I Like My Bike

 

Selfie från när det begav sig! En ung Ruth Orkin med sin kamera, Kistalight och Mimmi har besökt Galleri 3 på Kulturhuset och utställningen Illlusion of Time. Foto från Kistalights mobil

Dragplåster för Kistalight är hennes cykeltur 1939 från Los Angeles, Hollywood, till New York som sjuttonåring för att besöka World's Fair, en världsutställning i det Gröna Äpplet. En liten cykeltur på 370 mil som låg till grund för ett fotoreportage med cykeln i centrum för tidningen Bike ... 

Modigt och djärvt men också ett uppdrag, att se Amerika genom fotolinsen och bokstavligen fota från sin cykel, där hjul och ekrar kunde vara utgångspunkten, några städer tillkom dessutom på Östkusten under touren, medan hon  skaffade sig nya erfarenheter, växte och mognade som människa.

Ruth Orkin drömde egentligen om att bli filmare, uppväxt i Los Angeles som hon var, mamman var stumfilmsskådis, men Hollywood var en patriarkalisk värld där kvinnor inte fick ta plats istället blev kameran hennes uttryck. Ruth visade prov både ambitioner och uthållighet på sin väg till en professionell karriär som fotojournalist. Hon gick på Los Angeles City College och studerade fotojournalistik och hon jobbade som telegramflicka på MGM för att hon hoppades kunna bli filmfotograf men upptäckte att facket diskriminerade kvinnor i den rollen.

Drivet att få jobba med film förde även henne till amerikanska armén under ww2 där hon under några år deltog i Women's Auxiliary Army Corps med förhoppning att kunna få arbeta med film.

Efter det militära försöket 1943 flyttade Ruth Orkin till New York etablerade sig som fotograf, fick uppmärksamhet för sina bilder av en känd musiker och kompositör som Leonard Bernstein, och hon kom att arbeta som fotojournalist för kända bildmagasin som Life, Look, och Ladie´s Home Journal. Orkin bröt här igenom ett mycket mansdominerat område.

Foto från Kistalights mobil från Galleri 3 på Kulturhuset och utställningen Illusion of Time

Bilden ovan är från Florens 1954 och uttrycker som många bilder av Orkin rörelse, glädje och kvinnlig självständighet. Fotografiet är från en serie Don´t be Afraid of Travel Alone. Orkins fotoserier ligger nära filmen och bildar små berättelser. 

Härligt att vara ung, fri och självständig, i Florens träffar Ruth en amerikansk väninna, Jinx Allén som också reser runt ensam och de slår ihop sina påsar, hänger, tillsammans för att ta en serie bilder, mest berömd av dem alla är An American Girl in Italy där Jinx är i centrum av bilden i ett gathörn i Florens omgiven av idel män med den manliga blicken. Kring bilden och speciellt Jinx ansikte ligger ett ljus på utställningen så att tankarna kan gå till, symboliskt, att här vandrar en kvinnlig ung modern variant av en madonna eller helgon, som drar männens blickar till sig.

Två äldre kultiverade killar, herrar, bredvid oss, diskuterar också om bilden är arrangerad och inte alls så improviserad och fångad i flykten. De tycker olika men Ruth Orkin sade alltid att bilden var skapad vid ett spontant tillfälle och den är hennes mest berömda bild från Europatouren 1954 med bilder.

Bild från Kistalights mobil, An American Girl in Italy, från Galleri 3 på Kulturhuset och utställningen Illusion of Time

Var är brudarna?

Kan man fråga till bilden ovan!

Det blir lite som i den gamla reklamfilmen om chips när grabbarna plötsligt inser att det saknas någon i gänget!

Sanningen är troligen att brudarna mitt på dagen (flickor och kvinnor) i Florens 1954 var hemma och sträng sysselsatta med att laga lunch till sina män och pyssla med sina hemman.

Vi fortsätter med ytterligare en glad bild från Florens 1954, härligt att vara ung, härligt att vara i rörelse, härligt att vara en populär amerikanska i Florens, bra status för jänkarna (yankees) efter ww2 i Italien, kanske upplevde två unga tjejer från USA större frihet och fick mer space i Europa än back home. 

Hurra för moderniteten, tjoho för att vara ung och på vift i Europa och göra uppmärksammad fotojournalistik. Bild Kistalights mobil från utställningen Illusion of Time Galleri 3 Kulturhuset

Tillbaka i USA blev det så småningom både film, äktenskap, barn och mer berömda fotografier, med fotoserier från New York City. Ruth Orkin gifte sig med fotografen och filmaren Morris Engel och tillsammans gjorde de indiefilmerna The Little Fugitive och Lovers and Lollipops. Filmer som väckte uppmärksamhet, fick bra kritik och den förra blev prisbelönt med Venice Film Festival Silver Lion 1953.

