Filmen är en film (metafilm) om inspelningen av Till Sista Andetaget, A Bout de Souffle, med Jean Paul Belmondo och Jean Seeberg, som förlaga används en efterlämnad dagbok om inspelningarna och François Truffauts orginalmanus till filmen.
Regissören Richard Linklater, indiefilmare med bas i Austin Texas, har en mycket säker tonträff (absolut gehör) när han skildrar karaktärerna kring filmtidningen Les Cashiers. De som skulle utgöra stommen i Nya Franska Vågen. Här kan det passa med lite namedropping; Claude Chabrol är med, han hade redan debuterat med filmerna Vännerna och Kusinerna där han gisslar fransk borgerlighet. Godard som filmkritiker tycker filmerna är avskyvärda. François Truffaut skymtar förbi, älskad och prisbelönt redan från början med sin film De 400 Slagen om en ung utsatt kille. Erik Rohmer är där när de sitter och knattrar på sina skrivmaskiner på filmredaktionen, röker som borstbindare, tar ett glas på Café och biopremiär gör de gärna (inget för socialstyrelsen) då kan en stjärna som Juliette Grecco dyka upp och vara en i gänget kring Den nya Vågen.
Filmregissören Linklater har ett direkt tilltal, han går direkt på eller in i sina karaktärer och deras förebilder. Det uppstår en mild ironi och kul dialog kring det gamla gänget av Nya Vågen filmare. Ironin blir framförallt inkännande, kärleksfull och blir en metod att visa upp charmen och det speciella med Till Sista Andetaget.
Huvudperson i filmen Nouvelle Vaque om filmen Till Sista Andetaget blir förstås Godard man får se honom både ur skådespelarnas synvinkel, en citatmaskin (Seeberg), hopplös organisatör (producenten blir t o m ett litet slagsmål) kul och genial tycker skådisen som spelar Belmondo, en avslappnad karaktär med en bohemisk inställning. Fotografen som har stor erfarenhet att arbeta med film under enkla och tuffa förhållanden (krig) finner sig, om än något förvånad hittar han fram till finurliga lösningar på realism och filmaren som auteur. Ständigt är Godard överraskande, undflyende, mörka glasögon, citerar andra regissörer, har egna klassiska citat som vad en film behöver är en pistol och en flicka, en början, ett mittparti och ett slut men inte nödvändigtvis i den ordningen. Bakom all den hippa inställningen med autenticitet och realism i vardagen och snabba klipp i den slutgiltiga filmversionen anar man en oförmåga till struktur och organisation, Godard är en smula dysfunktionell tillsammans med skådisar och andra medarbetare, och har en sorts autism i sitt filmarbete och berättande. En berättarröst som slår igenom i hans senare filmer där han gärna läser sina texter som kommentarer till sin film.
Lågbudgetfilmen Till Sista Andetaget, bara stjärnskådisen Jean Seeberg har ett större gage, 15 000 dollar, blev en kultfilm och klassiker räknas som en av Franska Vågens stora filmer tillsammans med Francois Truffauts De 400 Slagen. Den senare kanske den konstnärligt mest märkvärdiga av dem, som föregångare är det Godars metod som räknas så där någonstans mellan improviserat filmande, dysfunktionell organaisation, filmaren som auteur, de enkla rörliga handkamerorna, brist på manus eller löslig relation till skrivna scener (allt kan dubbas) och de snabba klippen i filmscenerna.
Sammantaget blir Till sista Andetaget en charmig, poetisk, rörande film om en ung sårbar, hudlös, bufflig desperado och ung tjej, amerikansk studentska, sökande efter både kärlek, idéer och en livsstil och där liksom handlingen (storyn) svävade över Paris gator, caféer och hotell i ett poetiskt skimmer mellan svek och kärlek.
En ny tid, Nouvelle Vaque, blev gestaltat, allt som behövdes i en film var en flicka och en pistol med en handling med en början, en mitt och ett slut men inte nödvändigtvis i den ordningen.
Betyg för Nouvelle Vaque befriande charmig film; Fem snabba klipp och lätta handkameror av fem för en föregångare till dagens mobilfilmer och musikfilmer där tempot är högt och de snabba klippen gör en yr i mössan. Bild; sträng filmkritiker Kistalight 🏂😎på Kulturhuset i början av året på Café i huset.
© Thommy Sjöberg
No comments:
Post a Comment