Nan Goldin Light

Visst hann vi med ett besök på Moderna inför sportlovet, fredag eftermiddag, en av de sista dagarna för utställningen This Will Not End Well, ödesmättad titel men gott om besökare, många ungdomar, turister, studenter, panschisar och Kistalight hittar vägen till Nan Goldins bildvärld. 

För första gången ser jag, när jag sitter med min kaffe och ostbaguette, att unga studenter (konst eller arkitektur) har egen matlåda med sig som spisas på Café  mittemot utställningen.

Hard Times!

Kan passa bra då med att besöka lite random places i Nan Goldins sällskap och med hennes diabilder.

Diabilder ja, vem minns inte sina gamla lärare, när det är (var) dags för pedagogiska höjdpunkter.

Diabilder, 1960 och 70-talets analoga hightech!

Ljudet, The sound, när lektorn i Geografi på institutionen i Uppsala körde bildspel (slideshow) på landformer, bergskedjor, sjöar och slätter, under lördag morgnar en termin då Kistalight försökte förkovra sig som SO-lärare.

En imponerande visning där lektorn hade en över två meter lång pekpinne med röd lampa, en pekare i spetsen, när han ville understryka land och bergformers särart.

Hos Nan Goldin är det också diabilder och slideshow som är uttrycksmedlet, dock ingen pekpinne med röd lampa utan mer nakna (bokstavligen), varsamma och hudlösa bilder på hennes vänner, (hon han hen) i hbqt-världen långt från selfies och narcissistiska inlägg på Instagram.

Ljudet (The Sound) från projektorn skapar också en rytm till visningen som understryks med tidsenlig musik från 1970 och 80-tal. Bilderna visar upp miljöer från ett underground landskap bortom präktig medelklass, med HBTQ-kultur, drogmissbruk och personer som drabbats av HIV-epidemin, från klubbar i Boston, till mystiska lägenheter och biografer på nedre Manhattan i New York.

Nan Goldins bilder har rottrådar till Andy Warhols The Factory, Velvet Undergrounds musik och Chelsea Hotel på Manhattan. Där så många artister, författare, konstnärer och musikers hade sin hemvist, även Patti Smiths Just Kids utspelar sig i liknande miljö och visst finns det ett släktskap med bilderna från Andy Warhols succéutställning 1968 på Moderna. 

Från ett titthål på en dekadent värld, till Nan Goldins bildspel på utställningen This Will Not End Well, 2023.

Nan Goldins bilder som en del av Moderna Museets DNA!

Ständigt denne Andy, se även från Kistalight Andy Warhol 68 Remix!

I salen för utställningen har arkitekten Hala Wardé skapat ett fiktivt stadslandskap med labyrinter av byggen med runda och rektangulära former insvepta i tunga draperier och tyger där ingångarna är väl så dunkla och svårfunna. Någon, äldre, ramlar eller kliver olyckligt under visningen av The Ballad of Sexual Dependency, Nan Goldins största och mest berömda verk. Det drygt 41 minuter långa bildspelet (Diabildspel/Slideshow) visas i avlång byggnad med mörka in och utgångar i bortre och främre änden. Bilderna och filmerna blir ett kikhål till Nans vänner och till en hbqt-värld men Nan Goldin har ingen lång pekpinne med röd lampa i sina visningar av sina själsliga landskap i urban miljö, som lektor Hector Vector i Geografi hade i lärdomsstaden Uppsala, när han visade naturens former.

Spellista med den mäktiga musiken till The ballad ... finns på Spotify, skapar en speciell ton och känsla till verken, bara att lyssna och ladda ner, möjligen kan låtlistan variera över tid, tonen går från Velvet Underground till Maria Callas, liknande lista finns även på Youtube. 

.