The Little Fugitive är en indiefilm om en liten storögd kille som utsätts för ett prank (upptåg) av sin äldre bror. Brodern spelar död, låtsas mördad av sin lillebror. Vilket får den lilla pojken Joe Norton att  rymma hemifrån och att under ett dygn tillbringa tiden på Coney Island. Perspektivet, the eye, är den lilla killens, storögd, förundrad, sårbar och utlämnad men ändå ute på ett äventyr upptäcker han nöjesparken med omgivningar, en miljö med atmosfär och spänningar. 

Filmen The Litte Fugitive visar sig ha påverkat, upptäcker vi med förtjusning, två av den Franska Vågens stora stjärnregissörer Francois Truffaut och Jean Luc Godard i filmerna De 400 Slagen och Till det Sista Andetaget. (Saint Germain des Pres eller Sartres norra öga)

Två filmer som gjorde ett så stort intryck på oss (Kistalight) i vår ungdom!

Vi är inte ensamma på eftermiddagen och besöker utställningen Illusion of Time, förutom kulturintresserade äldre herrar som diskuterar autenticitet, kulturtanter som snart ska ta ett glas på Café, konstintresserade ungdomar, Kistalight och Mimmi, så är fransk TV där, kulturkanal Artes ... med kulturjournalist som kommunicerar med datorskärm och fotograf, mycket trevligt och ger ytterligare liv åt utställningen.

Betyg Fem cyklar, vespor eller sportbilar av fem i rörelse med den lilla människans perspektiv

Jane Birkins tolkning Comment te dire adieu, text franska Serge Gainsbourg

© Thommy Sjöberg 

Kring kvarteren i Johannes ...

 

Kistalight har läst Per Hagman, Johannes och du under jullovet. En mycket trevlig läsupplevelse för oss som gillar Stockholm, flanörer i litteraturen och att allt inte behöver vara så där PK i tillvaron. 

Men bäste indieförfattare du är ju pensionär och behöver väl inte ha något jullov?

Klart vi behöver ha jullov och koppla av med lite god läsning!

Per Hagman överraskar, Kistalight, trodde att han var mer en övervintrad generationsförfattare i andra vågen efter Ulf Lundell och hans Jack, men här stiger en stilistisk säker stockholmsskildrare fram, inte med samma rock´n roll energi som Uffe utan mer lågmäld, iakttagande och mer inkännande i sin syn på människor.

Poppoesi som Ann Jäderlund mer än hit the the road som en annan Jack Kerouac!

Kistalight tänker till, egentligen associerar, påminner inte Johannes och du lite om en modern poppig urban variant av Astrid Lindgrens Rasmus på luffen? 

Med kvarteren kring Johannes kyrka som bas luffar Per H med sin lilla dotter (prinsessa), adress Malmskillnadsgatan, runt för utflykter till Sergels Torg, promenader till skolan Matteus, där Per följer med som en curlande förälder, inköp av ostron och löjrom på Hemköp vid Åhlens i City, turer i trapporna upp och nedför Brunkebergsåsen.

Kvarteret kring Johannes har sin egen sociologi, där finns den burgna Kammakargatan, en plats för övre medelklassens våningar och en gata som väcker litterära associationer med Hjalmar Söderbergs Lydia Stilles i Den Allvarsamma Leken som bodde här och dit en trånande Arvid Stjärnblom sökte sig för spaning med sin längtan när han blickade upp emot ljuskäglan från hennes fönster.

Här bodde även Per Västberg i många år, liksom diplomaten Sverker Åström, Palmespanaren och sossen Ebbe Carlsson, något umgicks även herrarna, kanske för en kvällsdrink, samtal omkring konsten att skriva memoarer med Johannes kyrkogård som miljö i fonden. Övreståndsmiljön på Kammakargatan förknippas inte bara med ett par gayiga herrar som Åström och Carlsson utan även Agnes von Krusenstierna som bodde här och skrev om Systrarna von Pahlen, Porten vid Johannes, ett lesbiskt äventyr långt före det fanns sådana i folkhemmet.

Per Hagman missar Gunnar Ekelöf som under en viktig del av sin barn och ungdom bodde här i en våning med piga och kock. Hos Ekelöf återfinns en ton av kvarteret, från Småbitar med novellen Klockor över staden och dikten En port i Johannes.

Men vad gör väl det!

Ibland gör Per och dottern utflykter från Johannes det kan vara Hallunda/Botkyrka för att handla i en speciell grekisk mataffär eller de tar blå linjen ut till Solna, Råsunda och Hallonbergen för att handla Lego och gå på Filmstadens fik men mestadels häckar de kring Brunkebergsåsen.

Att vara frånskild medelålders pappa med liten dotter och ha Malmskillnadsgatan nära Johannes som hemmabas innebär en viss social spänning. Här finns ett av Stockholms mest sunkiga kvarter, nattetid kantas gatorna av missbrukare, kriminella, prostituerade, svartklubbar och här försvann Palmes mördare uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan en kall februarinatt 1986. Några av figurerna kring Palmeutredningen hör också hemma i kvarteren, Sigge Cedergren med svartklubben Oxen och radikala kurder (PKK) med föreningslokal på David Bagares gata, vilket Per noterar i sin bok. En roman som också har en egenhändig ritad karta på sitt innerkonvolut av kvarteren kring Johannes, ett eget litet universum, skapat av författaren, plus att framsidan har en gullig teckning av en koltrast med guldnäbb tecknat av Pers dotter.

