Hur kunde vi missa en sådan konsert med artister som Magnus Carlsson, Molly Hammar och nya stjärnskottet Jacqline Mossberg Mounkassa som tillsammans med Radiosymfonikerna, Get Up Soul Choir och musikerna Johan Landqvist med band tolkar pop, soul - motownsound från Detroit under 60 och 70-tal?
Bara två svindyra biljetter kvar på parkett kvar när Kistalight upptäcker sin miss. De riktiga entusiasterna, Kistalight och Mimmi, sitter förstås på andra raden vid körläktaren ovanför solister och orkester när vi besöker Berwaldhallen.
Platser som även passar bra som budgetpris för panschisar.
Nåja numera kan man streama (även seniorer) föreställningar från Berwaldhallen!
Vi får se en kanonshow direkt hemma i soffan, funkar fram till och med 4 juni.
Bara på med dansdojorna, bra för att hålla takten, klappa händerna sjunga med, till de gamla örhängena.
I can´t help myself ...
I love you ... you ...
Dancing in the streets ...
Talking about my girl ...
Och vilka artister och låtskrivare de var Marvin Gaye, The Supremes, The Jackson 5, och inte minst Stevie Wonder, the original ones som gjorde klassikerna från Detroit.
Kistalight älskar mixen, när två bra musikformer bryts mot varandra, här symfoni och pop, soul och R&B, som tolkas av talanger med ädel karat.
Några av låtarna faller utanför ramen av tamla motown och Detroit sound, som när Jacqline Mossberg sjunger (lyhört) gamla Kris Kristoffersons Help me make it through the night, en sång som finns i massor av populära coverversioner.
Var låten inte också ledmotiv i en film om en boxare på nedgång (dekis) med samma namn?
Apropå!
Svårt att inte tänka på Leonard Cohen och hans sång om Janes Joplin från Chelsea Hotel och hennes förväxling; I always thought that you were Chris Christofferson ...
Även Magnus Carlsson gör en tolkning utanför Detroitsondet med sin klassiker What becomes with the Broken hearted, ser efter ett tag att även det är en tamla motown hit, men den låter lite som Righteous Brothers. ...
Utanför boxen, ingen motown sound känsla, för Magnus Carlsson och Jacqline Mossbergs duett Endless Love, ändå är den skriven av Lionel Richie och har varit en jättehit med Diana Ross.
Magnus och Jacqline gör låten jättegulligt, lätt generade, ser så där nyförälskade ut som är låtens ton, Magnus avslutar rent av med ett litet fingerat frieri.
Magnus kanske blir förälskad i den söta unga Jacqline med soulpipan säger Kistalight.
Kan han inte bli, han är ju trebarnsfar säger Mimmi som läser Svensk Damtidning och har koll på tillvaron.
Visste bara att hade en dotter som är en miljöaktivist, det är därför Magnus är så miljöengagerad.
Men säger Kistalight, känslor som att vara nyförälskad i söta damer med fantastisk soulpipa, det kan man inte styra över.
Häftigt, coolt, är det sant?
När en miljö och en tidsperiod skapar så mycket ny musik.
Minns Beatles Liverpool och alla andra band från Merseyside, Stones med karaktär från Londons förorter och hippa Marque Club, Bob Dylan och andra folksinger songwriters från Greenwich Village i New York.
Alla nyskapelser från början av 1960-talet!
Någonting I luften, something in the air, dancing in the streets, också studentrevolterna hakade på och kanske kulminerade hela pop och ungdomsupproren med Woodstock när kidsen hade ett jättelik musikevent där många av 1960-talets poputtryck sammanstrålade och där kidsen grejade att hålla sams i regn, rusk och det kaos som uppstod när så många människor (mer än en miljon kids) oförutsett hade samlats.
I Detroit när Tamla Motown grundades 1959 var det löpande band idén, inspirerat av bilindustrin, som gäller. Berry Gordy grundaren lånade 800 dollar av sina föräldrar köpte hus på West Grand Boulevard i Detroit skapade en studio, knöt låtskrivare som Holland, Dozier, Holland till sig, hade ett gäng studiomusiker i huset, Funky Brothers, och signade en rad stora artister till sitt skivmärke (label) Tamla Motown och resten är musikhistoria.
Tamla Motown flyttade sedan till Californien och bilindustrin i Detroit klarade inte omställningar för en ny marknad i konkurrens med främst japanska bilar och stora delar av staden (city) förföll till en ruin av verkstadskapitalism, Motown blev RuTown.
Vill du förstå varför så många amerikaner i Rostbältet (industristater i nordöstra USA) röstar på Trump?
Åk till Detroit!
I love you ... you ...
Dancing in the streets ...
Talking about my girl ...
© Thommy Sjöberg
3 comments:
En gång till!
Vad är det som gör att en tidsperiod plötsligt exploderar av kreativitet?
Sextiotalet med Beatles, Stones, Bob Dylan, studentupproren och alla musikfesterna.
Events för en generation!
Visst var det locket på som hade gällt för 1950-talet, kvävande konservatism, föråldrade uppfostringsmetoder, en begynnande tonårskultur; Marlon Brando, James Dean, Marylin Monroe och Elvis, men explosionen av ungdomsrevolter kom med Brittpopen, Dylan och alla band.
Ofta var det uppkäftiga unga kreatörer (musiker, singer/songwriters) av lägre medelklassbakgrund; John lennon, Paul McCartney, Mick Jagger, Keith
Richard och Bob Dylan som var tillräckligt energiska, hungriga och uthålliga för att skapa sig en karriär inom showbiss utan att egentligen veta hur det skulle gå till!
Alltså visst välstånd, man får det bättre under sextiotalet, ekonomin går bra, behov att lätta på trycket i ett gammaldags samhälle och unga hungriga kreatörer som vill bli sedda (brist på kärlek) i popmusiken och studentvärlden.
Något liknande var det med Berry Gordy i Detroit när han grundade Tamla Motown 1959. Äntligen kunde en färgad kille med kreativitet, affärssinne, med hjälp av färgade artister, låtskrivare, ett funky husband och en smula organisation skapa en Hitfabrik, Hitsville, när trycket och rasismen hade lättat fanns det plats även för färgade med medelklassbakgrund.
Upptäcker i efterhand, glömt, att det är födelsedag för Kistalight som blogg.
Alltså hip, hip hurra på födelsedagen.
Grundades, första bloggen, 26 maj 2005, blir då 17 år i dag.
Post a Comment