey i Solna ishall. En samling gubbar, oldboys, veteraner, som snörde på sig grillorna även om kaggen satt i vägen för snörandet på sina håll. Liret var som för Björnligan. Cirkeln var sluten inga tacklingar och inga slagskott. Var vi inte så många i den sena söndagskvällen kunde vi lira tvåmål på bredden med små målburar.
Där fanns flera namnkunniga gamla AIK-veteraner som Bert-Ola Nordlander och flera lirare från Gnagets gamla Kycklingkedja. Där fanns Jerry Williams rockaren från Solna som kunde berätta om när Boborov och Sovjetiska hockeylandslaget besökte Råsunda på femtiotalet (råkallt och knöckfullt på läktaren) och han hade rockat fett med Beatles på Star Club i Hamburg (något som impade oerhört på Kistalight), Jerka gillade Paul men tyckte John var ett ... Han berättade om sin tidiga ungdom och hur han pulat som rörböj när han ibland kunde få ihop veckans credd (skriva tid för veckan) redan på tisdan.
En kväll när vi lattjade som värst med trissan råkade Jerry, kallades mest för Jerka eller Erik, tappa en stifttand på isen i den uppkörda snön. En bunt veteraner på alla fyra - fluktar med jacken nitade på isen.

Oddsen för att hitta en stifttand på uppkörd is?
Ett på hundra?
Det fixade sig faktiskt!
Jerry visar stolt upp sin stifttand.
Ser ut som en blejd!
Jag lägger den i libran här.
 (Plånbok i värdetrunken som fanns i båset)

Jerka trivdes bäst med att spela tvåmål på bredden och med små burar, passade hans kompakta spelstil. Ibland kunde han kroka Kistalight som åkte griller som en vinthund, lite mjukt så där, när han inte hängde med. Du lirar som Nacka sade han när Kistalight hittade målet ur ingen vinkel alls. Han visste att jag höll på Bajen. Jerka jobbade med små medel och hade bra spelsinne, viss teknik och kunde se folk. Vissa söndagar ville vi aldrig sluta lira. Sista målet vinner skrek vi innan vi gick hem från hallen på Solnais långt efter att cafeet hade stängt, vaktisen gått hem och vi själva fick släcka ljuset hallen. När de flesta i folkhemmet redan sov sin törnrosasömn inför den kommande arbetsveckan.


En lirare har gått ur tiden, sista målet vinner, men en förlust tar vi inte med oss hem! Där fanns alltid en livsglädje när han lirade tvåmål,  när han gjorde tricks med hunden, skötte klyket (snacket) med media och kompisar, gjorde moves på scenen, en särdeles power (energi) i rösten när han tolkade rocklåtar, samspelet i liret med alla musiker och inte minst en värdegrund och integritet i samhällsfrågor som aldrig övergav honom, Jerry Erik Fernström en förebild. Världen blir mindre när en generös lirare går ur tiden och man vet aldrig för vem Chucken spelar de sista riffen.
© Thommy Sjöberg

Labels: ,

1 Comments:

Anonymous Kistalight said...

Jerry Williams, Erik Fernströms, stockholmska, ekensnack, var inte bara en omisskänslig dialekt. Stockholmstugget med en egen ton, rytm och ordförråd som från en annan tid. Stockholm för oss unga som var födda på 1940 och -50-talet. Kanske var det ännu mer våra farsors snack.
I all äkta södersnack och stockholmstugg fanns också ett kreativt moment. Man uppfann helt enkelt tugget i ögonblicket. Man var streetsmart, det gällde att visa att man hade koll på läget (leget) behärskade situationen alltså! Kan också kallas en integritet mot överheten - alla som vill sätta en ung kille på plats!
Därför kan man egentligen säga att Jerry Williams snacka, tugga, stockholmssnack, ordförråd och ton, men också sitt alldeles egna tugg Jerry Williamska eller Fernströmska med en blandning av gamla ekenglosor, musiker och rockslang och med alldeles egna moves och uppfinningar i snackets språkliga labyrinter.
I dag får man åka till förorten för att hitta några schysta moves (slang från betongen) i tugget.

2:59 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home