Per Hagman toppar sitt boende och författarskap med att översätta Romance, erotisk litteratur för damer (mogna kvinnor med lust), vilket nog ytterligare spär på hans image av en nutida flanör i Stockholm City. Varje vardag knallar han nedför åsen mot Strandvägen där han disponerar en mystisk fyra (lägenhet) för sina bestyr med språkets longörer och akrobatik inom erotikens värld, för det är inte lätt att försörja sig i dag som författare bortom bestsellers och tjusiga stipendier.

Annars har Per Hagman valt vuxenvärlden, som seriös småbarnspappa, det är mulligt att betala skatt, få ett förstahandskontrakt på lägenhet. Han har bestämt sig för att tiden att jobba svart är över, kinesa hos andra och att bo i andra hand är en svunnen tid.

 En del av boken handlar om att fundera över sin relation till sina föräldrars dysfunktionella äktenskap, liv och leverne, dags även där att bli vuxen, i förhållande till den sossehatande fadern som har svårt att inordna sig i det svenska samhället och långa perioder jobbar utomlands kanske mest för att det inte fungerar för honom i sin yrkesroll som arkitekt här hemmavid. Mamman mer fungerande, konstnär (keramiker) som blivit pk lärare, internaliserar sonen med sin uppfostran vilket Per H förstått nu på senare år.

Fina resonemang där av Per Hagman om nät och rottrådar som binder barn och föräldrar med varandra.

I centrum av berättelsen är trots allt Per och den lilla dotterns äventyr. De bär julgran hem upp över åsen som de pyntar med eget skapat material, dottern med bollar och Per med grejer han har fått av mystisk väninna som han trånar efter sedan 25 år, som den värsta Arvid Stiller i den Allvarsamma Leken, men kanske finns  en närhet där ändå till den gåtfulla damen?

Ostron och löjrom från Hemköp vid Åhléns som meny för far och dotter skapar också överflöd av skal.

Spela tärning säger dottern, och de uppfinner olika spel med ostronskal och gambling där tärningen får utgöra spelets utgång och spänning.

Per som gammal inbiten spelare på travet oroar sig för om han håller på att fostra en liten spelare men bestämmer sig för att det är lek och fantasi och kanske utvecklande om spelet med tärning hålls på rätt nivå som vilket sällskapsspel som helst.

Per Hagmans Johannes och du är en fin liten bok om några kvarter kring Brunkebergsåsen (Stockholmiana), far och ung dotter (den minimala familjen) och relationen mellan en medelålders man som är på väg att mogna som människa och hans föräldrar och det nätverk av rottrådar som binder dem samman i förtryck och beroenden.

Betyg fem snitsiga ostron av fem inköpta på Hemköp i City vid Åhléns

© Thommy Sjöberg

Den Vita Boken Light

 

Kistalight har läst Han Kangs Den Vita Boken. Ett poetiskt verk, en samling prosalyriska bitar, helt i vår smak (anda) och en bok illustrerad med konstnärliga fotografier av författaren.

En grundforskning i hjärtats arytmi och hjärnans vindlingar. Han Kang, årets Nobelpristagare i litteratur, har en tanke att de döda kan inte bara återupprättas av oss som lever utan även vara en tillgång och en källa till kunskap för oss i våra liv, rent av hjälpa oss med sina exempel.

Här gäller en annan grundforskning än AI, som våra pristagare i  fysik, se God Jul AI Light, så framgångsrikt belönades för med i 2024 års Nobelpris. Det är mer studier av hjärtats smärta än hjärnans synapser och noder.  Han Kang är en mycket sympatisk författare, hennes texter är skrivna i korta poetiska prosapoem; ung kvinna på besök i Europa i kustnära stad, havet känns närvarande, vinter, grått, någonstans mellan blöta, slask och snö så görs en poetisk undersökning av ett missfall som berättarens mamma fått uppleva i sin ungdom.

I en rad bitar, prosapoem, minns berättaren episoder som kan relatera till hennes moders smärta. Vita (färg)nyanser glimrar förbi, snö i olika sammanhang. Det är vitt, vitt, vitt som symboliserar död och tomrum.

Boken består av tre avdelningar; Jag, Hon och Allt Vitt. Texterna interfolieras av konstnärligt tagna bilder, varför boken blir ett litet konceptuellt konstverk med text och fotografi.

Avslutning Någon gång ska jag se en glaciär! Titta upp på den stora massa av is med blåaktiga skuggor i alla kantiga vrår som känns så mycket mer som ett friskt liv. 

