I `ve seen it all baby.
I dag en vilsen näbbval som signalerar med en vattenkaskad i Themsen utanför House of Parlament.
- Ser på lördagskvällen att Wallys, som engelsmännen döpt honom till, upplyft på en bogserbåt slutar sina dagar efter en färd på Themsen förbi Tate Modern, London Eye, Parlamentet och Tower Bridge inför tusentals Londonbor.
- Vilsen och förlorad!
- Ett tecken i tiden?
- Värdigt avslut tycker vi på Kistalight.
Nedan en bit om kulturarbete från förr.
Kulturarbetare i triumf
Don't the moon look good, mama
Shinin' through the trees?
Don't the brakeman look good, mama,
Flagging down the "Double E"?
Citat Bob Dylan It takes a lot to laugh it takes a train to cry
Look swedish soldiers!
Yttrande på Stureplan av brittiska turister så där omkring 1968 när studenter revolterade i världen och svenska försvaret fortfarande var en social smältdegel.
Man gjorde lumpen och alla killar fick chansen att under ett år träffa jämnåriga kompisar från olika samhällsklasser och för alltid få ett samtalsämne för fikaraster och ölkvällar.
Undertecknad sörjer detta faktum att det inte är så längre och tänker på de förundrade turisterna på Stureplan som iakttog delar av Stockholms stabskompani, SS, och dess stolta soldater. Vi var långt ifrån några ökända nazistiska stormtrupper. Vi hade hårsvall under båtmössan, flaskbottnade glasögon, öga i zenit, hörde dåligt och hade hjulbent gång och led av hösnuva. Överraskande många av oss hade idrottsbakgrund. Vi var malajer men kallades stabssoldater. Rekryten tog tre veckor på Järvafältet sedan var vi redo för vår tjänstgöring på staber på Karlavägen och på Livgardet vid Lidingövägen.
Ett faktum som meddelades med ett "god morgon stabsoldater" en solig junimorgon på en kulle inte långt ifrån där dagens IKEA i Barkaby ligger. Budskapet ackompanjerades av en skrikig påfågel (härma är all pedagogiks moder) tillhörande ett närbeläget stall, som jagades av vår adjutant, medan kompanichef Brandelius som en siren kablade ut budskapet.
Visst förekom viss militär utbildning; skjuta med kulspruta och AK 4, kasta handgranat, sova i militärtält under vintertid på Järvafältet, anlägga minor, orientering och åka skidor på norra Djurgården! Men mest utförde vi civila sysslor av mer mytisk icke militär art som att rulla ut röda mattan i trapporna upp till Livgardets mycket vackra och historiska officersmäss - En mäss med ett fantastiskt bibliotek och övervakade av historiska porträtt av gamla härförare. Rödamattanjobbet belönades med 10 svenska kronor.
Inte dumt – två dagslöner, för en lumpare enligt 60-talstariff.
Andra uppdrag:
Lägga på en skiva med marschmusik vid given signal när det var dags att hissa flaggan på K1:s kaserngård. Furir står i givakt inför svenska fanan – jag står för musiken. Parkeringsvakt när det var mässor på Storängsbotten – mycket lönsamt. Måla om kontor till fyrstjärniga överstar. En syssla som blev något av ett mode det här året åtminstone ville flera högrankade överstar ha fräsch design på sina kontor och jag och målarkompisen Chibbe Nilsson från Växjö stod för jobbet när vi inte spelade pingis i målarrummet förstås.
Har aldrig haft en så bra serve som det året.
En dag satt ett upprop på anslagstavlans marka.
Operan söker statister till Aida – ett tiotal föreställningar.
Ljudet av tjejerna i ballettens dansskor, ett svischande – älvor som svävar, den lyriska musiken. Vi står uppställda som Faraos garde, en samling malajer som i Triumfmarschen haft svårt med koordinationen, svårt att hålla takten och brunsminkade iförda antika kläder och hjälmar, sköld och lans står vi där och ögonen riktade mot övre ståplats.
Imponerande?
Ja, kanske från åskådarplats.
Innan har vi väntat i artisternas café. En surrealistisk upplevelse – antika kungar som värmer rösterna, fikar och spelar schack, musik från scenen i högtalarna, Faraos malajer som irrar runt, kören som väntar på entré och den förlösande Triumfmarschen i Verdis Aida.
Någon gång säger jag ska jag bjuda mina nära och kära och se Aida.
Sch…titta!
Nu kommer dom ska jag säga när det är dags för den stora inmarschen och alla ler och nickar instämmande.
© Thommy Sjöberg
© Thommy Sjöberg
