Venedigbiennalen, miss igen

Kistalight packar resebagen för en höstvecka i Venedig!
Paraply, gummistövlar, guideböcker och författaridolen, en av många, Joseph Brodskys poetiska essä Watermark i ryggsäcken.
Inget är som att besöka Venedig i november!
Gå vilse i dimman, uppleva lite spökerier i gränden, kanske träffa några riktiga venezianare (finns dom) åka vaporetto på lagunen och besöka Biennalen. 
Så var det tänkt i alla fall!
Blev ingen Venedigbiennal i år! 
- Den här gången heller!
För Mimmi och Kistalight!
Knepigt, svårt att att boka direktflighter (low price) och långa väntetider i München, Frankfurt eller Wien vid mellanlandning.
Dessutom kanske man bara grejar att få med sig handbagaget när det är dags att byta plan!
Men framförallt fick vi en oväntad utgift i november med reparation av bromsbackar på bilen. I bakgrunden lurar även kostnader för reparation av friggebod, investering av fiberkabel och ny anläggning av el för sommarstugan i Enerum på Norra Öland.
Oj oj oj...oj oj oj!
Aj aj...aj!
Nåja vi tar del av några konstverk via webben istället.

Ovan ett Nordiskt bidrag i Biennalen i Venedigs på Nordiska Paviljongen i Giardiniparken av den norska konstnären Siri Aurdal. 
Ett verk med vackra vågformade skulpturer. 
Andra kul verk på den skandinaviska paviljongen är svenska Nina Canells rosa tuggummiskulpturer och finska Mika Taanilas sönderskjutna filmböcker. 
Utställningen på den Nordiska paviljongen heter Mirrored och var curerad av Moderna Museets Mats Stjernstedt.
Vinnare av 2017 års Guldlejon, Biennalens stora pris blev den tyska konstnären Anne Imhof. 
Hon  har låtit lägga ett nytt golv av pansarglas en halv meter ovanför det befintliga.
På det vandrar publiken och blickar genom det genomskinliga underlaget ner på unga aktörer som krälar i det begränsade utrymmet.
 De skrapar puts från väggarna, klottrar och tänder små eldar. Utanför springer otäcka vakthundar fram och tillbaka i stora burar.
 En utställning om kontroll, makt och – kanske – en förlorad generation. (Från Svd 12 maj 17 clemens Pollinger)
 Numera går det även bra att besöka biennalen via Google Cultural Institute eller Venedigbiennalens egen hemsida La Biennale di Venezia.
Bara att luta sig tillbaka i fåtöljen hemma i vardagsrummet för att följa världens största konstutställning.

Dr Schweitzers sista uppdrag - Kistalight på Moderna. Bild Thommy Sjöberg

Vill du uppleva en tidigare svensk representant från Biennalen 1966 kan du besöka Moderna Museets nuvarande utställning Manipulera Världen och beskåda Öyvind Fahlströms Dr Schweitzers sista uppdrag. 
Ett verk som är en tablå över postkolonialismen och kan uppfattas som en spelplan med lekfull fantasi. Där västvärlden, Fahlströms skapelser, fortsätter att manipulera övriga världen för egen vinning om än i liberal anda.
Skönt att luta sig tillbaka igen i fåtöljen med dis utanför fönstret.
Venedigstämning i kistadiset!
Medan du kan lugnt låta dina gummistövlar och paraply stå på sin plats i hallen. 