Kistalight undrar över översättarnas (boken återlämnad till Kistabibblan) mödor med att skapa från koreanska till svenska, blir att översätta ett språk med tecken (nästan som bilder) till ett latiniserat språk med bokstäver. Två motsatta sätt att tolka världen ska mötas vilket ställer stora krav på översättaren att förmedla poesin från koreanskans tecken, författarens Han Kangs poetiska bilder, till ett latiniserat språk. Här gäller det att ha förmågan att både hitta rytm och form som motsvarar de poetiska tecknen.

Vill du läsa mer om Han Kang, varför inte besöka sidan med skolarbeten om årets 2024 Nobelpristagare i litteratur där elever från Askebyskolan i Rinkeby och Enbacksskolan i Tensta deltar, se https://www.nobelirinkeby.se/wp-content/uploads/2024/12/2024-web.pdf. Här kan du läsa om Han Kang och hur unga människor i Orten (jfr Orten 1 6 4 Light) kan uppleva en förhållandevis ung författare från andra sidan jordklotet, Korea, med en samling både krävande men samtidigt förhållandevis lättillgängliga texter om svåra upplevelser. En mycket sympatisk författare upplevs av en mycket sympatisk ung skara läsare som tolkar henne i bild och text i ett mycket sympatiskt elevarbete. 

Här kan du ta del av Han Kangs besök på Rinkeby Bibliotek och hennes möte med eleverna, tår i ögonvrån hos Kistalight och Mimmi, se https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/nobelpristagaren-han-kang-besoker-rinkeby-bibliotek elevernas alldeles egna högtidsdag tillsammans med Nobelpristagaren Han Kang.

The Nobel Prize in Literature 2024 is awarded to the South Korean author Han Kang, “for her intense poetic prose that confronts historical traumas and exposes the fragility of human life.

© Thommy Sjöberg

 

God Jul AI Light

God Jul från Kistalight ❤️ Mimmi! 🎄☃️🚀🎾😎 Bild, artist, Thommy Sjöberg

Vadan detta?

Är det en julgran eller är det Kistalight som försöker tolka ett flödesschema fritt i juletid efter årets Nobelpristagare i fysik!

Lite AI grundforskning liksom i Kistalights hjärna efter att ha sett Nobelprisutdelningen, och tagit del av banketten i Stadshuset med tal och intervjuer i TV eller är det Luciafirande, julmust, pepparkakor och en rejäl förkylning som frigjort skaparkrafterna.

Oj ... oj för hjärnans miljoner neuroner och synapser som bildar nätverk för vår möjlighet att uppfatta, läsa av verkligheten, med våra sinnen, och bli en modell för maskinell inlärning med artificiella neuroner och noder (med stora värden) som ömsom förstärker och försvagar varandra i simulerade program, som tränas, i forskarnas datorer och som i dag kallas för Artificiell Intelligens, AI. 

Tjoho för årets Nobelpristagare pristagare i Fysik som har gjort viktiga arbeten med artificiella neuronnätverk från 1980-talet och framåt. De har skapat en sorts spelprogram med noder och stationer (punkter likt stationer) för att spara och återskapa mönster likt en hjärnas landskap med höga berg och djupa dalar.

Först ut var John Hopfield med Hopfieldnätverket, en fysikens egen spinndoktor, som utnyttjar atomernas spinn och energi (varje atom en liten magnet) och tränar dem genom kopplingar av noder och energinivåer som får nätverket att känna igen de bilder som är mest lik den inmatade uppgiften.

Nobelpriset i Fysik 2024 belönar metoder som ligger till grund för utvecklingen inom AI, artificiell intelligens

Den andre pristagaren i Fysik Geoffrey Hinton utvecklade sedan Hopfields nätverk för att skapa ett nytt nätverk med en annan metod med hjälp av en Boltzmannmaskin.

Genom maskinen med redskap från statistisk fysik tränas sedan noder, synliga och osynliga, att skapa eller klassa mönster (bilder) där den tränas på för att utveckla maskininlärning, AI, som liknar den mänskliga hjärnan.

Ett verktyg som idag har utvecklats explosionsartat!

Kan även i en enklare form jämföras med hur vi i dag liksom kan leva i vår egen bubbla, i vår alldeles egna algoritm på nätet, och liksom missa en del av den övriga världen.

Nobelpriset i Fysik 2024 John Hopfield och Geoffrey Hinton för grundläggande upptäckter och uppfinningar som möjliggör maskininlärning med artificiella neuronnätverk.

Positiva områden för AI är i dag forskning kring Fysik, kemi, medicin och till exempel för att bearbeta mängder av data när det gäller klimatförändringar, vaccin mot nya virus se covid, eller att utforska rymden, ekonomi och inom human och samhällsvetenskap. 

Varningar finns från speciellt Geoffrey Hinton att AI-systemen går sin egen väg, blir smartare, än oss människor och kan bli ett livsfarligt verktyg som vi inte kan kontrollera i krig eller som verktyg för auktoritära politiska system och diktaturer.

God Jul i stugorna 🚀☃️🎄😎

// önskar Kistalight och Mimmi!

