Sedan någon dryg vecka har jag läst ut Maja Lundgrens Myggor och tigrar.
- Visst är det en utvecklingshistoria och en spretig sådan när det gäller berättarform. Hel del karaktär av bloggbok och bitar av den är en dagbok.
Måste erkänna att många av de omnämnda kulturskribenterna som Maja Lundgren skriver om i sin roman har vi, jag, ingen större kännedom om här ute i förorten även om vi säkert är mer kulturintresserade än de flesta.
- Klart man vet vilka Ranelid och Vallgren är. Dessa litteraturens krumelurer känns dock inte från vår horisont som några skräckinjagade mafiosos från den svenska kulturvärlden.
Gillar Lundgrens Neapelskildringar och historien får sitt logiska tragiska slut med hot, övergrepp och frihetsberövande.
- Ändå har berättelsen ett fiktivt slut.
- Synd att inte Maja Lundgren fortsatt det spåret och följt linjen från Pompejiboken och skrivit en surrealistisk eller varför inte mer slapstick betonad roman.
Maja Lundgren har den talangen och humorn.
- Varför inte en komisk deckare i camorramiljö utrustad som hon är med Rosapantern tröja och trenchcoat när hon vandrar runt i de Spanska kvarteren i Napoli.
Pytsa på med mer färg och dialog vet ja.
- Ge kulturmyggorna fingerade namn även om vi inte riktigt vet vilka de är i förorten.
- Stick dem riktigt ordentligt!
- Ös på med mer galenskap och tecken!
- Kill your darlings!
Shoot woman – shoot!
- Alla vi som gillar Napoli, Napoli, Napoli...
Andra bloggar om Maja Lundgren:
Andra bloggar om Neapel:
© Thommy Sjöberg