© Thommy Sjöberg

Venedigbiennalen Light

Paraply, gummistövlar, guideböcker och författaridolen (en av många) Joseph Brodskys poetiska essä Watermark - Kistalight packar resebagen för en vecka i Venedig.
Inget är som att besöka Venedig i november!
Gå vilse i dimman, uppleva lite spökerier, kanske träffa några riktiga venetzianare och gå på Biennalen.
Så var det tänkt i alla fall!
Förhinder, svårt att att boka flighter (low price) - tyskt bolag med inställda avgångar, strejk och maskning, och knepiga byten i München.
Sedan lättnad över att vara hemma med tanke på attentaten i Paris!
Nåja Sveriges bidrag i Biennalen med Lina Selander i Venedigs Arsenale går utmärkt att ta del av även i Stockholm. Kistalight besöker Modernas tisdagsklubb med föreläsning och går på videovisningar med samtal på Filmhuset vid Gärdet. Sedan finns K-Special presentation av Lina Selander.
- Mer ljus, Lina på Venedigbiennalen SVT-play.
Utmärkta Venedigbilder där!
Numera går det även bra att besöka biennalen via Google Cultural Institute.
Bara att bänka sig i fåtöljen i vardagsrummet för att följa världens största konstutställning med 544 konstnärer från 96 olika länder. Konstverken, ofta konceptuella installationer, visas i Arsenale och i paviljonger i den offentliga parken Giardini Pubblici.
Det är en utställning för konsteliten i världen som en av besökarna säger i filmen om Lina Selander. Vid entrén står två skådespelare och läser högt ur Karl Marx Das Kapital. Huvudkurator är den meriterade nigerianska kuratorn Okwui Enwezor som skapat en utställning med engagerande teman, All the world's future, om migration, kolonialism och (brist på) rättvis samhällsutveckling i världen.
Tillbaka i fåtöljen, dis utanför fönstret, venedigstämning och gummistövlar på!
Nåja!
Lina Selander är en krävande konstnär som inte gärna flirtar med publiken. Kistalight föll för hennes poetiska bildkonst vid en kurs på Konsthögskolan i Stockholm i Digital Photography History and Theory här om året. Där gjorde en video av Lina Selander, inspirerad av Jean Luc Godards Kinesiskan och Mao Tse Tung berömda simtur i Gula floden, ett starkt intryck.
Plus att det fanns scener där från Kårhusockupationen i Stockholm och studentdemonstrationer i Paris 68! Omtagningar med en poetisk berättarröst och en återkommande blixt som en cirkel i filmflödet var en del av berättarmetoden.
Se videon When the sun sets it´s all red, then it disappears!

På Modernas tisdagsklubb berättar Lina Selander om det sinnrika samspelet mellan hennes rörliga bilder, hennes metamontage och hur det verkar tillsammans med arkitekturen i den gamla repslagarfabriken, Svenska paviljongen, i Arsenale under årets konstbiennal i Vendeig.
Där tunga draperier integreras med de höga perspektivfönstren och hennes poetiska videokonst.

Med videon The Offspring Resembles the Parent (Avkomman liknar moderbolaget) som visades på Filmhuset och som vi får se glimtar av på Modernas tisdagsklubb knyter Lina Selander an till Biennalens tema om kolonialism, kapitalism och migration. Nöd-marken i videon från 1920-talets hyperinflation får spegla rasism och föreställningar om stormaktsimperier. Idéer som ledde fram till ghetton, koncentrationsläger, krig, kolonier och kollaps för imperialismen. Lina Selanders konst är absolut inte någon förenklad plakatpoesi ändå finns vänsterns rekvisita där som en resonanslåda och klangbotten för hennes videopoesi. En diktare hon jämför sig med i litteraturens värld är Johan Jönsson och hos honom finns det definitivt en hyllning av arbetet och en insikt om samhällets orättvisor som fungerar som en drivkraft för berättandet.
Det verkar som att i hennes senare verk får de engagerande bilderna och musiken allt större betydelse medan den gåtfulla berättarrösten (kommentaren) från de tidiga konstvideorna tonas ned.
 På Filmhusets visningar av Lina Selanders videokonst förstärks hennes senare utveckling, allt mer tystnad i filmerna, mindre kommentarer, ingen muntlig berättare och mer enskilda ljudeffekter.
De tunga ämnena dominerar.
Katastrofer!
Kärnvapenbomben i Hiroshima i filmen Model of Continuation och kärnkraftshaveriet i Tjernobyl som står i centrum i konstvideon med den poetisk absurda titeln Lenin´s lamp glows in the peasant´s hut. Någonstans finns också kommunismens spöke i bilderna med de oskyddade arbetarna som gräver sig in till härdsmältan vid reaktorn i Tjernobyl. Bilder som kan leda tankarna till Stalintidens idealiserade elitarbetare eller Svetlana Aleksijevitjs Tjernobylbok.
Lina Selander gör det inte lätt för oss konst videoälskare!
Ljudet?
Det är tyst, allt mer tyst i Lina Selanders filmer!
Visst finns ljuset där!
Ibland komplext och intrigerande som ljuset av en skugga som i bilden av mannen som satt på en trappa den 6 augusti 1945 när bomben detonerade i Hiroshima.
Kistalight blir alldeles tagen och vacklar ut från biografen Victor efter visningen och samtalen mellan Lina Salander, Oscar Mangione och moderatorn Trond Lundemo.
Ut i regnet som aldrig tycks ta slut den här dagen, och hem till fåtöljen, för vidare studier av Brodsky, Venedig och Biennalen.
Vi syns i Venedig om två år till nästa biennal!
Glöm inte och ta med paraply, gummistövlar och en liten poetisk reseessä av Joseph Brodsky!

©Thommy Sjöberg