 

© Thommy Sjöberg

Dark Paradise, Lana Del Ray Light, Berwaldhallen

Kistalight med färgsvep från Berwaldhallen 7 december 2024 eftermiddagsföreställningen av Dark Paradise, Bild Thommy Sjöberg

 Andra Advent, eftermiddag, Kistalight och Mimmi på väg till Berwaldhallen, gråkallt och småhalt på kajerna längs Strandvägen. Vi tar spårvagnen, knökfullt, mellan Styrmansgatan och Djurgårdsbron, Mimmi omfamnar (kramar) kistalight mest hela vägen mellan hållplatserna för att inte ramla i den japanska trängseln medan vi väntar på att hoppa av för att knalla sista biten.

Lite närhet kan passa bra när vi ska se och lyssna på The Queen of Sadness Lana del Rays musik tolkade av Moto Boy, Jennie Abrahamson, och dirigenten Hans Ek. 

Kistalight är inte särskilt påläst när det gäller Lana del Ray och Mimmi vet knappt vem hon är och vi har bara i förbigående lyssnat på hennes låtar, Summertime Sadness, men vi vet att hon är mer än sin musik. 

Lana del Ray leker med roller i amerikansk myt och berättartradition. En ung kvinna, artist och låtskrivare som formar sitt eget öde med rollspel a la förebilder från Hollywoods 1950-tal som Lana Turner, Marilyn Monroe eller med stämningar från storfilmen Sunset Boulevard i sina sånger och videospel. 

En sorts konceptkonst med amerikanska myter som förebild för att berätta sin historia med indiemusik!

 

Motoboy framför West Coast av Lana Del Ray från Dark Paradise, Berwaldhallen 7 december PM, upplagt av Kistalight.

Down on the West Coast, they got their icons

Their silver starlets, their Queens of Saigons

And you´ve got the music, you´ve got the music

in you, don´t you? 

Det finns en glidning i Lana Del Rays West Coast sång, från enkel pop och schlager lyrik, romantisk föreställning om det soliga livet i Californien till mer mörka stråk, från enkel ballad till mer rockig låt med störiga dissonanser med drag av jazz (hör saxofonen) och indieinfluenser med lyriska rader som Queens of Saigons till Rock´n roll groupies, och te deseo carino boy, jag önskar dig allt gott!

Kistalight missar att spela in en låt från spellistan som Fingertips, ett svårspelat stycke, som faktiskt är ett uruppförande, har aldrig spelats live tidigare men dirigenten Hans Ek har hittat det i Lana del Rays gömmor och gör här ett arrangemang med sina radiosymfoniker, Radiokören (världens bästa kör), bandet och Moto Boy och Jennie A. Här samsas, konstmusik, kör, jassiga toner, störig pop, solister och Lana del Rays lyriska rader med ett flöde av inre monolog - wow!

Några låtar in i programmet gör Hans Ek en fin presentation av dagens föreställning, musiker, låtar och han placerar Lana Del Ray i en amerikansk berättartradition; från Caroline Shaw And The Swallow  (psalm 84) som framförs (tankar om den syriska flyktingkrisen) till poeter som T. S. Eliot, Walt Whitman knarrig radioinspelning från 1895 där han läser ur America A Sound of a Distant Horn till att Allen Ginsberg läser ur sin America från The Howl (bandat) samtidigt som man spelar en långsam version av NFR, Norman Fucking Rockwell.

Jennie Abrahamson framför Get Free av Lana Del Ray från Dark Paradise, Berwaldhallen 7 december PM 2024, upplagt av Kistalight. 

Sometimes it feels like I´ve got a war in my mind

I wanna get off, but I keep riding the ride

I never really noticed that I had to decide

To play someone´s game, or live my own life

Kistalight och Mimmi sitter på Första Radens Körläktare, andra bänkraden, bland panchisar, enusiaster, studenter, och unga väninnor som svärmar för Lana del Ray. Det är en utmärkt plats för en fan med smal plånbok, med sinne för konstmusik och med sinne för crossover bland musikgenrer.

Lana del Ray skapar liksom Bob Dylan och David Bowie ett artistnamn, ursprungligen hette hon Elisabeth Woolridge Grant, föddes i New York men växte upp i OS-orten Lake Placid (trist ställe) i en medelklassfamilj (mamman var lärare) skickades till katolsk internatskola, för att komma till rätta med sin ungdomsalkoholism, sedan dess nykter, sjöng i körer, tog sedan en akademisk examen i Filosofi vid Fordham University, innan hon blev en singer/songwriter.

Bob Dylan spelade rollen av föräldralös ung hobo som liftade runt Amerikas Stater, låtsades vara hemlös som försörjde sig på sin gitarr, munspel och knåpade med egna texter medan han i själva verket växte upp i en judisk medelklassfamilj, gick på high school i Hibbing (trist ställe) i norra Minnesota, enplats känd för Mesabifältens järnmalm och han tog sitt namn efter poeten Thomas Dylan.

