Låtskrivarkonsten Light Bob Dylan

 

Visst blev den läst till slut (20 september) Låtskrivarkonsten av Bob Dylan, ett av årets nyårslöften när det gäller läsning.

Klart vi ska ha med Bob, Låtskrivarkonsten, 66 essäer om låtar, miljöer, filosofiska funderingar, stämningar och känslor i det amerikanska samhället, överraskande nog, handlar det mest om 1950 och 60-tal med gammaldags approach, grabbig variant, av poeten,  singer/songwritern och modernisten inom rocklyriken som var en generations röst med sina sånger från albumen Freewheelin Bob till Blonde on Blond (BoB) när det begav sig under sextiotalet.

Visst skaver det, men Kistalight kan inte låta bli att läsa master Bob! Men varför, varför kan inte Bob skriva om lite mer moderna låtar from the sixties och senare, dock finns både Clash, Who och Elvis Costello med bland bitarna.

Visst det är ju författaren som väljer sitt stoff, a poet and he knows it, ändå mer litteratur än skarpt tänkande, lite som Desolation Row i schlagervärlden eller old weired America i essäform med smaskiga foton och illustrationer till sångerna, antagligen borde man läsa Låtskrivarkonsten, The Philosofy of Modern Song, i original eller som Andres Lokko skrev i sin recension. 

 När Dylan vältrar sig i svart-vit noir med uppvikta trenchcoat-slag och världsvan cigarett i mungipan, reduceras det i svensk översättning ögonblickligen till Åsa-Nisse och Jerry Williams på nya äventyr som sommarvikarierande rockreportrar på Knäckebrödshults-Posten 1961

Visst skaver det som sagt, låtvalet ger ett instängt 1950-tal med en unken syn på kärlek, mest könskamp, och kvinnan som ett farligt väsen, men det finns pärlor bland essäerna och utformningen av boken är grandios med bilder, illustrationer, och sirliga ramar med noter. Presentationen av låten är ofta indelad i en beskrivning och en kommentar som innehåller berättarknep för både låtskrivande, manusskrivande och litteratur. 

Vem skulle kunna drömma om att Bob Dylan skulle resonera om skillnaden mellan passé simple och passé composé i franska språket? Det finns en informell regel; passé composé som gäller för händelser som sker under en 24-timmars period, allting utanför det tidspannet är (ska skrivas) som passé simple. 

I samma essä, kommentar till Nina Simones Don´t let me be missunderstood, resonerar Bob Dylan om inledningen till Albert Camus Främlingen. Aujourd´hui, maman est morte, kan ges en knepig tolkning på franska men knappast på engelska eller svenska. Vardagliga formen maman istället för mére anger tonen och blir mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. 

Här blir tolkningen knepigare, Kistalight tror att Camus vill förmedla känslan av att vi lever i en absurd värld med erfarenheterna från ww2 och förmedlar med Främlingen en allegori till sin tid. 

I sin essä tolkar sedan Dylan att Nina Simones tolkning av det ursprungliga kärleksgnabbet i textförfattarens Horace Otts bråk med flickvännen blev hos Nina Simone en trotsig sång och hymn för social rättvisa, ett passé simple utanför sin tidsram med en ny innebörd.

Bob Dylans förskräckliga urval av 1950-tals låtar, (inte bara) blir samtidigt en historie och samhällsskildring av USA före Vietnamkriget, studentvänstern, medborgarrättsrörelsen, modernitet inom konst, popmusik och film.

Intressant men väl så förunderligt att han gör sådana val!

Kistalight märker hur europeiska vi är när vi väljer våra favoritlåtar i Låtskrivarkonsten; London Calling The Clash, My Generation The Who, och i och för sig Blue Suede Shoes med Carl Perkins och Don't let me be miss understood med Nina Simone. En låt som får mycket utrymme är Peter Greens (från Fleetwood Mac europé) Black Magic Woman men i Santanas tolkning.

Intressant essä där av Bob om Leigh Brackett! 

Här snackar vi litteraturhistoria!

Brackett skrev Pulp Fiction under tidigt 1940-tal, hårdkokta serier för billiga fiction-tidningar, upptäcktes av mästerregissören Howard Hawks som behövde ett sidekick (lite kött och blod) till William Faulkner för att skriva manus till Raymond Chandlers The Big Sleep.

Få tag på den där Brackett-killen menade Hughes.

Bracket-killen visade sig vara en tjej men blev inte förolämpad för det!

I ett av morden i Big Sleep är det något oklart vem som är mördaren av en chaufför, Hawks och Brackett telegraferar författaren Raymond Chandler för besked, han går igenom sin bok och skickar ett svarstelegram med svaret har inte den blekaste aning. 

Av detta kan man lära att en lös tråd inte behöver avleda uppmärksamheten från en story. Bracket kom sedan att skriva rader av filmmanus, fick utmärkelser, skrev romanen Rhiannons svärd en hyllad science-fiction historia och kort före sin död medverkade hon i manusskrivande till Star Wars filmerna.

I sin essä försvarar även Bob Dylan Tin Pan Alley-låtar, Pling Plong gränden i New York, orden, de enkla musikaliska strukturerna är skrivna för örat inte ögat skriver Bob. Något som också visar sig i Black Magic Woman, är det en blues? Rytmerna någonstans mellan popens värld, latino och jazz ger i sin kombination en hypnotisk, rapsodisk och lite mystisk ton lika direkt som ett telegram, blir en fest för örat.

Hantverket att skriva låtar är närvarande i Bobs Låtskrivarkonsten ibland är det rent av en rimstuga Make it rhyme, any old time osv i essän om James Dean och Pier Angeli. Vikten av att inte säga allt, en bra historia kan bära på en hemlighet, något fördolt som lurar under ytan som ett isberg.

Hur är det nu, vad är det för hemligheter som lurar bakom Bob Dylans urval av 66 låtar och essäer om låtskrivarkonsten?

Betyg, fem efterlysningar av fem, vart tog den unge rockpoeten Bob vägen?

© Thommy Sjöberg