Det mest gripande verket i Nan Goldins utställning är Sisters, Saints and Sibyls. En trekanals video på 35 minuter som skiljer sig från bildspelen när det gäller formen. Filmen visas i en oktagon (åttahörning - byggnad), mitt i utställningssalen, centrum av den urbana fiktiva miljön. Under visningen får man gå uppför en trappa till en balkong för att se dramat om hennes systers historia som slutar med självmord.

Söker man efter en enskild händelse, ett trauma, som format Nan Goldin som människa så är det systern Barbaras öde. Utställningskatalogen är också tillägnad Barbara Holly Godin 1946 -1965. Filmen är också en berättelse om 1950 och 60-tal i USA, om instängdhet och om en judisk övre medelklassfamilj. Systern Barbara och hennes starka känslor kan inte hanteras i en konform patriarkal miljö. Berättandet bäddas in av medeltida körmusik och religiösa motiv från konsthistorien och historien om Nans syster växer till en helgonberättelse, en Sankta Barbara från den amerikanska förorten. 

Arkitekten Hala Wardé blandar former i sin fiktiva stad för utställningen, runda former för husen i berättelsen om barndomen, Fire Leap, och i berättelsen om Nans systers tragiska öde. I berättelsen Sirens, om lust och sug efter droger, är formen för huset nästan som ett snabel-a. Rektangulära former för The Ballad ..., The Other Side och senare Memory Lost där förebilderna för formerna kan vara allt från ett kapell, biograf eller en nattklubb. 

Viktigt är också samspelet mellan ljus och mörker parat med dunkla passager och ljudet från diabildspelet och musiken, blir ett diskret sätt att närma sig Nan Goldins berättande bildkonst från en subkultur och underground- värld!

Mjuka runda former (kvinnliga?) för diabildspelet om barndomen, nästan runda former (oktagon) för sin ungdoms trauma om hennes systers självmord och sinnlig rund form typ elips eller ett snabel-a, i huset där videon Sirens visas. I videon gestaltar Nan sin dragning till och lust för droger, sirener som sjunger likt ett antikt ödesdrama, något som kom att dominera en stor del av Nans vuxna liv.

För de bildspel som Nan Goldin blivit berömd för, i början ryktbar, The Ballad ..., The Other Side och senare Memory Lost har visningshusen rektangulära (manliga?) och linjära former. Det är med de här bildspelen Nan Goldin tagit stegen från kittlande undergroundkultur till finkulturens kretslopp med visningar på västvärldens stora museer. Det finns en stark konstnärlig kraft i Nan Goldins bilder, The Ballad ... och The Other Side! De har också blivit böcker och kanske är det så att om du ska ta tempen på ett samhällsklimat, se sprickorna i all förljugenhet, There is a crack in everything/That´s how the light gets in (Leonard Cohen) och för att få syn på sin samtid får man besöka utkanten, random places, i sitt samhälle.

År 2007 får Nan Goldin Hasselbladspriset med motiveringen att hon presenterar privatlivet som ett konstverk; intimt, formellt vackert och med intensiva färger. 

Två svenska fotografer som Nan Goldin beundrar och som hon har inspirerats av är Anders Petersen och Christer Strömholm som också levandegjort udda miljöer, random places, med människor i marginalen, Christer Strömholm med Place Blanche i Paris och Anders Petersen med Café Lehmitz i Hamburg, båda samlingarna med så småningom, världsberömda bilder. 

Från Moderna Museets samlingar har fotografer som Robert Maplethorp, Cyndy Sheerman och Wolfgang Tillman stor andlig släktskap och gemenskap med Nan Goldins bildkonst,

Se även Mina Universitet Light!

Nan Goldin, Memory Lost, 2019-2021 Installationsbild från Marian Goodman Gallery, New York, 2021. Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery

Fin utställningskatalog av Moderna Museets förlag, Nan Goldin This Will Not End Well, med bilder från diabildsspel, videor och ett antal läsvärda texter.

Betyg Fem goda This Will End Well av fem

© Thommy Sjöberg