 David Bowie, ursprungligen David Robert Jones född i Brixton (tufft ställe i södra London med ett alias som kniven Bowie) skapade sin persona Ziggy Stardust, utomjording och androgyn, efter att i ungdomen studerat både pantomin, skådespeleri, konst, mode och musik. Gränsöverskridande musik och lek med identiteter blev sedan hans signum genom karriären.

 Både Bowie och Lana del Ray har även gemensamt att de är multimusikaliska i sina sånger medan Bob Dylan har gått igenom musikaliska faser, lekt med identiteter från trubadur, till poprock lyrisk elektrifierad artist och de sista typ trettio åren åkt runt i världen på en NET-Tour, Never Ending Tour och fått  Nobelpris i litteratur som en amerikansk berättare, och skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen.

Myterna kring deras namn och stories fördjupar deras musik och skapar ett drag av konceptkonst kring sångerna.

Sångerna blir större än sitt ämne, liksom, även här på första raden på Berwaldhallens körläktare.

Kistalight får slut på krutet, utrymmet, i sin mobil, räcker dock till en snutt, bland de verkliga entusiasterna på första raden på körläktaren i slutet av konserten när Moto Boy och Jennie Abrahamson framför NFR, Norman Fucking Rockwell. 

Vilken titel låter mer som punk än en sång av The Queen of sad songs!

Goddamn, man child

you fucked me so god that I almost said, I love you

You´re fun and you´re wild

But you don´t know the half of the shit that you put me through

/ _ _ _ / Ah-ah, oh

Visst låter titeln och även några rader punk men melodin är omisskännlig ballad liksom texten och ursprungliga Lana del Rays tolkning där mörkret aldrig är långt bort. 

Hos oss på övre körläktaren, Kistalight, Mimmi och entusiasterna är dock humöret på topp. Det blir aldrig så där verkligt depp som någon sade utan mixen av Jennie Abrahamson, Moto Boy, Radiokören, bandet, symfoniker, inspelningar med recitation, allt under ledning av dirigenten och arrangören Hans Ek tillför så mycket positiv (glad) energi till Lana del Rays låtar så att mörkret och det deppiga försvinner (in to thin fucking air) i den häftiga och vackra musiken.

Rop, applåder och extranummer!

• Vill du fördjupa dina kunskaper om Lana del Ray lyssna gärna på Fredrik Strages (a real Lana del Ray fan) och hans podd, Hemma hos Fredrik Strage, när han träffar Moto Boy och Jennie Abrahamson. 
• Fin Musikdokumentär om Lana Del Ray Drottningen av Sad Songs P 3  
• Föreställningen Dark Paradise sänds så småningom i P2 och på Berwaldhallen Play 22 december, håll utkik!

© Thommy Sjöberg

Annakarenina Långsam Läsning Light

 

Nu har vi läst ut en av världslitteraturens stora klassiker, ANNAKARENINA, faktiskt spurtade vi igenom den Åttonde Delen med finish redan den 18 oktober. 

Del 8, Vronskij som en mörk skugga märkt av trauma med sorg vrede och nihilism på väg som privatkrigare till ett av krigen mot Osmanska riket på Balkan.

Annars präglas den sista delen mest av Levins väg mot ett lyckligt liv med äktenskap med Kitty, det gnabbas en del och bägge visar prov på svartsjuka, progressivt arbete på sitt gods, (lite a la Tjechov före Tjechov) och en gudstro präglat av godhet kantat av religiöst grubbel, dödslängtan, filosofiskt sökande och funderingar om den ryska folkviljan.

Sommarens stora läsupplevelse är Lev Tolstojs Annakarenina. Vi har kommit till sjätte delen av åtta, Tolstoj skrev verket ursprungligen för en tidskrift Russkij Vestnik, ungefär som en serie för Netflix eller HBO i dag, med inbyggd parallellhandling och cliffhangers för att öka spänningen i läsningen. Det finns två huvudkaraktärer, Annakarenina och Levin, men det finns massor av skickligt tecknande sidokaraktärer.

I centrum finns den övre medelklassen, societeten, adel med grevar, baroner med höga titlar, deras umgängesliv, kärleksäventyr och verksamhet inom jordbruk, gods, politisk styre och högre tjänster i rysk förvaltning i S.t Petersburg och Moskva i 1800-talets kejsardöme i Ryssland.

Frågan är om inte Levin, Tolstojs alter ego, en egensinnig karaktär som är samhällsengagerad, intresserad av jordbruk och politik med en god sökande värdegrund som drivkraft (som skaver i kontakt med den ryska verkligheten) är romanens huvudperson, senare kommer han att ingå ett lyckligt äktenskap med Kitty.

Annakarenina, den andra huvudpersonen, blir pang, blixtförälskad under en bal, i Vronskij, greve och officer, snygg och charmig som tar till sig hennes skönhet och mjuka sätt. Förälskelsen blir som ett fallskärmshopp från en depression för Annakarenina som lever i ett glädjelöst äktenskap med en högt uppsatt statstjänstenan, Karenin, som är bra på siffror och politiska förhandlingar men med en autistisk karaktär. Vronskij med en väl ytlig livsstil och narcissistisk sinnelag blir djupt förälskad men förmår inte i längden med att bryta med konvenansen i den ryska societeten och kanske är mer förälskad i Annakareninas skönhet än i hennes person.

 Tre kärleksrelationer gestaltas av Tolstoj i romanen; en lycklig (konventionellt äktenskap i överklassen) mellan Levin och Kitty, ett olyckligt (förälskelse och romans som går överstyr) Annakarenina och Vronskij och en uppenbar förälskelse som inte blir av, (aj, aj och trist) mellan Varenka och Sergej.

Kistalight läser Annakarenina i långsam takt, som slow food, passar bra eftersom Tolstojs tegelsten är uppbyggd av massor av kortprosa, små nästan essäistiska noveller och vi kan inte bestämma oss för om hans mästerverk är en studie i realism, kärlekspsykologi, sociologi om den ryska överklassen eller om det är ett filosofisk verk och krönika om den ryska folksjälen och vad som kan gå fel under och i 1800-talets Ryssland. Hur som helst närmar sig Tolstoj sina ämnen med både stilistisk finess, finns underbara formuleringar, ironi och humor hos en iakttagare som har en komplex förmåga att ta in verkligheten. / _ _ _ / Kan man då finna den ryska folksjälen i Tolstojs stora roman eller åtminstone historiska spår i rysk förvaltning i vad som skulle växa sig snett i styret under 1900-talet frågar sig Kistalight efter att ha läst sjätte delen? 

Njaa, där finns förstås både intelligens, yta men också narcissism (Vronsky), Plikt, svårt att gå utanför boxen, lättkränkthet, autism (Karenin) eller Levin som är en sökare där det skaver i kontakten med människor och som gärna snöar in i olika utopier, hygglig man, intelligent, men världsfrånvänd. 

Leder detta i framtiden till kommunism eller ännu senare Putinism med oligarker istället för rysk adel som härskande klass? 

Njaa en gång till, men skickligt och spännande berättat är det och säkert rätt allmänmänskligt, sådana karaktärer kan man finna i alla byråkratier!

 

Från Kistalights anteckningsbok, AnnaKarenina, och fragment av text Bild o teckning Thommy Sjöberg

Frågan är om inte Tolstoj  når som högst i sitt skrivande när han tecknar sina sidofigurer i romanen, biroller om det vore en nutida filmserie. Han visar omsorg om sina karaktärer med en fin ironi i sin människoskildring, så skriver en mästare! 

Det lätta handlaget med personer som Kitty (Levins blivande hustru), hennes väninna Varenka (egensinnig tjej med integritet henne skulle man vilja veta mer om), Michajlov konstnären som målar Annakareninas porträtt med absolut gehör och är en estetisk själ som inte viker från sitt sätt att måla och uppfatta verkligheten trots omgivningen tryck. Halvbrodern Sergej som ger ut en bok med vetenskaplig grund om Statsbildning i Ryssland och Europa men just inte når några läsare eller köpare. 

På sin väg till Levins gods råkar han möta Vronskij i långrock, dyster och med vidbrättad hatt när han är på väg som privat krigare mot Balkan. Sergej blir starstrucked och glömmer sin bok och imponeras innan han kommer till Levins gods och får leva landsortsliv a la Tjechov.

 Dolly, Kittys syster som växer och blir en mogen kvinna trots sin slarver till man. 

Stiva, den slarvige mannen som är Annakareninas bror och som får till uppgift att förmå Karenin att erbjuda Annakarenina skilmässa men som hindras av ett medium. 

En sanslös komisk historia som beseglade Annakareninas öde när hon nekades skilsmässa. Ett medium Landau som somnar under en seans där Stiva medverkar, vilket tolkas som att han säger nej till Annakareninas skilsmässa.

Tolstojs sätt, att skildra adel och societet, deras kretsar (nätverk) och positionering, intriger, härskarteknik och osynliggörande (förminskning) av varandra alltefter deras status, vilket påverkar Annakareninas öde, även här visar Tolstoj sitt lätta handlag.

En mild (vass) observatör av ryska överklassen!

Undrar om Marcel Proust hade läst Tolstoj när han skrev På Spaning Efter Den Tid som flytt, ett verk där han demaskerar (river brallorna av) den franska borgarklassen och aristokratin.

Annakareninas dilemma att önska sig skilsmässa från Karenin och samtidigt ej ge upp kontakten med sin son blir en olöslig konflikt som inte går att lösa upp för de inblandade Anna, Karenin och Vronskij i det ryska samhället. Dilemmat är hela romanens clou, som ger verket dess storhet, dramatik och ödestragedi.

Man tycker ju som nutida människa att Vronskij och Annakarenina kunde ha hoppat av den ryska aristokratin och deras liv och leverne i Moskva och S:t Petersburg, levt lyckliga på Vronskijs gods, gjort resor i Europa, utvecklat sina intressen och hittat annat umgänge.

Annakarenina var ju begåvad i ämnet arkitektur, intresserad av samhällsfrågor och en glad trivsam människa och Vronskij hade talang för det mesta allt från måleri till att bedriva mönsterjordbruk, men då hade det blivit en helt annan roman och knappast speglat några ryska eller mänskliga dilemman.

 Allt detta ovan gjorde de också men Vronskij blev till slut uttråkad, ville ha sin frihet och umgänge bland sina vänner, tyckte fortfarande Annakarenina var en skönhet, men förmådde ej fördjupa kärleken till henne och samvaron blev fylld av gräl med uppgörelser, svartsjuka och mynnade ut i en depression för Annakareninas del, och hon berövade sig livet på ett dramatiskt sätt.

Impulshandling eller logiskt slut? 

Hur som helst blev det en storslagen rysk tragisk roman!

Betyg Fem goda Levin av fem som biodlare! 🐝🌻😎

 © Thommy Sjöberg

Uppförande Kod Light Min Fantastiska Väninna

 

Kistalight får i uppdrag att rita en inbjudan till Mimmis fantastiska väninna, teckning från Modernas utställning om den tyska gruppen Brücke och Det Moderna Genombrottet för målarkonsten i Tyskland. Inbjudan kombineras med en visning och lunch på Museets restaurang. 

Utställningen är en färgfest med mycket rörelse, djärva former (skarp förenklad stilistik) från natur (kust och dammar) kring Dresden och Östersjön av målargruppen Brucke och en diskutabel samvaro med deras unga modeller!

Kanske var inbjudan inte en så lysande idé, väninnan har sina knepigheter, visst tackar hon för vår uppvaktning, men inte ett ord om vår inbjudan. Vi får sväva i ovisshet om ... hennes önskan att delta i ett sådant event! 

Är detta ett uttryck för härskarteknik, en sorts lightversion i konsten att bestämma och osynliggöra eller är det konsten att trolla bort en inbjudan?

Ingen Feedback Tjoho: Vad trevligt säger vår väninna, Moderna är ju er hemmaplan, där kan ni en del,  ska bli kul med en visning där och en härlig lunch på restaurangen med utsikt, med er go vänner, a great room with a view and some small chat! 

No ... no inget sådant!

Kan man begära det?

Vore det ändå inte trevligt med något sorts erkännande av vår inbjudan till utställningen om Brückegruppen på Moderna.

Pling, pling efter någon vecka, vår fantastiska väninna på mobilen, nä hon tänker inte ge sig ut på äventyr i denna höst med regn och mörker! Och absolut inte gå på något museum, varken på Moderna eller Nationalmuseum! Det senare stället är dessutom mörkt, ogästvänligt och med en massa människor och en mycket ljudlig restaurang där det inte alls går att sitta och prata med varandra tycker hon vår väninna.

Hua för höstmörker!

Pling, pling efter ytterligare vecka, nu kommer inbjudan eller i alla fall förslag från vår väninna!

Om vi skulle gå på Nationalmuseum och se utställningen om Romantiken, Ett sätt att se, pågår till den 4 januari sedan kan vi hitta något ställe att äta eller fika på i närheten. Visst kan vi fika på Nationalmuseum men bra bullrigt där, bättre trots allt på annat håll tycker vår fantastiska väninna!

Ingen Feedback Tjoho! Utan här kommer ett nytt förslag på lunch, Mimmi har varit med förr och bjudit vår fantastiska väninna på lunch. 

Hon, väninnan alltså, har ett urvalskriterium, mycket lättolkat, hon väljer den absolut dyraste rätten på restaurangen. Sådant kan bli kostsamt om man ska gå på krogar kring Nationalmuseum, som Lydmar eller Grand Hotel veranda, sic!

Lätt oro inför en sådan bjudning!

Pling, pling Mimmi ringer vår fantastiska väninna, säger som det är, att vi är ledsna över att vår inbjudan trollats bort, att vi tycker att det är fint med både lunch (Stockholms bästa utsikt) och visning med färg på Moderna och Kistalight tänker inte gå på Nationalmuseum (stött) efter att ha ritat en sådan fin inbjudan (Ba+, 3+, VG-, eller C-), se ovan bild! 

Ok då säger vår fantastiska väninna men det är ju jag som fyller år tycker väninnan! Förresten vad tycker du då Mimmi vill inte du gå på Nationalmuseum?

Lätt gungfly där, det är ju Mimmis glada idé att vi ska gå på Moderna och som gett Kistalight i uppdrag att skriva och rita ett kort som present på födelsedagen. 

Dock ska vi ses som avtalat, får bli Moderna!

Både Mimmi och Kistalight undrar hur det här ska gå!

Vad blir vår fantastiska väninnas nästa drag?

Pling, pling en sorts feedback Vår fantastiska väninna ringer hon kan inte gå på konstutställning på lördag, hennes lilla vovve har sträckt ryggen på något mystiskt sätt och kan inte lämnas ensam varför vårt museibesök får bli ett framtida äventyr. 

Tänk att det kan bli så med en förtjusande liten inbjudan!?

© Thommy Sjöberg